Inlägg av

Söndag- skogsmöte

I morse red jag ut ovanligt tidigt (8.20); detta för att försöka undvika att träffa på för mycket ”folk och fä” på stigarna.

I början av rundan blev det sååååå fin samlad galopp, nästan på stället banne mig, sedan mötte vi en kvinna med 2 enorma, vita hundar som såg nästan ut som smäckra shettisar och DOM var farliga hävdade Frenchie.

Han ville inte gå i närheten av dom utan försökte vända (i skritt så inga galna skenturer) men vi kom förbi med lite tråckel.

Resten av turen förflöt utan drama och det blev mer galopp, lite passage men mest skritt eftersom det var ganska fruset.

Hemma fyrade jag av dessa kort; tänk om man själv kunde se så här nice ut ”bara sådär” utan minsta förberedelse. I wish 🙂  !

Fråga från en läsare om hispiga dressyrhästar

Bloggläsaren ”Smurfan” ställde några mycket intressanta frågor och framlade en del egna teorier i en kommentar igår som jag gärna vill besvara.

Så här skriver Smurfan:

Angående den där ”djungeln”, varför miljötränas inte dressyrhästar mer? Där jag bor finns det gott om dressyrekipage och nästan alla är hysteriska. För allt! Och då talar jag inte om tävlingar, utan en vardaglig uteritt i skritt kräver att hela byn evakueras innan de kan sticka nosen utanför stallplan… 

Varför är, som jag upplever det, dressyrhästar hispigare än andra hästar? (Och då jämför jag bland annat med alla reaktiva fullblod jag har haft genom åren…)

Lägger man för mycket tid på piruetter och vägrar lämna ridhuset för den verkliga världen?

Har aveln gått för långt så att hästarna inte bara har power och utstrålning, utan har fått för MYCKET power så att de har blivit ”tokiga”?

Eller är det fel på ryttarna? 

Vad tror du?

Om jag ska skriva vad jag tycker och tror så instämmer jag i hela inlägget till typ 100 %.

Och jag tror att ”hispigheten” hos hästarna beror på en kombination av allt det du räknar upp.

Nu generaliserar du grovt och det kommer jag också att göra nu men jag tror det bakom måååånga ”dressyrhästar” står en försiktig/ rädd kvinna.

Det jag har sett/ upplevt/ läst om under mina +30 år som inackorderad och med egen häst är att det finns gott om (övervägande) kvinnliga ryttare som är ganska rädda för att lämna ridhusets/ ridbanans inhägnad och en del gör det dessutom extra svårt för sig genom att ha hästarna uppstallade så att det är svårt att rida ut på ett säkert och enkelt sätt.

Stallet ligger kanske utmed en starkt trafikerad väg eller så måste man rida på x trafikerade vägar för att komma till lämpligare uteridningsmöjligheter och då förstår jag om man inte är så pigg på att göra detta efter jobbet när det redan är mörkt typ halva året innan man hunnit till stallet.

Sedan är det också ofta så att ju mindre man övar på något desto svårare är det och större risk för att allt möjligt händer när man väl…tja…tex rider ut.

Jag märker själv på Frenchie att han är mycket mer tillfreds/ lugn/ otittig när jag nu har ridit ut frekvent mot hur han var i början när han inte var van att ridas ut ensam.

Du Smurfan nämner aveln och jag tror också att detta bidrar till de ”hispiga” hästarna; att en hel del köper dessa fantastiskt rörliga och elektriska hästar som de sedan inte reder ut.

Någon inser sitt misstag och säljer hästen och köper något lugnare (känner några sådana ryttare) medan andra i stället ”låser in sig” i ridhuset och rider ut så sällan att det då blir världens drama när de väl gör det.

Om jag åter ska ta Frenchie som exempel (alla mina andra hästar utom Kreon har varit jordens snällaste att rida ut från dag 1, även som unghästar) så tyckte jag inte alls att det var roligt att rida ut de första månaderna, tvärtom.

Jag gjorde det bara för att jag anser att hästar ”ska” arbetas varierat och med uteritter men tro mig; jag hade hellre sluppit eftersom han kändes så himla reaktiv i början.

Men jag tror att detta är enda vägen att gå om man vill kunna rida ut utan det drama som du beskriver Smurfan; man måste ta tjuren vid hornen och göra det frekvent men klokt.

Att utsätta sig för rejäl fara med tex en istadig häst i trafiken är bara dumt på alla vis och kan man ska man tveklöst rida ut med tryggt sällskap.

Lördag- 68,2

Redan 7.30 rullade mitt släp iväg till Sydslättens ryttarförening och 10.10 rullade det hem igen. ”Snabbt in och snabbt ut” och att ha nästan hela dagen till sitt förfogande därefter passar mig bäst och ju senare starttid jag har desto sämre är det för mig.

Jag kan ändå inte slappna av och fokusera på så mycket annat under dagen så dagens start passade utmärkt.

Och precis som i söndags så skötte sig Frenchie jättebra! Känslan på banan var bättre än i söndags, procenten var bättre men så var även motståndet så idag blev det ingen rosett.

Jag har i flera år raljerat över ”djungeln” runt domarbordet hos Sydslätten och slutade ett tag också att tävla där eftersom Vickes ögon höll på att ramla ur skallen men av någon utmärkt anledning har man numera tagit bort allt utom några passande blommor och det tackar jag för.

Inte för att jag vet om Frenchie också hade brytt sig men jag vet ju att jag inte var den enda vars häst reagerade på ”djungeln”.

Det enda jag kan tycker är synd med dagens tävling, och det kan man måhända inte klandra Sydslätten för, är att det denna helg arrangeras tävlingar med ”mina” klasser hos för mig TRE närliggande ryttarföreningar och vad blir resultatet av det tro; ja ”så klart” att alla tre tävlingsplatserna har tunnsått med starter i MSV B:1 och B:2.

Idag var vi 7 startande i B:1 och när jag såg att det initialt bara var EN anmäld till B:2 avstod jag från att anmäla mig vilket jag hade tänkt från början. Slutligen blev det 2 startande i denna klass.

I Dagstorp startar idag 3 ekipage i B:1 och 3 i B:2 och Eslöv får 7 startande i B:1 idag och lika många i B:2 imorgon.

Arrangörerna får så klart göra som de vill och kanske får de lönsamhet i att ordna många men små klasser per tävling men som jag skrev efter förra söndagens tävling tycker JAG att det är trist att tävla mot en handfull ryttare.

Helt klart blir det en form av inflation vad gäller tävlingsresultaten men det är kanske det dagens ryttare vill?

Att det är roligare att säga att man vunnit en klass med 3 startande än att man tex blivit 3:a i en klass med 15 startande?

Jag och Lillis

När jag köpte Lillis var han lite ”egen” och inte den som kom rusande emot en i hagen precis.

Men med en hink i näven hade han kunnat följa en till världens ände redan då och det var så jag lockade honom de första gångerna jag skulle ta in honom.

Numera kommer han som ett skott bara han ser mig eller om han hör att jag vrålar ”kom ponny” över nejden men han är fortfarande fixerad vid hinkar och konversationen på bilden ovan är spot on Lillis ❤️!

Fredag- utemat

Idag unnade Henke och jag oss en lunch ute (god fläskstek och äppelkaka till efterrätt ) ; annars har vi skurit ner rejält på uteätandet.

Jag förstår om stockholmare skrattar åt att vi tycker att det är dyrt med 120:- för en dagens men i mina trakter känns en höjning från 90:- inom loppet av ett år lite för mastigt för att det ska vara värt det flera gånger i veckan.

Tyvärr blir det säkert en ond cirkel också för ju fler som avstår uteätandet desto mindre intäkter får restaurangerna som då måste höja priserna ännu mer osv. Eller så minskar man på portionerna och/ eller sänker kvalitén/ utbudet på salladsborden vilket också kan ge kundtapp.

Min dressyrgosse fick ett pass i ridhuset och oaktat bakslag i form av snö och stormar så kan det kanske snart bli dags att inviga utebanan för i år.

Jag är självklart mer tacksam för mitt ridhus än jag kan skriva men det går inte att komma ifrån att 17*36 är en liten yta som i alla fall jag inte vill sitta och ”snurra runt på” för ofta.

Läste en diskussion på nätet (och har sett liknande kommentarer förr) där  en del tycker att man kan arbeta hästar på ytor à la 10*20 meter i nödfall men för mig fick det verkligen vara ett rejält nödfall om jag skulle rida på en så liten arena och då hade jag nog skrittat till 90 %.

Jag tycker att det finns så mycket som kan skada hästar hur försiktig man än är så för mig är det viktigt att både underlag och storlek på en träningsplats är tillräckliga, i alla fall så som jag rider.

Strömavbrott?

Funderar på det här med lite längre strömavbrott med tanke på de senaste stormarna och snöovädren:

Ni som bor i hus/ på gård:

Är ni förberedda inför ett längre strömavbrott (säg en hel eller en halv dag) och hur i så fall?

Jag är mycket glad att vi har vår kamin och ett ganska fyllt vedförråd. Inte för att kaminen skulle värma upp hela huset ordentligt men vardagsrummet räcker den definitivt till och då hade man väl fått sova på soffan i värsta fall?

Vi har också gott om filtar att värma oss med och både en massa vanliga ljus, värmeljus och till och med en stormlykta för att inte helt famla i mörker.

Ficklampa för att ta sig ut till stallet eller så kan man använda en pannlampa som jag gissar att många hästägare har?

Nu ska man så klart aldrig säga aldrig och ett strömavbrott kan ju vara längre än en dag i värsta fall men jag är nog mer rädd att vattnet skulle tryta av någon anledning än att vi blev utan ström.

Inte för egen del även om vi bor långt ut i obygden för vi har alltid rätt mycket läsk och vatten på flaska/ burk hemma men hästarna dricker ju rätt mycket mer.

Kanske hade jag fått hämta vatten i en närliggande bäck och koka det (?)  för det vete tusan hur rent det är men förhoppningsvis behöver jag aldrig undersöka det heller.

Sedan är det så klart hundra gånger värre att drabbas av strömavbrott på vintern, framför allt om det är minusgrader, än på sommaren när det är både ljust och varmt ute – den enda fördelen vintertid skulle väl vara att all mat i kyl och frys inte hade blivit förstörd?

Torsdag- snösmältning

Efter en för året nästan rekordkall natt har det varit skönt med all sol som strålat idag och smält bort stora delar av snön från i förrgår.

Jag har ju ett kallstall så när det är många minusgrader fryser vattnet i spannarna men det händer tack och lov väldigt sällan.

Frenchie har haft en vilodag idag och det kan man säga att jag också har haft.

Har jag, likt fan blivit ”religiös” ?

Sist jag tävlade träffade jag en fd stallkamrat på både framridningen och i cafeterian och vi kom att prata om Frenchie.

Stallkamraten har jag känt redan sedan Herons tid så hon vet ju vilka hästar jag har haft tidigare och hon läser även bloggen.

Som jag sa till henne skulle mina tidigare hästar, om de kunde tala, nog undra vad som har hänt med mig för även om jag verkligen tyckt sååå mycket om dom alla, innerligt, så är det något särskilt med Frenchie.

Jag har ALDRIG pussat på mina hästar och har kanske gjort det en handfull gånger på Molly på alla år vi ägt henne- det är liksom inte ”min grej” att ge DJUR denna form av ömhetsbetygelser.

Men Frenchie…..fråga honom hur många gånger jag tryckt läpparna mot hans näpna lilla huvud och han hade svarat ” måååånga” om han hade talförmåga!

Det har t.o.m. gått så långt att jag ibland kan prata bebisspråk med honom vilket inte heller funnits på världskartan med tidigare hästar så jag måste nog göra liknelsen med ”när fan blir gammal blir han religiös” och konstatera att jag är, om inte numera troende så otroligt kär i detta lilla djur ❤️!

Onsdag- försiktigt iväg

Som så många gånger varje vinter övergick gårdagens gräsliga väder med tvära kast mellan hårda vindar, snö och regn till en vindstilla och solig dag idag.

Jag körde till träningen i ultrarapid för att inte riskera att få sladd på någon ännu inte upptöat isfläck- jag kan själv köra som en biltjuv ibland men just vid moddigt/ isigt underlag tror jag mest på att köra långsamt och inte chansa.

Blev lite chockad när jag körde till jobbet igårkväll och blev omkörd av 2 bilar med släp i mörker, på en fläckvis isig väg och när det blåste väldigt hårda vindar så att man verkligen fick hålla i ratten !?!

På dagens träning turades vi om att rida och det gick som det brukar höll jag på att säga; lite bättre för varje gång även om det är myrsteg. Men med en 11 år gammal häst förväntar jag mig inget annat heller utan är ”tacksam för det lilla”.

Gamlingar och betalningar

För ett tag sedan skulle jag förklara för min +80 pappa hur man betalar i en parkeringsautomat numera och det påminde mig igen om hur ”körd” man är om man a) saknar bank/kontokort b) inte förstår sig på internet och c) inte kan acceptera att Sverige idag i stora delar är kontantlöst.

Nu har min pappa förvisso ett bank-kort men han tillhör ändå ”generationen med plånbok” och även om just han är hyfsat duktigt på det här med internet, att ta emot och skicka mail, öppna länkar osv så finns det en hel del i hans ålder som inte hänger med i samhällsutvecklingen. Och hur tusan klarar de sig undrar jag?

Många, gissar jag, tar hjälpa av sina barn- som när jag fick ringa och boka tider för Covid-vaccin för mina föräldrar eftersom båda saknade bankid för att kunna göra detta över nätet.

Förhoppningsvis har personer utan internetbanken en gång i tiden fått hjälp att betala sina räkningar via autogiro så att detta fortfarande rullar på eller så får man låta någon annan sköta denna delen av ekonomin?

Att en del affärer numera är kontantfria kan också ställa till det eller så får man helt enkelt gå någon annanstans där cash fortfarande är ett alternativ?

Själv tycker jag att möjligheterna att boka/ köpa/ betala nästan allt man behöver i livet via nätet underlättar och effektiviserar mycket av mitt eget liv men om man inte har hängt med in i dataåldern måste det vara oerhört svårt idag, framför allt om man inte har någon som man kan lita på och som kan och vill hjälpa en?

Märker ni samma sak med era föräldrar/ släktingar?