Inlägg i kategorin Hästhälsa/ foder

Veterinärrapport

Nyss hemkommen från veterinärbesöket med Archie känner jag mig så lättad som man nu kan känna sig med en trots allt halt häst.

Lättad över att dignosen kotledsinflammation inte är något världsunikt och obotligt och att röntgenbilderna på båda kotorna såg bra ut.

Archie var efter longering 1 grad halt på höger fram i höger varv och ohalt i vänster varv men böjprovet förstärkte klart hältan på höger fram.

Sedvanlig behandling vid denna typ av skada (ledinjektion samt Metacam oralt i 5 dagar) och så återbesök om 2 veckor då kotan eventuellt behöver sprutas om.

Under dessa 2 veckor enbart hagvistelse och promenader vid hand dvs vad jag ändå hade planerat under vintervilan.

Eftersom jag inte känner mig det minsta ”skyldig” till denna hälta då jag anser att jag ridit 100 % ”vettigt” och utan att på några vis utsätta Archie för något ”hältframkallande” så känner jag att jag inte heller kan spekulera i hur jag kan förhindra att han blir halt igen.

Min GISSNING är att denna skada skett i hagen men även om så är fallet kommer jag inte att ändra några hagrutiner för det.

Hästar skadar sig ibland hur vettigt vi än försöker att handha dom och så tycker jag att det är i vårt fall.

Upp som en sol- ner som en pannkaka….Archie är halt!!!!

I lördags efter Archies seger i LA på Malmö Ridklubb och då jag kom tillbaka till stallet gratulerades jag av en mamma till en av inackorderingarna och svarade då något i stil med:

”Ja, det är de få minuterna av riktig framgång man njuter av och får leva på när man drabbas av diverse motgångar”.

Föga anade jag då hur snabbt mina ord skulle besannas….

Jag minns förresten hur jag, då Heron tog sin första placering i medelsvår hoppning var nästan euforiskt glad i 3 dagar därefter. Och den 4:e dagen var Heron halt….

För att återgår till Archie så skrittade jag dagen efter tävlingen ut en sväng med honom och Soya utan problem och nästa dag var det meningen att jag skulle träna för Ebba (vi ändrade veckans träning från tisdag till måndag).

Jag hann inte trava mer än typ 5 steg förrän jag kände att Archie var klart halt och så var det med den träningen….

Jag har ingen som helst aning om vad som kan ha drabbat hästen och gissar på att det hänt när jag inte suttit på utan troligen i hagen.

Jag har inte ridit osedvanligt hårt eller annorlunda den senaste tiden, jag är alltid mycket noga med på vilka underlag jag rider och jag har som sagt inte märkt att Archie skulle ha snubblat till, sträckt sig, slagit i någon bom vid hoppning eller dylikt.

Eftersom min dystra erfarenhet är att hältor mycket sällan går över av sig själv (de gånger de gjort det har det i mitt fall handlat om att hästen har fått en spark eller ett sår) så vill jag ha en veterinärtid omedelbart, nu, genast eller meddetsamma och allra helst redan igår!

Jag ser ingen mening med att först försöka få enbart tiden att ”läka alla sår” utan vill att hästen ska få adekvat smärtlindring och medicin så fort det är möjligt om det är en skada som kan läka snabbare med just medicin precis som jag själv tar en huvudvärkstablett om jag har ont i huvudet även om jag vet att huvudvärken i sinom tid ändå går över utan medicin.

Dessutom är det ju sällan som man kan få en veterinärtid ”på dagen” utan man får ofta ändå vänta i några dagar och hinner hästen bli frisk tills dess så är det långt lättare att avboka en tid än att boka en så snabb tid som man vill ha.

Denna gången hade jag turen på min sida och då jag ringde till Bollerup och veterinär Anders Gånheim som på ett mycket bra sätt behandlat Archie för några år sedan kunde jag få en tid redan på torsdag vilket jag är ytterst tacksam över.

Så nu är det ”bara” att vänta (säger hon som inte tänker på något annat och vill veta NU NU NU) och förhoppningsvis få en dignos på något snabbt övergående….

Måste förresten åter förundrat konstatera att man lätt hade kunnat tro att mina hästar har tävlingskalendern i huvudet och blir halta/ skadade utifrån planerade tävlingar.

Jag vet inte hur många gånger det hänt att både Archie och mina andra hästar blivit sjuka precis efter sista tävlingen för säsongen eller i anslutning därtill och så är det ju även denna gången liksom förra året då Archie fick fång. Med facit i hand hade han fång-känningar redan då han gick de 2 sista klasserna (och så bra han gick!!!) och det är bara att beklaga att jag inte fattade det då.

Så även om jag så klart är jätteledsen över att Archie är halt så kunde det rent ”tidsmässigt” inte ha kommit lägligare eftersom säsongen är slut och jag ändå hade varit tvungen att ge honom någon vila innan nästa års säsong börjar.

Debattdags: Hästen är halt! När ska man anlita veterinär?

Inspirerad av en annan bloggskribent som mer eller mindre frågar sig detsamma eftersom hennes häst är halt ställer även jag frågan och hoppas på lite debatt!

Ja, när ska man egentligen ringa efter veterinär/ klinik om man upptäcker att hästen är halt?

På senare tid har allt fler röster höjts för att många djurägare i onödan skapar höjda försäkringspremier genom att i tid och otid besöka kliniker och veterinärer i stället för att använda sunt förnuft, rida bättre, låta tiden läka alla sår, you name it.

Själv tillhör jag de försiktigas skara och vill hellre ta det säkra före det osäkra genom att tämligen omgående konsultera veterinär om min häst blir halt.

Erfareheten har lärt mig att det för en lekman (ja, till och med med för en veterinär ibland) kan vara mycket svårt att avgöra vilken form av behandling en halt häst behöver, om den ens behöver behandlas.

Även om man, framför allt till ”häst-nybörjare”, lär ut att de ska titta efter värme, svullnader och sår hos halta hästar är MIN erfarenhet att det ytterst sällan går att lokalisera eller diagnosticera en hälta just på detta vis.

Jag har sett massor av halta hästar som varken varit varma, svulla eller haft synliga sår!

En del hästägare tycks också tro att ”tiden läker alla sår” om man bara väntar tillräckligt länge men så är det givetvis inte.

Det var som en mycket erfaren chefsveterinär (tillika professor) sa till mig en gång för många år sedan ”om du får en hjärtattack hjälper det inte att bara lägga sig i sängen och vila”.

Och även om enbart tiden kan läka vissa skador så undrar i alla fall jag varför man inte ska påskynda läkningsprocessen och lindra eventuell smärta om man kan?

Ytterligare en faktor som man bör beakta och betänka är att vissa hältor kräver mer eller mindre boxvila (fång tex) medan det vid andra tillfällen (vrickningar) är bra att skrittmotionera hästen flera gånger om dagen.

Och hur ska man veta vilken strategi man ska tillämpa om det inte är helt uppenbart varför hästen är halt?

Man kanske hade påskyndat läkningen av en vrickning om man inte hade låtit hästen stå i box i en vecka eller så kanske man hade utsatt en fånghäst för ett oerhört lidande genom att släppa ut den i hagen?

Det är minsann inte alltid så lätt att avgöra, fråga mig som i vintras i över en veckas tid var ute och gick på långa promenader med en häst som visade sig ha fång!

När fången väl var konstaterad av veterinär fick Archie knappt lämna boxen i flera veckor medan jag alltså dessförinnan hade haft honom ute i både knölig vinterhage och varit ute och vandrat med hur långt som helst utan att hästen protesterade det minsta mer än att han var stel när han började gå men rörde sig bättre och bättre redan efter kanske 50 meter!

Med facit i hand kan jag inte för mitt liv förstå hur Archie ville gå överhuvud taget och det är bara att tacka högre makter att jag inte förstörde honom för livet.

När Archie blev oförklarligt halt för 2 år sedan kunde jag också ha förvärrat hans skada om jag inte snabbt hade kommit till klinik och fått konstaterat att han hade en blödning och eventuellt också en spricka i hoven. Vi kunde efter detta genast sko hoven med en stabiliserande sko och kanske var det därför som Archie mycket snabbt blev återställd? Nu var det ingen spricka i hoven utan ”bara” en blödnng men hur skulle jag ha vetat detta utan röntgen och veterinärkontroll?

Nej som sagt; JAG föredrar att mer eller mindre omgående ringa och boka tid på klinik, om inte annat för att det nästan alltid är flera dagars väntetid. Om man inte vill att hästen ska undersökas av vilken tomte som helst (och det vill jag verkligen inte) så måste man ibland vänta upp emot kanske 2 veckor innan man kan få en veterinärtid och har man då först låtit hästen vila i 1-2 veckor innan man ens ringer; ja…då har det hunnit gå ganska lång tid under vilken man, anser jag, mer eller mindre famlar i blindo så vida man inte med 100 % säkerhet vet på vilket sätt hästen blivit halt (och det är också något man ytterst sällan vet enligt min erfarenhet).

Vad säger ni läsare? När ringer ni och bokar tid hos veterinär och hur resonerar ni då?

Avmaskning

Eftersom den lille ska åka iväg på 1 månds semester (medan Arch stannar kvar och håller ställningarna på ridskolan) har vi postat iväg lite av hans bajs för mask-kontroll. Det är nu femte gången vi gör detta sedan Birk flyttade till ridskolan och vi har hittills inte behövt att avmaska honom en enda gång.

Detta stärker mig bara ännu mer i min åsikt att många avmaskar sina hästar i onödan eller i varje fall utan att veta om och i så fall hur mycket och vilket sorts mask hästen har.

Det där med avmaskningsmedel och intervall är ju en hel vetenskap och att bara köpa billigaste medlet och köra in i munnen på hästen dagen innan bete (så som jag sett alltför många gånger på ridskolan) kan göra mer skada än nytta, både för hästen men också för betet (det är ju där eventuella maskar lär hamna om man avmaskar så tätt inpå ett betessläpp).

Har man en häst med känslig mage (kolikbenägen) eller en häst som tex haft fång skulle jag direkt avråda från att avmaska ”bara för att vara på den säkra sidan” då ju avmaskning faktiskt är ett GIFT (vad tror ni annars dödar maskarna) som kan rubba mag och tarmbalansen på ett sätt som man kanske inte tänkt på/ räknat med.

Nej, idag finns det möjlighet att tämligen enkelt och billigt kolla eventuell maskförekomst så jag tycker gott att man kan göra denna lilla investering innan man avmaskar- som sagt kanske helt i onödan.

Den lille är utslagen, idéer någon?

Bara lugn…det är inte Archie som har knockat Birk, a.k.a ”den lille” men han, Birk alltså, har sedan säkert 2 veckor tillbaka utslag över hela kroppen (framför allt under magen och på halsen) som ser ut som stora nässelutslag ungefär.

Lena och jag har grubblat ihjäl oss över VAD som plötsligt kan ha utlöst dessa utslag; Birk har aldrig tidigare visat sig vara känslig mot något och vi har inte heller bytt foder i stallet eller gjort några andra förändringar som skulle kunna förklara fenomenet.

Det enda som är nytt är att vi har börjat använda en annan sorts halm men denna ser helt ”normal” ut och ingen annan av ca 60-70 hästar har reagerat det minsta.

Birk har nu ställts på spån för att se om det hjälper men jag fick faktiskt en annan idé som kanske skulle kunna förklara utslagen.

Enligt Lena köpte hon ett nytt schabrak i samband med att utslagen kom och frågan är om inte detta har kunna påverka?

Jag minns att Décima vid ett tillfälle fick utslag av ett nytt schabrak men de satt då endast i sadelläget, hos Birk sitter ju inte utslagen alls där egentligen utan mest på mage och hals.

Ja, vi vet snart inte vad vi ska tro.

Är det någon som har någon idé?

Mat- ett av livets glädjeämnen!

Jag tror nog att de flesta av er instämmer i rubriken- visst hör god mat till ett av livets glädjeämnen?

Jag hade en arbetskamrat som tyckte motsatsen; att äta var bara ”jobbigt” och hon önskade sig ett piller som kunde tillgodose hela dagsbehovet av näring; ett resonemang som jag, mat-gamen- inte alls kunde förstå.

Men förutom att det är GOTT/njutningsfullt att äta så vill jag påstå att det också är ett av de säkraste sundhetstecknen, eller snarare tvärom: om man INTE vill/ kan äta är det oftast en kraftig varningsflagg för något.

Jag har haft hästar som har varit ganska sjuka (kraftigt förkylda, buköppnade, fångangripna osv) men MATLUSTEN har det aldrig varit något fel på, inte ens i dessa ”smärtsituationer”.

Jag har berört det tidigare och säger det igen: djur som äter dåligt bör man verkligen kolla upp, så vida de inte ”alltid” varit små i maten/ kräsmagade.

Sedan behöver det inte alltid vara en fysisk åkomma som gör att djuret inte äter, det kan också vara något psykiskt; kanske är hästen stressad, vantrivs, är mobbad i flocken eller något liknande.

Då jag köpte min första hund, en schäfertik, kunde jag knappt få i henne någon mat. Torrfodret kunde hon inte äta torrt för det satte sig i halsen på henne och blötte man upp det lät hon det stå så länge att allting surnade och jag fick slänga helt orörda matskålar.

Om man gav det uppblötade torrfodret med MATSKED (!), dvs handmatade hundrackaren åt hon men så fort man ställde fram skålen (efter att hon slurpat i sig hur många matskedar som helst) så vände hon demonstrativt bort huvudet igen.

Till saken hör att denna schäfer hade den sämsta kondition jag någonsin varit med om hos en hund; efter 1 timmes promenad kunde hon flämta inne i lägenheten i FLERA TIMMAR (helt sant!). Jag var helt förskräckt och trodde att hon kanske hade hjärtfel eller något (jag och dåvarande sambon FICK hunden gratis av ett par som inte kunde ha kvar henne) och hade inte blivit förvånad om hunden en dag bara hade segnat ner och dött.

Men dog gjorde hon inte, min fina Ketty, utan tvärom byggde jag upp hennes kondis så att hon till slut var stark som en björn. Hon kunde springa med hur länge som helst när vi var ute och körde travhästar och i och med att konditionen kom så slutade också all ”petighet” vad gällde maten.

När Ketty hade förvandlats från flämtande potatissäck till en outtröttlig atlet fanns det inte DEN maten som hon inte slukade i ett nafs.

Alla mina andra hundar och hästar har redan från början visat att de brås på sin matglada ägare och deras magar tycks liks undertecknads som ”hål utan botten” = går att äta hur mycket som helst.

Nu äter ju varken jag eller djuren obegränsat ändå och även om vi skulle VILJA men som sagt: vi skulle inte tacka nej om det inte hade påverkat oss negativt.

Hos tandläkaren

I torsdags var Archie på den årliga tandkontrollen hos Torbjörn Lundström (www.djurtandvardskliniken.se) som besöker veterinärerna Ann och Anders Gånheim i Bollerup några gånger om året.

Archie har ett överbett som måste tittas till och slipas till lite grann men enligt Torbjörn räcker det att göra detta en gång om året.

Kostnaden för en undersökning (i mitt fall 2.675:–) tycker jag är väldigt dyr med tanke på TIDEN det tar (ca 10 minuter för undersökning och behandling efter att hästen sederats) men Torbjörns KUNSKAPER är ändå värda detta framför att anlita någon inte fullt lika kunnig veterinär.

Har man en gång haft en häst med gravt tungfel (Décima), vilket också var den absolut största anledningen till att jag sålde henne, så nöjer man sig inte med annat än den bäste. Och det anser jag att Torbjörn är :=).

Välja veterinär- det går INTE lika bra med selleri!

Som jag nämnde i mitt föregående blogginlägg så anser jag att det är viktigt att verkligen välja ”rätt” veterinär då ens häst behöver vård och inte bara välja ”en i högen”.

Beroende på var i landet man bor kan detta vara mer eller mindre lätt genomförbart; bor man i Skåne har man ”tusentals” veterinärer och kliniker att välja bland medan utbudet i tex Norrland är långt mer begränsat.

Då jag själv har valt veterinär har jag tagit hänsyn till flera olika faktorer:

– kunnande:
Jag skulle aldrig få för mig att ringa efter en distriktsveterinär för en hältutredning. Jag vill ha en så specialiserad veterinär som möjligt och det ligger i sakens natur att distriktsveterinärer oftast inte har samma kompetens/erfarenhet som den som dagligen träffar och undersöker ”halta hästar”.

Jag vill också att den veterinär som undersöker min häst ska ha tillgång till all medicinsk utrustning som är adekvat- röntgen, ultraljud eller vad det än må vara.

Av denna anledning anser jag att kliniker framför ”resande” veterinärer absolut är att föredra för annars slutar det ändå med att den resande veterinären inte kan göra så mycket på plats utan skickar en vidare till klinik = onödig tid har hunnit gå.

– bemötande:
När jag besöker en veterinär med min häst vill jag att det är min häst som ska vara i absolut fokus! Jag har varit med om veterinärer som, samtidigt som de undersökt min häst, pratat med andra hästägare eller med annan klinikpersonal om andra hästar. Det ger för mig ett splittrat och okoncentrerat intryck! Det är jag som betalar dyra pengar för att få min häst undersökt och då vill jag också känna att jag har veterinärens 100 %-iga uppmärksamhet.

Hos veterinären vill jag också känna mig ”omhändertagen”; jag vill känna empati och värme, engagemang och förståelse.

Att ha ett sjukt djur kan många gånger vara mer eller mindre traumatiskt för ägaren och då vill man verkligen känna att veterinären bryr sig.

Man vill inte känna sig ”besvärlig”- som att man stör om man ringer eller att man är jobbig om man ställer ”tusen frågor”.

– tillgänglighet:
Då mina djur varit sjuka/skadade vill jag att de ska träffa en veterinär NU, GENAST, MEDDETSAMMA och helst IGÅR.

Jag är ingen vän av ”tiden läker alla sår” eller ”vi väntar och ser vad som händer”.

Kliniker/ veterinärer som har mer än 2 veckors väntetid är uteslutna för min del och helst vill jag komma om inte samma dag så i vart fall inom en vecka.

Många gånger vet man ju inte hur man ska ”hantera” en sjuk häst; ibland hjälper vila och stillastående medan det andra gånger kan vara bra att skritta/ leda djuret så mycket som möjligt. Om man inte vet vilket som är det rätta kan det förvärra hästens skada eller orsaka onödigt lidande.

Titta bara vad som hände då Archie fick fång och då jag fick rekommendationen av en veterinär att gå ut och gå med Archie så mycket som möjligt tills veterinären kunde undersöka honom (innan vi visste vad som felades honom). På min beskrivning (stel häst som blir bättre när han fått gå ett tag) har jag full förståelse för att veterinären gav mig detta råd men med facit i hand så skulle jag ju definitivt inte ha gått med en häst som hade akut fång!

Anlitar vi veterinärer för ofta och i onödan?

I morse läste jag ett blogginlägg från ”Hanvrepappa” http://www.hippson.se/blogs/havrepappa/55221.htm#comments

där han undrar om vi i för överdriven välmening om våra djur anlitar veterinärer för ofta.

Jag skulle vilja påstå att Havrepappan gör ett tankefel och själv hävda att problemet inte är att vi går till veterinären för ofta i onödan utan att vi måste göra dessa besök pga okunskap/felhantering/dålig ridning osv (vilket i sig är ett enormt problem).

Havrepappan tar något exempel där han tog ledigt från jobbet för en hältutredning och när han och frugan väl nådde kliniken så var hästen ohalt hur man än böjde och bände i den.

Jag vill åter igen påstå att detta är på gränsen till unikt i min (häst)värld!

De gånger jag hört talas om människor som åkt till klinik/veterinär i tron att hästen varit sjuk/skadad/halt och sedan fått beskedet att hästen är 100 % ”tip-top” kan jag nog räkna på ena handens fingrar, om ens det!

Min erfarenhet är tvärtom att vissa hästägare snarare väntar lite för länge ibland med att konsultera veterinär och ”hellre” drar kiropraktor, massör, hästpratare och handpåläggare till stallet först innan de tvingas inse att hästen behöver medicinsk behandling.

Ibland vill vissa hästägare inte heller inse att något är fel och detta kan säkert bero på många olika anledningar förutom ren okunskap = man fattar inte/ser inte att hästen är sjuk.

Man kanske känner sig ”dum” som har ridit sin häst halt eller så agerar man som en struts och tror att så länge ingen har sagt att hästen är ofräsch så kan man fortsätta att träna inför någon tävling som man kanske har sett fram emot länge. Osv, osv….

Så nog för att även jag kan tycka att vissa hästägare klemar väldigt mycket med sina djur, sveper in dom i trettioelva täcken osv, men att man skulle besöka just veterinär i onödan håller jag inte med om.

Om inte annat så är det ju väldigt dyrt att anlita veterinär för även om försäkringen täcker oerhört mycket så måste de flesta ändå betala en självrisk på ca 3.000:– och ofta även vissa procent (vanligtvis 20) på överstigande belopp.

Nej, den dagen man tror att hästen är sjuk så ska man absolut lita på sin magkänsla, det är min och många andras bittra erfarenhet!

Fång- dagens I-landsproblem

När ”Hipp-Hipp”-gänget lanserade uttrycket ”dagens I-landsproblem” tyckte jag att det var mycket träffande och framför allt roligt; mindre roligt är det jag tänkte skriva om i dagens blogg-inlägg, nämligen den (om man ska vara lite skämtsam trots allt) GRÄS-liga sjukdomen fång.

Fram tills för kanske 5 max 10 år sedan visste jag i princip ingenting om fång.

Jag hade mer eller mindre bara hört talas om begreppet i boken ”Håll hästen frisk” där man illustrerade sjukdomen med en bild föreställande en häst som stod i ”sågbocksställning”.

I min värld var det feta ponnyer och möjligen tunga arbetshästar som fick fång av för mycket gräs, möjligen i kombination med för lite arbete.

Jag kände personligen ingen häst som hade haft fång.

För kanske 5 år sedan började rapporter om olika internet-bekantas hästar att dyka upp; de hade fått fång trots att det handlade om halvblodshästar som både reds och sköttes efter konstens alla regler.

Även då tänkte jag typ ”ja, ja….det händer inte mig” men sedan vet ju alla ni som läst bloggen flitigt vad som hände.

Härom dagen pratade jag med min tränare och då berättade hon att en annan elevs mycket duktiga dressyrhäst också fått fång veckan innan jul och tydligen varit riktigt illa däran. Hästen hade haft så ont att den legat ner långa tider bland annat.

När jag hör om sådant inser jag att jag (dvs Archie) ändå kom förhållandevis lindrigt undan!

Det som eventuellt utlöst denna hästs fång kan ha varit

– liten övervikt
– byte till annat hö
– kortison som gavs i en led någon dag innan

En annan vän berättade att hon vid senaste veterinärbesöket för några dagar sedan diskuterat fång med veterinären som berättade att de haft många halvblod inne med fång. Veterinären sa att det var FLER halvblod på vintern än på sommaren med fång!

Ja, det är bara att inse att välfärden i vårt land påverkar inte bara människorna som tycks bli fetare och fetare utan även våra djur.

Jag vidhåller min åsikt att övervikt ensamt inte utlöser fång men det tycks onekligen vara en starkt bidragande faktor.

Och precis som vissa barn/ungdomar/vuxna knappt rör sig en meter idag utan bara jäser framför tv:n och datorn med en massa skräpmat i truten så finns det också hästar som får aldeles för lite motion och för lite hagvistelse i för små hagar samtidigt som ägarna köper alla möjliga foder och tillskott som de proppar i djuret.

Det samma gäller för övrigt även hundar har jag noterat.

Så ni som, liksom jag, gillar lite rundare former på era hästar: tänk om och håll igen! Det kan kosta mer än det smakar!