Idag är det åter dags att fundera lite över BILISTERNA och frågan till dessa är:

Får man göra och köra som man vill?

Det för Skåne ovanligt myckna snöandet den senaste tiden har fått i alla fall mig att förundras över beteenden hos mina medmänniskor som jag i vanliga fall varit förskonad från.

Härom dagen ondgjorde jag mig över cyklister som försökte forcera snö och is på gatorna samtidigt som de riskerade att bli påkörda av sladdande bilar och jag hade också synpunkter på ”kapuschong-marodörer” som inneslutna i sina huvor är både blinda och döva för allt och bara kliver rakt ut i trafiken.

Nu är turen alltså kommen till bilisterna och om dessa skulle jag kunna skriva mycket…..

Det som dock fascinerat och chockat mig mest med dessa ”vägens riddare” (jo pyttsan….) är att en hel del verkar tro att flera trafikregler som funnits sedan urminnes tider upphör att gälla- i alla fall dom– för att det kommer snö?!?!

Artiklar i tidningar har berättat om, och jag har flera gånger sett det med egna ögon, hur bilförare helt iskallt väljer att parkera där de kommer åt– oavsett om detta är tillåtet eller ej, om de blockerar allt möjligt annat och/ eller riskerar sin egen bil.

Jag har sett flertalet bilar parkerade mitt ute på körbanor, på trottoarer precis utanför husportar, i korsningar osv!

Personligen förstår jag inte hur man, om inte annat, vågar riskera sin egen bil då media går ut med att de med egenskapade parkeringsfickor riskerar både böter och bortforsling av bilen till dryga kostnader.

Men trots detta så är Malmö just nu fyllt av de märkligaste parkeringar man kan se och därav min fråga!

http://www.sydsvenskan.se/bil/article1338139/Svart-for-Raddningstjansten-att-ta-sig-forbi-felparkerare.html

På ”förekommen anledning” som det så vackert heter måste jag idag fråga mig:

Är (vissa) cyklister helt dumma i huvudet?

Ja, ursäkta de hårda orden men jag kan inte låta bli att ställa mig denna fråga efter att ha bevittnat diverse incidenter under morgontimmarna idag.

Det hade i Malmö med omnejd snöat väldigt mycket under natten och jag har nog i år aldrig tidigare varit så rädd för att inte lyckas ta mig in till jobbet- så mycket snö låg det på vägarna och själva bilen var övertäckt av minst 30 centimeter snö när jag vaknade. Jag fick sopa hela bilen med en stor sopborste som vi brukar sopa i trädgården med.

Väl i Malmö kunde jag konstatera att många troligen inte skulle lyckas få ut sina parkerade bilar bakom de enorma vallar som bildats/ fösts ihop både här och där och jag såg flera bilister stå och kämpa förtvivlat med både spadar och borstar.

De som haft bilen i garage eller mirakulöst lyckats få loss densamma från gatuparkeringen slirade runt i snömassorna och hade man väl fått fart på bilen så gällde det att försöka hålla en jämn fart- stannade man till riskerade man att bli just stående.

Och vad tror ni jag såg i detta kaos-artade tillstånd på gatorna?

Jo, givetvis (och som vanligt måste jag säga) CYKLISTER som försökte att CYKLA i dessa snömassor- ett mission impossible givetvis och bara en enda enorm olycksrisk då de möter bilar som alltså inte alls har samma bromsförmåga som när det är sommar och sol, typ.

Fattar inte dessa IDIOTER att om en bil och en cykel krockar så lär det inte vara cyklisten som kommer lindrigast undan?

Varför ska dessa omdömeslösa typer utsätta ANDRA för risken att köra ihjäl dom och sedan behöva leva med detta resten av livet?

Jag vet att vissa sätter någon form av helkorkad ÄRA i att ”cykla året runt och i alla väder” men FATTA: vi andra vill inte möta er på vägen!!!!

Vad man gör mot SIG SJÄLV (rider utan hjälm, promenerar i knädjupsnö i skogen, joggar på anlagda slingor i snöstorm- been there, done that) det skiter jag faktiskt i men när andra utsätter MIG för risken att köra ihjäl dom- då blir jag vansinnig- precis som med de jäkla ”mörker-gångarna”, dvs de som springer runt i beckmörker utan reflex. Men dom har jag ju redan ondgjort mig över så idag tyckte jag att det var cyklisternas tur.

Och nej cyklister- det går INTE fortare att cykla än att GÅ när det är sådant här snöväder så ni sparar ingen tid utan riskerar bara ert liv!

Precis innan jag tog detta kort drattade den ena av de cyklister som på bilden leder sin cykel på ändan! Kort därefter ser jag en pappa som kommer cyklande med sitt lilla barn sittandes bak på cykeln. Stackars barn om pappan ramlar med cykeln säger jag bara!!!!

Cykeln där den hör hemma i sådant här väder- i cykelstället!

Den här stackaren lär inte köra någonstans idag!

Och inte den här heller….

Dagens fråga lyder som följer: känner ni er stressade så här knappt 2 veckor innan jul eller hur mår ni?

Att jag frågar är för att jag varje år förundras över hur mycket energi, tid och pengar julen och allt som följer med den tycks ta för så många människor och jag fattar det inte…

För att få det (förhoppningsvis!!!) trevligt under några timmar/ dagar under själva julen tycks folk vara villiga (?) att offra hur mycket som helst; stressa sönder sig själva i jakten på julklappar, planera och dona, städa hysteriskt, bjuda hem en drös folk (släkt) som man annars knappt träffar, skuldsätta sig i månader osv osv.

Är det värt det undrar jag?

Uppenbarligen eftersom så många glatt (?) springer in i julfållan eller så vågar/ vill man inte avvika?

Exempelvis det här med julmaten/ julborden har alltid varit en gåta för mig- kanske för att jag har föräldrar av utländsk härkomst och därmed inte är uppväxt med denna tradition?

Under julen förvandlas plötsligt det som i mina ögon mest är ren påläggs-mat till något som folk betalar dyra pengar för att äta som middag på ett julbord?!?!?!?!

Herregud- anser man att kokta ägg, sill, köttbullar, skinka och prinskorv är någon form av delikatess så kan man ju köpa/ äta detta året runt, eller?

Det enda jag själv skulle vilja äta året runt skulle väl vara lussekatter men när de nu inte säljs på detta vis så överlever jag det också :).

Och att handla en massa (ibland) ”skit” (läs: julklappar) trots att man egentligen inte har råd, att strunta i viktiga räkningar för att traditionen säger att det är viktigt med presenter till barnen för att det är jul- ja, det har jag sett till leda som socialsekreterare och vilka konsekvenser det kan få (uppsägning av bostaden, avstängd el osv).

Själv anser jag mig lyckligt lottad som aldrig har hoppat in i jul-hjulet utan alltid betraktat det mesta lite från sidan- lika nöjd och glad för det.

Maken är tack och lov likadan och vi njuter av vår ledighet med annan god mat och utan att ha någon press på oss från omgivningen- de som känner oss vet hur vi resonerar och vi har inte heller några barn eller släkt som ”trycker på”.

Det bästa med julen är att man är ledig tycker jag och det räcker som sagt gott åt mig- sedan får andra göra som de vill även om jag ibland kan tycka lite synd om dom :).

Hur kan det komma sig att man varje år lägger undan exempelvis 10 fullt fungerande adventsljusstakar men när man sedan tar fram dom 11 månader senare så är det bara 7 stycken som behagar att LYSA?

Finns det något kommunikationsmedel som krånglar så mycket som FAXEN?
 
Jag verkligen HATAR de gånger jag måste använda denna trilskande tingest och så har det varit i alla tider.
 
Hur ofta har man inte lyckats sända iväg ett mail: i princip aldrig!
 
Hur ofta har man inte lyckats sända iväg ett fax: jämt och ständigt!
 
Tutar det någonsin upptaget när man vill skicka ett mail: NEJ!
 
Tutar det någonsin upptaget när man vill skicka ett fax: ja, ganska ofta.
 
Osv osv.
 
Förvisso är jag inget tekniskt geni men det kan väl inte bara bero på MIG att faxen känns omständlig, opålitlig och krånglig i dagens samhälle där så mycket annat har gjorts så mycket enklare på alla vis?         

Är du en vän i ord eller handling?
 
Idag funderar jag över det här med ”vänskap” och hur det ibland kan vara en stor skillnad mellan just en vän i ord eller handling.
 
Det är så lätt att haspla ur sig ”bara hör av dig om det är något…..” eller ”jag ställer upp” men hur många GÖR det egentligen?
 
Är det något vi säger för att vi vet att ”mottagaren” ändå inte kommer att ta oss på orden eller är vi verkligen villiga att ställa upp så som vi påstår?
 
Själv har jag otroligt svår att be om hjälp och vill till varje pris undvika att känna mig ”besvärlig”.
 
Jag gör, vad det nu är, det hellre själv under stort besvär än ber någon om hjälp och de som känner mig väl kan därför säkert känna att de kan lova mig precis vad som helst- de kommer ändå aldrig att behöva uppfylla sina löften.
 
Lika försiktig som jag är med att be om hjälp, lika noga är jag med att aldrig erbjuda mina tjänster om jag är det minsta tveksam till om jag kommer att kunna ”leverera”.
 
Jag vill verkligen inte lämna någon i sticket men inte heller göra saker som jag inte har lust med- inte om jag inte behöver i alla fall.
 
Jag är för gammal för att göra eller säga saker ”bara för att det ska vara så” och försöker som sagt att lyssna på vad jag själv vill och lovar därför inte heller sådant som jag nästan med säkerhet vet att jag inte kommer att kunna/ vilja hålla.
 
För andra kommer löften om än det ena och än det andra otroligt lätt över läpparna men när det sedan väl kommer till kritan är det snarare ”lovar runt men håller tunt” som gäller.