Idag har jag och Archie haft besök av EC, diplomerad hästmassör som även arbetar med kiropraktik. EC är också tävlingsryttare i dressyr på medelsvår nivå.

EC började med att massera igenom Archie från ”topp till tå” och hon tyckte att han kändes ovanligt mjuk och fri från spänningar.

Ett område på ländens högra sida var dock spänt och behövde lite kiropraktik och även TNS-behandling* och framsidan på vänster lår fick också extra massage eftersom Archie visade lite irritation när hon tryckte på vissa punkter där.

Men detta var mer eller mindre allt och omdömet var att jag har en muskulärt fin häst som EC inte ansåg att hon behövde behandla fler gånger.

Ordinationen är tömkörning/ longering i rund, djup form imorgon och sedan kunde jag rida ett lättare pass på lördag.

Min plan är att tävla en klass på söndag och det trodde EC inte skulle vara några problem.

Besöket tog knappt 1½ timme och kostade 500 kronor + moms.

*TNS enligt Wikipedia: Transkutan Elektrisk NervStimulering är en metod för smärtlindring (massören använde den för att lossa spända muskler om jag förstod saken rätt) som bygger på stimulering med svaga elektriska strömmar. En batteridriven apparat överför via ledningar ström till plattor som sätts på kroppen.

Se även:

http://www.blocket.se/stockholm/TENS_Smartlindring_till_ryttaren_hast_hund_29182044.htm?ca=23_11&w=3

När Archie hade fång minns jag att jag i ett inlägg ondgjorde mig över att ”man” inte verkar kunna tillverka Fenylbutazon (butta) med någon smaktillsats som gör att hästarna frivilligt ”går på” skiten.

Alla hästar jag ägt har varit matgamar en masse men ingen har velat äta butta i hur stora portioner av annat man än har blandat den i och ofta bör man ju inte ge en häst som behöver butta särskilt mycket mat.

Att spruta butta i munnen har varit mitt enda alternativ för att säkert veta att hästen får i sig medicinen och när man har gjort detta x antal dagar, som tex vid fång, så har i alla fall Archie inte precis sträckt fram huvudet när man kommit med sprutan.

Därför är det glädjande att Metacamen, som i mångt verkar ha ersatt den gamla buttan är långt smakligare.

Inte för att jag har provsmakat men jag kan inte dra någon annan slutsats när jag ser hur glatt Archie står och låter mig köra in sprutan i munnen på honom utan att ens behöva hålla honom.

Tydligen är medicinen så god att Archie flera gånger har försökt att bita i sprutan och en gång lyckades han faktiskt också. Som tur är var det vid sista dagens ”sprut” för sedan gick inte den sprutan att använda fler gånger :=).

Asfet….

Dunderfet….

Megafet…

Monstruöst fet….kalla det vad ni vill men det är lika illa alltihop….

Igår lovade jag er att berätta om 2 hästägare som av okunskap och (får man väl anta) välvilja fodrade sina hästar så tokigt som det bara kan bli.

Det första exemplet tycker jag är det mest skrämmande; inte för att hästen tog den största skadan (kanske) men för att hästägaren tillika arbetade som ridlärare och genom denna position borde vara ett föredöme för sina elever och blivande hästägare som han var anställd att utbilda.

Ridlärarens egen häst var av den större modellen (ett halvblod), inte bara höjdmässigt utan även ”på bredden”.

Av någon outgrundlig anledning ansåg ridläraren att hästen skulle äta 4 kilo havre varje dag trots att den reds ytterst sporadiskt (endast några dagar i veckan) och då utan att anstränga sig över hövan.

Hästen var till en början tämligen yster på denna ranson och sprang runt som galning i hagen vilket ridläraren inte alls såg som någon negativt eller som en skaderisk trots att hagen som hästen gick i var tämligen liten.

Allt eftersom åren (!!!) gick med samma foderstat blev hästen dock fetare och fetare, reds mindre och mindre och till slut hade den försjunkit i något som jag närmast skulle vilja beteckna som apati.

Trots allt detta foder var hästen håglös och slö och några ruscher i hagen var det inte längre tal om.

Detta exempel tycker jag bara visar väldigt tydligt vad som händer om man ger en häst så mycket mat att den blir fet och däst.

Och om ni tänker efter och jämför med er själva hur ni tex mår efter ett rejält julbord eller dylikt- har ni lust att hoppa upp från matbordet och börja träna inför Stockholm marathon? Nä…just det! (jooo…ni vill kanske börja motionera och börja leva sundare men just då skulle ni inte orka springa ens om någon tvingade er….).

Det andra exemplet kunde ha slutat värre än vad det gjorde men ibland måste även den korkade ha lite tur.

I det fallet handlade det om en hästägare vars häst var konvalescent efter någon form av ryggoperation.

Hästen var ordinerad boxvila under en lång tid (minst 1 månad om jag minns rätt) och vad gör hästägaren?

Jo, fortsätter att ge hästen kraftfoder, förvisso inte lika mycket som tidigare men dock ca 1 kilo om dagen samtidigt som stråfodret minskas av rädsla för att hästen nu ska bli tjock ”eftersom den inte får någon motion”.

Det hör till saken att hästen redan innan stråfodret drogs ner var snarare liiiite för tunn än för tjock men som sagt- stråfodret skulle minskas medan kraftfoder skulle fortsätta att ges.

Jag kan inte än idag begripa varför det var så viktigt med detta kraftfoder för en helt stillastående häst- så vitt jag vet finns det affärer som säljer både morötter och betfor vilket mycket bättre gynnar en mage som ”står stilla”.

Det gick inte lång tid förrän hästen fick ett lättare kolikanfall med denna foderstat och det var ju bara ren tur att koliken släppte så fort som den gjorde och att det inte tillstötte några komplikationer.

Ja som ni förstår så ligger det här med foder mig varmt om hjärtat och om jag bara kan få någon enda läsare att tänka efter och göra mer rätt än dessa två knäppgökar så är jag nöjd. För det finns massor av okunskap om utfodring av hästar- jag ser det hur ofta som helst faktiskt!

För några veckor sedan skrev jag ett inlägg där jag ondgjorde mig över de hästägare som envisas med att göda sina feta hästar med kraftfoder i tron att detta ska göra hästen pigg medan de drar ner på stråfodret till ett minimum.

Fetma verkar vara en (av flera) utlösande faktorer vad gäller fång även om det därmed inte går att sätta ett likhetstecken mellan just fett och fång. Det finns hästar som rullar fram som aldrig kommer att få fång så länge de lever och magra diton som får fång mitt i vintern utan att ha sett ett grässtrå och givetvis allt däremellan- precis som det är i det många gånger orättvisa livet.

När det nu har blivit så vanligt med just fetma och fång så hör jag diskussioner både här och där om hästars utfodring osv och även om det enligt mig är jättebra att ”folk” har blivit mer observanta på dessa välfärdssjukdomar så får jag nog ändå säga att vissa går till ytterligheter åt andra hållet och det kan jag inte heller tycka är sunt.

Av rädsla för att hästen ska bli fet och/ eller få fång har vissa hästägare nästan börjat frukta gräs maniskt och de väljer i många fall en grushage framför en gräs-dito, även sommartid!

Har man en gång haft en fånghäst kan jag förstå att man inte vågar ta några risker (med just den hästen) även om jag själv gör det men har man en helt ”normal” häst kan jag faktiskt inte förstå denna överdrivna rädsla.

Om man nu är rädd för att hästen ska bli fet av gräs är det väl bara att dra ner på hö/ensilage-mängden som hästen får de timmar den står på stall, eller?

Man kan ju också dra ner på kraftfodret eller rent av ta bort det helt?

När människor vill gå ner i vikt finns det inga mirakelkurer eller genvägar även om många bantare vill tro detta och de som säljer dylika produkter påstår detsamma.

Den enkla matematiken är att man måste göra av med mer energi än vad man stoppar in i gapet om man vill minska i vikt och detsamma gäller även för hästar, tro mig!

Vet man att man av någon anledning ska rida mindre (pga hälta eller en viloperiod tex) så bör man ge hästen mindre mat och vet man att hästen ska äta gräs 8 timmar om dagen när den i vanliga fall står i en grushage motsvarande tid så måste man dra ner på fodret om man inte vill att hästen ska bli tjockare- så är det bara.

Givetvis är hästar individer precis som människor- en del lägger på sig lättare än andra, ännu en av livets orättvisor :=).

Sedan finns det hästar som ALLTID dras med en tyngre buk vad man än gör och min erfarenhet är att man OFTAST kan se detta på hästen relativt tidigt i ålder.

Om man vill ha en kvick tävlingsindivid eller man av andra orsaker vet med sig att man inte vill ha en tjockis bör man därför verkligen avstå från att köpa en köttbulle hellre än att tro att man någon gång i framtiden ska lyckas banta ner detta djur.

Det är oftast (åter igen enligt min erfarenhet) tämligen utsiktslöst så vida man inte svälter hästen och därmed gör den olycklig och arg och annars kommer man att gå och reta sig på detta i alla tider aldeles i onödan.

Sååå ont om hästar finns det inte i Sverige att man tvunget måste köpa ett fetto och gör man det ska man veta vad detta i så fall kommer att föra med sig, dvs oftast inget bra!

Imorgon ska jag berätta om 2 helt galna exempel på hur 2 hästägare av okunskap och/ eller välvilja valde att fodra sina hästar och vad detta ledde till. Denna gången tar jag inte upp hur jag själv bidrog till att Archie fick fång- den historien har ni hört till leda och det kan nu vara dags för andra att skylta med sina dumheter!

Den i princip enda av våra 10 gräshagar där hästarna kan gå och BETA i egentlig bemärkelse. Övriga hagar erbjuder bara lite sysselsättning i form av ”gräs-ryckande” men det kan vara aldeles tillräckligt för vissa.

Jag ska inte sticka under stol med att det känns otroligt retligt att Archie är halt på grund av något så banalt som att han snubblade till i skritt på lång tygel.

Hade det skett över ett 140-hinder, i full galopp på en stubbåker eller i seriebyten så hade min förståelse för att olyckor kan inträffa varit större samtidigt som det faktiskt är ett ganska välkänt faktum att hästar kan skada både sig själv och sin ryttare mycket allvarligt i just den långsammaste gångarten.

Och hur retligt jag än tycker att alltihopa är så inser jag ändå att jag måste vara mycket tacksam över att det hela inte gick ännu värre än vad det gjorde.

Samma dag som jag var hos veterinären med Archie senast läste jag om en tjej som inte hade samma tur med sin häst som jag.

Tjejen hade ridit sin häst dagen innan. Efter avslutat ridapss ville tjejen skritta av hästen utomhus och medan hon gjorde detta snavade även hennes häst till.

Till skillnad från Archie blev denna häst, 19 år gammal, mycket halt omedelbart och tjejen fick som tur var en veterinärtid redan nästa morgon.

Väl på klinik röntgades kotan och veterinären kunde inte annat än konstatera att hela kotan bestod av ett enda splitter invändigt!!!!

Det var ”bara” till att ringa efter nödslakten och så fanns inte den hästen mer!

Jag tycker så otroligt synd om tjejen!

Tänk själva….ena dagen är man ute och skrittar i godan ro och morgonen därpå har man ingen häst!

Tyvärr är det ju precis sådant här som kan inträffa när man har djur så därför är jag som sagt ändå tacksam över att Archie står på benen!

Jaha…dags för ännu en veterinärrapport!

Som ni förstår hade jag gärna varit utan veterinärbesöken som alltför många blogginlägg handlat om men nu är det ju som det är….

Om man ska finna en tröst i eländet så har det ju i alla fall vid de 2 senaste skadetillfällen varit rena olyckshändelser som skulle ha kunnat hända vilken häst som helst höll jag på att säga och hellre det än att man ska fundera över om man har överansträngt eller ”felridit” hästen på något sätt.

Hur som helst så var det veterinären själv som föreslog att jag skulle komma så här pass snabbt (jag ringde igår)- han trodde ju att Archie skulle vara ohalt redan och eftersom han inte var det ville han röntga hoven för att utesluta sprickor.

Innan röntgen klämdes Archies ben igenom ordentligt och han visade inga som helst reaktioner när man klämde på senorna men verkade däremot lite irriterad över sitt sår.

Böjprov visade ingen förstärkt hälta- skönt!

Röntgen var också helt ua- om inte annat har jag vid det här laget en hel drös med plåtar på klinken på alla möjliga delar av Archies ben och alla plåtarna är hur fina som helst.

Ordinationen blev fortsatt skritt-vila i en vecka, sedan LOVADE veterinären att Archie skulle vara fit for fight och de orden kommer han att få äta upp om de inte stämmer :=).

Skämt å sido men det är så otroligt skönt att ha en så väletablerad klinik-kontakt som dessutom förstår hur hispig jag blir när Archie inte mår bra.

Archie är tydligen dessutom en av klinikens mönsterpatienter och det är ju alltid roligt när ens djur uppskattas.

Nu ska vi tömköra på i det förhoppningsvis fortsatta sommarvädret och som sagt verkligen hoppas att veterinärens spådom slår in till 100 %!

Inget hetsar upp min gosse. Han passar på att ta en tupplur i väntan på undersökning.

Lilla Pippi väntar också på att hennes häst ska bli undersökt.

Det skadade benet.