Annat var det när jag var ung…..(om dagens hästskötare)

En av mina ryttarvänner undrade häromdagen vad man har en hästskötare till och hur man skaffar en dylik:=)!

Jag har under merparten av mitt hästägande valt att INTE ha hästskötare då jag är i stallet 2 ggr/ dag årets alla dagar i princip.

Jag har för det mesta, framför allt då jag var singel och bodde i ett hyreshus granne med stallet tyckt mig ha tiden att pyssla mycket med min häst själv och har väl också ett hyfsat stort kontrollbehov som gör det lite svårare att lita på att andra gör som jag vill, typ…

Den första skötaren jag skaffade, Lina började hjälpa mig med Décima när jag hade ägt henne i flera år och eftersom detta föll väl ut har jag sedan fortsatt att låta något barn/ ungdom hjälpa till eftersom jag ville att Archie skulle ha/få mer stimulans än vad jag tyckte att jag ville prioritera i mitt liv. Jag är ju numera gift och bor i eget hus i en annan kommun så det är inte lika smidigt att ”kvista över” till stallet precis när andan faller på.

Archie har alltid varit oerhört ren och lättskött så det är inte själva ”tvagningen” som sådan jag varit ute efter utan att skötarna ska stå och pyssla med honom eftersom han bara går i hagen halva dagarna.

Det här med skötare har fallit lite olika väl ut: Lina har som sagt hängt med i flera år nu (minst 4, kanske fler). Hon är idag 17 år.

En flicka (då ca 14 år) ombads att sluta av mig eftersom hon bröt mot mina regler flera gånger och tappade intresset totalt.

En annan flicka (då 15 år) slutade sköta då hon tröttnade på hästar i allmänhet och inte ville komma till stallet mer.

Den sista (18 år) ombads också sluta eftersom jag aldrig visste när/ om hon skulle dyka upp = jag fick ändå göra allt själv eftersom jag inte litade på att hon skulle dyka upp på de dagar hon lovat.

Så summa summarum: av 4 skötare har jag kvar den som kom först :=).

När det handlar om barn och ungdomar tror jag att man MÅSTE inse att deras intresse kan vara av mycket övergående karaktär och man kan INTE bli beroende av deras hjälp. ”Så länge det går så går det” ungefär. Eller…så har JAG resonerat i alla fall.

Mina skötare har INTE fått rida annat än i undantagsfall vilket dels beror på att JAG vill och kan rida själv så ofta det behövs dels på att i vart fall Archie varit för ung för att släppa ut en ensam ungdom på. De gånger skötarna ridit på honom har jag ridit på hans hagkompis Birk och ”kollat läget” (det har alltid gått superbra).

I vårt stall ser jag TYDLIGT tendensen att barn/ ungdomar inte har den ”geist” som JAG och mina gelikar hade för över 20 år sedan. Idag vill ungdomarna knappt RIDA utan har mer stallet som en samlingspunkt/ungdomsgård där de SITTER och snackar skit, lyssnar på musik, sms:ar osv.

Nu förstår jag vad gamlingarna menar med uttycket ”annat var det när JAG var ung……” DÅ var man glad om man fick borsta svansen på en lektionshäst eller skritta en dito som var halt.

Samtidigt får man inte glömma att det idag finns långt fler ”lockelser” för ungdomar än på stenåldern då jag började sköta lektionshästar, vi hade varken internet, mobiler eller mp3-spelare!

Andras tankar kring skötare: http://www.ryttarfiket.se/viewtopic.php?f=3&t=752

Själv undrar jag om det här med ”dagens skötare” kan knytas till förra veckans reflektioner kring ökad egoism/egocentrering i samhället? VAR det bättre förr EGENTLIGEN eller är det sundare att ungdomar idag inte lever i stallet och för att borsta en hästsvans 7 dagar i veckan?

Själv är bäste (ende?!?!?) dräng!

När jag berättade att jag skulle resa bort på en veckas solsemester var det en person i stallet som undrade hur det skulle gå, dvs hur skulle det gå med Archie!

Jag svarade som jag faktiskt själv numera tror på att ”det faktiskt finns andra människor som är precis lika kapabla som jag att ta hand om hästen”!

Varför tror så många av oss hästägare att vi är de enda som duger till att ta hand om våra djur eller i vart fall att ingen gör det så bra som vi?

Det är, vill jag hävda, ett extremt vanligt fenomen och jag har själv varit i den fällan tidigare.

Kan det beror på att hästen för vissa hästägare är nästan som ett barn (framför allt om man inte har några ”riktiga” barn)?

I diskussioner på temat ”skulle du kunna sälja din häst” har jag många, många gånger läst att folk tycker att det är bättre att slakta än att sälja hästen för då ”vet man var den är” och den riskerar inte att hamna hos någon ”dum” människa. Vad säger detta om ens uppfattning om en själv kontra andra människor som hästägare?

Själv är jag lyckligt lottad som har tillgång till personer som jag verkligen litar på vad gäller skötseln av Archie.

Dels så har jag ju Lina som ”hängt med” som hästskötare i flera år och vet hur jag vill ha det och dels så har vi en stallchef som jag vet att jag kan lägga 100 % ansvar på då jag reser bort.

Hon har ”passat” Archie tidigare och hon vet också exakt hur hon ska agera i kontaker med klinik, veterinär, hovslagare osv om detta skulle behövas.

Stallchefen ska under min semester sköta Archies medicinering, mockning, ”motion” (han ska ledas 2x 5 minuter om dagen) och jag hyser inte en sekunds tvivel på att detta inte ska bli gjort på bästa vis.

Har man dåliga erfarenheter av att låta andra ta hand om ens djur är det kanske inte lika lätt att slappna av.

Jag minns en incident för några år sedan som berörde mig illa. En hästägare hade inte själv möjlighet att leda sin konvalescenta häst 2 gånger om dagen utan engagerade en annan person som skulle sköta morgon-motionen. Personen ifråga struntande i detta och hästägaren fick inte kännedom om ”icke-motionen” förrän rätt så lång tid hade förflutit. Verkligen USELT mot både häst och hästäagare att göra på detta vis men det är som sagt inget jag själv behöver bekymra mig om!

Dagens I-landsproblem: jag vill inte åka på semester + skivbyte

Någon som har lust att resa på en all-inclusive-resa till Gran Canaria i stället för mig?

Jag som alltid har tyckt mycket om att resa känner för en gångs skull att jag nog hellre hade stannat hemma faktiskt.

Nu är resan både bokad och betald sedan länge och att ställa in den hade gjort både maken och svärmor (som ska med) ledsna så det känns inte som ett alternativ men jag jublar som sagt inte.

Jag hade hellre tillbringat tiden i stallet lekandes med den säkert uttråkade Archie men måste samtidigt också inse realistiskt att det finns andra människor som är kapabla att ta hand om honom.

En del av mig förstår också att det säkert är bra för mig att komma bort efter dessa veckor av bekymmer och att skingra tankarna i en annan, trevlig, miljö är nog helt rätt medicin.

Jag brukar mest slappa på våra semestrar; äta tonvis med god mat, läsa mycket, sola, bada och shoppa så förhoppningsvis kommer tiden att gå snabbt och jag kommer att återvända utvilad och glad.

Den skånska vintern har ju sällan och aldrig visat upp sig från någon speciellt lockande sida (inte för mig i alla fall) vilket är en stor anledning till att vi brukar välja att resa bort denna period.

Som vanligt har vi valt ett hotell med tillgång till både gym och internet så skulle vädret vara helt uselt så ”sitter man inte i sjön” i alla fall.

Jag har en hel del fördigskrivet material så ni får ingen jul-semester från bloggen om ni inte vill och jag är fortsatt tacksam för inlägg/frågor och dylikt.

Känns det förresten inte som att det är dags att ”byta skiva” lite nu på bloggen? Det har kanske, av för MIG naturliga orsaker, blivit lite väl mycket ”fång-snack”? Jag lovar att behandla lite andra teman under min semester så det är bara att hålla utkik!

Och om någon undrar VAR exakt vi tar vägen så är det bara att klicka här:
http://www.apollo.se/Travelling+with+apollo/Catalogue/Spanien/Gran+Canaria/Playa+del+Inglxs/Playa+del+Ingles/Hotel/Eugenia+Victoria.htm?Search=True&CountryTrackerId=2772&Season=Winter&DestinationTrackerId=30342

Hästar ska vara lättlastade + affärsidé

När jag besökte vår ATG-klinik för ett tag sedan hörde jag hur receptionisten sa att ett besök hade avbokats ”för att man inte lyckats lasta hästen” och således inte kunde ta sig till kliniken.

Jag blir aldeles gråtfärdig när jag hör sådant.

I min värld SKA en häst gå att lasta mer eller mindre ”no matter what” (undantag som bekräftar regeln finns väl alltid)!

Jag skiter i hur många ursäkter och bortförklaringar hästägare har till varför hästen är dum att lasta och anser på fullt allvar att man får se till att hästen går att lasta oavsett vad.

Hur man uppnår ATT hästen går att lasta finns det ”tusen” lösningar på, det finns kunnigt folk som kan hjälpa till (även om det i vissa fall kostar en slant att anlita dessa eller man får utföra en del detektivarbete för att hitta dom) och då är det ens förbannade skyldighet att se till att man vidtar de åtgärder som behövs.

Ja, ursäkta mina upprörda ord och känslor men jag tänker på den gången då jag ensam fick köra upp min häst Décima till djursjukhuset för en akut buköppning. Hade jag inte haft bil och släp snabbt tillgängligt och framför allt kunnat lasta hästen direkt trots svåra smärtor så hade hon kunnat dö ute på gatan. Att leva med att jag kanske hade kunnat rädda henne om jag bara hade fått in henne i transporten hade varit oerhört tungt.

Det finns också andra situationer då man MÅSTE komma iväg till klinik/djursjukhus snabbt och då varje minut är dyrbar. Att då stå och fibbla med en konstrande häst måste vara värsta tänkbara scenariot. Nej, som sagt; se till att lastträna era hästar så att ni aldrig behöver hamna i dessa situationer!

Vad gäller min nya affärsidé trivs jag och tjänar för bra på mitt nuvarande arbete för att själv realisera den men jag skänker härmed idén helt gratis till den som är intresserad:

Ett konvalescensstall för fånghästar!

Skillnaden mot de flesta ”sjukstall” skulle vara att man här skulle tillämpa SIMTRÄNING på mer eller mindre daglig basis. Man hade ju då givetvis fått bygga en bassäng i direkt anslutning till stallet eftersom en fånghäst inte bör GÅ.

Tänk så bra att kunna motionera hästen utan att den anstränger sina hovar och tänk så fysiskt och psykiskt stimulerad hästen skulle bli av detta = inte stå och deppa ihop i boxen alternativt bli rastlös (som vissa svarta hinsgtar vi känner….hmmm….) och hitta på bus….

Den dagen fången är utläkt har man en supertränad och glad häst!

Vad tror ni om detta (med vissa modifieringar?). Man kan ju säkert inte simträna hästen direkt (beror väl på hur ont den har osv) men i ett längre perspektiv vore det väl en smart idé…eller…tänker jag fel?

Sedan döper man stället till ”FÅNG-arna på fortet” eller ”Stall FÅNGA dagen” typ och blir miljonär på kuppen :=)!

I nöden prövas….vädret och snickaren blir glasmästare

Jag har i många år skrutit om att jag alltid har en sådan oerhörd tur med vädret.

Vart jag än åker på semester så strålar solen och även hemma i Skåne brukar vädergudarna vara med mig.

Jag kan inte räkna all de gånger det börjat spöregna klockan 12.05- Arch och Birk går in från hagen 12.00!

Så om ni som bor i mina trakter tycker att ni de senaste veckorna har haft trist väder och om detta dessutom fortsätter yterligare ett tag till så får ni skylla på mig!

Det känns onekligen MYCKET lättare att hålla Archie inne i boxen när regnet piskar utanför och så har det varit de flesta dagarna sedan han blev sjuk. Jag tror absolut att det är vädergudarna som vill hjälpa mig….eller hur :=)?

Eftersom maken och jag snart åker till Gran Canaria kommer min väder-teori att sättas på ytterligare ett stort prov eftersom jag sett att vädret där den senaste tiden inte varit så soligt och varmt precis (snarare molnigt och kring + 19 grader). Jag förväntar mig SOL och minst 22-24 grader och lovar på heder och samvete att avge en sanningsenlig rapport efter hemkomsten huruvida vädrets makter varit med mig eller ej.

Vad gäller den andra delen av dagens rubrik så publicerade jag i söndagens blogg några bilder på min guldgosse och kommenterade att han nog skulle bli snickare när han blir stor.

Nu verkar det som att Archie även har provat på glasmästrar-yrket, dock med tämligen uselt resultat.

I måndags morse när vi låste upp stallet såg jag något ligga i Archies box och jag trodde först att det var plastfickan som hans namnuppgifter sitter i. Tyvärr var det inte en plastficka som skymtade i spånet utan mycket vassa delar av de plexiglasskivor som utgör Archies fönster. Archie har alltså på något vis lyckats trycka ut de dubbla rutorna och en del av den hårda plasten låg i bitar i boxen.En himla tur att han inte skurit sig på de trasiga skivorna för de avbrutna bitarna var verkligen vassa.

Nya plexiglasskivor monterades på samma dag och silikon sattes runt karmen. Vi fick stränga order om att silikonet behövde torka i minst 24 timmar och för att Archie inte skulle pilla vidare på sitt verk spände jag 3 longeringslinor över den långsida av boxen där fönstret sitter.

Jag trodde (fruktade) att Arch på något vis skulle komma på hur man kan slita även linorna i bitar men otroligt nog så var de tämligen intakta när jag kom nästa dag (tisdag).

Igår, onsdag, hittade jag inget trasigt I boxen, däremot låg en fullständigt söndertuggad fleece-linda som Archie har lyckats nå från sin box (den har legat på en täckehängare utanför) på marken utanför boxen.

Och idag, torsdag, suck, suck, suck…..hittade jag en låååååång silikonremsa i Archies box. Det visade sig att Archie lyckats dra av delar av det silikon som hans ruta preparerats med, silikonet har inte lyckats stelna i det kalla väder vi har nu.

Rutan är tack och lov intakt men nu måste vi sätta för den med någon konstruktion (metallgaller tänker jag- allt i trä är MUMS för Archie) så att inte fler ”olyckor” inträffar.

Ja, vad ska man säga….

En del av mig är lite ”glad” (missförstå mig rätt) åt att mitt lilla djur är fullt av ”livsglädje” (han vill rusa ut ur boxen så fort man gläntar på dörren) och har energi att fundera ut nya sätt att roa sig under boxvilan eftersom jag sett hur hästar också kan reagera på motsatt vis; bli helt apatiska och håglösa men samtidigt vill jag ju varken att Archie ska bli tex krubbitare (steget är kanske inte såååå långt när man biter i trä om man är uttråkad) eller SKADA sig.

Det är nästan så att man bävar för nya påhitt varje morgon då man kommer till stallet….

Tur att det finns hästförsäkringar!

Som jag nämnde i ett tidigare inlägg idag är jag mycket glad över att vi har veterinärvårdsförsäkringar i Sverige.

Fick idag en räkning avseende förra veckans veterinärbesök som pågick i knappa 30 minuter (räkningen är från ATG varifrån veterinären promenerade bort till vårt stall).

Grundvagift vid ambulatoriskt besök: 350:–

Veterinärarvode: 395:–

Rörelsekontroll (Archie gick MAX 20 meter på stallgången): 295:–

Fenylbutazon: 237:–

SUMMA: 1597:–

Tänk om man hade behövt betala all veterinärvård ur egen ficka!!!!

Då hade nog antalet hästar minskat drastiskt i Sverige och veterinärerna hade säkerligen haft mindre att göra (alternativt hade fått jobba för mindre pengar).

Fast missförstå mig inte; jag har sett räkningar långt mer hårresande än den här och är YTTERST tacksam för den otroliga service jag fått från ATG hittills.

Décimas buköppning kostade btw ca 60.000:– och då var den ändå relativt komplikationsfri. Vem kan punga upp med sådana summor för en ”vanlig” häst?

Ett underbart collage!

Fick precis detta underbara collage från ”hästskötar-Lina” som jag dessutom tror är ”mamma” till nästan alla korten.
Corre: titta noga, du som tyckte Arch var en sötis. Här är flera fina kort. Personligen är jag ju tokig i fölbilderna men annars gillar jag också bilden där Arch löshoppar (från kvalitets förra hösten-dressyrgossen blev ju utsedd till ”lovande hopphäst”- lite komiskt- men kan man hoppa ut genom ridhusdörrar så vad är väl ett hinder?).
Bilden under löshoppningsbilden föreställer Arch och Lina på vår andra dressyrtävling (förra sommaren)- också en favorit.

Ny veterinärrapport

Då var ännu ett veterinärbesök avklarat (det tredje hittills och flera väntar) och jag känner en fortsatt tacksamhet över att jag

a) har mycket nära till en ATG-klinik (5 minuters promenadavstånd) varifrån veterinären snabbt kan komma till stallet vid behov

b) har en veterinärvårdsförsäkring som tillåter täta kontroller av hästen utan att man behöver fundera på kostnaden

Jag har som tidigare nämnts en väninna som bor i Luxemburg. Där måste hästägarna betala ALL veterinärvård själva och jag kan ju bara gissa hur många som inte lyfter luren och ringer veterinären annat än i verkligen yttersta nödfall. Skönt att slippa fundera i dom banorna!

Veterinären,Helle som jag fick mycket stort förtroende för med en gång tyckte att Archie åter var mycket bättre än vid föregående besök.

Vi var uppe i vårt ena ridhus och sprang med honom och Archie gasade iväg för fullt. ”Lydig dressyrhäst” hmmmm…..not! Jag fick springa för livet för att hänga med trots av vi bara sprang en kortare sträcka.

Helle var mycket nöjd med att Archie inte fick förstärkt puls efter att vi gått till ridhuset, sprungit där och kommit tillbaka till stallet (hon kollade alla 3 gångerna). Även själva rörelsemönstret och vändningarna såg bättre ut.

Medicineringen som fram tills nu uppgått till en påse butta morgon och kväll ska halveras till en halv påse per gång i stället. Om jag märker en försämring hos Archie ska jag gå tillbaka till den högre dosen igen. Helle förklarade att buttan inte bara hjälper mot smärtan i hovarna, den verkar också inflammationshämmande varför det är bra att fortsätta att ge butta ytterligare ett tag.

Efter att jag berättat om Archies flygturer i ungdomen (han har både hoppat över ridhusdörren och 2 av våra hagar) höll Helle med om att ”boxhage” var ett dåligt alternativ och alltför riskabelt. Skulle vi göra en liten sjukhage i våra padockar utanför stallet och Archie skulle få för sig att flyga över så landar han direkt på asfalt = STORT AJ (och givetvis även enorm skaderisk i övrigt)!

Vi bestämde i stället att Archie om ett par dagar, när vi ser så att den minskade butta-dosen inte försämrar hans tillstånd, ska ledas 5 minuter per gång morgon och kväll och då i ett av våra ridhus (= mjukt underlag).

Detta ska pågå till den 30 december då Helle kommer på nytt besök.

Om allt går som vi hoppas kan jag börja skritta omkring 15 januari och därefter påbörja en igångsättning relativt snabbt (dvs inte skritta i många veckor utan mer sätta igång som efter en hälta). Men tills dess är det långt och mycket kan hända….

Vi diskuterade foder och Helle tyckte att Archie skulle börja äta någon form av kraftfoder när han är HELT återställd men då något fångvänligt sådant (dvs INTE havre). Hon trodde inte att Archie skulle klara sig på enbart hö och tex lucern och betfor men det tänker jag att man får se framöver. Décima åt inget kraftfoder öht de senaste åren hos mig och klarade sig ypperligt.

Förresten påtalade Helle att Archie redan hade gått ner i vikt vilket givetvis är positivt. Jag har valt att inte hårdbanta honom till råga på allt nu under sjukdomen utan han får 9 kg hö + något kilo morötter.

Vad gällde att stå på halm i framtiden (som vi diskuterat här på bloggen bla) så tyckte Helle att Archie visst kunde stå på halm men även detta givetvis när han är helt återställd. Jag får fundera lite på detta själv känner jag för innerst inne så tycker jag att halm är BÄTTRE än spån samtidigt som jag vill minimera allt som kan orsaka fång.

Tja…det var nog allt av intresse som vi pratade om som jag kan dra mig till minnes.

Jag måste åter påpeka hur skönt det känns att ha en veterinär som man känner förtroende för och som man tycker verkar hålla sig till ”modern vetenskap” och vettiga idéer.

Just fång, som vi också har nämnt här på bloggen, är ju en sjukdom med dels ”tusen” olika förlopp men också en oerhörd mängd rekommendationer kring hur man ska behandla.

Efter att ha läst massor och lyssnat på många med egna (lyckade) erfarenheter så tycker jag att Helles anvisningar i sort sätt HELT följer det som (om man skulle mala ner alla råd och forma dom till EN sanning) fungerat bäst.

Just det här att det akuta stadiet av fång är så oerhört viktigt, dvs hur man åtgärdar fången då och att man inte har för bråttom med att röra på hästen.

Jag kan ju bara tacka min lyckliga stjärna att mina evighetsvandringar med en häst som egentligen borde ha hållits i total stillhet inte verkar ha förstört hans hovar.

Å andra sidan får man kanske inbilla sig (önsketänkande???) att Archie förmodligen inte haft så himla ont eftersom han faktiskt traskat på tämligen obehindrat bredvid sin djurplågar-ägare.

Just det ja…kom på en grej till….

Archie ska träffa en till ATG-kliniken knuten hovslagare som ska titta på någon form av skoning för honom som ska underlätta när jag börjar rida .

Om ni har Ridsport så var det om denne hovslagare det stod i förra numret, han skodde enligt ”New Balance”-tekniken tror jag det hette.

Undrar ni något mer får ni fråga, annars kommer jag inte på mer just nu.

Varför smakar Fenylbutazon så äckligt?

Ja, detta är en fråga jag har undrat över i många, många år.

Eller snarare undrar jag: varför går det inte att smaksätta fenylbutazonet så att det smakar GOTT?

Hur svårt kan det vara? Uppenbarligen är det svårt eller kanske rent av ogörligt för annars hade man väl gjort det vid detta laget?

Ingen av mina hästar har frivilligt ätit fenylbutazon och då har ändå samtliga varit ”mat-gamar”.

Jag minns min första häst Menelli. Hon åt ”allt” men fanns det minsta spår av fenylbutazon så närmade hon sig inte ens krubban. Någon gång trodde jag att jag kunde överlista henne genom att dränka in den lilla pulvermängden i melass, havre, kli och betfor men hon VÄGRADE äta.

Så vad är er teroi? Varför smaksätter man inte ”skiten”?

Fortsättning på gårdagens diskussion om hyfs, medkänsla osv

Jag har funderat en del på de svar jag fått på gårdagens inlägg och väljer här att svara ”tvärsan” i dagens inlägg genom att fetstila ”tvärsans” kommentarer:

De som ”inte visar vanligt hyfs”, är de sådana som du tidigare räknat som vänner? Om det är så att vänner inte visar empati så instämmer jag med din rubrik. Om det är ”bekanta” så undrar jag vad du egentligen vill säga med ditt inlägg? Menar du att de är ouppfostrade, att de inte lever upp till din norm om hur man beter sig? Om det är det först nämnda så varför inte tala klarspråk till de berörda. Om det är det senare så – varför bry sig? var och en har väl rätt i att engagera sig i det som de själva väljer!

Någon av de personer som jag refererade till i gårdagens inlägg har i alla fall jag betraktat som en vän och trott att det var ömsesidigt. Jag tycker också att JAG har stöttat denna person när den har råkat ut för svårigheter och hade nog förväntat mig, om inte detsamma, så i vart fall en kommentar.

Jag vill inte gå närmare in på några detaljer kring hur jag valt att förhålla mig till personen i dagsläget då risken är att någon känner sig utpekad.

Du tvärsan undrar vad jag ville med mitt inlägg?

Tja, jag ville väl helt enkelt göra en reflektion över hur JAG uppfattar att ”samhället” (däribland vi hästmänniskor ingår) går mot en ökad egoism och individualisering.

Jag tror att det blir vanligare och vanligare att folk tappar dels det jag kallar ”allmänt hyfs” och dels att de inte BRYR SIG om så mycket mer än sig själva.

Att sakna förmåga att sätta sig in i hur andra människor känner och/ eller att inte bry sig är idag inte längre bara något som jag förknippar med personer som är autistiska/ har autistiska drag; det börjar mer och mer sprida sig till ”vanligt folk”.

Någon, även du tvärsan, har antytt att min uppfattning av brist på empati hos vissa i stallet beror på att jag tidigare skulle ha sårat dessa och att detta nu är deras sätt att ”ge igen”.

Jag tror inte alls att det är så! De människor jag känner och refererat till har som jag uppfattat det inte dessa elaka/ barnsliga drag i sin personlighet och jag tror absolut inte att de suttit hemma och tänkt ”ha ha…lika gott att Birgittas häst har fått fång och jag ska minsann inte kommentera det med ett ord” typ…

Snarare är det, som jag redan innan varit inne på men kanske inte lyckats förmedla tillräckligt tydligt:

*att människor idag i större omfattning än tidigare inte precis bryr sig om annat än sig själva

* man saknar kunskap/erfarenhet av hur man ska bete sig/ vad man ska säga i lite ”tyngre” situationer.

Jag tycker att detta är synd och det var väl det jag ville ha sagt med inlägget. Att var och en är fri att säga och reagera hur den vill är jag fullt på det klara med men man kan väl få kommentera det ändå?

Det låter som om du är lite förvånad över att något du skrivit kan ha sårat någon. Din kommentar om att du inte är lockad att rida någon annan häst i stallet kan ha sårat. Jag skulle i alla fall ha blivit sårad om någon från mitt stall skrev så.

Du har helt rätt. Det där med den egna hästen är eller kan i vart fall vara superkänsligt och säkert kan man bli sur över att någon annan inte vill rida på ens häst.

Jag ska förresten skriva ett separat inlägg på detta tema lite längre fram där jag kommer att utveckla resonemanget kring varför jag inte vill rida på andras hästar och varför det ibland inte ens hade varit möjligt.

Du har också uttalat dig på ett sätt som kan ha uppfattats som nedvärderande om andras sätt tex diskussionen om vattenhinkar. Kommer inte på fler konkreta exempel just nu och ids inte gå tillbaka och leta.

Ja, det är nog samma sak med vattenspannarna. Fast jag står fortfarande för att det i VALET mellan att rida (motionera) sin häst och att ägna så mycket arbete åt att skura vattenspannar och putsa på saker att tiden/lusten/orken för ridningen inte finns så väljer jag att motionera hästen. Det tror jag gynnar den mer än att dricka ur en spann i stället för en vattenkopp. Jag ser fortfarande inte vattenspannen som något livsnödvändigt för att hästen ska leva ett bra liv.

Men en av de saker som gör det lite kul att läsa din blogg är att du faktiskt är lite vass och inte så mkt självkritisk. Finner nöje i att läsa din blogg, mkt ironi och mkt självgodhet. Tror inte att vi hade blivit polare om vi delat stall men fortsätt och skriv det är kul att läsa.

Huruvida vi skulle bli vänner om vi stod i samma stall överlåter jag åt dig att spekulera i. Mångårig erfarenhet av internet har lärt mig att man aldrig kan vara säker på hur någon som man diskuterat med på nätet ska vara/är IRL.

Jag minns att jag för några år sedan hade några hätska debatter med en hästmänniska som, då vi träffades av en slump IRL visade upp en helt annat sida av sig själv. Vi har fortfarande nät-kontakt, dock på ett mycket ”lugnare” vis än innan vi träffades :=).