Inlägg av

Grimma i hagen

Har ni läst denna artikel?

Jag vet att vi har diskuterat ”grimma av eller på i hagen” flera gånger tidigare på bloggen och att jag då förordat grimma för att lättare få tag på en eventuellt förrymd häst men jag har helt ändrat åsikt nu.

Så som vi bor och med de hästar jag har just nu har ingen av dom grimma i hagen.

Och då går de ändå ensamma och det finns ytterst få saker att fastna med en grimma i.

Men som vi alla vet kan djur skada sig på de mest märkliga vis och jag vill eliminera så många risker som möjligt.

Skulle mina hästar rymma är de dels jättelätta att fånga och dels finns det ingen farlig omgivning för dom här.

Jag förstår om man i tex inackorderingsstall inte ”orkar” ta av och på grimman på x hästar där en del dessutom kanske är rädda om huvudet eller av andra orsaker är svåra att få på grimma men så är det ju inte hos mig. Mina hästar har oftast inte ens grimman PÅ sig till och från hagen- Lillis har den tex alltid bara runt halsen, så även Frank ibland.

Onsdag- precision

Idag på träningen för Nina kunde jag faktiskt förekomma henne!

När jag började passet sa hon något i stil med ” nu kan du, när du tränar hemma börja bli mer precis med var du gör olika saker” på vilket jag svarade ”det har jag redan börjat med”.

Och det har jag. 

Sedan en tid tillbaka tänker jag hela tiden ”vid den staketstolpen ska jag fatta galopp, bryta av till trav eller göra halt” och ”vid det märket i sanden ska jag göra ett byte” så att jag inte bara rider omkring och gör något när ”det är läge” utan exakt på den punkten jag vill.

För så är det ju på tävling (tyvärr…ha ha ha).

Man kan inte, annat än möjligen liiite i kür, vänta på ”lägen”.

Över huvud taget är detta ett bra sätt att träna tycker jag och så gjorde jag med Vicke också.

När jag började rida Frenchie var det svårare med hjälpgivningen i början så satt jag mer och väntade på ”läget” men man ska så klart kunna tex fatta galopp exakt där man vill.

Viljornas kamp fortsätter

Ni minns denna avspärrningen va 🙂 ?

Avspärrning var tydligen helt fel ord för den lyckades i alla fall inte ”spärra” Frank ifrån att ta sig förbi….

Jag har med egna ögon sett honom innanför ”fållan” vid två tillfällen, en av gångerna vällustigt rullandes.

Och han ser så obekymrad ut när han har tagit sig in…(trängt sig emellan).

Idag insåg jag att det står 1- 0 till honom och för att i alla fall jämna ut resultatet har jag nu försett plastpinnarna med elband.

Jag skulle så klart kunna ge upp helt och hållet och låta honom ha sin grop i fred men som jag har skrivit tidigare handlar det mindre om att han blir skitig(are) av att rulla sig där än på gräset och mer om att jag inte vill att han eventuellt ska fastna i staketet.

Kan som en parentes säga att denna häst är den absolut mest tillgivna jag haft hittills och nu förstår jag vad andra hästägare menar när de säger att deras häst ”är som en hund”.

Då är Frank ändå den äldsta (10) häst jag köpt; alla de andra har varit mellan 3-6 år gamla och borde rimligen varit barnsligare och ”lekigare”.

Men detta djur är såååå söt, kelig, gosig…..och då har jag ändå tyckt väldigt mycket om alla tidigare hästar och har tyckt  att de alla varit snälla, fina, lydiga, lättsamma, väluppfostrade osv. Och det har även min omgivning tyckt om alla utom möjligen om Kreon.

Men Frank slår dom alla och det är bara roligt även om jag aldrig har varit den där ”pussa på mulen”-ägaren som har velat stå och kela med hästen i tid och otid.

OBS! På de två sista bilderna gäspar han även om det kanske ser ut som om han skrattar åt ägarens försök att vinna denna kamp….

Tisdag- betesbesök

Efter diverse stallpyssel och ett pass på utebanan begav jag mig ut på de skånska landsvägarna för att titta till Nilo, en häst vars ägare jag är vän med.

Jag hade lovat att titta till honom på hans bete och vägen dit var vacker, slingrande och jag körde förbi några stall och till och med enstaka ridhus.

Men hur vackert det än är sommartid tänker jag alltid på hur det skulle vara att bo så på vintern- risk för att bli insnöad vilket inte skulle funka med mitt nattjobb.

Nilo verkade i alla fall ha det bra och hade om inte annat typ 10 gånger så mycket gräs att äta som mina hästar.

Men jag klagar inte, Frank är rund om magen ändå och för ponnyn vore det egentligen bäst med en ännu ”fattigare” hage. 

Spårlöst borta eller varför försvinner just hovslagare?

Jag vet inte hur många gånger jag läst inlägg på Facebook där någons hovslagare påstås vara oanträffbar eller försvunnen.

Alltså vad ÄR detta???

Slöhet, fräckhet eller what?

Jag har aldrig hört talas om någon annan yrkeskategori som ”försvinner” på detta vis???

Att man tröttnar på en viss kund må vara förståeligt och kan säkert ursäktas i vissa fall men varför inte vara ärlig och bara säga som det är? Och vågar man inte prata så skicka ett sms!

Och i dagens Sverige där banne mig ALLA har en mobiltelefon, så även alla hovslagare så kan man väl bara tala in ett meddelande om man är bortrest, sjuk eller vad som nu felas en.

Nä..jag fattar inte grejen alls men om någon vet så förklara gärna.

Min egen hovslagare har ”så klart” inte sådant trams för sig utan ger klara besked, precis som man ska göra som seriös företagare.

Måndag- kombi-ritt

Idag blev det en kombination av ridning på utebanan och skritt och travarbete på en 30 minuters runda.

Under uteritten tränade jag en hel del på slutor i dessa gångarter och det var helt okomplicerat fast det blåste en del.

Bilden föreställer mina penséer som fortfarande lever och frodas.

Jag tar in krukan i stallet varje kväll annars hade innehållet säkert varit dovis-snacks för länge sedan 🙂 !

Försenad fällning

Som jag har skrivit om tidigare bevakar jag numera Lillis med argusögon vad gäller hull, ögonhålor och även hans hårrem.

Och den sistnämnda har oroat mig lite.

Att PPID-hästar har trist päls, inte fäller vinterpälsen osv är mycket vanligt men den lille har de två föregående somrarna vid denna tiden sett ut som en jäkla tävlingshäst, se bilden ovan som togs 8 juni förra året.

Jag kan ju säga att han INTE ser ut så idag….

Han har fällt allting på typ halva kroppen men på resterande del återstår en hel del hår även om det mesta är borta.

Hade det inte varit för att även Frank ser liiiite lurvig ut under och runt magen så hade jag bekymrat mig ännu mer men nu författade jag i stället ett inlägg på ett forum på Facebook som heter Hästfolk Skåne.

Och Halleluja….där blev jag lugnad!

Många som svarade på mitt inlägg vittnade om samma erfarenhet som jag; hästarna fäller senare än vanligt i år och flera har, precis som Lillis, inte fällt klart.

Min högst personliga teori är att det är den förhållandevis kalla våren som är boven i dramat?

Att det skulle ha med den lilles PPID att göra tror jag mindre på eftersom han nu får medicin vilket han inte fick förra våren och dessutom ser som sagt inte Frank heller ut så som mina ridhästar vanligtvis gör på sommaren.

Har ni samma erfarenhet i år eller har era hästar fällt som vanligt?

Söndag- hagel!?!

Idag har jag ridit på utebanan och annars mest sovit efter nattens jobb.

När jag väl kvicknade till ägnade jag en god stund åt gräsklippning och mitt i detta jobbet började det….hagla!

Eller…ärligt talat såg det nästan ut som snö och det kändes smått surrealistiskt.

Jag bestämde mig för att bita ihop där jag satt på åkgräsklipparen, dyngsur; jag ville helst bli klart med all klippning.

Hästarna stod och kurade i hagarna men jag tänkte ”kan jag vara ute i detta vädret så får banne mig ni också stå ut 🙂 ”.

Och ni vet hur det kan vara sommartid; plötsligt började solen skina igen; jag blev klar med gräset och hästarna vandrade iväg för att beta.

Vilken story!

Judy, a purebred pointer, was the mascot of several ships in the Pacific, and was captured by the Japanese in 1942 and taken to a prison camp. There she met Aircraftsman Frank Williams, who shared his small portion of rice with her.
Judy raised morale in the POW camp, and also barked when poisonous snakes, crocodiles or even tigers approached the prisoners. When the prisoners were shipped back to Singapore, she was smuggled out in a rice sack, never whimpering or betraying her presence to the guards.
The next day, that ship was torpedoed. Williams pushed Judy out of a porthole in an attempt to save her life, even though there was a 15-foot drop to the sea. He made his own escape from the ship, but was then recaptured and sent to a new POW camp.
He didn’t know if Judy had survived, but soon he began hearing stories about a dog helping drowning men reach pieces of debris after the shipwreck. And when Williams arrived at the new camp, he said: ”I couldn’t believe my eyes! As I walked through the gate, a scraggly dog hit me square between the shoulders and knocked me over. I’d never been so glad to see the old girl!”
They spent a year together at that camp in Sumatra. ”Judy saved my life in so many ways,” said Williams. ”But the greatest of all was giving me a reason to live. All I had to do was look into those weary, bloodshot eyes and ask myself: ’What would happen to her if I died?’ I had to keep going.”
Once hostilities ceased, Judy was then smuggled aboard a troopship heading back to Liverpool. In England, she was awarded the Dickin Medal (the ”Victoria Cross” for animals) in May 1946. Her citation reads: ”For magnificent courage and endurance in Japanese prison camps, which helped to maintain morale among her fellow prisoners, and also for saving many lives through her intelligence and watchfulness”.
At the same time, Frank Williams was awarded the PDSA’s White Cross of St. Giles for his devotion to Judy. Frank and Judy spent a year after the war visiting the relatives of English POWs who had not survived, and Frank said that Judy ”always provided a comforting presence to the families.”
When Judy finally died at the age of 13, Frank spent two months building a granite and marble memorial in her memory, which included a plaque describing her life story.