När jag såg bilden ovan kom jag att tänka på när jag läste Svarta Hingsten-böckerna som ung.

Jag verkligen sträckläste dom och kände mig helt tom när de var utlästa. En stor sorg faktiskt!

Liiite så var det när jag hade sträck-kollat på Gilmore Girls via Netflix men ändå inte i närheten av Svarta Hingsten-böckerna.

Känner ni igen det?

Härom dagen kom jag av olika anledningar att tänka på en tränare jag hade för ”tusen” år sedan och ett minne från denna tid fick mig att fnissa.

Jag red då lektion för tränaren och befann mig i ena änden av ridhuset medan hen satt i den andra.

Hen ropade en instruktion som jag inte hörde och jag ropade ”va????” tillbaka.

Det skulle jag inte ha gjort….

Jag fick världens utskällning och fick veta att man inte sa ”va” till hen för det lät typ respektlöst eller nåt (minns inte exakt vilket ord som användes).

Nej, i stället för ”va” skulle man ropa ”FÖRLÅT…JAG HÖRDE INTE VAD DU SA”- den meningen minns jag i alla fall ordagrant till dags datum även om detta är snart 20 år sedan 🙂 .

Men vad säger ni?

Bra sagt av tränaren eller??????

Långt innan jag började rida (då var jag runt 15) var jag väldigt djurintresserad och gick med i en organisation som hette Nordiska samfundet MOT plågasamma djurförsök.

Tyvärr råkade jag ibland säga  Nordiska samfundet FÖR plågsamma djurförsök vilket så klart tarvade en förklaring 🙂 !

Det blev vi två till slut i alla fall….

Gårdagens hoppning med Vicke fick mig  (som nästan alltid då jag hoppar honom numera) att minnas gången då jag ramlade av för ungefär ett år sedan och sträckte nacken något såååå fruktansvärt.

Jag har i många år hoppat väldigt ”utan större säkerhetstänk” (nästan alltid ensam tex) och till och med utan hjälm även om det är tusen år sedan men i just detta fallet hade det inte hjälpt hur många personer som hade befunnit sig i ridhuset eller vilka andra säkerhetsåtgärder jag hade vidtagit- avramlingen var en ren olycka (Vicke snubblade över en bom och jag voltade över honom).

Det som var liksom extra typiskt då det hände (jag visste då inte att jag skulle ha ont i många veckor, behöva gå på sjukgymnastik och bla bla bla) var att detta hände samma dag som jag skulle på min andra date med Henrik.

Vi hade några dagar innan dess bestämt att vi skulle gå ut och äta och eftersom jag var väldigt intresserad av honom  🙂  ville jag inte missa detta tillfälle för allt i världen.

Så trots att jag knappt kunde stå på mina ben och än mindre köra säkert bad jag honom att komma och hämta mig för jag tänkte inte låta en avramling hindra mig!

Jag hade dessförinnan laddat upp med inflammationshämmande krämer (hjälpte inte ett skit) och massa värktabletter (hjälpte ytterst lite).

När det var dags för restaurangbesöket hade jag minst lika ont som då jag ramlade av på morgonen och jag kunde inte vrida huvudet åt varken höger eller vänster.

Jag fick diskret stoppa i mig fler värktabletter under kvällen som trots allt blev trevlig och det blev ju fler dejter senare där jag kunde vara liiiite mer till min fördel om man säger så 🙂 !

Bilden ovan påminner mig om när jag ägde min fina häst Heron.

Det var en klok gosse minsann.

Han var enligt många både vacker och såg snäll ut- ett bra utgångsläge för att få godis om man står på en stor ridskola där många ska dela på människornas ynnest 🙂 .

Heron stod i några år i en box väldigt nära en ganska ”störig” häst och jag noterade ibland hur det gick till när ridskolebarnen passerade dessa djur.

När den anda hästen såg barnen med sina påsar med skalade och skivade morötter började han banka i boxen och eftersom han var långt över 170 cm utgjorde han säkert en skrämmande syn för inget av barnen vågade ge honom något.

Sedan gick de vidare till min smilfink Heron som stod så stilla med sina stoooora bruna ögon och bara utstrålade ”jag är snääääääll”.

Tja..inte svårt att gissa vem som fick smaka på innehållet ur påsen.

Sedan var det inte så att de privatägda hästarna matades med godis i tid och otid- därtill hade vi över 40 lektionshästar som besökare lade sitt fokus på så de enstaka gånger det förekom störde det mig inte det minsta- Heron blev inte en odräglig ”tiggare” av detta.

Jag ser faktiskt lite samma tendenser hos Vicks som jag skämtsamt kallar för en ”player” eftersom han verkar ha fått de flesta stonas uppmärksamhet på anläggningen medan han själv tycks ganska oberörd över deras uppvaktning.

Även han kan få sig en godbit eller två av anda hästägare (de frågar alltid först om de får ge honom och jag ser aldrig någon anledning att säga nej)  medan jag själv aldrig går runt och matar andas hästar.

I föregående inlägg tipsar bloggläsaren Liv om ” påse längst ut på spöt” för att få mer energi 🙂 !

För de av er som inte vet det var Liv och jag stallkamrater i några år och det var redan på den tiden hon gav mig detta ”energitips” när jag klagade på att Archie stundtals var seg att rida.

”Knyt en plastpåse längst ut på spöet så ska du se att du får energi så det räcker och blir över” sa Liv förtroendeingivande och jag blev väldigt sporrad (sagt lite ordvitsigt) att prova.

Sagt och gjort; vid ett träningstillfälle hos dåvarande tränaren Ebba von Essen kom jag med mitt preparerade spö.

Då jag skulle träna befann sig kanske en handfull ryttare i ridhuset och nog hade spöt effekt alla gånger!!!!

Samtliga ryttare satt vääääldigt löst i sina sadlar…..utom JAG?!???

Archie kunde inte ha brytt sig mindre om denna hjälpförstärkare.

Så det var det tipset…..

Inlägget där vi bland annat diskuterade vem som får vistas i offentliga stall fick mig att minnas en händelse för många, många år sedan.

Det var en sommar och ridskolan hade stängt och ridskolehästarna var på bete.

De av oss som hade hästar uppstallade fick lov att ha dessa kvar om vi skötte allting själva (i vanliga fall tar personal hand om allt från mockning till fodring och utsläpp).

Dagen efter midsommar hittade flera av oss SALLAD (sallad, gurka och tomat för att vara korrekt) i våra hästars krubbor och det visade sig att det var någon bekant till en av de uppstallade hästarnas ägare som var den skyldiga.

Personen hade haft en midsommarfest, fått sallad över och tänkte att ”detta kan säkert hästarna i stallet äta”.

Det var bara det att ingen åt av salladen…

Nu var det ingen skada skedd genom detta lilla initiativ på egen hand men det kändes ju ändå inte så kul med tillskottsfodringen…