Inlägg av

Skrivet

En hästkissfråga från en bloggläsare!

Härom dagen fick jag en fråga från en bloggläsare som jag lovade att föra vidare eftersom jag själv inte har något bra svar.

Frågan som jag därför vill ha hjälp med att svara på lyder som följer:

Hur får man en häst att kissa på tävling (dvs i transporten eller utanför densamma om man inte har tillgång till en box).

När Heron tävlade hade jag samma problem och undring.

Våra tävlingsdagar var ibland mycket långa och Heron vägrade konsekvent att kissa någon annanstan än i boxen.

Detta fick till följd att han ibland efter hemkomst kunde stå och kissa floder samtidigt som han stönade högt av välbehag, det lät otroligt mänskligt faktiskt och ungefär som ”Åhhhh…..tack….vad skööööönt…jag höll på att sprängas”.

Någon gav mig rådet att försöka gå i högt gräs med gossen för att på detta vis locka fram kissreflexen men hur jag än gick och gick så hände ingenting.

Bloggläsaren har gjort samma erfarenhet; det enda hennes häst vill göra i högt gräs är att ÄTA :=)!

Heron lärde sig aldrig att kissa ”borta” men däremot förstod han på något vis de sista åren när vi skulle tävla och när vi inte skulle göra det (kanske pga flätorna) så om man satte in honom i boxen det sista man gjorde innan man skulle köra iväg så kissade han ALLTID, om så bara några droppar, något han aldrig hade för vana att göra i vanliga fall (dvs om man inte skulle tävla).

Det var ju ett fiffigt sätt att ”tömma sig” men hur man skulle kunna LÄRA en häst detta har jag ingen aning om.

Archie den skitgrisen, eller borde jag kalla honom KISS-gris har inga skrupler när det gäller att kissa i sin ibland oströdda transport så jag är väldigt tacksam över att jag numera har ett helgalvat golv i stället för trägolv som var så vanligt på transporter tidigare.

Skrivet

En liten bildstöld (hundinlägg)

Hittade denna bild på whippetvännens Jeanettes blog http://lisabellawhippets.blogspot.com

Nej, det är inte Soyis som har krympt utan jag håller i stället min hundkappmentors Bengt Helds valp Black Sheep i famnen.

Det roligaste med den valpen tyckte jag var att ett barn som såg valpen OCH Soya frågade (fullt förståeligt) om valpen var Soyas :=).

Ja, det skulle man ju kunna tro….särskilt som det svarta fårets egen mamma är allt annat än svart (hon är röd och pappan är blå) :=).

Skrivet

Måndag- uppe i sadeln!

Idag satt jag på Archie för första gången sedan han stod på öronen.

Nu är det ju inte såååå länge sedan eftersom det hände i torsdags.

Här syns en markägares försök att låtsas som om allemansrätten inte finns. Så klart får man gå på grusvägen nedan med sin hund (om den hålls under uppsikt och inte jagar), eller är ni av en annan uppfattning? Motivera gärna varför allemansrätten inte skulle gälla i så fall.

Det är inte precis så att vägen ligger i anslutning till varken markägarens eller någon annans bostad, tvärtom- vägen ligger ”in the middle of nowhere”.

Däremot är jag mycket tacksam över att ”någon”, markägaren får jag förmoda, har lagt på ett jättebra sviktande underlag på grusvägen så att den är mycket behaglig att rida på.

Som synes var vädret strålande.

Det är så vackert med diset tycker jag.

2 glada flanörer (grusvägen fotograferad från andra hållet).

Skrivet

Bra köp! (flugmössa)

 
Denna flugmössa köpte jag på GEKÅS i Ullared för 2 somrar sedan för 49:–.
Det skulle inte förvåna mig om den finns kvar i sortimentet och om ni ändå ska dit så kan jag verkligen rekommendera ett köp.

Mössan är mjuk och delvis sydd i tunnt baddräktstyg- ingen risk för skav och den sitter på plats utan problem.

Har sett att det säljs mösor för typ det tredubbla priset som inte verkar ett dugg bättre eller hållbarare.

Om ni inte ska till GEKÅS men har någon bekant som ska dit kan ni ju be denna person kolla efter mössa åt er.

Eftersom mössan knappt väger någonting och går att skrynkla ihop som en större näsduk typ så torde portokostnaden om någon skulle skicka hem den till er motsvara ungefär 2 frimärken gissar jag.

Ett bra köp!

Skrivet

Veckan som gått- mest sjuk-snack

Veckan som gått innehöll dramatik som jag gärna hade varit utan.

Archie snubblade till i skritt (!) under en uteritt i torsdags och blev rejält halt vilket skrämde upp mig mycket.

Jag hann tro allt möjligt, men mest på en vrickning faktiskt, innan han blev veterinärundersökt på fredagen och diagnosen blev ”mjukdelsskada”.

Snubblingen visade verkligen hur snabbt en olycka kan vara framme och till synes nästan oförklarligt slå till.

Jag ska inte påstå att Archie ”brukar” snubbla så som han gjorde då olyckan hände, då låter det som att han är värsta klumpedunsen, men nog har det hänt mer än en gång att han snubblat till utan att något som helst har inträffat.

När sådant här händer är jag mycket tacksam över att jag har ett arbete som tillåter ”hastig men inte så lustig” avfärd till veterinär och ännu tacksammare är jag över ”min” veterinärs tillgänglighet.

Att vänta på att tiden ska läka alla sår är absolut inte min melodi- jag vill ha så klara besked det nu går att få så snabbt som möjligt.

Finns det något sätt att få hästen att må bättre och tillfriskna snabbare vill jag definitivt försöka.

Och på tal om hur snabbt och oförklarligt ett trauma kan inträffa så råkade jag själv, genom ett mycket konstigt sammanträffande, ut för precis samma sak i fredags kväll fast det i detta fallet inte handlade om någon snubbling.

Nej, jag stod tvärtom liiiite lutad mot vår fax hemma när jag från ingenstans kände en huggande smärta och kramp ungefär i ryggslutet ovanför vänster skinka och jag har verkligen ingen aning om vad som utlöste detta.

Smärtan var mycket ihållande och jag kunde knappt räta upp mig, gå eller vrida kroppen utan att det gjorde väldigt ont.

Jag har hört folk prata om ”ischias-nerven” men jag har ingen aning om det var detta som drabbade mig men hur som helst var det mycket obehagligt.

Hade inte Archie drabbats av sin snubbling var ju planen att vi skulle åka och tävla dressyr på lördagen och jag hann tänka att det i vilket fall som helst hade varit omöjligt för mig, frisk häst eller inte, för jag hade näppeligen ens kunnat komma upp i sadeln- jag som aldrig avstått från någon tävling pga egna krämpor!

Detta hände alltså i fredags kväll och redan på lördagmorgonen kände jag mig mycket mycket bättre. Då jag gav mig ut för att tömköra Archie hade smärtan i princip försvunnit och på eftermiddagen var det som om jag aldrig hade haft ont.

Så hela händelsen påminner väldigt mycket om Archies scenario: snabb supersmärta, en kort tid med mindre smärta och sedan är man helt återställd som om inget har hänt?!?!?!

Som alltid då sådant här händer, både i mitt och Archies fall tänker jag att det värsta nästan inte är att det har hänt utan att det kan hända igen och igen och igen….Hur ska jag kunna förhindra att Archie snubblar till fler gånger i livet liksom? Och varför jag själv fick den hemska ryggsmärtan har jag ännu mindre aning om och kan således inte försöka förhindra det heller.

”Livräddarna”??? Jag kunde väl aldrig tro att jag skulle vara så tacksam över Décimas gamla senskydd som jag vanligtvis bara använder när jag hoppar och som jag just därför (för att jag planerade att hoppa efteråt) hade på Archie under uteritten då han snubblade. Om han fick så ont och slog benet så hårt med skydden på vågar jag inte tänka på vad som kunde ha hänt utan skydden som ju heter sen-skydd av en anledning. Nu ska skydden börja användas frekvent som synes!

Eftersom lördagens tävling blev inställd för Archies del åkte jag och tittade på en annan tävling i stället, hundkapplöpningarna i Landskrona där ovanstående whippet, Orlando, för andra året i rad visade sin klass och slog banrekord igen!

Karlen som håller honom äger även hans helsyster Oxana som vann sitt lopp (och slog banrekord som brodern sedan putsade till rejält).

Jag berättade ju härom dagen om hur jag själv som ung (nu också för det mesta) var mer glad ”inåt än utåt” och denna man verkade vara av samma skrot och korn.

Trots som sagt fantastiska prestationer rörde han knappt en min och såg i ärlighetens namn inte ens glad ut då hundarna vann så överlägset. Kanske vrålade han av lycka inombords i stället och tänkte typ ”där fick ni allihop….fuck you- I´m the man…”, eller nåt…. (Han kanske inte är 12 år ibland som undertecknad).

Här får Oxana sitt pris!

På tal om pris var ju tanken att jag skulle åka till en för mig ny tävlingsplats på söndag, Everlövs ryttarförening, en nystartad klubb som fick mycket beröm för sina fina tävlingar förra året.

Jag är väldigt nyfiken på arrangemanget men får vänta till någon annan gång med att ”kolla läget”.

Hade jag varit en medaljkandidat och det var OS som skulle gå på söndag hade jag absolut sett till att ”sparka igång” Archie tills dess men nu är vi ju inte riktigt där…..eller hur :=)?

När det inte blev egna tävlingar passade jag på att åka till Skabersjö ryttarförenings traditionsenliga utomhustävlingar på söndagen och titta på då min vän Susanne debuterade med sin 4-åring.

Jag vet inte om Soya var så hemskt intresserad-bilden avslöjar inte om hon vänder bort huvudet från ekipagen eller hon faktiskt tittar på någon (skulle gissa på det förstnämnda i ärlighetens namn).

Att ta bilder på saker som rör sig är inte I-phonens styrka, och definitivt inte på objekt på lite avstånd så hur många bilder jag än tog lyckades jag inte få någon som gjorde Frequens rättvisa och….

….i ärlighetens namn blev det lika illa när han stod stilla men där skyller jag inte på kameran utan på….tja…kanske en kass fotograf eller ett objekt som inte var sååå intresserat av att framträda på bloggen?

Skrivet

Söndag- som så ofta MYS-dag

Även idag blev det en skön entimmes tömkörningsrunda med djuren, jag tog en lite annan väg för att variera mig men annars var allt precis som igår, dvs bra!

Efter hagutsläpp åkte jag hem och sov lite innan det var dags att köra till Skabersjös dressyrtävlingar för att titta på vännen Susannes häst som skulle tävlingsdebutera idag.

Ni minns kanske att jag kände ett stort ”VILL HA” när jag såg denne lille häst för 2 veckor sedan och efter dagens framträdande är jag ännu mer övertygad!

Susanne red rakt in i LB:1 (inget mesande som undertecknad som red flera LC med SIN fina 4-åring) och hästen (som förresten heter Frequens) gick hur okomplicerat som helst. I princip inte en miss genom hela programmet och procenten blev därefter, fina 68%.

Ingen dålig debut minsann och hästen var dessutom lika ”iskall” som då vi red ut.

Heeelt oberörd, påminner i just det avseendet mycket om Archie och det är precis så jag vill ha hästarna.

Susanne blev placerad (tror hon blev 5:a men jag var tvungen att åka innan prisutdelningen) så en bättre start på tävlingskarriären kunde man ju knappast önska sig.

Efter att ha tittat på Frequens ilade jag iväg till Sally och Gunnar och möttes av det något överraskande beskedet att mamma Maj ville rida idag.

Och det gick lika bra med henne på ryggen tyckte Gunnar så det måste ju vara skönt för Sally att ha en så bra stand-in vid behov.

Nu åker team Sally på långsemester med sin ponny så vi ses inte förrän i augusti.

När jag kom hem möttes jag av goda grilldofter, igår blev det grillspett och idag hamburgare- ”grillat ÄR godast” precis som reklamen säger!

Skrivet

Gammal är FORTFARANDE äldst!

Förra året berättade jag för er hur en fd lektionsponny från vår ridskola, som sedermera köptes och travtränades av två systrar skördar stora framgångar på ponnytravbanorna i Danmark sedan flera år tillbaka.

Ponnyn, Djingis Khan, har hunnit bli 23 år gammal men vann igår Danska Mästerskapet i monte’!

Som sagt; gammal är äldst!

Grattis Djingis!

Skrivet

Är avundsjukan svensk?

Föregående inlägg om hundkapptävlingen fick mig att fundera över begreppet ”den svenska avundsjukan”.

Är detta just ett SVENSKT fenomen eller ett allmänmänskligt sådant?

Ligger det i människans natur att inte unna andra framgång?

Och ”Jantelagen” – är den också något typiskt svenskt?

Trots att jag inte kan minnas att jag någonsin fått det itutat mig kände jag redan som liten att det var fult att förhäva sig.

Jag var en extremt duktig elev som i princip hade alla rätt på alla prov i alla ämnen på både högstadiet och gymnasiet men jag visade aldrig min enorma lycka över mina framgångar UTÅT.

Ibland gick jag så långt i min försiktiga glädje att klasskamrater ifrågasatte om jag inte var nöjd.
Det var jag så klart men på något sätt kändes det opassande att visa det.

Nej, man ska inte tro att man är något (även om man är hur duktig som helst), eller?

När jag köpte min andra häst Heron fick jag verkligen känna på missunnsamhetens vindar.

Heron var köpt för en spottstyver (30.000) om man jämförde med många av våra konkurrenters hästar och det var tydligt svårt för många att smälta.

Kom man hem från en tävling och det hade gått dåligt sa vissa ”det var ju tråkigt” samtidigt som de såg ut som om de vunnit högsta vinsten och de ville GÄRNA diskutera ritten.

Hade det gått bra var de inte lika intresserade och orden ”grattis” kom ur munnar som såg ut som om de hade tuggat citroner hela dagen.

Än idag märker jag ofta liknande beteende hos ”folk” även om det inte alltid är lika utstuderat.

För vissa tar det emot att gratulera andra-så är det bara.

Men om det som sagt är typiskt svenskt vet jag inte- vad tror ni?

Skrivet

Dagens besök på hundkappbanan

Inget ont som inte har något gott med sig….

Eftersom det inte blev någon tävling för Archie idag kunde jag i stället passa på att åka och träna på hundkappbanan med Soya.

Snigel-springaren är anmäld till sin första tävling nästa lördag så jag ville helst att hon skulle hinna träna lite mer innan dess.

Idag var det först tävlingar i Landskrona innan träningen och jag passade på att se de troligen två snabbaste whippetarna i Europa just nu- helsyskonen Orlando och Oxana.

Hundarna är 2 år gamla och ägs av en karl i Tjeckien som tydligen åker runt i Europa och sopar banorna med sina snabbspringare.

Båda hundarna slog banrekord, Orlando innehar detta nu på tiden 19.19!

Han ledde överlägset från start till mål i sitt lopp liksom systern gjorde i sitt.

Fick höra efteråt att folk tydligen är rätt så missunnsamma- det var inte så att gratulanterna stod i kö precis.

Är det den svenska avundsjukan undrar jag och då för att hundarna just inte är svenska eller hade det drabbat vilken hund som helst?

Givetvis måste det spekuleras i om hundarna är rena whippets rätt igenom eller om det inte finns något greyhound-blod någonstans i stamtavlan.

Båda hundarna är stooora, Orlando tydligen över 60 cm hörde jag men jag tror säkert att deras ägare har rent mjöl i påsen- annars hade han nog inte kunnat resa runt som han gör.

Själv tycker jag bara att det är otroligt roligt att se sådana STJÄRNOR- min hund lär liksom inte springa snabbare för att jag missunnar någon annan att ha lyckats så bra.

Efter tävlingen blev det alltså träning och Soya sprang som så ofta med sin kille Ville (det rimmade till och med).

På LC:n är Ville en gentleman och låter ofta Soya komma i mål först men på hundkappen är han inte lika hygglig utan springer alltid ifrån henne.

Idag var avståndet dock inte lika stort hundarna emellan som det varit tidigare och Soya ledde till och med de 5 första meterna efter starten så det kanske tar sig?

Tyvärr togs ingen tid- jag vill gärna tro att detta var snigelns snabbaste lopp hitills :-)!

Skrivet

Lördag- ohalt!!!

I morse när jag gav mig ut i solskenet för att tömköra var det med 2 pigga djur.

Soya går förvisso alltid med raska steg, men att även Archie, som för 48 timmar sedan knappt ville förflytta sig ens några meter i skritt, gjorde detsamma gladde mig mycket.

Ännu gladare blev jag när jag lät honom trava på asfaltvägen och inte såg tillstymmelse till hälta!

Även fast alla mina djur gång på gång bevisat för mig hur snabbt de ”kommer igen” efter en skada upphör jag aldrig att förvånas (och glädjas så klart) trots att jag i alla år hävdat att just de bekräftar min tes om att psykiskt och fysiskt starka och välmående varelser har en mycket, mycket bättre prognos och ett snabbare tillfrisknande än de som inte är lika välmående på alla plan.

Nu är ju inte detta något som JAG har upptäckt i min ensamhet, det är väl allmänt känt inom medicinsk vetenskap men det är ändå roligt att se att det stämmer så bra.

Liksom jag inte daltar med mig själv så gör jag det inte med djuren heller, jag vill att de ska ”tåla lite” och jag ser framför allt till att alltid ha dom i så bra fysisk kondition som det går samtidigt som jag vill att de ska försöka leva ett så lyckligt liv som jag kan ge dom efter mina förutsättningar.

Efter den härliga tömkörningsturen på en timme fick Soya lägga sig i bilen och sova medan Archie lämnades åt sitt öde i en gräshage vilket han inte verkade det minsta ledsen över.

Idag ser det faktiskt ut att bli grillväder, annars har det varit skralt med den sortens mat för min och makens del.

Till skillnad från Soya som gärna äter rått kött vill vi ha vårt vällagat!

Eventuellt blir det hundkappträning i Landskrona i eftermiddag och om inte bara allmänt slappande. Är det helg så är det!