I nöden prövas vännen

I förra veckan hade Sydsvenskan en artikelserie om självmord.

En av dagarna hade man intervjuat ett gift par vars son tagit livet av sig i vuxen ålder och paret berättade hur det blivit bemötta av folk de kände därefter.

Kvinnan tog som exempel någon som, då de träffats på stan, hade gått över på andra sidan gatan för att slippa att mötas. Kanske visste personen inte vad han/hon skulle säga eller hur han/hon skulle bemöta någon i sorg?

Jag kom att tänka på denna artikel då jag själv reagerat på hur olika människor i stallet mött/bemött MIG sedan Archie blev sjuk.

Jag tror inte att någon som har känt mig i mer än en vecka kan missa att Archie betyder oerhört mycket för mig. Jag vill verkligen inte gå så långt som att säga att han är mitt ALLT, så som jag faktiskt kände för Heron eftersom mitt liv då jag ägde honom såg helt annorlunda ut än det gör idag (och jag dessutom var nästan 20 år yngre), men han är som sagt väldigt viktig och jag är mycket engagerad i honom, inte bara rent tids och penga-mässigt utan minst lika mycket KÄNSLO-mässigt.

Jag är på gott och ont en känslomänniska och därför går det åt oerhört mycket energi när tex något av mina djur inte mår bra. Jag har inte förmågan att ta detta lättvindigt och tänka ”det löser sig” (vilket ju det mesta faktiskt gör) utan jag målar genast upp värsta skräckscenariona, tappar all geist, kan själv bli krasslig osv. INGEN som känner mig kan missta sig på detta, hela mitt kroppsspåk om inte annat skriker ut budskapet om hur jag känner mig.

Vad jag har reagerat på sedan Archie fick fång är att visa personer i stallet, som jag ändå inbillar mig är normalt funtade människor med ett fungerande känsloliv, totalt verkar ha ignorerat det faktum att Archie varit dålig en längre tid. Jag vet att de vet att han är sjuk, självklart, men de säger ändå inte ett ord då vi möts mer än ”Hej”.

Detta är alltså människor jag känt i flera ÅR, inte så att vi umgås privat men vi träffas ju dagligen i stallet och pratar om allt möjligt annat.

Jag begär verkligen inte att folk ska stå och hålla mig i handen och att vi tillsammans ska sjunga ”we shall overcome” men vad kostar det att i vart fall säga de få orden ”tråkigt med din häst” eller ”fan vad trist att Archie fått fång, hoppas han blir frisk snart”. (det har ju vilt främmande människor på bloggen tagit sig tiden att göra).

Ja, man är olika…..Fast för mig är det obegripligt ändå…..

Jag betraktar mig själv som en tämligen stor egoist men trots detta så finner jag alltid tiden och engagemanget att växla i vart fall några ord med folk som jag vet har det jobbigt.

Sedan får jag ju säga att väldigt många visat stor empati och medkänsla, även kanske sådana människor som man inte hade förväntat sig detta från.

Halsspäcket ville inte vara med på bild!

Närbild på insidan av Archies boxdörr. Gissa vad han ska bli när han bli stor? Jag satsar på SNICKARE!

I yngre dagar tyckte Archie att boxen behövde dekoreras med diverse träarbeten som han utförde med tänderna men sedan i vart fall ett halvår har han slutat med sitt konstnärskap. Nu, eftersom han rimligtvis borde vara tämligen understimulerad har han återupptagit sin hobby!

Ett försök att fotografera den numera berömda späckhalsen misslyckades som synes. Det är för mörkt i boxen för att man ska kunna ta kort. Jag får återkomma när boxvilan upphör.

Hejdå! Vi ses imorgon!

Kort uppdatering och några livsavgörande beslut

Archie har fortfarande boxvila och har nu haft fång i ca 3 veckor om man räknar från när de första symtomen började visa sig.

Han verkar vara vid gott mod, lika glad som vanligt men möjligen lite extra kelig. Han har börjat ”fnatta” på mig när jag masserar honom som om JAG var en häst, det har han aldrig gjort tidigare.

Jag är hos honom morgon och sen eftermiddag/ kväll och då mockar jag, masserar igenom hela Archie med en gummiskrapa och ger honom 1 påse butta per gång (han HATAR den).

Hovarna har känts helt normala, dvs mycket svala sedan i fredags (igår) i alla fall och var även dessförinnan mycket svalare sedan förra helgen.

Archie står nu på en jättetjock spånbädd och äter bara hö och morötter (fodras 4 ggr/ dag).

Veterinären kommer på tisdag 16.00. Då får ni en ny rapport.

Vad gäller de livsavgörande besluten för Archies del så har jag redan fattat en del sådana inför framtiden:

* Jag kommer att fortsätta att ha Archie på spån även när han blivit frisk trots att JAG (och säkert han också) föredrar halm. Det sägs att hästar sover bättre/ längre på halm och dessutom har dom ju lite sysselsättning genom att kunna äta av den men eftersom det är just detta som jag misstänker orsakat fången så vill jag inte riskera något.

Mitt luktsinne är inte speciellt känsligt för mögel och när jag strör på morgonen är det ganska mörkt i stallet (i alla fall på hösten och vintern) och jag är stressad = risk för att möglig halm hamnar i boxen.

* Jag kommer inte att flytta ut Archie till Yddinge Farm i sommar så som jag gjort de 2 föregående somrarna.
Dels står alla hästarna på halm där och dels så är ägaren till stället ensilage-producent av stora mått = hästarna fodras med ensilage.

Eftersom jag som misstänkt enligt plan B har (dvs om fången inte kommit av möglig halm) vårt ensilage kommer jag fortsättningsvis att enbart fodra med hö.

* Jag kommer aldrig mer att fodra med mer än max 1 kg havre.

* Jag kommer inte att börja ge en massa ”mag-stärkande medikamenter” i förebyggande syfte. Jag vill inte hålla på och ”klydda” med olika preparat, dels för att jag inte tror att alla har någon större effekt och dels för att jag vill försöka att klara Archies fortsatta levnad utan för mycket ”specialarrangemang” (det får räcka med ovanstående…..).

Genom ovanstående åtgärder tror jag mig ha täckt in allt som kan ha orsakat fången, skulle det röra sig om en ren förgiftning (det finns ju förgiftningsfång också) så har jag ingen aning om vad som skulle ha förgiftat Archie och kan således inte göra något åt detta heller.

Jag kommer också att kunna känna att jag verkligen gjort allt jag kunnat om jag följer ovanstående ”plan” OCH håller hästen smal, skulle han trots det få fång igen….ja…då finns det inte mer JAG kan göra i alla fall känns det som.

Drömmar

Jag är en person som så länge jag kan minnas alltid har kommit ihåg mina drömmar till skillnad från personer som, enligt vad de uppger aldrig drömmer eller i vart fall inte kommer ihåg vad de drömt.

Ibland kan jag komma på en dröm först några timmar efter att jag vaknat och då av att ha sett något särskilt, typ jag ser en hästtransport och minns då ”ja just det…..jag drömde att jag hade köpt ett nytt släp”.

Det jag drömmer har oftast ett samband och/eller kan logiskt härledas till sådant som har hänt, som jag vill ska hända eller som jag är rädd ska hända.

Ni kan ju tänka er vad jag har drömt om den senaste tiden….

Nästan varje natt drömmer jag numera om Archie.

I en dröm för några dagar sedan så höll en stor del av min HÄL på att lossna (huuuuu) från foten. Skadan hade uppkommit av att jag hade använt läderridstövar som hade gått sönder i foten (min vän Ann visade mig sina slitna stövlar i helgen….detta har säkert påverkat drömmen).

Men jag var inte speciellt bekymrad över det stora köttstycke som hängde i slamsor från foten utan tänkte ”jag kan säkert rida ÄNDÅ” ?!?!?!

Och i natt drömde jag att jag hade släppt ut Archie i hagen och först när jag hade gjort det och var på väg tillbaka till stallet så kom jag på ”Javisst ja…Archie får ju inte LOV att gå i hagen”. Så då rusade jag in och skulle fånga honom men han bara sprang omkring och ville inte alls gå hem.

Sådana här drömmar kan vara väldigt jobbiga och ibland känner man sig helt slut när man vaknar.

Jag minns mitt första socialsekreterar-arbete. Då gick jag fortfarande på ”Sopis” (Socialhögskolan) och fick detta som ett sommarjobb en termin innan examen.

Jag skulle handlägga ansökningar om socialbidrag på en tungt belastad socialbyrå i Malmö (dåvarande nord-östra socialbyrån vid Värnhemstorget) och hade ingen som helst erfarenhet av liknande arbete.

Jag minns att jag drömde om klienterna, akterna och de beräkningar jag gjorde hela nätterna!

Jag var helt utpumpad på morgonen och minns att jag skämtsamt bad om DUBBEL lön eftersom jag ju arbetade både natt och dag!

Samma sak var det faktiskt när jag började arbeta i vårt stall.

I arbetsuppgifterna ingick bland annat sopning av våra mycket långa stallgångar och ni kan ju tänka er vad jag gjorde hela nätterna i mina drömmar.

Jag sopade och sopade och det tog aldrig slut. Precis när jag hade sopat färdigt en stallgång så började drömmen om på nytt. Ibland var det så att jag VISSTE att det var en dröm men den gick på något sätt inte att ”bryta” utan sopandet bara fortgick.

Som tur var upphörde dessa drömmar efter ett tag för jag helgjobbade i stallet i många år därefter och hade nog fått en utmattnings-sjukdom om det hade fortsatt :=).

Smala människor men feta hästar

Hade en diskussion med mina ridvänner i helgen om hur fullständigt tokigt och ologiskt många av oss resonerar kring människo- vs häst-fett.

Själv är jag LIVRÄDD för att väga 1 kilo för mycket och anstränger mig en hel del för att vara smal i alla fall i så måtto att jag

a) motionerar (går på gym) trots att jag AVSKYR det

b) inte tillåter mig att äta varken VAD jag vill eller HUR MYCKET jag vill.

Men när det gäller hästen…..Då föredrar jag liiite för tjock häst framför liite för smal helt enkelt därför att det ser SNYGGARE ut. Och jag vet att jag är långt ifrån ensam om att resonera så här knäppt.

Och vem av Archie och mig själv är det som EGENTLIGEN behöver vara mest vältränad? Tja, inte är det jag som bär HONOM på ryggen och han som ställer en massa krav :=)!

Rent logiskt vet jag ju att en slimmad individ har lättare för att prestera, det är ju hur självklart som helst och ändå har jag fyllt krubban!

Ja, herregud….ibland är man inte klok när man tänker efter!

Om livet vore svart eller vitt- i stället är det orättvist!

Ja, det var rubriken i blogginlägget den 15 oktober och det var en så talande rubrik tycker jag att jag vill återanvända den!

Visst hade det ibland varit bra om livet var svart eller vitt? Och varför är det ibland så orättvist?

Dessa frågor har malt i mitt huvud sedan Archie fick fång!

Tänk om man med 100 %-ig säkerhet kunde veta varför han fick fång? Då hade man ju förhoppningsvis också kunnat garantera att han aldrig skulle få det igen om man bara tog bort orsaken!

Och varför har just MIN välskötta, (för?) omhuldade häst blivit sjuk när andra hästägare kan ha både superfeta och ”felätande” hästar som aldrig drabbas av fång? FUSK!!!!

Jag minns hur naivt jag tänkte då jag köpte min första häst för över 20 år sedan.

Jag kände då en hästägare som i princip bara red på helgerna och då var det upp i sadeln och full galopp från första steget. Ingen som helst kontinuitet eller eftertanke med ridningen och ändå var hästen frisk som en nötkärna.

”Jaaaa” tänkte naiva Birgitta….”Om xx kan ha en häst som är frisk trots att han behandlar den så fel….tänk då hur frisk MIN häst ska vara….jag som kommer att sköta om den efter konstens alla regler”.

Ni förstår….vilket ungdomligt oförstånd som fyllde min skalle!

Jag hade i princip inte haft min dåvarande häst (Menelli) i mer än några dagar då hon fick ett ytte-pytte-litet skavsår av mina nyinköpta strykkappor och av detta sår blev benet så tjockt så jag hade knappast sett dess like varken förr eller senare. Och detta var bara början….

För att göra en lång historia kort så hjälpte inte all världens omvårdnad….Menelli blev utdömd pga strålbenshälta efter inte ens 2 år i min ägo och hade då hunnit vara halt ”tusen” gånger medan xx:s häst så klart levde i många, många år till!

Rapport från dagens veterinärbesök

För en halvtimme sedan var veterinären hos mig och Archie och undersökte honom som avtalat.

Archie körde direkt sina ”jag är världens charmigaste häst- och försök inte förneka det”-fasoner och som alla andra så verkade även denna veterinär falla för hans smiskigheter :=).

Veterinären, Helle (en kvinna i min ålder skulle jag gissa), tyckte att Archie var mycket bättre både vad gällde
puls (mycket mindre)
värme (hovarna är svalare)
”gångstelhet” (Archie rör sig mindre stelt och vänder bättre) och
allmäntillstånd (Archie verkar ”gladare”)
precis som jag hoppades att jag inte bara hade inbillat mig.

Helle tyckte att Archie skulle ha fortsatt boxvila i minst en vecka till då hon ska titta på honom igen (nästa tisdag 16.00).

Butta ska han äta 1 påse morgon och kväll, vi började denna nedtrappning i söndags (innan var det 3 påsar/ dygn).

Om Archie är ännu bättre vid nästa besök så ska buttan trappas ner till en halv påse morgon och kväll.

Eftersom Archie ser fin ut i hovarna, dvs inte är lång i tårna eller i övrigt i behov av verkning/ skoning så vill Helle vänta med att ATG-klinikens hovslagare tittar på honom för någon form av beslag som ska underlätta gången när han väl får börja röra på sig.

Helle tycker att man ska undvika att röra hästens hovar under tiden den medicineras för smärta eftersom den då givetvis kommer att ha ont av att hovslagaren bankar sömmar i hovarna etc.

Jag frågade noga om riskerna med, enligt vissa för tidig igångsättning, men Helle vidhåller att man kan börja ”rida” (läs skritta) på hästen 3-4 veckor efter att den är smärtfri. Som Helle poängterade så kan det ju faktiskt dröja 3-4 veckor INNAN hästen är helt smärtfri så då blir vilan ändå i princip 6-8 veckor. Innan man börjar skritta så börjar man med att leda hästen på mjukt underlag (dvs helst i ridhus) 2-3 ggr/ dag, 5-10 minuter per gång.

Jag brydde mig inte ens om att diskutera eventuell sjukhage eftersom detta alternativ inte känns varken lockande eller direkt genomförbart för min del.

Jag litar inte riktigt på Archies förmåga till stillhet i hagen UTAN Birk, han har redan tidigare visat att han kan hoppa över både ridhusdörrar och hagar.

Dessutom kan jag inte se någon direkt ”behållning” för Archie att stå stilla i djup lera så som vädret är nu, idag ösregnar det tex. Och skulle det frysa på så ska han definitivt inte stå ute.

Så till och med jag, ”hag-ivrare” av stora mått har insett att det är bättre att hålla hästen inne i garanterad stillhet än att riskera ”något” (läs: en flygande häst) ute.

Fortsatt diet är som tidigare hö (ca 9 kg) och morötter.

Globenrapport, del 2

Mina härliga ryttarvänninor, Nina och Ann!


Dag 2 i Stockholm inleddes med ett ridhusbesök på Djurgården där Ann bor och har sina hästar. Ridhuset ligger på skrittavstånd från Anns stall och tillhör en ridskola.

Jag var mycket nyfiken på Anns häst Clöver som jag ju har nämnt är Archies absoluta ”look-alike”, i alla fall på bild, och som jag har förstått är en mycket trevlig och ridbar dressyrgosse.

Och jag blev inte besviken; Clöver såg jättehärlig ut när Ann red och jag blev faktiskt sugen på att provrida honom, något jag blir ytterst sällan när jag ser andras hästar.

Ann har också en inackordering i stallet som i mina ögon ser ut som en ”Jätte-Birk” (som Birk om man hade dragit ut hans ben 1 meter, ha ha) så det var ju lite roligt. Både Archie 2 och Birk 2 i samma stall :=).

På Globen såg vi en dressyrklass med bla Anky, Jan Brink och Minna Telde (Anky var 2:a och en för mig okänd holländsk ryttarinna vann) och det var trevligt att titta på dressyr av yppersta klass.

Här red alla prydligt med stilla skänklar och korta tyglar, hästarna gick harmoniskt och lätt med stängda munnar, dvs allt sådant som jag gärna vill se men vars motsats man får se allt för ofta på den nivån där jag själv tävlar.

Globenbesöket avslutades med lite shoppning vilket i mitt fall innebar 2 nya dressyrschabrak. I ett anfall av ”man måste tänka positivt” köpte jag det ena schabraket med tanke att ha det som ett tävlings-dito även om jag innerst inne inte vet NÄR jag någonsin kan använda det.

Sent på eftermiddagen var det dags för hemfärd och klockan 21.00 var jag hos min lilla dyrgrip igen (inte maken alltså utan HÄSTEN :=)).

Archie såg ut att ha överlevt min frånvaro utan minsta saknad och till min enorma lättnad var hovarna svala och pulsen ”borta” (den dunkade på rätt så bra vid klinikbesöket i tisdags).

Nu avvaktar jag nästa veterinärkontroll (på tisdag) och hoppas på positiva besked.

Globenrapport, del 1

Anky håller clinic

Igår reste jag iväg till Stockholm för att kolla på lite dressyr på Globen och umgås med mina ridande vänner Ann och Nina.

Eftersom vi bor så långt ifrån varandra (Nina bor i Umeå och bodde dessförinnan i Kiruna) så blir det av naturliga skäl inte så att vi träffas dagligdags precis så när det väl sker så finns det mycket att avhandla.

Mina farhågor om att missa planet och inte komma till Globen över huvud taget kom tack och lov på skam och jag kom till och med dit mycket smidigare än planerat.

Ni vet ju att jag ibland ”tjatar” om hur liten hästvärlden är och detta visade sig än en gång stämma eftersom jag redan på Sturup hörde 2 glada röster som ropade på mig.

Rösterna visade sig tillhöra en tjej i min ålder som jag tävlat mot jätteofta denna säsong och en lite äldre kvinna som ridit på vår ridskola i många år.

Det var förresten den äldre kvinnan som jag i höstas bad ställa ”tusen frågor” kring Décima eftersom hon kände hennes nya ägare och det var också denna kvinna som via min tränare rapporterade till mig att Décima inte längre levde.

Nu fick jag chansen att fråga lite närmare om HUR Décima egentligen hade dött och svaret jag fick gjorde mig ännu mer bedrövad än då jag fick veta ATT hon var borta.

Tydligen hade Décima fått ett kolikanfall i stallet och lyckats ta sig ut ur boxen. Då hon hittades tillkallade man mycket snabbt veterinär som kom direkt och konstaterade att man inte skulle hinna köra upp till Helsingborg. Décima dog därefter ”av sig själv”, hon hann inte ens bli avlivad.

Jag tycker så klart jättesynd om familjen som fick uppleva en sådan händelse, det måste ha varit hur hemskt som helst. Jag minns bara då jag körde upp henne till Helsingborg då hon skulle buköppnas. Jag trodde på fullt allvar att hon skulle sparka sig ut ur transporten av sina smärtor, alternativt dö innan vi hann fram så jag kan ju bara föreställa mig hur det måste ha känts för de nya ägarna när hästen faktiskt dog framför deras ögon.

Nåväl…för att gå tillbaka till flygresan så fick jag alltså oväntat sällskap och vi hann inte mer än lyfta så var det dags för landning. Det tog ju sin lilla tid att berätta om Archie och hans fång och diskutera detta från lite olika vinklar och vrår.

Väl framme på Bromma fick jag åka med den skjuts som den äldre kvinnan ordnat via en väninna så jag slapp trixa med buss till Globen som jag varit lite nervös för eftersom jag inte alls hittar i Stockholm.

På Globen sammastrålade jag med Ann och Nina och våra munnar började gå på högvarv direkt :=).

Vi pratade mer än vi koncentrerade oss på det som skedde på arenan där vi kunde se en ”öppen framridning” till att börja med.

Vi hade framför allt kommit för clinicen med Anky och då var vi lite mer fokuserade och tysta :=).

Clinicen som sådan var bra, lite kort tyvärr (ca 45 minuter) och det som sades var väl inget revolutionerade precis men sådant som ändå tåler att tänkas på och inspireras av.

Vi avslutade Globen-dagen med lite shopping även om trängseln kring de olika montrarna var enorm.

Hemma hos Ann fortsatte vårt hästsnack till 23.30 då i alla fall kvällströtta Birgitta (som vanligtvis oftast lägger sig vid 21.00 och senast 22.00) började få svårt att hålla ögonen öppna.

Med tanke på att jag varit uppe sedan 04.00 för att hinna med gymbesök och Archie-visit innan planet avgick så tyckte jag att det var lite av en prestation att jag lyckades hålla mig vaken så länge :=).

Kort uppdatering

Jag tyckte att benen var ytterligare lite svalare idag och hade svårt att hitta den tidigare rätt så dunkande pulsen vilket BORDE vara ett tecken på att ”det går åt rätt håll”.

Gick 20 meter i stallgången och det såg inte stappligt ut, mer ”tvekande” men vändningen åt ena hållet var lite stapplig.

Archie får fortfarande 3 påsar Fenylbutazon/ dag (var 8.e timme) och det skulle han ha tills hovarna var kalla och pulsen lugnat sig så jag ger honom det idag och imorgon också för säkerhets skull. Sedan är det 2 påsar om dagen tills veterinären ska titta på honom på tisdag.

Om lite mer än 1 timme flyger jag till Stockholm (vi bor 10 minuter från Sturup) om jag inte skulle missa planet eller något annat ”kul” (hmmmm….).

Detta har varit den värsta veckan på hela året och som lök på laxen fick jag 2400 kronor i böter igår för att ha kört 13 kilometer för fort (så som jag kör kunde det lika gärna ha varit 30 kilometer så det var väl tur i oturen ändå….sade hon luttrat).

Rapport från Globen kommer alltså inom kort om inget oförutsett händer (sade hon luttrat IGEN).