En kommentar på nätet fick mig att tänka på skillnaden mellan hur jag har fått mina, tyvärr många, veterinärräkningar i år mot hur det kunde vara ”förr”.
Den veterinär jag anlitar numera, Helena Gunnarsson, är ett föredöme inte bara vad gäller kunskap/ erfarenhet/ skicklighet (och bemötande) vilket så klart är det viktigaste för de flesta av oss gissar jag utan även vad gäller fakturering.
Dels skickar hon alltid med journalutdrag med själva fakturan och dels FÅR man fakturan mycket snabbt.
Ett svårslaget rekord torde vara den gången då räkningen damp ner via mailen medan jag körde ut från klinikens parkering?!?!?
Och det är så jag vill ha det om jag får välja- betala och förtränga utgiften 🙂 !
Helenas raka motsats var en veterinär som inte längre lever men som jag anlitade i min ungdom, Ingemar Norberg som kanske en del skånska hästmänniskor minns.
Jättetrevlig mot människor och djur med lite James Herriot (”I vår herres hage”) över sig när jag tänker efter men en katastrof när det gällde att skicka räkningar!
Man kunde få en räkning ett ÅR efter hans besök och då hade den på på den tiden fattiga studenten Birgitta förträngt utgiften sedan länge.
Och på den tiden kändes x hundra som x tusen idag så det blev ”sura pengar” när man minst anade det!
Ingemar Norberg minns jag med stor värme.
När han klappade hästen han skulle behandla och sa med värme ”du är så hejdundrande duktig”!
❤️
Han är nog för övrigt den ende jag hört använda det ordet…..
Han tillhörde en av de få veterinärer som bemötte alla individer, så väl människor som hästar, med samma omtanke och respekt.
Man kunde komma i slitna kläder med sin gamla ponny och han fick en att känna sig som den viktigaste personen med världens finaste häst.
Det är verkligen sällsynt.
Hästvärlden kan vara väldigt stroppig och nedlåtande.
Ingemar Norberg var faktiskt indirekt mycket starkt bidragande till att jag köpte min mest framgångsrika häst Heron.
Det var han som besiktigade honom och om detta kan man läsa här:
https://birgittashastsida.com/2008/01/24/tillbakablickar-hur-det-gick-till-nar-jag-kopte-heron/
Jag kommer ihåg Heron väldigt väl. Jag tyckte att han var en av de ståtligaste, vackraste och trevligaste hästar jag hade träffat på. Det tycker jag faktiskt fortfarande.
Du var nog långt ifrån ensam.
Med den tidens mått en fantastisk häst på många vis!
Norberg ja, honom använde vi för ”hundra” år sedan när vi hade Limpan!
Han hade så härligt sätt med hästarna tyckte jag, han pratade alltid så fint med dom..
Lite disträ var han dock allt, glömmer aldrig när jag stod med Limpan ute vid gödselstacken på MCR och han skulle gå ut i bilen och hämta något.
Problemet var bara att han kom inte tillbaka, utan han hade helt sonika sätt sig i bilen och var på väg till nästa klient när jag ringde honom..
Såg på nätet att han blev 91 år.
Åh ja. Ingemar Norberg kommer man verkligen ihåg. Glömmer aldrig när jag hade hästarna i Hurva hos Barbro och Henric W Palm. Masse hade fått en upphakning på bakbenet och hoppade runt i hagen på 3 ben. Det var en lördag, Ingemar ringdes och han kom. Bodde nära. Masse opererades utanför stallet snabbt och skickligt. När Ingemar var klar, frågade han om hästen var lugn i hagen, och så fick han gå ut i hagen direkt. Han blev helt återställd och hade aldrig några problem med det igen.