En viktig aspekt att beakta när det handlar om en tränares roll i förhållande till sin elev är att det absolut vanligaste är att tränaren är långt mer kunnig och erfaren än eleven (eller BORDE vara det i alla fall) samt att tränaren också borde kunna se på sin elev, dess förutsättningar osv mer OBJEKTIVT än eleven själv som kanske har ett önsketänkande som den låtit fördunkla den bistra realiteten.

Det absolut värsta exemplet på ”oärlig tränare” eller vad vi ska kalla det är en tränare som sålde en häst till sin elev och jag kan tyvärr inte tolka skälet som annat än att tränaren själv ville bli av med hästen som inte passade in i dennes verksamhet.

Vad som gör mig så arg är att jag vet att tränaren väl kände till eleven och dess förutsättningar sedan flera år tillbaka och ändå lät (läs: trugade på) eleven en för eleven fullständigt olämplig häst.

Nu ska jag inte säga att eleven själv anser att den köpt en olämplig häst; det är faktiskt JAG som utifrånbetraktare som inte kan tycka annat när jag ser detta ekipage.

Det ska sägas att eleven är en kortväxt, smal människa som varken besitter någon speciell fysisk styrka eller någon större dressyrkänsla/ skicklighet.

Eleven är trots sina tillkortakommanden INTRESSERAD av dressyr och då anser jag att man som tränare ska försöka hitta så bra förutsättningar som möjligt för att eleven ska lyckas i sin ridning ÄNDÅ.

Att då rekommendera eleven att köpa en GROV, extremt tungriden valack som inte på några villkors vis HJÄLPER eleven utan snarare gör allt för att slippa arbeta, som är tjurig, svår att rida i form, allmänt SUR rent ut sagt; ja…det är enligt mig både oförskämt och fullständigt fel av en tränare.

Jag är ÖVERTYGAD om att eleven hade haft ett låååångt roligare ”hästliv” med en lämpligare häst som hade varit mycket lättare att rida och som också hade kunnat hjälpa eleven att förbättra sig och utvecklas och inte stå och stampa på samma fläck i åratal.

Ja som sagt- detta är MIN syn på saken och inget jag diskuterat med eleven- jag ser ingen anledning att, utan att vara tillfrågad, strö salt i såren eller ifrågasätta detta ”arrangemang”.

Kunde jag i vart fall säga att eleven verkar genuint NÖJD, LYCKLIG och GLAD med sin häst skulle jag dessutom inte säga något men det kan jag verkligen inte.

Nyligen hade jag en intressant diskussion med en annan dressyr-ryttare och den handlade om dressyrdomares och/ eller tränares ÄRLIGHET.

Vi var rörande överens om att det är mycket bättre när dessa är ärliga, även om det kan svida, än att de ”snackar skit”.

Med snacka skit menar jag tex de som envisas med att med en dåres envishet hävda att ”om du bara tränar lite till så ska du nog se att….” oavsett hur illa något ser ut, hur obildbar en ryttare är eller hur totalt talanglös hästen är för det som den förutsätts ska utföra på ett utmärkt sätt.

Detta är, menar jag, att föra människor bakom ljuset på ett elakt sätt även om det troligen/ måhända görs i välmening.

För vad händer med den som tränar och tränar men aldrig uppnår de resultat den vill?

Blir den personen lycklig och har den haft så värst kul på vägen?

Jag tror inte det.

För en miljon år sedan var det en mycket vettig dressyrdomare som gav mig några ”ord på vägen” på en prisutdelning, jag hade då ridit en LA-klass med Heron och alltså blivit placerad.

Hon sa ungefär så här: ”Du har gjort ett FANTASTISKT arbete med den här hästen men jag tror inte att du kommer så mycket längre”.

I stället för att bli ledsen och kanske tänka ”djävla kärring, vad vet du…jag ska nog visa dig” så blev jag GLAD över kommentaren för den var ÄRLIG och, anade jag själv också, SANN.

En del som tränar vill bara bli smekta medhårs och tjurar ihop vid kritik- får de inte höra det som de vill/ förväntar sig så är tränaren kass men jag menar att de i själva verket dels lurar sig själva dels lägger sin energi på fel håll- på att lägga ner tid/ arbete/ möda/ pengar på något som de ändå troligen inte blir nöjda med i slutändan.

Sedan finns det så klart olika sätt att framföra ”kritik” och ”sanningar” där en del är långt mindre lämpliga än andra och man ska inte heller ge upp vid minsta lilla ”fis på tvären”- det hoppas jag att ni inte tror att jag menar.