Dagens träning gick bra men aldeles för fort!

Varför är det så ibland?

Jag tyckte knappt att vi hann börja förrän ”tiden var ute”.

Hur som helst fick jag idag en viktig och nyttig hemläxa som jag tycker att det ska bli roligt att ta itu med.

Birgitta tycker att Archie behöver bli ännu rörligare i sina bogar och enligt henne är det där mycket av mina bekymmer med sidvärtsrörelerna, framför allt åt vänster, sitter. Archie förmår inte riktigt att trampa över med höger fram och då blir det givetvis också svårt för bak att följa med.

Från och med nu ska jag rida mycket mer över cavalletti, gärna lite högre sådana så att Archie verkligen tvingas lyfta på benen. Detta kommer givetvis inte bara att gynna hans BEN utan även RYGGEN!

Ska sanningen fram har jag inte ridit över en bom sedan Archie fick fång så det kan väl vara hög tid att återuppta denna nyttiga träning.

En annan sak som står på schemat från och med nu är daglig stretching av framdelen på gossen, något som jag hittills bortprioriterat, och så får vi se om jag märker resultat vad gäller ”ökad bog-rörlighet”.

Både stretchingen och cavallettiarbetet känner jag mig väldigt bekväm med eftersom det är sådant jag behärskar till fullo och inte behöver fundera på om jag gör rätt eller inte vilket inte alltid är fallet med saker som man gör i sin ensamhet.

Jätteskönt att kunna skriva denna rubrik; det betyder ju att träningen idag blev av och det är verkligen underbart att vara igång igen. Archie rids nu helt som vanligt, det enda jag inte har börjat med ännu är hoppningen men det kommer jag att göra inom kort (några dagar).

Idag fick jag mycket skäll av Birgitta; hon skakade förundrat på huvudet flera gånger så som hon gör när hon inte kan förstå hur jag….(vad det nu är jag hittar på för tokigheter).

Idag handlade ”tokigheterna” mycket om min sits och att jag inte sitter/ inverkar korrekt vid avsaktningar. Det blir för mycket dragkamp och jag hasar fram i sadeln samtidigt som jag drar upp skänklarna. FULT och FEL! Vi jobbade jättemycket med detta eftersom framför allt avsaktningarna från galopp till skritt innehåller aldeles för många mellanliggande travsteg och för mycket dragande öht.

Lite bakdelsvändningsträning blev det också- jag började att rida på en liiiiiten volt i sluta och minska volten tills det blev en bakdelsvändning ungefär.

Sidvärtsträning blev det också i både skritt (går MKT MKT bra för både vänster och höger skänkel) trav och galopp (bättre och bättre, ibland riktigt bra för vänster skänkel och fortfarande tämligen svagt/ dåligt för höger) på lite olika linjer.

Eftersom Archie inte precis jobbar ihjäl sig med bakbenen av sig själv vill Birgitta att jag ska lägga mycket fokus på detta; dvs att verkligen få igång hela hästen.

Om man bara vill rida runt på lite halvlånga tyglar är han den lättaste hästen i världen att rida, 100 % med och okomplicerad men nu måste bågen spännas! Mer samling, upp i formen, aktivare bakben- det är vår melodi framöver!

Som ni säkert förstår var det jättekul att träffa Birgitta igen!

Vi började med att prata om helgens tävling och jag berättade om mitt beslut att inte rida fler LB vilket Birgitta tycker är helt rätt. Någon måtta får det vara och efter ca 20 LB-rosetter får vi nog räkna oss som överkvalificerade (och med en placeringsprocent på över 80%).

Vi hann inte många meter in i träningen förrän en av mina akilleshälar blev tydlig; jag aktiverar inte hästens bakben tillräckligt vilket bla syns i sega avbrott då aldeles för mycket vikt hamnar på framdelen i stället för där den borde; bakom mig!

Jag tycker ju mycket om att rida på halvlånga tyglar och det säger sig självt nästan att ju längre tyglar man har desto svårare är det att verkligen rama in hästen mellan hand och skänkel.

Jag fick nu korta tyglarna rejält och aktivt arbeta för att Archie skulle vara framme på bettet och inte försöka krypa bakom hand och/ eller rasa ner i formen.
Efter ett tag kändes det inte så jobbigt faktiskt och jag FATTAR ju att det är så här jag SKA rida även om det initialt känns jobbigt med så korta tyglar (vilket också Archie tycker så klart- det innebär mer jobb för honom och det gör han inte av sig själv).

Vi tränade mest på alla möjliga övegångar: trav-halt-ryggning-trav, trav-skritt-bakdelsvändning-trav, galopp-skritt osv men gjorde även lite ökningar och sidvärtsförflyttningar.

Ibland kan jag bli lite trött på mig själv för just detta på dagens träning är ett exempel på något som Birgitta i perioder tjatat på mig i flera år. Hur trögfattad är jag? Det är väl bara att göra som hon säger ALLTID och inte hemfalla åt långa tyglar och sega reaktioner så fort man lämnas ensam i någar veckor….suck….

Efter att ha avgivit den sedvanliga tävlingsrapporten för Birgitta berättade jag om min plan att endast träna en gång till innan vintervilan (nästa tisdag).
Både Birgitta och jag tycker att det passar bra med några veckors vila snart så att man sedan kan ta nya tag inför vårsäsongen.

Vi tränade inte på några nya rörelser idag utan ägnade den mesta tiden åt sidvärtsträning i olika former.

Birgitta tycker att jag kan göra detta arbete även då jag inte sitter på och det har jag också börjat ägna mig åt under mina återupptagna tömkörningspass.

Dels slipper Archie då MIG på ryggen (om de nu är så att jag ”stör honom” på något vis) och dels är det lättare att se vad han pysslar med från marken.

Jag är överhuvud taget fötjust i att tömköra och har alltid varit. Jag ska verkligen försöka att prioritera detta lite mer framöver.

Jag är en typisk ”sommarmänniska” som helst skulle ha denna årstid året runt. Jag avskyr vintern och framför allt det mörker och den kyla årstiden brukar föra med sig och jag brukar bli mycket tröttare då dagarna blir kortare.

Igår var en sådan ”trött” dag och redan då jag kom till stallet hade jag huvudvärk och ville bara hem och äta och sova. Väl hemkommen åt jag snabbt, slängde mig i soffan och sov i 2½ timme!!! Det är nästan rekord till och med för mig.
Sedan tittade jag på tv en stund och gick sedan och la mig igen.

Och i morse skakade jag på huvudet åt min egen trötthet och hur den påverkat mig för först DÅ upptäckte jag att jag tydligen satt på mig en ridsko av varje sort (jag har 2 par i stallskåpet) när jag kom till stallet igår. Och jag har gått omkring med skorna utan att märka något och även åkt hem på detta vis. Otroligt!

Under dagens träning har jag än en gång fått bekräftat mina och Archies svagheter som vi måste arbeta aktivt med. Inget världsunikt på något vis:

1. Bjudningen måste bli bättre. Enligt Birgitta syns det tydligt att det är bjudning som saknas när jag ska göra mina skänkelvikningar; jag kan börja bra i några steg och sedan blir det segare och segare.

Jag har säkert nämnt det tidigare men enligt min erfarenhet så brukar hästar, när något är jobbigt, antingen försöka RUSA ifrån det jobbiga eller gå långsammare och långsammare. Archie tillhör definitivt kategori 2, RUSA vet han inte vad det innebär.

Men det är just att ”RUSA” som han ska lära sig att bli bättre på, ja givetvis inte att springa omkring vettlöst men att BJUDA bättre.

2. Lyhördheten för skänkeln måste bli bättre. Detta går ju lite hand i hand med punkt 1.

3. Archie måste börja sätta sig mer och mer på bakbenen. Idag tränade vi detta genom att rida på ganska små volter i förvänd galopp. Jag tränar ju också bakbenen genom att klättra och jag ska också börja trampa honom mer på töm så att jag också SER vad som händer baktill.
Ibland kan ju saker och ting kännas på ett sätt och se ut på ett annat vilket tyvärr är fallet när jag tex gör mina skänkelvikningar. Det känns som att Archie trampar över mer än vad han gör.

Så detta får bli mina delmål inför kommande tävlingssäsong.

Om dagens träning finns inte så mycket att orda: Archie gick bra :=)!

Eftersom Archie i början av passet gick lite bakom hand så övade vi på övergångar där han inte skulle få dyka ner som han ibland vill (framför allt i halterna) och det var inga problem.

Jag ville att Birgitta skulle titta lite på serpentinerna i galopp eftersom Archie fortfarande inte gör dom så bra som han KAN på tävling, tvärtom kan han gå och ”ladda” lite à la: ”ska vi byta nu…ska vi byta nu….???”.

Men bara för att jag ville visa hur Archie kan fjanta sig så gjorde han så klart serpentinerna hur bra som helst :=).

Nu till något mycket tristare…..

För några veckor sedan träffade jag en fd ridbekant från stallet och hon berättade att hon skulle bevista något häst-evenemang där hon trodde att även Décimas nya ägare skulle delta (bekanten känner dessa ägare flyktigt- jag har aldrig träffat dom men har pratat med mannen i telefon när de precis hade köpt Décima för snart 2 år sedan).

Nyfiken som jag ändå är, trots att jag VALT att inte hålla kontakt med de nya ägarna (det man inte vet har man inte ont av…..fast de verkade bra på alla vis…) bad jag bekanten att ställa ”tusen frågor” om Décimas nuvarande liv och leverne och sedan återrapportera till mig vid tillfälle.

Och nu kom rapporten….via tränar-Birgitta som också känner ridbekanten och som hade träffat henne förra veckan.

Décima lever inte längre!!!!!!!!!!!

Hon hade tydligen fått en ny tarmomvridning och man tog bort henne. Fler detaljer än så vet jag inte så jag vet ju inte om hon dog på operationsbordet, om man valde att inte buköppna henne igen eller hur det annars har gått till.

Décima blev ju buköppnad ca 2 år innan jag sålde henne, diagnosen var då grovtarmsomvridning och enligt veterinären var det osannolikt att hon skulle drabbas av detta igen. Själva operationen och framför allt eftervården gick ”by the book”, dvs utan minsta mankemang och man fann inte heller något ”konstigt” i hästens mage/ tarmar som skulle ha kunnat förklara varför hon blev så dålig.

Som jag redan berättat om hade Décima innan buköppningen kolikkänningar ganska många gånger, jag vet ju inte hur det blev efter försäljningen men säkerligen har hästen haft något mer eller mindre kroniskt tarmbekymmer som man aldrig funnit.

Hur som helst så tycker jag så klart att det är tråkigt att min fina fd häst inte lever längre (hon blev bara 13 år) men en del av mig tänker absolut ”nu vet jag var hon är”.

Jag kommer aldrig mer att behöva fundera över om hon har sålts vidare, hur det är med hennes tungproblem, om hon har bekymmer med sin mage osv.

Nu vet jag…..

Idag gick nästan hela träningen åt till arbeta med ett grundläggande problem som jag varit medveten om länge men fortfarande inte löst till fullo.

När jag rider i höger varv har jag ett jättebra stöd på yttertygeln men när jag byter till vänstervarvet så är känslan inte alls lika bra, dvs jag har inte samma fina stöd på DEN yttertygeln.

Eftersom detta är något som påverkar, om inte allt så i alla fall mycket av ridningen, framför allt i vänster varv så måste jag givetvis försöka att få bort så mycket av denna skillnad som möjligt.

Redan när jag bara travar på en stor volt känner jag själv en VISS skillnad mellan höger och vänster varv men när jag tex vill försöka rida sluta för höger skänkel i vänster varv blir det extremt uppenbart.

Att både vilja ha stöd på yttertygeln (höger), kunna ställa hästen åt vänster och samtidigt flytta baken för höger skänkel blir som ett KINDERÄGG, 3 ÖNSKNINGAR i ett men med ett långt mer nedslående resultat än i reklamen.

I reklamen får ju barnet alla 3 önskningarna uppfyllda medan jag måste ge avkall på något. Antingen flyttar sig Archie för skänkeln men är spikrak i halsen eller så lyckas jag ställa honom men då vägrar han att flytta baken. Typ…

Så detta arbetade vi mycket med idag och då framför allt i skritt eftersom han inte ens i denna gångart gör det bra och då är det givetvis ännu svårare (idag nästan omöjligt) i trav.

Precis som det varit en stor skillnad mellan skänkelvikning undan höger respektive vänster skänkel är det stor skillnad mellan sluta för höger respektive vänster skänkel.

Allt hänger ihop!

Nu ska jag arbeta vidare med detta på egen hand och inrikta mig på att verkligen få till det 100 % bra i skritt innnan jag går över till trav.

Annars skulle jag i dagens inlägg vilja tipsa och rekommendera ALLA ryttare att variera sin ridning mer något som jag varit inne på i tidigare blogginlägg!

För ganska många veckor sedan var det någon bloggläsare som ville ha tips på lösgörande rörelser/ övningar i DRESSYR men i stället för att ge detta så skulle jag vilja tipsa om att man kan både lösgöra och stärka sin häst på så många andra sätt än att tex rida skolor och skänkelvikningar på dressyrbanan.

Generellt tycker jag att det verkar som att ”gemene ryttare” varierar sin ridning för lite och det tycker jag är synd ur många olika aspekter. Dels blir det roligare för både ryttare och häst om man kan variera ridningen och dels sliter det säkert mindre om man inte hela tiden kör samma övningar dag ut och dag in. Till slut får man inte heller den förbättring av styrka och kondition om man hela tiden rider på samma vis; jämför med en idrottsman som hela tiden måste tänja gränserna för att bli bättre.

Mina tips idag handlar om att man, även som hopprädd dressyrryttare, kan ta hjälp av, om inte riktiga hinder så i varje fall bommar.

Är man extremt osäker/ rädd för hoppning klarar man säkert ändå av att trava över bommar som ligger på marken. Beroende på hur man lägger ut dessa kan man träna hästens förmåga till samling respektive längning. Hästen lär sig också var den sätter benen och att vara uppmärksam.

Är man lite mer våglig kan man höja upp bommarna från marken och lägga dom på tex ”sockerbitar” eller något annat som gör att det blir en liten nivåskillnad. Det tränar hästen ännu bättre.

Och slutligen kan man man, om man är en riktig tuffing :=) HOPPA med sin häst, både så kallad gymnastikhoppning och enskilda hinder och/ eller flera hinder i följd.

Min personliga erfarenhet är att hästen blir uppmjukad/ lösgjord av att hoppa och ofta tycker hästen att det är roligt också, så länge man inte gör det för svårt.

Om man absolut inte vill hoppa ens över en bom på marken så kan man löshoppa sin häst. Även detta tränar hästen på många olika vis.

När man rider ut kan man också lösgöra hästen; tex genom att klättra upp och ner i backar (helst i skritt och i lång och låg form).

Ja, det finns hur många sätt som helst att träna sin häst vare sig man betraktar sig som en dressyr, hopp eller promenadryttare och det gäller bara att använda fantasin och i de fall man är osäker av någon som kan visa en hur man ska gå tillväga.

Tömkörning och longering på RÄTT sätt (dvs inte bara som ett medel för att rasta hästen) är också något fler borde

a) lära sig
b) tillämpa

Så tycker jag!

I morse var det (tyvärr) dags för mig att plocka fram ett av de attribut som följer mig som trogna följeslagare halva året- termobyxorna (det andra plagget är långkalsongerna).
Det var bara 2 grader kallt ute i morse och jag fick skrapa rutorna innan jag gav mig av hemifrån.

Igår tittade jag på en kort videosnutt som en internet-bekant hade publicerat på nätet; filmen föreställde hennes 5 åriga sto som i sekvensen visades iförd 4 vita lindor. Filmen gjorde mig ridsugen och jag påmindes också om hur snyggt det är med just vita lindor.

Så i morse; dels eftersom jag hade lite extra tid på mig och lite för att fira min egen namnsdag/ bröllopsdag/ födelsedag virade jag in Arch i hans lindor och som vanligt såg han urtjusig ut!

Bara av att titta på honom i ridhusspegeln kände jag mig extra inspirerad och jag tyckte (inbillade mig?) också att Archie rörde sig lite bättre än vanligt.

Det är en gammal sanning för min (=estetens) del; ju snyggare man själv och hästen är klädd desto bättre går ridningen :=)!

Idag provade vi bland annat på lite sluta i galopp, både på stor volt, längst långsidorna och på ”snett igenom” över hela ridhuset och det gick väl sådär.

Eftersom sidvärtsförflyttning ju är Archies akilleshäl tycker Birgitta att det är bra att verkligen variera sätten och platserna där detta moment utförs; allt för att inte bara tråka ut honom och för att också försöka hitta den mest ultimata övningen i just hans fall (där det går lättast att flytta honom).

Glädjande nog tyckte Birgitta åter att Archies mekanik i traven har förbättrats mycket; hon har påpekat det förut och jag kan inte annat än instämma. Detta arbete påbörjade jag ju redan i somras; dvs att mer ”styra traven” och inte bara låta Archie trava på som som HAN vill.

Passet avslutades med några travökningar där i alla fall flera meter kändes RIKTIGT härliga; nu gäller det ”bara” att träna på att förlänga dessa meter mer och mer. En viktig del i ökningarna är att jag verkligen SITTER ordentligt och inte bara studsar ovanpå hästen vilket är lätt hänt om vi inte båda är i balans. Och tyvärr blir det ju en god och en ond cirkel för ju mer jag studsar omkring desto sämre travar ju hästen samtidigt som det är mycket lättare att sitta bra och stilla om Archie själv jobbar rätt i ökningarna.

Birgitta berättade avslutningsvis att hon har en tanke om att samla en del av sina elever en helg i slutet av november och låta oss dels rida på våra egna hästar men även prova andras. Detta har jag aldrig gjort förut men det kunde vara roligt att prova.