En vän letade för ett tag sedan ny häst och jag var ganska delaktig som ”bollplank”.

Det tog många månader innan vännen fann sin häst och hon konstaterade under letandets gång att man bör se hästsökandet som ett projekt!

Jag, som oftast vill att saker ska hända nu, genast, meddetsamma och helst redan igår måste inse att vännen hade rätt; idag bestämmer man sig inte för att börja leta häst på måndagen och så står den i stallet på fredagen.

Lite skämt och lite allvar men marknaden ser verkligen annorlunda ut idag mot när jag letade häst senast, utbudet är mindre och priserna avsevärt högre.

Så det går inte att ha bråttom utan det gäller att leta överallt, kasta ut krokar till alla som man tror kan hjälpa en i sökandet och inte få panik.

Jag har hittills provridit 5 hästar om jag har räknat rätt och har i alla fall fått en del saker ännu mer klarlagda än innan jag började leta.

Tex sa jag initialt att jag absolut inte ville ha en unghäst men hittade sedan 2 superfina diton som jag åkte och provred. Men nej…fast framför allt den ena hästen var otroligt fin så insåg jag att det inte är en så outbildad häst jag vill ha och liksom backa så många steg i ridningen. Absolut är det på ett visst sätt kul med en unghäst där utvecklingen förhoppningsvis går snabbt och vilken häst man än köper så är det för oss amatörer oftast inte så att vi direkt kan ta vid där en skickligare ryttare slutade men jag vill ändå inte gå från att träna på i princip svår nivå till ren unghästridning.

Andra saker som medvetandegjorts för mig är vad jag kan acceptera ridmässigt; även på utbildade hästar.

En sådan sak är tex kontakten! För mig har det i alla år varit så självklart att hästen ”ska följa med mjukt” direkt man tar i tyglarna. En utbildad häst som man behöver ”jobba” x minuter och med en massa ledande/ ställande tygeltag för att den ska sluta att spjärna emot är inget för mig- det är en sådan grej som liksom bara ska vara där.

Många hästägare vittnar om att tiden då de mockar ger dom tid för lite meditativa tankar och avslappning och jag måste säga detsamma.

Det är bara i undantagsfall som jag stressar över stallsysslorna på morgonen, tvärtom.

Jag älskar att gå och pyssla i godan ro i dockhuset och att inte känna att jag måste bli klar snabbt eller inom en viss tid.

Detta är faktiskt ofta min bästa stund på dagen och det är även då jag låter tankarna löpa fritt och fundera på allt möjligt, kommande blogginlägg tex.

Idag funderar jag på två trivialiteter:

Dels undrar jag hur Skåne kommer att se ut vädermässigt om säg 100 år? Vi närmar oss idag december och det är fortfarande 10-12 grader dagtid! Inte för att jag klagar….tvärtom men jag tycker ändå att vädret har förändrats bara sedan jag var barn. De där vintrarna där snön låg kvar länge blir allt mer sällsynta tex.

Jag har fortfarande så mycket gräs i hagarna till hästarna både kan beta och delvis livnära sig på det, i alla fall Lillis. Han får inget stråfoder i hagen ännu och även när han fick det förra hösten och vintern rörde han det ganska sporadiskt och åt hellre gräs. Jag tycker givetvis att detta är utmärkt ur många aspekter; hästarna har sysselsättning, håller sig lugna och mätta, trycket på plånboken är inte så hårt och jag behöver inte köpa hur mycket foder som helst som tar plats och är tungt att hantera (mina balar väger 150 kilo).

En annan sak jag funderar över, eller snarare konstaterar, är hur mycket snabbare mina in och utsläpp genomförs sedan vi flyttade hit.

Tänk när jag som inackorderad var tvungen att byta om, hoppa in i bilen och köra x kilometer bla bla bla.

Nu kan jag, iklädd tröja och långkalsonger tex, hoppa i ett par skor/ stövlar, gå mindre än 50 meter och släppa ut båda hästarna på mindre än 5 minuter!

Ja, som ni kan läsa löser jag inga världsproblem när jag mockar men bara att kunna ägna tid åt att tänka på ”trams” ska nog inte förringas; vi människor är idag ofta nog så stressade ändå?

En läsare (Eva) kommenterade att dockhuset ser så prydligt ut.

Eftersom jag själv älskar ”före och efter”-bilder så måste jag visa hur det såg ut när vi flyttade in:

Det syns inte så mycket på dessa bilder men hela byggnaden var full av putssläpp, några rutor var trasiga osv….

Det är för övrigt min fina man som har gjort den nya stalldörren. Gissa om det var tillfredsställande att slänga den gamla!

Fick en lång kommentar som jag kände igen mig så mycket i att den förtjänade ett eget inlägg 🙂 :

Mina kommentarer är de som ej är i fetstil!

Nu har jag bott och haft häst både i Skåne och Stockholm och det är viss skillnad i vad som oftast går fel, men en sak som de har gemensamt är underminerade hagar med obefintlig skötsel och omvårdnad av marken vid in- och utsläpp. Det är mer regel än undantag att hästen får stå med lervatten upp till knäna för att tas in, vilket också är en säkerhetsrisk för människan (att sugas fast och fastna och inte komma undan) om fler hästar börjar bråka. Det går att åtgärda.

Att hagar många gånger verkligen är under all kritik i skånska inackorderingsstall instämmer jag i till 500%.

Det finns hagar där Vicke inte hade fått gå in och vända innan jag hade tagit ut honom igen, på fullt allvar. För mig är det en gåta hur man inte bara vill utan framför allt vågar ha sin häst i sådana hagar!

I alla inackorderingsstall jag stått i har jag i förväg krävt att få se alla hagar noga innan jag flyttade dit och i flera fall har jag krävt att få en viss hage till Vicke som villkor för flytt.

Jag är fullkomligt övertygad om att min petighet med hagar tveklöst har bidragit till att Vicke hållit sig så pass skadefri i massor av år. Absolut!

Sedan fattar jag att det är svindyrt att dränera/ på annat vis torrlägga +10 hagar och få inackorderade vill vara med och betala för detta.

Överlag sköts stallen i Skåne betydligt proffsigare än i Stockholm, men Skånes stall har ofta små hagar (som vintersäsongen bara är lera). 

Andra saker som inte är okej: Ofta ljuger stallägare om frekvensen av omvårdnad/harvning av ridbana/ridhus. Och går en maskin för det ändamålet sönder kan det dröja månader mellan harvningarna. Som dressyrryttare vill jag inte snubbla runt eller att min häst inte kan utföra olika rörelser för att spåret är svårt att ta sig ur.

Att stallägare harvar för sällan instämmer jag i till fullo.

Att alla inte är lika maniska som jag som gör det efter varje ridpass förstår jag absolut men därifrån till att ha ett underlag som jag åter igen inte skulle låta Vicke gå in och vända på….det är en annan sak.

Även i detta fallet är jag övertygad om att min noggrannhet med underlaget bidragit till Vickes sundhet.

Jag har också i de flesta fallen fått stallägarens tillåtelse att harva när jag vill vilket jag uppskattat mycket. I ett stall där jag inte fick detta bidrog det dåliga underlaget till att jag flyttade mycket snabbt.

El på tråden. Skakar på huvudet. Hade en häst, världens snällaste, men som helt enkelt gick ut ur hagen om det inte var tillräcklig kräm i tråden. Var alltid supertydlig med det när jag letade ny plats, och alla stallägare sa alltid att det var såå bra drag i tråden och sedan när vi kom så var det ibland ingen el alls eller ingen el vissa dagar. Och så blev de sura när min häst gick ut. Eftersom jag har haft eget stall och är uppvuxen på gård vet jag att det krävs massor av arbete att skarva tråd som gått av snyggt, rensa under undertråden och laga tråden med omsorg, men det arbetet var inte så många beredda att göra.

Även här måste jag nicka instämmande.

I ett stall jag stod i kändes det som att jag var den enda som brydde mig om trådarna låg avslitna på marken. Jag lagade och lappade flera gånger fast Vicke inte visade tendenser till att ta sig ut.

Till slut tröttnade jag och när jag en dag såg ett flera meter långt elband ligga på marken, fullt synligt för alla tänkte jag; ”nu ska vi se hur lång tid det tar innan någon annan fixar detta”. Bandet låg kvar i minst en månad då jag flyttade så om/ när det någonsin lagades vet jag inte!

Det var mina stora frustrationsmoment. Här i Stockholm har jag stått på ett stall där det som skulle ingå i hyran (enligt skriftligt avtal) mineraler, rätt mängd hö och visst kraftfoder bara försvann och inget nämndes om det utan stallägare trodde på riktigt bara att vi inte skulle märka något. När jag ifrågasatte blev jag anklagad för allt möjligt, inklusive att jag var otrevlig som tog upp det(!) För att det funkar ju verkligen så i övriga livet att man kan ta betalt för något, inte leverera det överenskomna och att kunden bara fortsätter betala och är nöjd… nä.

Den andra sidan. Sedan trivs jag inte att vara själv hemma i stallet med bara mina hästar heller. Har försökt hitta inackorderingar, men de är också guds alla skapelser. Var tydlig med att jag upplät stallplats till självkostnadspris på 1000 kronor inklusive hö (inte ens självkostnad) för att få sällskap, men det finns folk som alltid vill ha mer och mer för de pengarna. Tillslut blev det heltidssysselsättning att ta hand om inackorderade. Eller de som bara dumpade sin häst hos mig. Mockning ingick inte än vid överenskommelse vid sjukdom etc, men det hoppades över, så luften i stallet blev under all kritik etc. 

Att hästägare kan vara lika idiotiska som stallägare stämmer absolut och många vill inte betala för något men kräver ”allt”, är inte rädda om stallägarens saker/ byggnader osv.

Mycket bidragande anledning till att jag inte vill ha någon inackorderad.

Slutsats: det är inte lätt. Har stått på stall med hyror upp mot 10000 där skötseln varit lika dålig som 2000-kronorsstall. Ofta för att det finns någon kändis på stallet, men kändisen har inte tid med det dagliga arbetet av att hålla gården i okej skick. Sedan har jag stått på stall för 1000 kronor (inte dagens pengavärde) där allt varit fantastiskt, men pga att det saknades ridhus och jag blev med vild unghäst var jag tvungen att flytta. Pengar är i alla fall inte avgörande för hur ett stall sköts.

Nej, det är verkligen inte lätt att varken driva stall eller vara inackorderad och därför hoppas jag faktiskt att jag aldrig mer ska behöva göra varken det ena eller det andra.

En läsare skrev så här igår:

Nu vet inte jag något om dina åsikter och jag vet givetvis inte om du vill men just det här med stallägare som inte kan bete sig kanske är något att ta upp i ett inlägg? Dels stallägare som aktivt mobbar folk och sen stallägare som är gränslösa antingen inte följer avtal alternativt lägger sig i inackorderingarnas vård av deras hästar. Man pratar ofta om inackorderade som inte kan bete sig (vilket såklart händer också) men min upplevelse är att det är ett vanligt problem att stallägare inte är sjysta även om det givetvis inte gäller alla stallägare. Du måste givetvis inte skriva om detta men det vore intressant tycker jag.

Och ja, jag nickar igenkännande när jag läser ovan.

Jag har själv stött på mycket knepiga stallägare genom åren, inte alltid i stall jag själv stått i men stall jag besökt eller där vänner haft sina hästar.

Skulle jag skriva om allt jag sett, hört och upplevt hade en del av er kanske trott att jag överdriver medan andra bara hade instämt pga egna bittra erfarenheter.

Att det blir osämja mellan stallägare och de inackorderade tror jag beror på många olika faktorer.

*Personkemi- man ”matchar” helt enkelt inte med alla människor.

*Att det finns så många olika sätt att sköta om ett djur och att många betraktar sitt sätt som det bästa eller rent av det enda och sin häst som sitt barn.

*Att det inte finns tydliga regler i stallet eller att stallägaren tillåter att vissa eller alla bryter mot reglerna. Eller så ändrar stallägaren själv reglerna lite när det passar.

*Att alla helt enkelt inte är lämpade att driva en inackorderingsverksamhet liksom inte alla passar till att sitta i kassan på ICA, jobba med barn, köra buss eller whatever.

Det som jag tycker är det mest otäcka med att vara inackorderad är att man i mångt är ”helt i händerna” på stallägaren.

Passar det inte kan man i princip bli uppsagd på dagen och ibland av väldigt konstiga anledningar eller ingen anledning alls.

Många försöker luta sig mot att de har ett kontrakt där uppsägningstid osv finns reglerat men jag skulle ärligt talat inte vilja stanna en timme i onödan i ett stall där jag inte var önskvärd.

Att det sedan inte alltid går att snyta ut ett annat, lämplig stall ”på dagen” är tyvärr en bitter erfarenhet fler än jag gjort….

Jag har och har haft vänner som stått ut med mycket de egentligen avskyr, några har blivit rent av kränkta och påhoppade av stallägare på ett sätt som jag vill påstå är ren vuxenmobbning men de har ändå bitit ihop eftersom själva stallet passat på olika vis. Ganska förfärligt tycker jag som utifrånbetraktare.

Är detta något ni själva känner igen?