Inlägg av

Skrivet

Veckan som gått

Veckan som gått har ur väderlekssynpunkt varit tämligen gräslig (det har känts mer som höst än sommar för det mesta) men desto bättre ur ”hästsynpunkt”.

Archie har gått jättefint hela veckan och jag har varit väldigt nöjd med honom.

Tyvärr blev det ingen träning för Ebba men imorgon är det i alla fall dags.

Som vanligt kan ”man” (läs: jag) dock inte slappna av till 100 %, det är väl varje överbeskyddande djurägares lott antar jag så nu oroar jag mig lite halvt om halvt för att fången ska komma tillbaka.

Anledningen är inget annat än att Archie går i gräshage några dagar i veckan (tyvärr har vi så få gräshagar att det inte kan bli dagligen) och även om det hittills har gått bra så har man ändå den där lilla varningsklockan i bakhuvudet.

Sedan så handlar det väl mycket om hur mycket man vågar riskera och orkar oroa sig också.

Archies behandlade veterinär avrådde inte från gräsätande utan sa mer ”du behöver ju inte släppa honom på bete i flera månader” och det är inte heller så att våra hagar översvämmas av gräs precis utan de är snarare tämligen nerbetade.

Och jag vill ju kunna erbjuda Archie ett så ”hästigt” liv som det går efter mina förutsättningar och däri tycker jag ju att gräshage är en viktig ingrediens.

Men visst…skulle Archie få fång igen kommer jag så klart att ångra mig bittert och tänka att jag skulle ha låtit honom stanna i grushage resten av livet.

Svårt det där….

I lördags var jag och en vän ute på en härlig uteritt med våra pojkar och tyvärr blev det bara nedanstående usla bild som vittnar om det.

Annars är det sååå vackert i våra Skånska skogar och man hade kunnat ta många vykortsmotiv om man inte satt och gungande till häst med en enkel mobilkamera :=).

För Soyas del var veckan också mycket givande eftersom hon lyckades ta den efterlängtande rundbanelicensen.

Som jag redan berättat om vid flera tillfällen är hon allt annat än en ”topphund” i dessa sammanhang men hon är helt galen i att springa och själv tycker jag att det är bra att vi nu kan tävla om vi vill.

Att få licensen var tämligen omständigt och utan den är man ”bara” förvisad till träningar men nu kan vi i alla fall tävla om något lämpligt lopp dyker upp även om vi som sagt troligen bara kommer att agera ”lopp-utfyllnad”.

Men det vet ju inte Soya något om, hon springar lika glatt varje gång och det är det viktigaste för mig- dvs att hon har kul!

Pratade med flera medlemmar från vår hundkapplöpningsklubb igår och insåg att medlemsantalet är förödande litet vilket i alla fall jag skulle vilja göra något åt.
Idag finns det inte ens ett 50-tal medlemmar, det jag har ”lurat” mig på är att många har flera hundar (2 verkar nästan vara ett minimum och det finns de som har långt fler) och då känns det som att man är fler än vad man de facto är.

Ju fler vi är desto fler lämpliga lopp/ tävlingar kan man genomföra och det blir ju inte heller så tungjobbat om man är många som kan hjälpas åt med olika saker.

Eftersom jag själv tycker att sporten är trevlig och framför allt 100 % rättvis (till skillnad från bedömningssporter som exempelvis LC där det är domarnas subjektiva åskter som avgör hundens placering) så kommer jag att börja bearbeta mina whippetvänner att förena sig med oss framöver!

Skrivet

Söndag- äntligen hundkapplicens!

Började dagen med ett dressyrpass i ottan och liksom allting jag gjort med Archie denna veckan gick även detta bra! Jättekul så klart och det är bara att hoppas att det håller i sig.

Resten av dagen gick mest i nervositetens tecken för idag skulle Soya äntligen försöka ta licens för att få tävla på hundkappbana.

Jag skriver äntligen för jag kunde aldrig tro att det skulle vara så svårt att ta licens som det har visat sig.

Bara att få ihop tillräckligt antal hundar för ett licenslopp (minst 5 varav 2 med licens) visade sig vara ett helt företag och dessutom ska man själv ta/ha B-tränarlicens för att ens hund ska få tävla.

B-tränarlicensen fås efter ett ganska omfattande prov där ens mentor (en erfaren hundkappare) ska intyga att man vet en hel massa om hundkapp (något förenklat).

Idag skulle jag både skriva mitt eget prov och låta Soya springa och jag var i ärlighetens namn mycket nervös för det sistnämnda.

Soya springer ju otroligt långsamt i jämförelse med de flesta hundar och för att få loppet godkänt måste hunden visa att den klarar av att antingen passera eller passeras av en annan hund.

Värsta scenariot var alltså om Soya kom så långsamt ut ur startboxarna att ingen hann passera henne och själv passerar hon aldrig någon pga sin snigelfart.

Nu kan man ju undra varför jag ens vill tävla med en hund som troligen aldrig kommer att vinna ett lopp men hon tycker att det är sååå himla kul ändå!

Loppet gick hur som helst bra, Soya hann i alla fall springa en kortare sträcka innan alla körde om henne och efter 480 meter och 37 sekunder för Soyas del (vinnaren sprang på 33.98) var loppet över.

Nu kan vi alltså börja tävla och vi får väl se när detta ska bli av.

Tyvärr är hundkapp en mikroskopiskt liten sport i Sverige och det ser dåligt ut med återväxten.

Kanske borde man öppna träningarna för ALLA raser och därigenom kanske locka till sig fler medlemmar för jag tror säkert att det finns fler raser som skulle gilla att kuta runt lite förutsättningslöst (eller har jag helt fel kanske).

Hur som helst är det inte så lätt att hitta lämpliga lopp med så få hundar i ”omlopp”:-), i alla fall om man inte kan tänka sig att åka land och rike runt vilket aldrig lär bli aktuellt för min egen del.

Någon måtta får det vara på hur mycket jag engagerar mig i en snigel, jag har ju trots allt en annan tävlingsindivid som jag vill satsa på, snigel nummer 2, Archie:-).

Skrivet

Vem är vem och vad är vad- en presentation

Ibland när jag börjar läsa en blogg som har funnits ett tag så kan jag ha svårt att ”orientera” mig. Diverse namn nämns med en självklarhet men det går inte riktigt att av inlägget utläsa vem personen/ hästen är eller på vilket sätt den är ihopkopplad med bloggskribenten.

Jag slänger mig själv med namn osv lite ”hit och dit” ibland och därför tänkte jag idag göra en lååååång presentation för mina eventuella nya bloggläsare; så att ni är till fullo uppdaterade:

Menelli– min första häst, ett fuxsto efter Ambassadeur som jag köpte 6 år gammal och ägde i ca 1½ år. Slaktades pga skelettförändringar båda fram. Vi hann tävla en del lätta klasser i både hoppning och dressyr.

Heron- min andra häst, en mörkbrun valack efter Flyinge Herkules som jag köpte när han var 4 år gammal och precis inriden. Heron slaktades 13 år gammal pga skelettförändringar i hovlederna fram (några av hans syskon drabbades också av samma sak, dock ej i hovlederna och gick samma öde till mötes). Med Heron tävlade jag otroligt intensivt och vi hade placeringar i både MSV B hoppning och dressyr samt gjorde några starter (knappt 10 om jag minns rätt) i S:t Georges.

Décima- min tredje häst, ett fuxsto efter Zephyr som jag köpte av Zephyrs ägare när hon var 3 år gammal. Décima hade många helsyskon hos samma uppfödare vilket var lite kul. Décima sålde jag när hon var 11 år gammal pga tungproblem, dvs jag tyckte inte att det gick att tävla framgångsrikt i medelsvår dressyr med en häst som alltsom oftast sprang med tungan utanför munnen (vilket hon började med i unga år). Décima tävlade hoppning upp till 1 meter och dressyr upp till MSV där hon fick ett fåtal placeringar. Upp till denna nivå blev det ca 50 placeringar, mest i LA.
Décima dog i kolik ca 1½ år efter att jag hade sålt henne.

Arcimboldo (Archie)- min fjärde och nuvarande häst som jag köpte när han var 3 år gammal och nyss inriden. Archie är efter Akribori och tyvärr sin mammas enda avkomma (hon dog innan han ens var inriden). Archie tävlar bara i dressyr och har hitills, 7 år gammal skrapat ihop 35 placeringar. Sedan förra året tävlar vi bara LA och det går både upp och ner :=).

Per-Mobile Zingy Beauty– min och makens 2 åriga whippettik som vi köpte när hon var 1 år gammal. Uppfödarna kunde verkligen inte ha döpte henne till ett mer passande namn- annars en ovanlighet i whippetvärlden om ni frågar mig. Exempelvis heter en av Soyas pojkvänner ”Singin´ in the rain” och inte tusan ser han ut som att han sjunger i regnet…
Zingy Beauty kallas för övrigt aldrig just detta annat än i officeiella sammanhang utan ”hette” Soya när vi köpte henne. Soya är också det namn hon lyssnar till även om jag, som har en knäpp ovana att döpa om alla djur, även kallar henne PIPPI, MIMMI, MISHI eller KICKI.
I stallet kallar en av ungdomarna henne för KITTY (efter Hello Kitty) och det är helt ok men när en av mina klienter tyckte att hon kunde kallas…..DRUTTEN…fick det räcka :=)!
Soya är min och makens bästa köp all times och vi älskar henne vanvettigt.

Maken– ja, det är min man det, en karl som jag nu har varit tillsammans med i 8 år. Arbetar som säljare och är fullständigt ointresserad av hästar :=) men desto mer av flyghistoria och allt som hör där till.

Ebba– är min tränare Ebba von Essen som huserar på en jättefin anläggning vid Hviderups Gods mellan Eslöv och Flyinge. Till Ebba åker jag 1-2 gånger i veckan för att träna och/eller för att hon ska rida (utbilda) Archie åt mig.

Birgitta 12 år– är mitt alter ego. Bebis-Birgitta är den som säger och gör alla de barnsliga saker som den mogna Birgitta aldrig skulle nedlåta sig till.

”Gamla stallet”/ ridskolan– är Malmö Civila Ryttareförening där jag började rida 15 år gammal och där jag stått uppstallad med alla hästarna tills i oktober förra året.
Jag trodde aldrig att jag skulle hitta ett stall där jag trivdes bättre än på MCR men otroligt nog gjorde jag det- därav flytten.
Jag tävlar fortfarande för klubben och har inga planer på något annat.

”Nya stallet”/ ”mitt” stall– är Grevie Hästcenter, beläget i hålan Grevie strax utanför Staffanstorp som i sin tur ligger strax utanför Malmö.
På anläggningen finns 2 stall- ett litet med 7 boxar där jag har Archie och ett större med 17 boxar och fullservice. Vi har även ett 20x 60 ridhus och en gruspaddock där vi kan rida och snart kommer vi också att få en gräsbana.
I mitt stall står som sagt 7 hästar:
Tage– (smeknamn) som jag av misstag ibland kallar Ture efter en lektionshäst från MCR (inte för att de är det minsta lika men namnen är lika tycker jag). Tage är ett halvblod.
Lady/ Lajdan- (smeknamn)- också halvblod
Desly– c eller d-ponny (osäker)
Tulle-(smeknamn), d-ponny
Rocky-d-ponny som ägs av My, tjejen som kallar Soya för Kitty och jag kallar i min tur Rocky för Rocks.
Bröta- ett kallblod som jag ofta ”passar” när ägaren är bortrest. Kallas av mig för Brötchen (det lilla brödet på tyska- inte för att hon är det minsta lik ett bröd).
Arch(ie)- som inte behöver någon ytterligare presentation :=).

Bloggkollegor/ konkurrenter– är Liv som står i det andra stallet med hästarna Aramis och Rigoletto och Renée (Mys mamma).
Livs blogg hitar ni här:http://www.aramise.bloggagratis.se/
och Renées här: http://www.trumsamumma.blogspot.com/

Stallägarna– är ett gift par i 60-års åldern och deras 30 åriga dotter som är c-tränare i hoppning.

Lena och Birk– Lena är Birks ägare och Birk är den d-ponny som Archie kamperade ihop med under den största delen av sin tid på ridskolan. Hästarna gick i samma hage och var även på somarkollo 2 år i rad tillsammans. Numera träffas de då jag kör till ridskolan med Archie för att Lena och jag ska rida ut tillsammans.

Sally- en snart 14 årig flicka som jag har känt sedan hon var bebis :=). Sally hade också sin ponny på ridskolan men har flyttat liksom jag fast till motsatta delen från Malmö. Sally hade tidigare c-ponnyn Mulle (egentligen Timon) men har nu bytt upp sig till en d-ponny som kallas Gunnar (DET smeknamnet är dock inte jag mamma till).
Sally tävlar i hoppning och tränar dressyr för undertecknad 1 gång i veckan.

Jobbet- finns på Boendeenheten i stadsdelen Södra Innerstaden i Malmö där jag arbetar som socionom med tillsyn i lägenheter. Boendenheten förfogar över ca 300 lägenheter varav jag har ansvar för ca 75 och det är mitt arbete att se till så att de som hyr lägenheterna av oss sköter dessa. Jag hjälper även de boende med olika sociala frågor och försöker stötta och slussa dom rätt vid olika problem. Ett underbart arbete som är både omväxlande och givande.

Hemmet– är ett hus från början av 1900-talet där maken och jag bor sedan 7 år tillbaka. Huset ligger strax utanför Staffanstorp och vi bodde innan dess i Malmö i var sin lägenhet.

Så där jag…nu tror jag att jag har fått med det mesta om det och dom som brukar omnämnas i bloggen- har jag missat något får ni fråga :=)!

Skrivet

Lördag- underbar uteritt och ännu en häst jag vill ha!

Idag har det blåst mer eller mindre oavbrutet- jättetrist och det känns mer som höst än sommar.

Efter en sovmorgon 🙂 till 06.00 pysslade jag i stallet i någon timme innan jag åkte hem för att fixa med sådant som jag inte ”hinner” (läs: ids göra) under veckan.

Birgitta, 12 år, arrangerade om sina rosetter med Archie (de hänger lite undanskymt i trappan till ovanvåningen) och kunde då räkna ihop hela 35 stycken varav 7 var blågula. Således har Archie vunnit var 5:e gång han blivit placerad vilket jag kunde konstatera något förvånat.

På eftermiddagen åkte jag till Sally och förberedde henne inför morgondagens debut i LA. Vi red förvisso bara dressyr men det är nog så viktigt även när man hoppar.

Efter träningen åkte jag och Archie till en god vän, Susanne, för att rida ut med henne och hennes unghäst.

Susanne bor på en underbar gård 15 minuters körning med släp från ”mitt” stall och hon är helt klart ”plan B” om jag någonsin måste flytta ifrån nuvarande stall (vilket jag verkligen hoppas slippa).

Eftersom vi red i en härlig skog märkte vi inget av blåsten utan hade en helt underbar tur på nästan 2 timmar, mest i skritt eftersom vi båda är ”babbelmajor” som alltid har mycket att avhandla då vi träffas.

Susannes 4 åring, som jag ditills bara sett i hagen överraskade mig stort!

Den är ganska liten (kanske 162 cm) och har en ful färg ha ha (svettfux) men OJ vad jag skulle vilja ha den som påläggskalv!

Den är mycket mindre riden än vad Archie var vid samma tidpunkt och inte tävlad men den var fullständigt ”iskall”- gick fram överallt utan att blinka, i mycket bra form, med en härlig bjudning och mycket elastisk trav.

Enligt Susanne tar energin aldrig slut men hästen (jag uppfattade faktiskt aldrig hans namn) blir aldrig hetsig eller dum.

Allting lät och såg helt underbart ut och det är bara att gratulera Susanne till en sådan härlig häst.

Mina böner om att låta mig ta med hästen hem möttes bara av skratt så tyvärr lär det inte bli ”affär”.

Även Archie var underbar ska sägas, helt loss i sitt lilla ponnyhack och lika snäll och glad som alltid.

Han är verkligen en riktig klippa att ha med sig var man än vill rida- jag behöver aldrig tveka när vi ska någonstans.

Soya fick inte följa med idag av en särskild orsak men mer om detta imorgon!

Skrivet

Lite om min whippets meny och matkonto :=)!

Var och handlade torrfoder till Soya härom dagen och insåg att den förra 15-kilossäcken hade varat i ganska exakt 6 månader!

Eftersom den kostar knappa 500 kronor får man väl säga att hunden, i alla fall mat-mässigt, är billig i drift.

Nu beror ju de låga torrfoderkostnaderna delvis på att Soya även äter ”annat” och detta annat står säkert för 50 % av det totala matintaget även om jag inte räknar in hästbajs, hovar, kadaver och annat som hon själv hittar gratis :=).

Maken och jag bor nära en City Gross-affär där jag brukar veckohandla.

Turligt för Soya säljer man där ofta både leverpastej och blodkorv på extrapris, så även olika grisdelar (hjärta, lever, knorrar) för ca 20 kronor kilot.

Sedan har ju maken ingen häst som kostar och detta parat med Soyas gigantska förmåga att linda honom runt sina tassar medför att han allt som oftast låter ett skink-paket eller två slinka ner när han handlar.

Själv hamnar jag alltid en lång stund på GEKÅS (Ullareds) hundavdelning och där blir det både Frolic som lite godis och grisöron, Soyas favoriträtt, som hamnar i kundvagnen så man får nog säga att det lilla krypet har det bra ställt i matväg samtidigt som det kostar oss väldigt små summor :=).

Skrivet

Fredag- kissfritt dressyrpass

I morse avverkade Arch och jag ännu ett dresyrpass- jag ordar inte mer om det för nu handlar det mycket om upprepningar av tidigare pass de senaste veckorna. Archie ska stärkas i de olika rörelserna ”helt enkelt” och det är sådant som måste få ta tid- ingen blir varken starkare eller mer musklad över en natt.

Det viktiga är att vi jobbar tillsammans så att säga- Archie verkar vara med på banan och gör så gott han kan känns det som.

Lilla Soya höll sig kissfri idag och slapp därmed duschen och själv kunde jag hålla mig till mitt tidsschema utan andra missöden (eller kiss-öden….ha ha).

Skrivet

Gratis är godast- om fång, fetma och fördomar!

Fick hem det nya numret av Ridsport igår och kunde åter läsa en artikel om fång (de har blivit väldigt vanliga på senare år).

”Inget nytt under solen” skulle jag väl vilja säga om den artikeln, det är det ”gamla vanliga” om att hästar generellt får för mycket mat och för lite motion och att detta är stora riskfaktorer när det gäller utvecklande av fång om man ska sammanfatta det hela.

Intressant är, tycker jag, att det verkar som att man kan skriva detta på folks näsor hur många gånger som helst; ändå fortsätter fång att sprida sig bland våra ridhästar och är på inga vis på tillbakagång trots så mycket information.

Varför?

Min teori är att det fortfarande handlar om mycket okunskap och fördomar- man tänker ”fång är något som drabbar feta ponnys” och ”det händer inte MIG” (dvs MIN häst).

Så tänkte i alla fall jag tills för något år sedan- hur skulle mitt halvblod i tävlingskondition kunna få fång- han som knappt såg gräs annat än på bild då vi inte hade några gräshagar i förra stallet.

Ni som har följt bloggen ett tag vet ju hur det gick- Archie fick fång 5 år gammal och mitt i vintern- utan att ha tittat på ett grässtrå i flera månader.

Däremot var han överviktig och hade varit lite lös i magen ett tag, fodrats med vått ensilage och 3 kilo havre/ dag- med facit i hand ett inte orimligt scenario för att utveckla fång.

Jag har sedan dess i princip tagit bort kraftfodret och bantat ner hästen och hoppas att dessa åtgärder ska räcka för att fången aldrig ska komma tillbaka.

Eftersom jag numera är väldigt vaksam på fångutlösande faktorer för egen (Archies) del kan jag inte låta bli att studera även andras hästhållning i frågan.

Det jag kan konstatera, precis som artikeln i Ridsport menar, är att det finns en hel del övergödda hästar i vårt land.

Och det i sak tycker jag inte är det värsta utan att ägarna inte gör ETT DUGG för att försöka banta ner dessa fetton!

”Gratis är godast” brukar min bror skämtsamt säga och det är precis vad det handlar om i många fall enligt mina studier.

I de stall där kraftfoder ingår i stallhyran vill många hästägare ”ha valuta för pengarna” och ger därför hästen x antal kilo av detta vare sig det behövs eller inte.

Detta tror jag är den absolut vanligaste anledningen till ”överutfodring”- dvs man får fodret ”gratis” och passar då på.

Skulle man betalat för egenhämtade säckar hos någon foderhandlare skulle man troligen tänkt efter lite mer men nu står fodret så att säga bara där och väntar och man har ju redan betalat för det i stallhyran.

Jag ser hur många promenadhästar/ hästar som tävlar lätta klasser någon gång då och då som äter minst 2 kilo kraftfoder om dagen.

En del rullar fram, andra är hur hetsiga som helst men nog tusan ”måste” de äta kraftfoder enligt ägaren (som i 9 fall av 10 inte har gjort någon som helst foderstatsberäkning).

En annan kategori som överutfodrar är de jag här kallar ”wannabies”- ryttare som rider/ tävlar på mycket låg nivå men som har superkoll på hur ”di stora” ryttarna rider, klär sina hästar och fodrar desamma.

De fattar inte att det är skillnad på att rida svår klass var och varannan helg och att hoppa en 1-metershoppning en gång i månaden och proppar därför hästen full som om den skulle utföra det förstnämnda medan den knappt genomför det sistnämnda.

Jag klagar ibland på att Archie inte är fullt så ”eldig” som jag skulle önska- han är den lugna typen som inte alltid har så mycket energi och elektricitet som man skulle önska på en tävlingsbana och begriper man inte bättre är det nog lätt att tillskriva hans ringa kraftfoderintag skulden för detta.

”Om du gav honom mer havre kanske det blev lite mer fart i honom” misstänker jag att mer än en okunnig har tänkt när vi har diskuterat foder.

Men nu ska ni höra det intressanta: Archie var inte en mikro-milimeter piggare/ hetsigare/ uthålligare- kalla det vad ni vill- när han åt 3-4 kilo havre än nu då han får några deciliter som krubb-skrammel om dagen!!!

Men just myten ”det är havren som gör hästen pigg” är den mest svåravlivade av alla och folk i allmänhet vägrar ofta att acceptera att en häst kan ridas normalt UTAN kraftfoder.

Om man så uppfann ett piller som skulle tillgodose hela hästens behov av energi så är jag helt övertygad om att många skulle vilja ge kraftfoder ÄNDÅ- för det ”vet” man ju att det är havren som är motorbränslet för hästen!

Nåja….var och en får väl även framöver fortsätta att vara salig på sin tro och så får det väl gå som det går med våra hästar.

Hörde från en mycket säker källa att till och med en av vårt lands ledande dressyrstjärnor haft flera fånganfall på sina hästar och det ska ni inte inbilla mig att jag köper som en ”slump” eller ”detta hade kunnat hända vem som helst”.

Jag skulle bra gärna vilja se den ryttarens foderstater och hagscheman innan jag köper ovanstående förklaringar- den saken är klar!

Och om inte ens elitryttare begriper hur man ska sköta hästar för att undvika övergödning, fång och liknande tja…var är vi då på väg egentligen?????????????