Igår fick jag en kommentar från en läsare som tyckte att min blogg var roligare förr och att det nu var tråkigt att läsa om mina dagliga bestyr och de ”speciella annonserna”.

Som jag svarade skribenten kan jag väl hålla med i sak att bloggen kanske inte är så rolig när man inte kommer på så många intressanta ämnen att diskutera kring samtidigt som hästen vilar och det varken finns träningar eller tävlingar att rapportera om.

Men nu är det som det är och jag kan inte påstå att jag känner mig speciellt ”skyldig”.

Jag kan knappast köpa en häst till, börja rida western eller byta stall och tränare bara för att ha någonting att skriva om utan trivs tvärtom när livet inte innehåller så många tvära kast.

Jag har personligen hittills inte stött på en enda blogg som kunnat leverera dagliga hyperintressanta och roliga topics så varför skulle jag :)?

Många som startar en blogg går ut väldigt ”hårt” och skriver både mycket och intressant i början men sedan läggs bloggen ner efter några månader medan andra kanske skriver ett eller ett fåtal inlägg i veckan och då är det säkert också lättare att hålla ambitionsnivån på topp.

Själv känner jag mig inte som någon idéspruta och har inte för avsikt att bli någon heller bara för att någon/ vissa/ alla bloggläsare tycker att jag har blivit ”tråkig”.

Jag vet ju också att min blogg har så otroligt vitt skilda läsare, folk (tex arbetskamrater) som knappt vet fram och bak på en häst, hundägare (framför allt de med whippet) som tycker att det är kul att läsa om Soya och olika debattämnen kring detta djurslag samt ”rena” hästmänniskor varav en del känner mig IRL sedan åratal tillbaka medan andra är fullständiga främlingar.

Att tillfredsställa så olika människors smak på hur en blogg ska vara för att vara läsvärd tänker jag inte ens försöka mig på utan jag skriver som jag vill och så får de som vill läsa. It´s as simple as that.

Ett annat alternativ är att någon anställer mig som heltidsbloggare för säg 30.000 pix i månaden- då ska ni nog få inlägg så ni kissar på er av skratt, debattämnen så att fingrarna värker av kommentarskrivande osv.

I annat fall blir det som sagt som det blir- inte slutbloggat (än så länge i alla fall) men kanske inte heller lika roligt som ”förr” eller som ni skulle vilja.

Häromdagen såg jag att någon hade ställt tillbaka en grep på den plats där vi har dessa redskap hängande full av halm.

Jag kunde inte se denna skräcksyn utan att genast rusa fram och rengöra grepen och fick mig samtidigt en tankeställare kring hur olika man kan se på saker i ett stall och hur man också ibland prioriterar på vitt skilda sätt.

Hade mina fd stallkamrater på ridskolan sett mig i full färd med grep-rengöringen hade de nog fått sig ett gott skratt för där var både jag och många med mig otroligt slarviga med både hur vi återställde redskapen, hur stallgången sopades osv.

Andan i DET stallet var, hur hemskt det än kan låta, att ”det finns betald personal som kan sköta stallet” och man kunde ofta direkt se vem som var ny i stallet och vem som var en inventarie.

De nya inackorderingarna var oftast extremt noggranna med att sopa efter sig och hålla rent i början men allt eftersom de märkte ”hur andra gjorde” så förföll de till samma slappa stil. Tyvärr.

Redan innan jag kom till mitt nuvarande stall visste jag mycket väl att den ”låt-gå”-mentalitet som rådde på ridskolan inte är accepterad i de flesta andra stall och dessutom så finns här ingen som städar efter oss så givetvis har jag redan från dag 1 ”skött mig” och skulle alltså idag inte kunna se ett halmstrå på en grep utan att få hemska rysningar.

För jag gillar ordning och reda- tro inget annat även om jag var en ”slappis” förut.

Sedan har jag som sagt märkt att man prioriterar väldigt olika ibland och att olika saker kan ha hemskt olika betydelse/ dignitet beroende på person.

Själv har jag exempelvis ”mani” på 3 olika saker:

*Jag strör väldigt mycket i jämförelse med de flesta

*Jag tåler inte att se bal-band liggande annat än i papperskorgen (på ridskolan var det en del som kunde hänga dessa lite varstans i stället för att slänga dom och min mission var att gå runt och samla ihop dom när jag inte tålde att se eländet längre)

*Jag har aldrig någonsin (jag vet att det låter fullständigt osannolikt men det är helt sant) ställt in någon av mina hästar i deras boxar utan att dessa varit renmockade, dvs det finns ALDRIG (och då menar jag verkligen ALDRIG) en bajshög i boxen när jag ställer in hästen i den oavsett var hästen har varit, hur stressad jag är osv. (Borde jag söka för detta?).

Sedan tycker jag att det viktigaste kring min hästhållning är att min häst blir i första hand riden och i andra hand motionerad på något annat vis.

Detta kan låta som en konstig kommentar men tro mig; jag har stött på MÅNGA hästägare som har kunnat stå och rykta i timmar, mocka boxen med förstoringsglas eller ta isär huvudlaget i minsta beståndsdel för puts flera gånger i veckan men se RIDA….nja….det har kommit ganska långt ner på ”to do”-listan.

Givetvis kan man ”drabbas” av olika saker som gör att man inte kan/ vill/ hinner rida men det är konstigt hur vissa drabbas av dessa händelser så ofta medan det tex i princip aldrig händer mig.

Jag kan inte annat än tro att det ofta handlar om rena undanflykter- mitt eget motto är att ”det man vill det hinner man”.

Jag kände en gång en person som i mångas ögon gjorde allt för att slippa rida och man fick nästan känslan av att personen letade småskavanker på hästen för att avstå ridningen.

Minsta lilla sår förstorades upp till oanade proportioner, hade hästen en tiondels förhöjd temp någon dag fick den vila i veckor och råkade den sätta något i halsen och hosta till så spreds genast ryktet om värsta influensan hos detta djur.

De gånger hästen faktiskt HADE någon mindre skada såg ägaren nästan nöjd ut- nu var det ju legitimt med en längre vila för hästen och den fick ju givetvis en avsevärt längre ”semester” än någon annan ens hade övervägt för SIN häst.

Ja, som sagt- vi är alla olika….sedan vet jag inte om jag alltid instämmer i det som de flesta brukar tillägga: ”och tur är väl det”.