Som ni kan läsa i bifogad länk har några gymnasieungdomar valt att anorda en pay-and-jump som sitt projektarbete i skolan.
 
Ett väldigt roligt initiativ tycker jag även om jag förstår att inte alla har möjlighet att låna en anläggning på detta vis för att kunna genomföra en så här pass stor grej (just denna pay-and-jump ska hållas i ”mitt” ridhus i Grevie).
 
Det enda jag tycker är synd med denna pay-and-jump är att den bara är öppen för de med stora hästar och att lägsta höjd är 90 centimeter.
 
Jag misstänker att man genom denna begränsning inte kommer att få så många startande vilket i alla fall JAG tycker är synd när man nu gjort en så här pass stor satsning.
 
Enligt min erfarenhet är det just på höjder UNDER 90 centimeter som de flesta som åker till en pay-and-jump vill träna- annars kan många av dom lika gärna åka till en ”riktig” tävling tror jag de resonerar.
 
På de pay-and-jump där jag har deltagit har det varit en salig blandning av ponnys, ”halv-ponnys” och stora hästar men de flesta har faktiskt hoppat lägre än 90 centimeter även om en del så klart också valt högre höjder.   

Jag har flera gånger berättat om mina problem med ”flaxande skänklar” och hur jag har svårt att sitta stilla med benen när jag måste driva min ibland väl sömniga häst.

Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att ha olika brister i min sits, det är väl snarare en regel än ett undantag att man som framför allt ”amatör-ryttare” har tillägnat sig diverse ”olater” även om jag också sett så kallade proffs som både skumpar i sadeln, nickar med huvudet, rider med (för) höga händer osv.

Hur man kommer till rätta med dessa felaktigheter finns det många tips på och olika saker fungerar också olika bra och effektivt på olika ryttare.

Med tanke på hur många gånger jag hört Ebba säga ”räta på dig” till mig innan jag slutligen började göra just detta AUTOMATISKT (nåja….i alla fall i mina goda stunder) så verkar ”verbal repetition” (läs: TJAT) inte så effektivt på just mig.

Nej, i mitt fall har det visat sig att FOTON och framför allt VIDEO har en långt bättre effekt!

Jag har nog berättat om en klubbkamrat som av vänlighet???? (jag undrar än idag!!!!) gav mig några foton som hon hade tagit på mig och Décima på en dressyrtävling.

Maken till gräsliga kort har jag sällan skådat, jag personifierade till 150 % uttrycket ”sitta som en hösäck” kan man lugnt säga.

Klubbkamraten hann knappt vända ryggen till förrän jag rev itu korten i tusen bitar vilket med facit i hand var dumt; jag borde ha satt upp dom någonstans i stallet där jag kunde se dom varje gång det var dags för ett ridpass!

För ett tag sedan filmade Liv från stallet en av mina tävlingsritter och tydligen hade det gått för många år mellan de gräsliga korten och hennes videoupptagning för jag hade verkligen hunnit ”glömma bort mig” och satt och flaxade runt med benen under nästan hela travprogrammet på ett fullkomligt VIDRIGT vis.

Ja, det såg inte klokt ut men det goda som kom ur den filmen är att jag nu i alla fall ett tag framöver kommer att tänka på hur tusan jag sitter!

Kanske är det fler på vilka att se sig själv på film biter och därför tycker jag att ni ska lyda uppmaningen i rubriken.

Idag har ju var och varannan människa en videokamera, vissa till och med i mobilen, så det borde inte vara en omöjlighet.

Det är ju inte heller alla, som likt undertecknad kan skylla på att de rider i gryningen så vill ni bli förevigade på film kan det nog låta sig göras ganska lätt.

Och tänk vad trevligt om ni därigenom lyckas få en bättre sits, sitta snyggare och framför allt inte störa en stackars häst med ostadiga händer, flaxande ben eller ett evinnerligt skumpande i sadeln.

Inte nog med att mycket av detta ser FRUKTANSVÄRT fult ut, det kan faktiskt också skada hästen mer eller mindre i det långa loppet- tänk på det!

Konstig rubrik tänker kanske vissa av er men erfarenhetsmässigt vill jag nog påsta att vi alla till mans kan behöva en liten reminder om just detta.

Det är faktisk ytterst sällan som jag ser ryttare verkligen dressyr-ARBETA sina hästar i skritt utan många använder skritten som nästan enbart en PAUS i ridningen, en stund då hästen mer eller mindre förutsättningslöst får vila från arbete.

Antingen låter man hästen skritta (läs: vila) några gånger under ordinarie dressyrpass eller så skrittar man ett helt pass (oftast utomhus) och då till 90 % på långa tyglar.

Jag själv är mycket skyldig till ovanstående och blev nyligen rätt så beklämd då jag insåg att skritten för Archie numera är just inget annat än VAD HAN TROR ”en vila”.

Så fort jag börjar skritta lägger Archie av- det är för honom signalen ”nu kan du ta det lugnt” och det är jag själv som i mycket har bidragit till att han reagerar på detta vis.

När jag nu blivit varse detta problem- för jag ser det absolut som ett problem, om än inte av världsomstörtande dignitet, så kommer jag att ändra taktik och just börja ARBETA mer i skritt, det finns ju hur mycket som helst man kan göra som variation!