Inlägg av

Favorit i repris: Om livet vore svart eller vitt- i stället är det orättvist!

Idag fick jag en trevlig kommentar från ”Filippa” som skriver att hon sitter och läser igenom min blogg från början (då har hon att göra eftersom det vid det här laget har blivit över 1600 inlägg).
 
Filippa kommenterade ett inlägg som jag gjorde för snart 2 år sedan och detta fick mig att gå tillbaka och läsa det.
 
När jag läser gamla inlägg händer det då och då att jag tänker ”nämen, usch…är det verkligen JAG som har skrivit detta eller är det Birgitta 7 år som har varit framme och kladdat”.
 
Men just detta inlägget tycker jag faktiskt var så bra och framför allt SANT att det tåler att läsas om, så även om eget beröm luktar illa så får ni finna er i att jag publicerar det än en gång:     
 
När jag var yngre, framför allt i tonåren, var det mesta i livet mycket mer ”svart eller vitt” för min del. Inga mellanlägen utan antingen var det si eller så. Punkt slut.

Som många före mig har lärt sig genom årens gång och den erfarenhet man förhoppningsvis förvärvar under tiden är det sällan så i verkliga livet som tvärtom kan innehålla hur många gråskalor som helst.

Fast trots att livet som sagt sällan är svart eller vitt så skulle jag ändå vilja hävda att vissa saker är, om inte till 100% sanna så i alla fall nära på. DET har jag lärt mig i både privat och yrkeslivet:

1. Om något VERKAR konstigt (eller fel, misstänkt, för bra för att vara sant osv) så ÄR det också oftast konstigt. Sedan kanske man inte alltid kan sätta fingret på exakt vad det är som är konstigt eller på vilket sätt det är konstigt men man SKA LITA PÅ SIN MAGKÄNSLA. Man blir ytterst sällan lurad (av den i alla fall).

2. Om man en gång SERIÖST har tänkt en tanke om någon form av större förändring så kommer man att genomföra den också. Det är inte alltid man gör det på en gång, vissa är mer svårstartade än andra men förändringen kommer, trust me! Det kan handla om att byta jobb, avsluta en relation, flytta eller utbilda sig.

3. En lögn kommer ALLTID fram. Precis som i exemplet ovan kan det ta flera år (eller knappt ens en dag) men det slår sällan eller aldrig fel vilket, om inte annat är ETT skäl till att man aldrig ska ljuga eller ”hilla in sig” i halvsanningar.

4. LIVET ÄR ORÄTTVIST! Jag hör ofta bland mina klienter att ”det är orättvist”. Och i stället för att komma med någon halvhjärtad och krystad förklaring kring ”whatever” så säger jag som det är; livet ÄR orättvist och det är något som man inte alltid kan påverka. Varför hymla?

Så klart finns det MASSOR av saker som man KAN påverka men också sådant som ingen styr över.

Varför kan vissa människor som är sååå barnkära inte få barn? Varför får någon som aldrig sett åt en cigarett lungcancer medan vissa storrökare är kärnfriska? Osv osv.

Om vi ska gå över till MINA sanningar vad gäller hästar så har jag framför allt två (som egentligen är två sidor av samma mynt skulle man kanske kunna säga):

1. En frisk häst ÄTER. Har man en häst som krånglar med maten (vanligt stråfoder och havre tex) så är det för mig ett tecken på att NÅGOT är ”fel”. Det behöver inte nödvändigtvis vara en FYSISK åkomma, det kan också var otrivsel, stress, överansträngning eller dylikt men en fullt frisk och psykiskt tillfreds häst VILL äta.

2. En arg häst mår inte bra. Hästar är av naturen inte arga eller aggressiva och om ens häst börjar uppvisa ett sådant beteende i största allmänhet är detta i mina ögon också ett tecken på att något inte står rätt till. Åter igen kan det handla om både fysiska och psykiska (eller bägge delarna) orsaker men som sagt; en sund häst är inte arg i allmänhet.

Ha ha…när jag tänker efter så kan ovanstående även appliceras på MÄNNISKOR (och hundar)!

Dagens (häst)fråga

Är det inte konstigt att alla ridskolor kräver att alla (även vuxna) rider med hjälm medan voltigeträning sker utan något som skyddar huvudet?

Man har ju till och med för de som tävlar dressyr skärpt kraven vad gäller hjälmanvändning så att man numera måste använda hjälm även i medeslvår klass men som sagt så tränar och tävlar man i voltige utan hjälm?

Jag undrar hur många ekipage som ramlat av under en dressyrtävling i medelsvår klass i Sverige de senaste 10 åren?

Jag gissar att svaret är typ 10 personer på 10 år (personligen har jag aldrig sett det eller hört talas om någon som gjort det).

Men att ”hoppa omkring och samtidigt göra konster” på en häst i full galopp anses tydligen inte lika farligt- eller?

Tisdag- äntligen vilodag

Ja, så kanske Archie tänker, han är ju inte precis bortskämd med dagar helt utan någon som helst motion (hagvistelse räknar jag mer som vila än något annat).

Jag tror inte att hästar mår dåligt av daglig motion om än varierad och inte lika ansträngande varje dag så därför är det tunnsått med de ”rena” vilodagarna.

Jag har ju också både tiden och lusten att rida varje dag så då ser jag ingen anledning att lägga in vilodagar titt som tätt.

Nu sitter jag i soffan och tycker synd om mig själv- dagens tandläkarbesök då tandköttsfickor skulle mätas har satt sina spår.

Jag har ont i hela munnen som känns halvt inflammerad- inte konstigt när en tandläkare har stuckit hårt runt varje tand med något nålaktigt instrument.

Förresten slogs jag där (hos tandläkaren) av tanken att det verkligen är tur att vi får välja våra yrken (nåja, mer eller mindre).

Själv skulle jag tex aldrig vilja rota runt i folks munnar, hur välskötta de än var och det ska gudarna veta att det finns gott om motsatsen.

Samma tanke slår mig också varje gång jag flyger: tänk att flygvärdinna en gång var ett riktigt drömyrke för många tjejer.

Nä….att ställa frågan ”kaffe, te” sjutusenfemhundra gånger under ett arbetspass är JAG verkligen glad att jag slipper!

Dagens (I-lands)fråga (en till)

Varför är apparaten som tar emot returflaskor ur funktion just den dagen då du äntligen har gitit samla ihop alla gamla flaskor och burkar som har legat och skräpat i bilen, på jobbet och i förrådet?
 
Och varför är apparaten förvisso lagad nästa gång du åter uppbådar kraft att ta itu med detta trista projket men ockupperad av byns fotbollsungdomar som just den dagen vill panta alla burkar som de har lyckats samla och tigga ihop under månader? 

När det är dags för det svåraste beslutet

Har ni , liksom jag, stött på problemet med djurägare som själva inte tycks inse att deras djur borde få avsluta sina dagar på jorden?

Jag har tyvärr sett det flera gånger och även om jag absolut inte försvarar det, tvärtom, så har jag en viss förståelse för det.

Det tycks väldigt vanligt att både den egna avkomman (ens barn) och djur man äger för en själv framstår som långt mer världsunik, vacker, begåvad, you name it än för någon annan och likaså verkar man vara den sista till att se/ inse/ erkänna att/ om det skulle vara något ”fel” på ens älskling.

Jag har hört föräldrar skylla på att deras barn är ”sena” när det för alla andra i omgivningen står fullständigt klart att barnet har någon form av handikapp, jag har sett hundar som knappt kunnat GÅ av sjukdom/ ålder men där ägaren påstått att hunden bara har lite tillfällig träningsvärk osv.

Vid ett tillfälle frågade jag den slaktare som brukade ombesörja denna otrevliga syssla i vårt stall om det inte hände att folk väntade för länge med att avliva sina hästar och det kunde han verkligen skriva under på.

”Vissa får man inte ut ur boxen” minns jag att han sa.

Och hur ska man ”tackla” dessa blinda djurägare som inte förstår att de plågar sina djur?

Enligt min erfarenhet finns det nästan inget så känsligt som att ”angripa” någons djur och att föreslå det yttersta- att någon skulle DÖDA sitt djur- ja, det undrar jag hur man som LEKMAN kan göra på ett bra sätt?

Om en veterinär säger åt en djurägare att det är dags tror jag att de flesta ändå lyssnar och tar det föreslagna beslutet men om ”vi andra” skulle komma med samma förslag är min erfarenhet att risken är stor att öron stängs, att man blir ovänner och att man helt enkelt inte kommer någon vart.

Hunden jag berättade om i inlägget om stacklet (den som slet itu detsamma) är ett bra exempel tycker JAG på ovanstående dilemma.

Denna hund (en stor blandras) var vi flera som ansåg inte levde ett bra liv av många olika anledningar.

Hunden var exempelvis så aggressiv mot andra hundar att den aldrig gick att lita på och trots att den hade munkorg attackerade den till exempel min ena greyhound på ett sådant sätt jag på fullt allvar trodde att dess sista stund var kommen.

Vid det tillfället var det nog endast munkorgen och att ägaren lyckades springa fram till hunden och slå och sparka den det hårdaste jag sett någon sparka sin hund som gjorde att min hund överlevde och det var en mycket traumatisk upplevelse för både mig, min hund och den andra hundens ägare som efteråt grät förtvivlat över sin hunds beteende.

En tid därefter DRISTADE jag mig till att i EXTREMT FÖRSIKTIGA ordalag försöka plantera tanken att det bästa för hunden kanske vore om den fick somna in men trots det ”mjuka” sättet jag sa detta på slutade det hela med att personen tog så illa vid sig att jag var som luft för personen under säkert ett halvår eller mer trots att vi möttes dagligen.

Jag hade framfört den värsta åsikt man kunde tydligen och trots att min avsikt var god tog det alltså väldigt lång tid att reparera vår relation.

Sedan dess har jag varit tyst och inte sagt något till djurägare med på olika sätt sjuka djur, inte om de inte har frågat direkt förstås och då har jag alltid varit ärlig.

Men för mig är det ett dilemma, absolut, och jag hoppas att den dagen mina egna djur skulle bli så ”skraltiga” att det är dags att andra ska våga säga till mig om jag nu inte skulle vilja inse det själv.

Måndag- björnen har återvänt

Innan jag körde iväg till Ebba idag kunde jag konstatera att det inte återstod några direkta spår efter min klippning av Archie för några veckor sedan- han börjar åter bli björnpälsaktig och framför allt benen, som jag inte klippte, ser snart ut som riktiga rattmuffar.

Så nu vet jag vad jag ska roa mig med i helgen…

Hos Ebba var det hennes tur att rida och det såg lika trevligt ut som vanligt och hon var nöjd med Archie.

Dock höjde hon ett varningens finger för Archies vikt och menade att jag får se till att han inte blir…..smalare :).

För mig som älskar att mata djur (som man känner sig själv känner man andra- jag älskar OCKSÅ mat :)) är det inga problem med att öka fodergivan vid behov så det kändes skönt att få den kommentaren faktiskt och inte dess motsats.

På vägen hem hände preciiiiis det jag kommenterade i lördagens ena blogginlägg med följande ord:

Varför måste vissa till VARJE pris köra om ens hästtransport (även om man redan ligger över högsta tillåtna hastighetsgräns) för att därefter lägga sig på bromsen direkt så att JAG ”måste” köra om DOM?!?!

En skåpbil kämpade med uppbådande av sina sista krafter med att köra om mig varefter den slängde sig in framför min huv och började masa sig fram.

Givetvis fick jag genast köra om eländet som nog fick motorhaveri (hoppas jag i alla fall) efter den ansträngningen!

Dagens (I-lands)fråga

Varför utspelar sig alltid något av dessa scenarion när man har bråttom:

~man hamnar i en kassakö där någon köper en vara som saknar prislapp så att kassörskan måste anropa en kollega som sedan får gå och leta i en halv evighet innan köpet kan genomföras.

~man hamnar i en kassakö där någon framför en får fel på sitt kort så att det tar en halv evighet innan man har fått rätt på detta.

~man hamnar i en kassakö där kassörskan slår in något fel på kvittot som kunden sedan upptäcker, påtalar och varefter det tar en halv evighet innan köpet är avklarat.

~man hamnar i en bankomatkö där personen framför en vill ta ut pengar från 4 olika kort.

~man hamnar i en bankomatkö där bankomaten upphör att fungera när det är personen framför dig som ska ta ut pengar och du redan har sett 15 personer nöjda få ut vad de vill ha.

~man hamnar i en bankomatkö där någon (påverkad, gammal och darrfingrig eller bara rent ut sagt TRÖG) gång efter annan misslyckas med att knappa in rätt kod för att få ut sina pengar.

Är den enkla svaret: ”lagen om alltings djävlighet?”

Veckan som gått

Ännu en vecka har passerat och jag minns knappt vad som har hänt under den höll jag på att säga :).

Jo…två träningar hos Ebba har det blivit, en mini-hoppträning på egen hand, uteritt i skritt och lite annat har avverkats för Archie del.

Det mesta har flutit på bra eller till och med riktigt bra och det känns så klart väldigt kul.

När ridningen inte fungerar blir jag otroligt deppig, det finns nog nästan inget som är en sådan humörsänkare för min del som just detta (tyvärr får man väl säga för egentligen är det ju ett ”I-landsproblem”).

En tävling hanns också med och tyvärr blev det ingen rosett men däremot en ritt med OK känsla även om vi kan ÄNNU bättre.

Även Soya tävlade och jag vet inte om hon hade en OK känsla där hon sprang i ensamt majestät, typ 50 meter efter alla andra hundar men min känsla var att detta inte är något vi ska ägna oss åt framöver så vida inte något världsrevolutionerande sker, typ att flera ”snigelhundar” tar tävlingslicens till nästa år (tveksamt) eller att Soya genomgår en metamorfos och plöstligt börjar springa som om djävulen var efter henne (högst osannolikt).

Nej i Soyas fall är det nog som med ”kärlek och pengar”- det sägs ju att man inte kan ha tur i båda.

Och så otroligt underbar, snäll, vacker och BÄST som hon är i min och makens ögon så vore det nog att begära för mycket om hon skulle vara en framgångsrik snabbspringare också :).

Hmmm…när jag nu tänker ett varv till på detta så är det just det jag begär av Archie- han är både otroligt vacker och dessutom vill jag att han ska vara framgångsrik på tävlingsbanan.

Nåja- han får vara undantaget som bekräftar regeln- i det fallet väljer jag att ”gapa efter mycket” :)!

Söndag- låååångsamt framåt

Idag har snart ”minsta” lilla anläggning 2 ridhus- så även Eslövs Ridklubb som dock inte verkar vara helt färdiga med sitt nybygge eftersom min klass hölls utomhus. Tack och lov var det hela 15 grader men vinden gjorde ändå att det var ganska ”ruggigt”.

Rubriken skulle man kunna tolka på olika vis eftersom jag ju då och då klagat på att ”det” (läs: Archie) går just (för) långsamt framåt både bildligt och bokstavligt.

Men just idag får jag säga att jag mest tycker att det går framåt i bemärkelsen ”bättre och bättre” även om takten med vilken förbättringarna sker kunde vara lite hastigare.

Jag hade hoppat på bättre resultat så här i slutet av tävlingssäsongen men det känns som att det har gått troll i hela ridåret och det är inte mycket att göra åt det mer än att fortsätta att träna.

Min vana trogen…höll jag på att säga….blev jag åter första ryttare utanför placering i dagens LA:4 och det var ju mindre kul.

Om jag ska se det positiva så var det att Archie gick jättefint på framridningen och bättre på banan än på senaste tävlingen. Vi slog flera (enligt mig i alla fall) fina hästar som fick ännu sämre procent än vi (62,4%).

Snälla Liv från stallet kom och filmade ritten och även om den inte fick mig att rysa av välbehag så blev den en bra ”reminder” på vad jag måste tänka på nästa gång jag beträder en dressyrbana (läs: att sitta stilla med skänklarna).

På framridningen tänkte jag på det men så fort jag kom in på banan så var just den tanken som bortblåst och det är ju däri en del av svårigheterna med att tävla ligger- få rider lika bra inne på banan som utanför :).

Halva klassen ungefär red på under 60% liksom de som red LA:1 och jag tror faktiskt att det är en kombination av att domarna dömer hårdare och använder skalan mer idag och att vissa ekipage helt enkelt inte är ”mogna” för klassen. I LA:1 var det tex hela 4 ekipage som hade under 49 %, något som för några år sedan var mycket ovanligt enligt min erfarenhet.

Nu återstår bara 2-3 tävlingar för i år- trist på ett sätt men samtidigt så börjar det kulna vädret göra att i alla fall jag tycker att lite med tävlandet mister sin tjusning :).