Jag har ju flera gånger berättat om mina och Soyas vandringar och joggingturer i ett naturreservat vid Dalby och hur ensamma vi brukar vara på dessa utflykter.

Idag möttes jag dock av en syn som först fick mig att tro att jag hallucinerade i mitt darrbenta och andtrutna tillstånd- jag hade bara hundratalet meter kvar av min joggingtur och då brukar det inte vara mycket kvar av mig.

Men lilla Soya såg samma sak som jag och blev så förskräckt att hon skällde till och då förstod jag att mina ögon inte spelade mig ett spratt; mitt i skogen kom 2 män iklädda fantomendräker gående.

Jag var så trött att jag med nöd flämtade fram ”hon är snäll och gör absolut ingenting” (åsyftande min skällande vakthund) och sedan sprang jag åt motsatt håll tills min sedvanliga löpsträcka var avverkad.

När jag hade hämtat andan blev nyfikenheten mig övermäktig och jag tänkte att jag måste försöka spåra upp dessa knäppgökar och fråga vad i hela fridens namn de gjorde i en skog iklädda dessa dräkter.

Sagt och gjort och mycket snart kunde jag skymta något bakom några träd:

Nog tusan var det en av Fantomen-männen och jag skyndade på mina steg.

Jag hoppades att Fantomen inte skulle observera min fotograferande I-phone, kanske skulle han inte ha lust att förevigas på birgittashastsida.blogspot.com tänkte jag.

Väl framme hos båda fantomen-männen var jag bara tvungen att fråga varför de gick klädda på detta vis och på det svarade den ene ”av ingen särskild anledning faktiskt- vi tänkte dyka lite”.

Det visade sig att killarna hade våtdräkter under sina maskeringar och mycket riktigt såg jag den ene hoppa i plurret efter en stund:

Ja, mycket konstigt ska man vara med om, eller vad säger ni?

Idag har jag semester (underbart) och passade då på att åka med Soya till naturreservatet vid Dalby som vi båda är så förtjusta i.

Till och med höst och vinterhataren Birgitta måste tillstå att det är vackert med denna lövmatta som täcker allt.

Ungefär här brukar vi börja vår joggingtur och sedan springer vi i lite drygt 40 minuter- det är så lång tid vår ”runda” tar.

Idag tog vi också en promenad efter joggingturen och jag får en känsla av att Soya hade kunnat springa omkring i dessa omgivningar hur länge som helst.

Jag tycker att det är skönt att vi dels aldrig möter några vilda djur och dels i princip nästan aldrig andra människor så Soya kan rusa omkring hur hon vill utan att jag behöver bekymra mig över att hon ska försvinna och/ eller störa någon.

Min favoritsyn är då Soya varje gång vi joggar förbi dessa nedfallna träd flyger över dom hur lätt som helst. Som synes är det ändå ett ganska brett ”hinder” men Soya har inga problem med att räcka över.

Vädret idag var mulet och med regnet hängande över oss men en annan fördel med vårt Dalby-tillhåll är att man nästan hela tiden befinner sig i skog, dvs väldigt skyddat.

Inte ens lilla frys-Mimmi huttrar utan täcke och själv springer jag ju mig varm.

Nu ligger doggy ihoprullad i sin säng, väl motionerad och med magen full av färska grisknorrar. Är det semester så är det….då får man äta lite extra ”gott” (maken klöks nästan varje gång han ser ”härligheterna”).

Om ägaren till denna transport låter den hållas lite till misstänker jag att transporten snart blir ”ett med naturen”, det ser redan ut som att grönskan håller på att uppsluka den.

Själv ser jag två val beroende på vilken personlighetstyp man är:

1. Sätta in en annons och sälja som ett renoveringsobjekt så man slipper se och reta sig på eländet.

2. Ägna en hel dag åt att skura, skura och åter skura för att därefter få fram (misstänker jag) en helt ok transport.

Jag är fortfarande så barnsligt förtjust och fascinerad över hur lätt det är att ta hyfsade kort med I-phonen så jag var bara tvungen att knäppa av några i trädgården.

Njut av skönheten :)!

Min lilla skörd av hallon växer sakta men säkert som synes :). Jag fryser in bären allt eftersom och äter dom sedan micrade tillsammans med vaniljglass. En extremt god och lättfixad efterrätt!

Lika bra som hallonen tar sig tog sig tyvärr inte mina penséer- de dukade under i hettan som rådde så länge, trots idogt vattnande.

Jag valde därför att satsa på ett säkert kort när jag slängde dom- lavendel tål det mesta och är så vackert tycker jag.

I fredags fick hästarna inte gå i hagarna som storstädades så Archie fick nöja sig med att putsa delar av stallägarnas gårdsplan (boningshuset i bakgrunden). Det gjorde han både gärna och effektivt.

På lördagen var det fritt fram för hagutsläpp igen och Archie lät sig väl smaka!

När Soya och jag cyklade till stallet i lördags eftermiddag var jag bara tvungen att föreviga denna vackra vy.

Tänk- när i alla fall jag var barn och tonåring reflekterade jag aldrig över sådant som ”naturens skönhet”. Är det ett ålderstecken att man hänförs mer och mer över sådant?

Hänförd blir jag också över vilka bra kort min simpla lilla I-phone tar!

Nu blommar äntligen vårt gamla (och enda) äppelträd!

Hallonplantorna frodas också och en hel del skott har gett sig av utanför det territorium som jag hade avsatt till dom :=).

Lavendel- en av mina favoritväxter och som jag försöker få att sprida sig över en hel rabatt som vi har. Det går långsamt- jag köpte de första plantorna när jag sålde Décima, dvs nästan på dagen för 4 år sedan (hjälp…..kan det verkligen stämma?!?!!?).

Även våra små päronträd blommar. Förhoppningsvis blir det lite frukt även i år- för varje år har det kommit något päron mer och det blir Archies uppgift att äta dessa.

Syrenerna är också ”på gång” men har inte riktigt slagit ut än.

Utsikt från vår lilla väg. Tänk att jag och Soya vadade i meterdjur snö över detta rapsfält för inte så många månader sedan! Har man argusögon kan man se vårt gula ridhus rakt över vägen.

Det senaste nytillskottet i stallet! Denna sötnos föddes i lördags kväll vid 20.30, lite för tidigt men utan problem. Mamma Sammy verkar vara en lugn och trygg förstföderska som tar uppståndelsen med upphöjt lugn.

Namntävling är utlyst i stallet; jag ville generöst dela med mig av Soyas smeknamn Pippi eller Mimmi vilket ingen verkar tycka passar till ett föl. Konstigt…

Även på söndagen fick Archie smaka gräs!

Soya och jag var på hundkappbanan i Landskrona och så här ser det ut när man anmäler sig till den sträcka man vill att hunden ska springa. Man kan välja på 320, 480 eller 550 meter och jag brukar välja den längsta sträckan. Man vill ju ha valuta för pengarna (20 kronor) :=)!

Igår tog det lite över 42 sekunder för Soya att springa sitt lopp. Hon fick springa ensam eftersom hennes ”partner” Ville fick lämna ”walk-over” pga någon mystisk nysningsattack som han drabbades av och som höll i sig hela dagen- otroligt märkligt och jag hoppas att han nu är återställd så att doggisarna kan springa mot varandra på LC:n på onsdagkväll i Sjöbo i stället.

Efter hundkappen gick Soya och jag en lång promenad på Järavallen där man kan gå flera kilometer- perfekt för de som annars inte har någonstans att släppa sina hundar (gäller ju förvisso inte just oss).

Ja, det var min helg i bilder. Glömde att ta några kort på Sallys nya hopphäst som verkligen såg läcker ut. Om hon inte passar sig kanske det blir en dressyrhäst av den i stället- eller fälttävlanshäst som Sally sa glatt och som modern långt mindre glatt motvilligt instämde i :=).

Så här såg det ut vid vårt ridhus och hagar för 2 dagar sedan och….

så här ser det ut idag!

Suck!

Inte undra på att vi skåningar dels är ovana vid snö och hur vi ska ”hantera den” och dessutom i mitt fall önskar den dit pepparn växer.

Om allting ändå ska förvandlas till en blöt och värsta fall ISIG sörja kan jag hellre vara utan snön.

(Bilderna är tagna av fotografen maken som här ville testa sin nya värstningkamera. Han har alltså fotat från vår ovanvåning, ca 2 kilometer från stallet- värsta kikaren med andra ord…
Nu får man tänka sig för vad man gör i stallet om maken står hemma med kameran i högsta hugg :=)).

Inspirerad av morgonens fotosession tog jag faktiskt med kameran även då jag red ut med mina älsklingar i eftermiddags!

Söta svanungar!

Vi rider på den skånska stäppen :=)!

Björnbär en masse! Förra året red Lena och jag förbi dessa buskar massor av gånger och de var alltid översållade av bär. Jag hade någon idé om att jag hade förätit mig på björnbär och brydde mig inte om bären tills en arbetskamrat bjöd på björnbärspaj och jag insåg hur gott det var. DÅ körde jag med bil till björnbärsstället i full karriär men DÅ var givetvis vartenda bär plockat! Lika gott åt mig kan man tycka men jag hoppas på bättre tur i år.

Så här nära Archie går Soya OFTA. Inget säkerhetsavstånd med andra ord men jag litar faktiskt på honom till 100%. Det är alltså gossens yviga svans ni skymtar längst till höger i bild :=).

Varje gång Archie ska gå över denna bro är han lika misstänksam och de första gångerna krävdes det MYCKET övertalning innan han satte hovarna på det dunkande träunderlaget.

Observera bajshögen! Den prodcerade Archie i rena förskräckelsen vid föregående uteritt 2 dagar tidigare, han som i princip aldrig bajsar när man rider. Idag lämnades dock inget visitkort!

Vacker vy!

Även här ser skörden ut att arta sig väl!

Nu ska vi strax galoppera en längre sträcka!

Här gäller det att verkligen hålla tungan rätt i mun och titta NOGA efter bilar innan vi traskar över. Soya har tack och lov stor respekt för bilar och verkar till 100 % fatta att man ska akta sig för allt på 4 hjul men det gäller ändå att vara helskärpt!

På hemväg. Lite skritt på asfalt är nyttigt!

Som den trogne bloggläsaren kanske har noterat är jag ingen fotograf precis. Jag får nästan aldrig kameran med mig någonstans och när jag väl får det, tja…då glömmer jag ändå att ta några kort.

Ofta när jag och maken är ute och går med Soya kommenterar vi i hur vackra omgivningar vi bor och idag, i skördetider och när luften yr av halmpartiklar, kom jag faktiskt ihåg både kamera och fotografering!

Nedanstående bildserier visar ett av våra vanligaste promenadstråk:

Vi bor som tidigare nämnts utmed väg 108 och om man går över den så kommer man in på denna grusväg. Här bor 2 äldre hushåll med var sin hund och den ena är på detta kortet på väg mot oss.
Ja, här är hon, en av Soyas grannar. En äldre tik som inte orkar med några häftigare aktiviteter vilket Soya insett för länge sedan så de nöjer sig oftast bara med att nosa lite förstrött på varandra.

Vägen svänger här ner mot ett nedlagt järnvägsspår och detta används inte bara av mig och Soya utan även av olika ryttare. Det är här Soya har funnit merparten av sina troféer i form av boots och strykkappor.

Om Soya har tur dyker det här ibland upp en kanin som hon kan jaga i några kilometer. Nog för att det heter ”trägen vinner” men jag kan ändå inte förstå att hon ids springa så långa sträckor för något som hon ändå aldrig är i närheten av att lyckas fånga.

En vacker vy…..

Och se där! Nu kom det ju en ryttare ridande bakom oss!

Fåglarna njuter i solskenet….

Nu börjar vi närma oss vår ”vändzon”, där vi vänder och går samma väg tillbaka hemåt.

På vintern och våren kan man välja att gå denna vägen hemåt i stället men som synes är det aldeles för igenvuxet just nu. Jag provade att gå där för någon vecka sedan och trodde nästan att Soya skulle drunkna i gräset :=).

Det ser ut att bli en bra skörd i år eller vad tror ni?