Jag vet inte hur ni har det i andra delar av Sverige men här i Malmö-regionen har det varit ”ökenhetta” i flera dagar.

Tro för all del inte att jag klagar, sommaren är så kort och tids nog får vi kyla, regn och snö så att det räcker och blir över, men att träna dressyr i ”tusen graders värme” klockan 14.30 var nog inte den bästa planeringen från min och tränar-Birgittas sida. Att det skulle bli såååå varmt kunde vi förvisso inte veta när vi bestämde träningen för en vecka sedan och att ställa in en träning pga vädret finns inte på min karta.

Hur som helst, ökenhetta eller ej så var det jätteroligt att återuppta träningen igen och jag var mycket nöjd efter ridpasset.

Vi jobbade mycket med att verkligen böja igenom Archie i alla gångarterna och på volt i bägge varven och när jag gjorde mina sedvanliga skänkelvikningar efter detta kändes de bättre än någonsin.

Formen kändes genomgående bra, Archie var lätt och fin i handen och bjudningen var det inget fel på trots att vi båda dröp av svett.

Efter avslutad träning spolade jag av Archie och ledde sedan in honom till hagen där Birk mötte honom med glada tillrop. I kväll får de gå ute till 20.30, jag är helt slut och behöver återhämta mig känner jag.

Soffan nästa! (Och nästa träning blir 07.30 på morgonen…..)

Eftersom jag har semester sedan igår tyckte jag att jag kunde bespara tränar-Birgitta att komma till oss redan 07.30 som brukligt utan vi valde en eftermiddagstid i stället.

Detta var sista träningen innan Archie får någon veckas vila och vi red igenom delar av det LA:1 program jag ska rida på söndag, dvs skänkelvikningar, volter, travökningar och förvänd galopp.

Jag har glömt att nämna detta förut men jag har sedan någon vecka tillbaka inspirerats till att försöka rida fram en lite bättre trav på Archie.

Min goda vän dressyrryttarinnan A köpte för ett tag sedan en häst som i vart fall på bild är EXTREMT lik Archie. Önskvärt vore att deras trav också var extremt lik, då hade JAG varit mycket glad, dvs om Archies trav var lika bra som väninnans hästs.

Nu vill jag verkligen inte påstå att Archie har en DÅLIG trav men sporrad av A:s redogörelser för hur hennes häst svävar fram med lätthet har jag bestämt mig för att i vart fall försöka förbättra Archies trav även om den kanske aldrig blir så bra som A:s hästs.

Så jag har slutat att bara ”åka omkring” i traven utan fösöker nu i alla fall bitvis att själv sätta takten och öka schwungen när Archie travar. Och det går faktiskt riktigt bra!

Jag visade Birgitta hur jag tränar detta idag och hon instämde i att Archie travar mycket bättre nu på det sätt som jag rider.

Sedan orkar Archie inte spänsta på i den här ”nya” traven hur länge som helst men jag tror att det kommer att komma mer och mer naturligt för oss båda allt eftersom.

Även travökningarna har blivit bättre enligt Birgitta men min känsla för stunden är tyvärr mest att jag sitter och skumpar HÅRT ovanpå hästen. Inte bra!

Efter träningen släppte jag tillbaka Archie och Birk i hagen och det var som vanligt roligt att studera deras interaktion.

Hagen bredvid gossarnas har nu börjat användas eftersom det kom en ny häst idag och Birk ville gärna kolla läget; det syntes tydligt.

Lika tydligt syntes det att Archie inte alls tyckte att Birk skulle kolla på någonting, han ställde sig hela tiden mellan staketet och Birk och när inte det hjälpte föste han helt sonika bort Birk genom att lägga huvudet och halsen på Birks rumpa.

När vi började släppa ihop Archie och Birk var det inte så uttalat vem av dom som bestämde/ville bestämma men det är nu väldigt tydligt att snorungen Archie, kanske med storlekens rätt, är boss (fast innerst inne tror jag att Birk LÅTER honom bestämma för han skiter helt enkelt i vilket).

Det är alltid Archie som kommer fram först när hästarna ska tas in, jag har aldrig ens sett Birk försöka bryta denna turordning.

När det blåser och/ eller regnar så står Archie som ett jätteparaply över Birk; det finns onekligen fördelar med en större kamrat!

Ibland blir jag väldigt trött på mig själv….

I morse när jag hade kört ut till Yddinge och tänkte börja plocka fram min ridutrustning insåg jag att jag hade glömt SADELN (!!!!!) hemma. Suck….

Jag har alla grejer utom min sadel i ett olåst utrymme bredvid stallet men eftersom jag är tveksam till hur försäkringsbolaget skulle ställa sig till en eventuell sadelstöld om den ej varit inlåst så har jag valt att ha just sadeln hemma. Och den glömde jag alltså i morse så det var bara att sätta sig i bilen och köra samma väg tillbaka hem.

När sådant här händer är jag i alla fall tacksam över att jag nästan alltid är ute i god tid och att denna extra körning inte gjorde att jag behövde stressa. Dessutom tar det bara 5-6 minuter att köra från vårt hus och till Yddinge så det var inte som den gången då jag hade min första häst Menelli uppstallad i Falsterbo under några dagar.

Då jag skulle rida det första passet insåg jag samma sak som i morse….sadeln var kvar hemma på ridskolan. Då var det också bara att bita ihop och hoppa in i bilen fast den körningen tog typ 40 minuter enkel riktning.

Hur som helst så blev det en bra träning idag, sadelglömska och en enorm blåst till trots.

I vissa ögonblick kändes det nästan som att jag skulle slitas ur sadeln av vinden och då är man tacksam över en iskall häst som inte bryr sig om att allt runt om honom fladdrar och far omkring.

Dagens övningar bestod mest av sådant som ingår i LA:3 programmet som jag ska rida på lördag, dvs skänkelvikningar (mycket förbättrade), serpentiner i galopp (utmärkta), uppridning i galopp och halt därur (usla halter från början, mycket bättre på slutet), halt från trav (utmärkt) och trav och galoppökningar (ok respektive bra).

Birgittas och min plan är att endast träna en gång till ( i nästa vecka) för att därefter låta Archie vila från träningen under några veckor. Så duktig som han är så är han väl värd det!

Innan jag går in på dagens underbara träning måste jag berätta att jag nästan fick en hjärtattack igår.

Någon timme innan jag skulle sluta jobbet satt jag och skrev in journalanteckningar i godan ro då jag fick ett sms från en av mina hästskötare. ”Archie är tjock i det ena frambenet”!!!!!

Jag kände genast hur både hjärta, mage och hals snördes ihop, jag blev helt matt med en extremt otäck känsla i hela kroppen.

Som den tänkare jag är hann jag inom loppet av 5 sekunder tänka ut x antal tänkbara (och otänkbara) scenarion; allt från att Archie hade rullat sig på en sten till att han hade fått en senskada, att den lille hade sparkat honom eller att Elina helt enkelt hade inbillat sig.

Inbillningsscenariot var väl det som gjorde att jag inte föll ihop totalt eftersom jag närde en svag med dock förtröstansfull förhoppning om att det Elina tyckte var ”ett svullet ben” skulle vara det lilla överben som Archie fått på höger fram efter sin sårskada som jag skrivit om för ca 2 månader sedan. I ärlighetens namn är benet alltid lite tjockare kring detta överben om Archie har stått inne över natten men så fort han rör på sig är båda frambenen lika ”smala” bortsett från att det högra numera har ett litet överben.

Jag kunde inte komma till stallet fort nog, timmarna kröp fram. Jag bad tusen böner och min lättnad var OERHÖRD när det faktiskt visade sig att benet var som det alltid brukar. Jag nästan grät av glädje!

Dagens träning då!

Jodå…det var en av de mer lyckade!

Jag kom i förra veckan på att jag har ett par SUPERLÅNGA sporrar som jag av förklarliga skäl aldrig använt på Archie hittills. Sömngångaren Décima reds med dom på tävling för att i alla fall försöka väcka henne något men Archie har ju inte haft det behovet.

Men eftersom Birgitta i förra veckan sa något i stil med att jag borde ha längre sporrar för att verkligen ge en supertydlig sidförande skänkelhjälp som KÄNNS så kom jag ihåg dessa sporrar.

Jag vågade inte introducera sporrarna på tävlingen i söndags ifall jag skulle få en arg kospark som tack för en tydlig markering men idag ville jag prova.

Och det blev faktiskt riktigt bra! Skänkelvikningarna gick bättre än någonsin och Archie var inte det minsta arg. Jag har ju tidigare skrivit om att Archie ibland verkligen sätter mig fel/ snett i sadeln vid sidvärtsrörelser åt vänster och att jag får ”hoppa tillbaka” i sadeln men detta är helt borta nu.

Efter våra skänkelvikningar hade vi en längre intensiv sekvens med extremt omväxlande övningar: travökningar, galoppökningar och galoppminskningar, halter, ryggningar; allt i ett rasande tempo. Archie flög fram!

Som avslutning gjorde vi flera galoppombyten och där har polletten verkligen ramlat ner. Vi fick flera rena byten mer eller mindre direkt på hjälpen, utan spöhjälp dessutom! Jag var supernöjd och det var Birgitta också…med Archie!

Birgitta tycker fortfarande att jag är gräsligt slarvig med sitsen och hon säger att jag MÅSTE skärpa mig. Enligt henne är Archie ursnäll som byter trots en så usel ryttare :=)!

Ja, det är härligt med Birgitta och att vi kan prata så öppet och skojfriskt med varandra. Det är aldrig några sura miner, inte heller inställsamt smicker utan raka rör.

Nästa vecka blir det träning i Yddinge, insha’allah som vissa av mina klienter brukar säga (betyder ”om gud vill”).

I morse ville jag visa Birgitta att mina bytesförsök med Archie hade förbättrats sedan sist. För säkerhets skull sa jag ”sist tog det ju 3 långsidor innan det blev ett byte…nu tar det bara en halv långsida”.

Archie var snäll och bytte mer eller mindre direkt även om han vid ett tillfälle tog 1 travsteg innan bytet. Hur som helst så fick Birgitta erkänna att det var en förbättring även om vi givetvis är en evighet ifrån att bytet sker klockrent på hjälpen.

Sidvärtsrörelseträningen fortsatte idag och det gick väl varken bättre eller sämre än sist.

Däremot var travökningarna mycket förbättrade enligt Birgitta, kanske för att vi bearbetar bakdelen så mycket i sidvärtsrörelseträningen. Tidigare har Archie inte alls tagit i med bak när han har ökat (eller gjort försök att öka snarare) och då har det mest blivit ”spring-spring”.

Idag övergav vi för stunden det mesta av sidvärtsrörelseträningen, det börjat bli lite väl tjatigt och det kan också lätt bli så att man fastnar i det (om det inte fungerar) och inte hinner med så mycket annat.

Vi började passet i extremt lång och låg form och övergick därefter till att göra lite bakdelsvändningar. Även om vändningarna är stora så utför Archie dom bättre och bättre, det är bara lite kvickhet i bakbenen som saknas.

Skänkelvikningarna kollades som sagt av som hastigast och Birgitta konstaterade att de i alla fall är/ blir bättre och bättre.

Lite bytesförsök blev det också och tyvärr slår Archie mot spöt när jag vill förstärka skänkelhjälpen. Detta bakut-sparkande gör att jag drar mig för att klippa till honom (jag vill helt enkelt inte ramla av) även om han behöver en tydligare hjälp för att byta. Birgitta tycker att jag är gräsligt mesig men som sagt: min balans är usel och jag hade säkert hamnat i backen om Archie sparkade tillräckligt rejält.

Min plan är att fråga en kompis som är ridlärare om HAN vill sitta upp och göra några bytesförsök; det är bättre att någon som vågar gå på Archie gör det än att jag sitter och gör så att det varken blir ”hackat eller malet”.

Avslutningsvis gjorde vi några avbrott från galopp till skritt; ännu en avslöjande övning som vi inte behärskar fullt ut ännu.

Dagens träning var fokuserad på 2 saker:

att börja med att rida i lång, låg form för att riktigt lösgöra hästen och att öva på sidvärtsrörelser.

Vad gäller den långa, låga formen har Archie lätt för att låta sig placeras där. Kanske har jag just därför inte ridit så ofta/ mycket i denna form; det går ju så lätt! Men jag märkte idag att han blev mycket rörligare och kändes smidigare om jag började passet i denna form och ska verkligen skärpa mig och rida så oftare!

Sidvärtsrörelserna tyckte Birgitta var förbättrade….stora ord från min tränare som inte berömmer i onödan.

Jag har försökt att tänka på det råd som en blogg-läsare gav mig i förra veckan, dvs att verkligen ge akt på hur jag sitter i sadeln då jag vill flytta hästen sidvärts.

Tidigare har jag ofta noterat att Archie placerar mig snett i sadeln efter några stegs skänkelvikning för höger skänkel, jag har handgripligen fått ”hoppa rätt” i sadeln och så ska man givetvis inte behöva göra.

Idag fick jag inte denna känsla en enda gång!

Vad jag däremot fick var en plötslig AHA-upplevelse då Birgitta bad mig att FÖRSÖKA rida med tyglarna i en hand och använda den andra handen till att dutta på med spöt långt ner på Archies ben/ haser (så långt jag nådde).

Jag behövde verkligen inte FÖRSÖKA rida med enhandsfattning, det var mycket LÄTTARE att göra på detta vis?!?!?

Archie flyttade sig lättare åt sidan då jag höll tyglarna i en hand och jag tror faktiskt inte bara att det berodde på spöhjälpen.

Birgittas teori är att man ibland ”rider för mycket”, ger för mycket hjälper och det kan säkert stämma.

Efter denna revolutionerande upptäckt drog jag mig plötsligt till minnes att en av mina goda ridvänner hade berättat att HON hade gjort samma upptäckt för ett tag sedan.

Mailade min vän nyss för att bekräfta att jag hade uppfattat henne rätt och visst: båda tycker vi att det är lättare att flytta hästarna åt sidan med enhandsfattning!

Min väns teori är densamma som Birgittas: vi ”gör för mycket”, framför allt med innerhanden när vi håller tyglarna i vars en hand.

Mycket intressant tycker jag och jag ser med spänning fram emot fortsatta sidvärts-övningar!

Bild på en chambon ur Höökskatalogen.

Under träningen idag kunde Birgitta (tränaren, inte jag) konstatera att Archie fortfarande har mycket svårare att flytta sig för höger skänkel, equiterapeutbehandlingarna (2) till trots. Nu är det väl osäkert om man får så snabb effekt av dom i vilket fall som helst men Birgitta tyckte absolut att jag måste prova något annat än att bara rida på som vanligt.

Eftersom Birgitta även skulle önska mer rörlighet genom HELA ryggen har hon gett mig i hemläxa att börja longera med chambon och att klättra med Archie.

Birgitta tyckte att jag skulle ta några dagar nu helt utan ridning och med bara longering och se om jag märker någon skillnad. Jag ska då inte heller bara longera ”runt, runt” utan försöka att flytta Archie sidvärts i båda varven.

Ödets ironi är att jag, då jag städade ett av mina stallskåp för bara några dagar sedan såg min gamla chambon som jag haft i ca 20 år men som jag inte använt sedan Décima var unghäst, dvs för ca 10 år sedan.
”Ja, vad ska jag ha den till….den kommer jag nog ALDRIG mer att använda” tänkte jag häromdagen.

Men Birgittas tanke är säkert inte fel och hur som helst så skadar det verkligen inte att använda sig av en chambon.

Och att klättra är ju också bra för ALLA hästar, inte bara för dom som behöver stärka rygg och bakkärra. Jag började så smått redan för några dagar sedan och ska göra det 1-2 gånger i veckan framöver är min tanke.

Idag tränade vi på lite allt möjligt fast med lite fokus på att försöka få Archie att träna sig på att sätta höger bak inunder sig.
Även om han har svårt för att göra detta, i alla fall i trav så måste han ju träna/ öva annars blir han ju aldrig fysiskt starkare så att han KAN göra detta lätt.

Bland annat så fick jag börja göra skänkelvikning i trav och när det började ”ta emot” så tog jag ner honom till skritt och fortsatte rörelsen. I skritt går det mycket lättare.

Jag fick också rida en del förvänd galopp på volt (också detta stärkande), uppridningar i galopp för att kontrollera rakriktningen samt fram och bakdelsvändningar.

Bakdelsvändningarna börjar arta sig riktigt bra nu även om jag fortfarande har lite problem att ställa I rörelseriktningen (framför allt i vändningarna åt vänster). Archie vill gärna gå spikrak eller motställd.

Jag provade också att rida med ”rull-sporrar” idag, detta för att se om Archies känslighet för sporren skulle öka (tänkte ffa på skänkelvikningarna….suck…). Märkte ingen direkt skillnad och kommer att återgå till mina vanliga sporrar eftersom rullsporrarna är ganska skarpa och kan göra märken i hästen om man är fladdrig i benen (som jag tyvärr är).

I eftermiddag kommer kiropraktorn på återbesök, rapport om detta imorgon!

På söndag är det meningen att Archie ska gå både LB:2 och LA:3 för första gången. Båda klasserna går på lång bana och vi har hittills bara ridit på kort men just banans längde borde inte vålla några problem.

Vi tränade idag som vanligt på de moment som ingår i framför allt LA:3-programmet, skänkelvikning, serpentiner i galopp, halt ur galopp och travökningar.

Jag vill inte påstå att kvalitén på något av ovanstående var den bästa men det bör duga för godkänt resultat.

Framför allt serpentiner i galopp har alltid varit mitt ”paradnummer” med alla hästar och även Archie gör dom ganska bra redan men det går att få till ännu mer samling om man anstränger sig. Risken är dock att jag får ett avbrott till trav och jag vill samla FÖR mycket så än så länge försöker jag att bara ”rulla på” i lagom friskt tempo och inte samla så mycket.

Skänkelvikningarna är som de är; Archie har svårt att gå åt sidan i trav med bibehållen bjudning och det är förhoppningsvis ”bara” en styrkegrej som kommer att förbättras.

Vad gäller halter ur galopp så fick jag till slut göra några ganska bryska sådana då jag med ”vanlig ridning” bara får en häst som vräker sig framåt på bogarna och med ”tusen ton” i händerna. Även detta är förvisso till viss del en styrke-grej men jag VET att Archie kan bättre och det bevisades också efter några abrupta stopp. DÅ kunde han plötsligt stanna med bakbenen mer inunder sig och utan att det kändes som att jag hade bly i händerna.

Det var precis samma sak då jag började lära honom halt ur trav, Archie ville bara vräka sig framåt-neråt och det var inte alls en angenäm känsla.

Ja, ja…vi får se vad som händer på söndag. Antingen går han bättre än idag, eller sämre, eller likadant :=)!

Kiropraktorn ska komma om några timmar; rapport om DET kommer imorgon!