Jag sitter och funderar lite på likheterna mellan den som på sätt och vis varit min bästa häst, Heron och den som jag tror HADE blivit bäst, Kreon.

Medan Heron var en sådan häst som ”alla” hobbyryttare avundades mig så var ju Kreon inte lika lätt att tycka om- tills man satte sig i sadeln :).

En sak som slår mig var ”ödet” (?) med Heron:

Jag hade under väldigt lång tid lovat att ha en fest för mina hästvänner när han tog sin 100 placering, det var som ett lite stående skämt.

Och när han hade tagit 99 placeringar och skulle tävla några dagar senare i en klass där jag bedömde hans chanser till placering som stora så blev han halt och jag satte mig aldrig mer på honom…..

Med Kreon var det också ett lite konstigt ”sammanträffande” att han MINUTERNA innan han skulle debutera MSV B och vilket jag är säker på att han hade gjort så bra med X blev halt.

Det hade också varit ett mål länge och jag ville så gärna visa hans belackare att han trots sitt tävlingshumör ”dög”. Men så blev det inte…

Hittade denna på Facebook just idag :)!

Detta inlägg skrev jag för några dagar sedan….föga anade jag då vad jag vet idag…. :

Jag vet inte om ni ibland tycker att jag verkar ovanligt neggig och liksom förutsätter det värsta och i så fall är ni inte helt fel på det och jag tänkte förklara varför.

Jag lever sedan många år efter vissa övertygelser varav en är att ju mer man oroar sig över något som ska hända desto mindre bekymmer blir det när det väl inträffar medan man, om man tex verkligen ser fram emot något garanterat kommer att bli besviken.

Jag kan ta miljontals exempel på detta ur mitt liv och det slår tyvärr nästan aldrig fel, felmarginalen är försvinnande liten.

I jobbet tex är detta mer eller mindre en sanning som bevisas dagligen och mina kollegor är fullt införstådda med vad jag menar när jag ber dom att oroa sig lite extra mycket för något :).

Vi jobbar ju med social problematik i olika former och det är som sagt nästan ALLTID så att när vi tror att klienterna ska bli glada så blir de i stället ledsna, arga, förtvivlade medan de som vi knappt vågar berätta vissa budskap för i tron att det ska bli upprörda känslor knappt reagerar eller reagerar positivt.

Vad gäller mitt liv utanför jobbet är det exakt samma sak så fort det handlar om något som så att säga avviker från det dagliga.

Således brukar tex inte den dagliga ridningen eller ens träningarna överraska eftersom de tillhör just det vardagliga men om jag skulle se fram emot en viss tävling tex och tänka att ”den kommer säkert att gå bra” så kan man sätta ganska många pengar på att den kommer att bli ett fiasko- om vi ens kommer dit.

För det är också något som är jättevanligt- ju mer jag ser fram emot en händelse eller en resa av något slag desto större är sannolikheten att den inte ens blir av.

Så för att inte ständigt bli besviken så försöker jag att luttrat hålla mig ganska neutral och framför allt inte göra för många storslagna planer.

Jag har tvärtom alltid i beräkningen att något kan gå snett och det finns alltid en både plan B och C i min bakficka.

Visst kan man tycka att det är tråkigt att se på livet på detta vis och det ÄR det också på sätt och vis men samtidigt har jag blivit besviken så otroligt många gånger att jag hellre ”förutsätter det värsta och sällan blir riktigt ledsen/ chockad/ förvånad” än att sväva på rosa moln i förväg och sedan ramla hårt ner på den steniga verkligheten.

Som jag skrev igår så är absolut planen att köpa en ny häst snarast möjligt.

Inte för att jag ser fram emot letandet- tycker mest att det är jobbigt att läsa en massa överdrivna annonser och prata med säljare som lever i det blå, för så tycker jag många gånger att det är.

Orkar inte heller kuska land och rike runt då jag anser att Skåne BORDE vara om inte FULLT av fina hästar så i alla fall innehålla TILLRÄCKLIGT många.

Helst vill jag hitta en häst genom kontakter och det är här jag tänkte ta hjälp av även er.

Jag letar alltså efter en häst på minst 165 cm i åldern 5-9 år som ska vara välutbildad för sin ålder, lättriden, framåt och gärna tävlad. Hästen ska användas för träning och tävling på minst MSV B nivå i framtiden men behöver inte befinna sig där just nu beroende på ålder.

Vet ni någon sådan häst i Skåne så får ni gärna maila mig på bm6610@hotmail.com

Jag kan också tänka mig att LÅNA en häst men då ska det handla om ett längre engagemang (ca 1 år).

Vill verkligen tacka alla för era fina kommentarer och värmande ord, både här, på Facebook och via sms.

Mycket tårar har det blivit- på kliniken var jag helt iskall och hann tänka att veterinären nog undrar vad jag är för en känslokall typ men det är så jag fungerar i krissituationer- jag bara agerar, helt kristallklar i skallen och fokuserad.

Visst VAR jag beredd på att man kanske skulle hitta något som inte gick att åtgärda men som jag skrev i en kommentar så tänkte jag, kanske naivt, att jag skulle blivit uppringd redan under operationen då.

Jag, som inbillar mig att jag tänker på allt hade inte tänkt på just scenariot att jag skulle få dessa hemska nyheter först på plats och efter att receptionisten hade gett mig räkningen och det kanske är EN bidragande orsak till att jag inte riktigt kan ta in att jag faktiskt inte har någon häst mer.

Skadans enorma omfattning har nog också tagit mig hårt- att det skulle vara NÅGOT i knät trodde jag som sagt men att få höra att det i princip är ofattbart att Kreon kunnat fungera som han gjort….ja, det är det jag ofta hävdar; hästar är långt tåligare än vad vi människor alltid begriper.

Som sagt, än en gång: tack för ert stöd, det känns skönt att så många tänker på mig!

Sitter och läser en tråd på Buke om en person som av olika anledningar är missnöjd med betet hennes hingst går på.

Det intressanta i historien tycker jag är att personen skriver att hon pga avstånd inte hade möjlighet att åka och titta på betet innan hästen släpptes där.

Är det bara jag som har ett onaturligt kontrollbehov och känner att jag ALDRIG skulle släppa min häst på ett bete jag inte sett dessförinnan?

Jag brukar ju inte ha mina hästar på bete eftersom jag tycker att sommaren är den bästa tiden att rida på men när Décima var 4 och 5 år gick hon på bete (samma bete 2 år i rad) och när Archie var unghäst gick han på ett ”dagbete” (de togs in i stallet på kvällen), också samma 2 år i rad.

Jag minns så väl då jag letade bete till Décima- jag var hur noga som helst och sorterade bort det mesta tills jag fann det jag ansåg verkligen var det ULTIMATA betet för henne.

Hon gick med 3 andra ston i en jättehage som var kuperad, full med gräs, hade träd som skydd och en bäck att dricka ur.

Jag besökte betet en gång i veckan och kände en sådan lycka varje gång jag åkte därifrån- allt var så perfekt och jag fick också hem en häst utan en skråma och bara lite lagom betesfet.

Även Archies dagbete valdes med omsorg- han fick gå i en stor gräshage tillsammans med sin kompis från ridskolan och även detta var fullständigt problemfritt just för att vi varit så noga.

Så åter igen; att släppa sin häst på ett bete man tidigare inte sett finns inte ens på världskartan för min del men hur resonerar ni?

Jag sa härom dagen att hade jag vetat innan köpet av Kreon vad jag vet idag- dvs att jag fortfarande efter 2 år inte tävlar som jag trodde att jag skulle- hade jag aldrig köpt Kreon, just för att det verkligen var det jag ville (och vill).

Men idag vill jag verkligen inte göra mig av med honom oavsett- nu ska han bara bli frisk också!