Den gångna veckan har mer eller mindre varit en repris av den föregående, i alla fall häst och vädermässigt.
På hästfronten inte mycket nytt, dvs jag och Archie skrittar omkring på alla möjliga vis.
Som jag redan nämnde i ett inlägg i veckan så finns det faktiskt massor av sätt man kan variera skrittmotionen på och tur är väl det, annars hade både Archie och jag somnat av leda.
Vi tömkör inne och ute, skrittar inne och ute, skrittar kravlöst på lång tygel eller jobbar ”ordentligt” med både skolor och skänkelvikningar åt alla håll och kanter och vi varierar också betslingen från kandar till träns och hack.
Det enda vi inte ägnar oss åt är barbackaridning för där känner jag ändå att min gräns nås. ”Det finns ett skäl till att sadeln uppfanns” brukar jag säga när folk föreslår att man ska skumpa omkring på sin hästs ryggrad så detta är ingenting för mig även om Archie är både snäll och tämligen rund och ”ovass” att sitta på :=).
När jag tömkörde ute sist passade jag på att trava lite i ultrarapid, ungefär så som de som rider klassiskt brukar göra, ha ha. Obs! Det finns säkert de som rider ”klassiskt” som travar på annat vis men de filmer jag sett hittills brukar visa sömngångartrav där hästen näst intill släpar benen i marken (mina fördomar utifrån det jag SETT är som den vakne läsaren kan läsa mellan raderna ENORMA :=)).
Även Archie fick alltså börja med att trava på detta hemska vis vilket han säkert tyckte var skönt (noll ansträngning) men efter ett tag krävde jag att han skulle lyfta benen lite mer ”stunsigt”, inte som i passage för det behärskar han inte än men det är dit vi så småningom ska komma genom denna trav hade jag tänkt mig.
Samma skritt-träning kommer annars att fortsätta under veckan som kommer och sedan är det dags att börja trava lite mer.
På väderfronten finns inte heller något nytt att rapportera, jag börjar känna mig lika tjatig som det vidiga regn som förpestar min tillvaro mer eller mindre dagligen.
Trodde aldrig att jag skulle längta efter riktig kyla men det verkar vara det enda som kan stoppa regnet även om hagarna inte lär bli roliga om allt detta våta fryser på.
Trots att Archie redan är helklippt 2 gånger har han i veckan sett ut som en svart björn, i alla fall i mina ögon. De som aldrig klipper sina hästar fattar inte vad jag pratar om då han i deras ögon är hur korthårig som helst men jag håller alltså inte med.
I och med att jag bara har skrittat hittills har det gått an med den täta pälsen, särskilt som Archie aldrig skulle få för sig att rulla sig i våra vattensjuka hagar men jag ville ändå bli av med ”skiten”, om inte annat för att få en korrekt bild av gossens hull.
Ju tjockare/ längre päls desto fetare SER hästen ut och Archie har den sista veckan sett lite väl rund ut. Jag ville förvissa mig om att rondören endast var en synvilla skapad av pälsen och att Archie inte åter blivit tjock ”på riktigt” och därmed hamnar i riskzonen för ett nytt fånganfall.
Men efter en rejäl klippning kunde jag konstatera att hullet är som det ska, dvs lagom, så det var ju skönt.
Bara för att jag på frågan ”brukar du klippa benen” (ställd av en tjej i stallet härom dagen) svarade ”Nä…det brukar inte behövas…möjligen att jag klipper frambenen ner till knäna” så insåg jag vid denna tredje klippning att en benvaxning inte skulle gå att undvika om jag inte ville att det skulle se ut som om Archie hade 4 rattmuffar runt extremiteterna.
Som tur är står han alltid stilla som en staty var man än klipper, det är inte som med Décima som avskydde kroppsklipping i allmänhet och benklippning i synnerhet. Där fick man, med livet som insats försöka att klippa allt medan det steppades på stallgången och att klippa hennes rattmuffar (för de var man verkligen tvungen att skala bort annars såg hon inte klok ut….) tog nästan lika lång tid som resten av kroppen.
Archie är som sagt långt, långt snällare så honom klipper min sax på ”nolltid” vilket är tur då maskinen inte bara klipper som en slåttermaskin utan även låter som en sådan.
Ullaredbesöket i fredags renderade några trevliga köp som vanligt och både hemmet och Archies utrustning fick sig en liten ”upp-piffning”.
Nu myser jag med adventsljustakar i alla fönster vilket är det jag gillar bäst med julen nästan.
Julklappar slutade jag att bry mig om för länge sedan eftersom det var många år sedan som jag inte kunde köpa det jag vill ha/ behöver åt mig själv utan att behöva önska mig det som en present. Tja…med kniven mot strupen skulle jag ju kunna önska mig en ny bil tex (även om den jag har duger aldeles utmärkt) men det är ändå ingen som skulle ha råd at ge mig det så…
Julmat är för mig till 90 % att kategorisera som FRUKOST-PÅLÄGG och det är för mig en gåta hur man kan lägga så mycket pengar på att äta just pålägg.
Nä… själv skulle jag välja en god köttbit med sås och pommes frittes framför vilket dignande julbord som helst men smaken är ju bekant som baken…..delad!
Här läggs allt bajs!
Och så här ser resten av boxen ut på morgonen om man har mockat på eftermiddagen!
Senaste kommentarer