Ländtäcken + en svettig tillbakablick

I dagarna undrar jag om Skåneryttare i allmänhet eller dressyrryttare i synnerhet är ovanligt frusna av sig?

Det kan både reta och förundra mig är i vilka sammanhang ländtäcken används.

Som ni vet bor jag i Skåne och det är ytterst sällan temperaturerna här ens kommer under noll-strecket. Förvisso har vi en BLÅST här IBLAND som kan slå ut det mesta (och då blir det KALLT) men det är ju inte så ofta det blåser så.

Varje vinter, höst och vår ser jag hästar som både sveps in i de tjockaste täcken ni kan tänka er (eller så lägger man 2 täcken ovanpå varandra) i stallet och som rids med ländtäcken, både i vårt varma ridhus och utomhus i + 12 grader och strålande solsken.

På den senaste tävlingen var det just ca + 12 grader och solsken; ändå var det flera ekipage som red fram i ridhuset med rejäla ländtäcken!

Nu vet jag ju inte hur det känns för hästarna med dessa tygsjok på ryggen men rimligvis borde de bli obehagligt varma?

Själv är jag extremt frusen och går omkring med långkalsonger halva året. Hemma är jag alltid insvept i en tjock pläd i soffan, möjligtivs tar jag fram ”sommarvarianten” (en nååågot tunnare filt) om det är riktigt hett ute. Men trots min egna frusenhet har jag tagit till mig alla rön kring hästar som säger att de tåler kyla långt bättre än vad vi människor tror.

En kunskap som behöver ännu större spridning?

På tal om att bli varm under täcket kom jag att tänka på ett tillfälle för ”hundra år sedan” då jag fick för mig att rida ut i hällande ösregn med Heron.

Jag fick låna ett regntäcke av en stallkamrat och detta var av modellen som täckte HELA hästen och som var gjort i något galon-liknande material. Heron såg ut som ett dagis-barn i jätteformat!
Och ni skulle se hur han såg ut efter avslutad ritt!

När jag drog av täcket så såg det ut som om någon hade sprutat grädde över hela Heron och sedan lagt ett täcke ovanpå. Helt genomskummig/svettig med andra ord!

Med facit i hand var det vansinne att rida med ett sådant täcke; det var nog snarare ämnat för stillastående på exempelvis en tävlingsplats. Så det täcket lånade jag inte flera gånger!

Tillbakablickar: mytomanens fall

Har ni någon gång stött på en mytoman?

Jag har tyvärr gjort det flera gånger och kan inte låta bli att fascineras av dom. En del har verkligen ”ljugit så de tror sig själv” medan jag är ganska övertygad om att andra varit medvetna om att de producerat lögner på löpande band.

Vad JAG tycker oftast kännetecknar en mytoman är att de inte kan sluta att ljuga i tid, dvs LAGOM.

Om man bara ljuger lite lagom ”snyggt” så tror jag att de flesta människor är ganska lättduperade men mytomanens fall brukar ofta bli att lögnerna till slut blir så fantastiska att mottagaren inser att det som sägs omöjligt kan vara sant.

De mytomaner jag träffat har också varit oerhört sociala och mycket trevliga och det är väl alltid svårare att misstänka någon som är sååå trevlig för att i själva verket vara en lögnare.

För ganska många år sedan (mer än 10 år i alla fall) hade vi en inackordering i stallet som visade sig vara mytoman. Killen var i min ålder (då ca 30) och kom till stallet med en GRÄSLIG häst som han köpt av en ridskola. Redan där borde vi ha anat oråd för killen hade enligt sig själv MASSOR av placeringar upp till 1.40-hoppning och hästen han hade köpt kunde knappt gå över en bom.

När killen skrävlat tillräckligt om sina påstådda bravader på hästryggen kollade en av mina kompisar upp hans resultat som på den tiden publicerades årligen i en tjock resultatbok som ridsportförbundet gav ut. Min kompis hade sparat ALLA årsböcker typ 20 år bakåt och ingenstans fanns denna mängd med placeringar som killen sade sig ha erövrat. Vi hittade NÅGRA placeringar förvisso men de var en droppe i havet mot vad som påståtts.

Hade det bara varit för lögnerna kring ridprestationerna hade vi kanske behövt ännu längre tid på oss att ana ugglor i mossen men nu tog det inte sååå många månader innan det mesta av killens snack hade dissekerats.

Tex påstod killen att han bodde i en egen villa och hade eget företag vilket i klartext betydde- upptäckte vi- att han bodde hos sin MAMMA i hennes villa och det egna företaget var detsamma som att han var taxichaufför. Osv osv…

Historien tog för vår ridklubbs del slut den dagen då det visade sig att det så kallade KÖPET av lektionshästen knappast var att betrakta som ett legalt köp då killen visat upp ett förfalskat insättningskvitto från posten (eller om det var banken) till den ridskola som sålde hästen till honom. Han satte således aldrig in några pengar på klubbens konto utan gjorde bara någon form av förfalskning som gjorde att det vid första påseendet såg ut som att en betalning ägt rum.

Först då ridskolan hade sin årliga revision upptäcktes det att det saknades x antal tusenlappar och härvan rullades upp. Ridskolan som ”sålt” hästen kom till vår ridskola där ju hästen var uppstallad och tog tillbaka SIN häst och därmed försvann också den trevlige mytomanen.

Samtidigt som hästen försvann frågade jag killen rakt ut var hästen hade tagit vägen.

”Jag har gömt den i ett stall ute på landet så att ridskolan inte kan hitta den” svarade han iskallt och tittade mig rakt i ögonen.

Eftersom jag ändå betraktade killen som något av en vän, i alla fall tills det ögonblicket, satte jag mig i bilen och körde den korta sträckan till ridskolan som tagit tillbaka sin häst. Och precis som jag redan innerst inne visste så stod hästen där! Därmed var VÅR ”vänskap” definitiv avslutad för min del!

Killen försvann från vår ridskola i och med att hästen togs tillbaka och vi hörde inget mer om/ från honom förrän något år senare då jag läste hans dödsannons. Eftersom han inte längre är i livet så tycker jag också att jag kan berätta historien utan att någon behöver känna sig utpekad.

Dagens träning + ledsamma nyheter

Om dagens träning finns inte så mycket att orda: Archie gick bra :=)!

Eftersom Archie i början av passet gick lite bakom hand så övade vi på övergångar där han inte skulle få dyka ner som han ibland vill (framför allt i halterna) och det var inga problem.

Jag ville att Birgitta skulle titta lite på serpentinerna i galopp eftersom Archie fortfarande inte gör dom så bra som han KAN på tävling, tvärtom kan han gå och ”ladda” lite à la: ”ska vi byta nu…ska vi byta nu….???”.

Men bara för att jag ville visa hur Archie kan fjanta sig så gjorde han så klart serpentinerna hur bra som helst :=).

Nu till något mycket tristare…..

För några veckor sedan träffade jag en fd ridbekant från stallet och hon berättade att hon skulle bevista något häst-evenemang där hon trodde att även Décimas nya ägare skulle delta (bekanten känner dessa ägare flyktigt- jag har aldrig träffat dom men har pratat med mannen i telefon när de precis hade köpt Décima för snart 2 år sedan).

Nyfiken som jag ändå är, trots att jag VALT att inte hålla kontakt med de nya ägarna (det man inte vet har man inte ont av…..fast de verkade bra på alla vis…) bad jag bekanten att ställa ”tusen frågor” om Décimas nuvarande liv och leverne och sedan återrapportera till mig vid tillfälle.

Och nu kom rapporten….via tränar-Birgitta som också känner ridbekanten och som hade träffat henne förra veckan.

Décima lever inte längre!!!!!!!!!!!

Hon hade tydligen fått en ny tarmomvridning och man tog bort henne. Fler detaljer än så vet jag inte så jag vet ju inte om hon dog på operationsbordet, om man valde att inte buköppna henne igen eller hur det annars har gått till.

Décima blev ju buköppnad ca 2 år innan jag sålde henne, diagnosen var då grovtarmsomvridning och enligt veterinären var det osannolikt att hon skulle drabbas av detta igen. Själva operationen och framför allt eftervården gick ”by the book”, dvs utan minsta mankemang och man fann inte heller något ”konstigt” i hästens mage/ tarmar som skulle ha kunnat förklara varför hon blev så dålig.

Som jag redan berättat om hade Décima innan buköppningen kolikkänningar ganska många gånger, jag vet ju inte hur det blev efter försäljningen men säkerligen har hästen haft något mer eller mindre kroniskt tarmbekymmer som man aldrig funnit.

Hur som helst så tycker jag så klart att det är tråkigt att min fina fd häst inte lever längre (hon blev bara 13 år) men en del av mig tänker absolut ”nu vet jag var hon är”.

Jag kommer aldrig mer att behöva fundera över om hon har sålts vidare, hur det är med hennes tungproblem, om hon har bekymmer med sin mage osv.

Nu vet jag…..

Veckan som gått

Under veckan som gått har det nog inte hänt så mycket ”skriv-värt” som jag kan komma på; det mesta går sin gilla gång och det känns bara bra.

Det som är tråkigt är att Archies ena skötare, Elina, har bestämt sig för att sluta rida och därmed också vara i stallet (läs: sköta Archie). Men så är det för en del ungdomar; plötsligt lockar annat mer eller så tappar man intresset av en eller annan anledning, det är inget konstigt med det egentligen.

I början av veckan såg jag att mina hästar hade funnit ett tillägg till sin ordinarie kost; de åt nedfallna löv i hagen.
Det fanns rätt gott om löv som de gick och dammsög upp med sina nosar och när jag släppte ut dom i samma hage nästa dag fanns det inte ett enda löv kvar!

Jag är osäker på om bristen på löv berodde på hästarnas framfart eller det är så enkelt att några häftiga vindar har blåst bort alla löven?

Hade jag säkert vetat att det var det förstnämnda alterantivet så hade jag lastat in bägge och låtit dom bearbeta min trädgård i några timmar. Löven fullständigt rasar ner och jag och min man kan inte hålla samma takt med lövräfsorna.

När jag såg Archies och Birks framfart i hagen slog det mig än en gång att båda hade överlevt vilken hungersnöd som helst.

Archie; för att han vet precis vilken lismande min han ska anlägga för att få någon att ge honom sin sista brödbit och Birk för att han skulle SNOKA UPP den sista brödbiten:=)!

Träningen, både vad gäller hoppning och dressyr flyter på bra och på tävlingen i söndags hade jag en ovanligt bra KÄNSLA. Hoppas verkligen att jag kan hitta tillbaka till den på en regelbunden basis; då lär det gå ÄNNU bättre när vi tävlar tror jag.

Tävlingsrapport

Idag var Archie och jag hos Lunds Civila Ryttarförening, den ridklubb där jag förra året fick en gummiskrapa (!) i pris om ni minns. Otroligt att det har gått ett år sedan vi var där sist, tiden går verkligen (för) fort.

Under min LB:2-ritt njöt jag verkligen; har sällan haft så bra känsla och Archie kändes luftig och fin i sina rörelser.

Jag har ju mer och mer försökt att komma till denna känsla på träning; dvs att verkligen rida fram en bra trav och nu verkar jag tidvis kunna göra det inne på tävlingsbanan också.

Min ridning på tävling brukar ju alltid vara korrekt vad gäller vägar och lydnad men det kan säkert se lite ”såsigt” ut ibland, dvs man skulle önska mer ”elektricitet” i hästen. Men jag börjar alltså komma dit och det är mycket roligt och säkert också NÖDVÄNDIGT; det går inte att rida lite högre klasser med en häst som halvsover :=).

Tyvärr räckte inte poängen till placering men jag är som sagt otroligt nöjd ändå och ska försöka hålla minnet av den härliga känslan inne på banan vid liv så att jag kan ta fram den ridningen hela tiden.

I LA:3 kändes Archie inte fullt så laddad men banan var nyharvad och lite tung så med dessa förutsättningar tyckte jag att han gjorde en helt klart godkänt program. Inga tramserier som förra lördagen :=).

Eftersom jag red som nr 2 och det återstod ca 30 ekipage innan klassens slut (den håller på ännu och skulle vara slut vid 19.30) så körde vi de 2 milen hem och nu ska jag ta mig en eftermiddagslur i soffan. Får ringa och kolla resultatet senare! *

Nästa helg är det inga tävlingar; då står en uteritt med Lena på schemat i stället.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

* Fick precis veta att jag varit 7 poäng från placering i LA:n. Bra i och för sig med retligt att det så ofta är de dåliga betygen på skänkelvikningarna som mer eller mindre kostat placeringen. Fast om jag ska vända på resonemanget så verkar det ju som att jag kommer att ha stora chanser till att placera mig oftare i LA om jag ”bara” (hmmm….) får till skänkelvikningarna.

Mer från socialsekreteraren….

Som kommentar på gårdagens inlägg har ”Prick” skrivit:

Oj, vad jag håller med! Jag har verkligen NOLL förståelse för de som hävdar att de minsann har rätt att ha häst (och ibland t o m hästar) SAMTIDIGT som de kvitterar ut allehanda bidrag. Jag kan INTE se det självklara i att skattemedel ska bekosta ett hästägande som personen egentligen inte har råd med. Undrar hur folk som tycker så egentligen är funtade?

Ja, som jag redan har skrivit så har jag inte heller någon barmhärtighet när det gäller människor som vill utnyttja/ leva på andra.

Ett stort problem som jag ser i sammanhanget är att det ofta finns flera eller rent av MÅNGA människor som är fullt medvetna om att en viss person fuskar/ljuger/ utnyttjar förmåner som han/ hon inte har rätt till osv men folk ”vill inte lägga sig i”, läs: ÄR FEGA!

Man kan sitta en och en eller i grupper och ondgöra sig över fuskaren och ha alla möjliga synpunkter på hur det är osv men INGEN vill anmäla eller göra något åt det.

En vanlig mänsklig ”svaghet” (eller vad man ska kalla det) och så länge den härskar så kan också mindre nogräknade personer ostraffat fortsätta med sina bedrägerier.

För många år sedan anlitade ett stall en man som skulle bygga nya hagar på anläggningen = tämligen fysiskt anträngande arbete som denne man så klart inte utförde GRATIS. ”Alla” visste att mannen var förtidspensionär pga ”dåligt hjärta”, dvs han fick inte anstränga sig! Pyttsan!
Men mannens son var en skicklig ryttare som tävlade för klubben och dessutom behövde ju hagarna lagas.

I ett annat stall kände jag en kille som var långtidssjukskriven måndag till fredag men som vecka ut och vecka in tydligen hade ork att utföra tungt stallarbete (mockning till ca 20 hästar och utfodring av tredubbelt så många).
Jag konfronterade killen och frågade om försäkringskassan var medveten om och hade godkänt denna i mina ögon mycket märkliga form av ”arbetsträning” och han erkände då att så inte var fallet.
Killen upphörde också med stallarbetet efter mitt ”snokade” och jag kan inte säga att jag kände det minsta dåliga samvete över hans uteblivna extrainkomster.
Det var inte så att han hade 7 barn att försörja (däremot en häst) och stod och föll med de extra (svarta) kronorna!

Förresten har jag inga synpunkter på om människor väljer att arbeta ”svart” eller ”vitt”, svartarbetarna riskerar förvisso både att bli utan ersättning om de skulle bli sjuka och inte kunna arbeta och de tjänar inte in några pengar till sin pension tex men för mig får man i detta hänseende göra som man vill så länge man inte SAMTIDIGT får pengar för påstådd sjukdom (sjukpenning/ förtidspension) eller arbetslöshet (A-kassa).

Jag är fullt medveten om att det finns sjukdomar som inte ”syns”, man kan utåt verka hur frisk som helst men ändå lida på alla möjliga vis av någon eller flera sjukdomar men ingen ska inbilla mig att man kan vara för sjuk för att arbeta, dvs uppbära sjukpenning/ förtidspension samtidigt som man, som i ett exempel jag också följt på nära håll, kan vara mycket fysiskt aktiv med olika former av stall-sysslor från morgon till kväll i flera ÅR .

Att man kan uppbåda krafter till att sköta EN (oftast sin egen) häst om dagen tycker jag inte är så konstigt; hästen är kanske det som håller livsgnistan uppe och gör att man inte helt säckar ihop men att ta på sig olika ”uppdrag” (mockning, utfodring, hagutsläpp, ridning, tömkörning och mycket mer därtill på en regelbunden basis och mot betalning förstås) då anser jag att man passerat gränsen för vad som är ok om man påstår att man inte KAN arbeta.

Men som sagt; så länge alla bara står och ser på så kan sådant här fortsätta.

Själv har jag agerat på olika vis vid olika tillfällen men vill inte gå in på några detaljer för att inte någon ska riskera att känna sig utpekad.

Inte bara socialsekreterare….

Minns ni reklamen för några år sedan där en kvinnlig tandläkare sa något i stil med ”jag är inte bara tandläkare utan också mamma”?

I mitt fall skulle man kunna säga att jag inte bara är socialsekreterare utan också hästägare och det har faktiskt försatt mig i vissa obekväma sitsar då och då.

Som ni kanske vet (eller inte?) så är EN förutsättning för att vara berättigad till socialbidrag (försörjningsstöd) att ”behovet inte kan tillgodoses på annat sätt” dvs på ren svenska: man ska inte kunna skaffa fram pengar för sin mat och hyra på något annat sätt än via socialbidrag.

Av detta följer också att ALLT som man äger och som kan betraktas som en ”lätt realiserbar tillgång” (bil, bostadsrätt, guld och till och med en HÄST) först måste avyttras (säljas) innan ”rätt till bistånd föreligger” (innan man kan få pengar).

Jag har som socialsekreterare då och då stött på fall där hästägare velat söka socialbidrag, då givetvis ovetandes om att JAG (som känner dom som ”ryttarkollegor”/tävlingskonkurrenter) arbetar med just detta.

Någon gång har jag också stött på personer som haft svart-jobb i olika stall och velat söka bidrag eller som i ett fall en hovslagare som åkte runt och skodde hästar till höger och vänster samtidigt som han på socialbyrån uppgav att han var arbetslös.

Vid ett annat tillfälle upptäckte jag att en person i vårt stall, som till oss alla på ridskolan uppgivit att hon hade ett arbete, hade en av de tjockaste akterna jag sett på socialbyrån, dvs hon hade varit klient i många, många år.

På socialbyrån uppgav sig kvinnan vara ”folkskygg” och ha oerhörda svårigheter med sociala kontakter, på ridskolan med över 800 medlemmar märkte ingen av oss några sådana tendenser.

Hur historien egentligen slutade vet jag inte eftersom kvinnan slutade att besöka ridskolan tämligen omgående efter att jag bett hennes handläggare på socialbyrån att konfrontera henne med de uppgifter jag hade att komma med!

Jag skulle aldrig av någon konstig ”lojalitet” underlåta att anmäla någon som försöker få ut pengar (läs: skattemedel) som de inte har rätt till men roligt har det ju inte varit att ställas inför situationer som ovan.

Om livet vore svart eller vitt- i stället är det orättvist!

När jag var yngre, framför allt i tonåren, var det mesta i livet mycket mer ”svart eller vitt” för min del. Inga mellanlägen utan antingen var det si eller så. Punkt slut.

Som många före mig har lärt sig genom årens gång och den erfarenhet man förhoppningsvis förvärvar under tiden är det sällan så i verkliga livet som tvärtom kan innehålla hur många gråskalor som helst.

Fast trots att livet som sagt sällan är svart eller vitt så skulle jag ändå vilja hävda att vissa saker är, om inte till 100% sanna så i alla fall nära på. DET har jag lärt mig i både privat och yrkeslivet:

1. Om något VERKAR konstigt (eller fel, misstänkt, för bra för att vara sant osv) så ÄR det också oftast konstigt. Sedan kanske man inte alltid kan sätta fingret på exakt vad det är som är konstigt eller på vilket sätt det är konstigt men man SKA LITA PÅ SIN MAGKÄNSLA. Man blir ytterst sällan lurad (av den i alla fall).

2. Om man en gång SERIÖST har tänkt en tanke om någon form av större förändring så kommer man att genomföra den också. Det är inte alltid man gör det på en gång, vissa är mer svårstartade än andra men förändringen kommer, trust me! Det kan handla om att byta jobb, avsluta en relation, flytta, utbilda sig, whatever.

3. En lögn kommer ALLTID fram. Precis som i exemplet ovan kan det ta flera år (eller knappt ens en dag) men det slår sällan eller aldrig fel vilket, om inte annat är ETT skäl till att man aldrig ska ljuga eller ”hilla in sig” i halvsanningar.

4. LIVET ÄR ORÄTTVIST! Jag hör ofta bland mina klienter att ”det är orättvist”. Och i stället för att komma med någon halvhjärtad och krystad förklaring kring ”whatever” så säger jag som det är; livet ÄR orättvist och det är något som man inte alltid kan påverka. Varför hymla?

Så klart finns det MASSOR av saker som man KAN påverka men också sådant som ingen styr över.

Varför kan vissa människor som är sååå barnkära inte få barn? Varför får någon som aldrig sett åt en cigarett lungcancer medan vissa storrökare är kärnfriska? Osv osv.

Om vi ska gå över till MINA sanningar vad gäller hästar så har jag framför allt två (som egentligen är två sidor av samma mynt skulle man kanske kunna säga):

1. En frisk häst ÄTER. Har man en häst som krånglar med maten (vanligt stråfoder och havre tex) så är det för mig ett tecken på att NÅGOT är ”fel”. Det behöver inte nödvändigtvis vara en FYSISK åkomma, det kan också var otrivsel, stress, överansträngning eller dylikt men en fullt frisk och psykiskt tillfreds häst VILL äta.

2. En arg häst mår inte bra. Hästar är av naturen inte arga eller agressiva och om ens häst börjar uppvisa ett sådant beteende i största allmänhet är detta i mina ögon också ett tecken på att något inte står rätt till. Åter igen kan det handla om både fysiska och psykiska (eller bägge delarna) orsaker men som sagt; en sund häst är inte arg i allmänhet.

Ha ha…när jag tänker efter så kan ovanstående även appliceras på MÄNNISKOR!

En lastningsexperts bekännelse

Jag är, som jag redan skrivit om på bloggen, självutnämnd lastningsexpert sedan många år tillbaka.

Detta innebär att jag har fått hjälpa både kreti och pleti med att lasta deras mer eller mindre omöjliga hästar; alltid med utmärkt resultat.

Därför känns det extra pinsamt att behöva inse att min egen guldgosse inte gör någon vidare reklam för mina gåvor på lastningsområdet.

Archie tillhör nämligen det tydligen ganska stora släktet av hästkräk som MÅSTE SE en longeringslina för att orka masa sig upp för lämmen. Utan longeringslina fryser han fast framför släpet och vägrar att rubba sig; så fort linan bara VISAS traskar han upp utan mankemang!

Suck suck suck!

Jag trodde att detta fjanteri skulle gå över med tiden och så ofta som vi faktiskt åker (flera gånger i månaden) men icke. Sedan är jag nog som en flerbarnsförälder; ju fler barn man får desto mindre orkar man hålla fast vid PRINCIPER. Med Heron och Décima hade jag nog brytt mig mer (läs: försökt att ”bota” longeringslinekravet) men nu orkar jag i ärlighetens namn inte bry mig så mycket. Jag tänker mer: ”Är det bara detta lilla (läs: linan) som ska till så får det väl vara så då”.

Och tydligen är beteendet som sagt inte helt ovanligt; har hört flera hästägare vittna om exakt samma fjanteri, dvs utan lina = fastfrusen häst, visad lina = häst som spinger mot transporten!

Sist jag skulle iväg bad jag en 10- årig flicka, ”tre skitar hög”, att hjälpa mig att lasta. Jag såg hur ridskolechefen höjde på ögonbrynen då jag och det lilla barnet vandrade ut mot transporten men jag VISSTE att det räckte med att flickan LYFTE linan från marken så skulle Archie gå in i transporten och så skedde också.

Är jag riktigt ”desperat” (läs: ensam) kan jag lasta genom att lägga linan över Archies HALS och dra; även då går han oftast in ganska lätt.

Att lasta UR har däremot aldrig varit några problem. Då väntar Archie snällt på att jag ska fälla ner lastluckan, öppna bak-dörrarna och sedan går han försiktigt ut. Så har han alltid gjort till skillnad från Décima som i sina ungdoms dagar var rent av livsfarlig vid urlastning.

Hon brukade vräka sig bakåt och vid ett tillfälle gjorde hon det med sådan kraft att bakbommen, som satt fast ordentligt och egentligen inte ska gå att rubba ur sitt läge flög i en vid BÅGE bakåt och höll på att träffa min dåvarande sambo i huvedet. Häpp!

Men Décima lärde sig också att gå lugnt bakåt till slut och eftersom både hon och Heron mer eller mindre spang ensamma in i transporten efter en tids lastningar så när jag fortfarande en stillsam förhoppning om att även Arch ska vilja skiljas från sin tydligen älskade longeringslina och visa hur lastning SKA gå till.

Dagens träning- kinderägg och variera mera

Idag gick nästan hela träningen åt till arbeta med ett grundläggande problem som jag varit medveten om länge men fortfarande inte löst till fullo.

När jag rider i höger varv har jag ett jättebra stöd på yttertygeln men när jag byter till vänstervarvet så är känslan inte alls lika bra, dvs jag har inte samma fina stöd på DEN yttertygeln.

Eftersom detta är något som påverkar, om inte allt så i alla fall mycket av ridningen, framför allt i vänster varv så måste jag givetvis försöka att få bort så mycket av denna skillnad som möjligt.

Redan när jag bara travar på en stor volt känner jag själv en VISS skillnad mellan höger och vänster varv men när jag tex vill försöka rida sluta för höger skänkel i vänster varv blir det extremt uppenbart.

Att både vilja ha stöd på yttertygeln (höger), kunna ställa hästen åt vänster och samtidigt flytta baken för höger skänkel blir som ett KINDERÄGG, 3 ÖNSKNINGAR i ett men med ett långt mer nedslående resultat än i reklamen.

I reklamen får ju barnet alla 3 önskningarna uppfyllda medan jag måste ge avkall på något. Antingen flyttar sig Archie för skänkeln men är spikrak i halsen eller så lyckas jag ställa honom men då vägrar han att flytta baken. Typ…

Så detta arbetade vi mycket med idag och då framför allt i skritt eftersom han inte ens i denna gångart gör det bra och då är det givetvis ännu svårare (idag nästan omöjligt) i trav.

Precis som det varit en stor skillnad mellan skänkelvikning undan höger respektive vänster skänkel är det stor skillnad mellan sluta för höger respektive vänster skänkel.

Allt hänger ihop!

Nu ska jag arbeta vidare med detta på egen hand och inrikta mig på att verkligen få till det 100 % bra i skritt innnan jag går över till trav.

Annars skulle jag i dagens inlägg vilja tipsa och rekommendera ALLA ryttare att variera sin ridning mer något som jag varit inne på i tidigare blogginlägg!

För ganska många veckor sedan var det någon bloggläsare som ville ha tips på lösgörande rörelser/ övningar i DRESSYR men i stället för att ge detta så skulle jag vilja tipsa om att man kan både lösgöra och stärka sin häst på så många andra sätt än att tex rida skolor och skänkelvikningar på dressyrbanan.

Generellt tycker jag att det verkar som att ”gemene ryttare” varierar sin ridning för lite och det tycker jag är synd ur många olika aspekter. Dels blir det roligare för både ryttare och häst om man kan variera ridningen och dels sliter det säkert mindre om man inte hela tiden kör samma övningar dag ut och dag in. Till slut får man inte heller den förbättring av styrka och kondition om man hela tiden rider på samma vis; jämför med en idrottsman som hela tiden måste tänja gränserna för att bli bättre.

Mina tips idag handlar om att man, även som hopprädd dressyrryttare, kan ta hjälp av, om inte riktiga hinder så i varje fall bommar.

Är man extremt osäker/ rädd för hoppning klarar man säkert ändå av att trava över bommar som ligger på marken. Beroende på hur man lägger ut dessa kan man träna hästens förmåga till samling respektive längning. Hästen lär sig också var den sätter benen och att vara uppmärksam.

Är man lite mer våglig kan man höja upp bommarna från marken och lägga dom på tex ”sockerbitar” eller något annat som gör att det blir en liten nivåskillnad. Det tränar hästen ännu bättre.

Och slutligen kan man man, om man är en riktig tuffing :=) HOPPA med sin häst, både så kallad gymnastikhoppning och enskilda hinder och/ eller flera hinder i följd.

Min personliga erfarenhet är att hästen blir uppmjukad/ lösgjord av att hoppa och ofta tycker hästen att det är roligt också, så länge man inte gör det för svårt.

Om man absolut inte vill hoppa ens över en bom på marken så kan man löshoppa sin häst. Även detta tränar hästen på många olika vis.

När man rider ut kan man också lösgöra hästen; tex genom att klättra upp och ner i backar (helst i skritt och i lång och låg form).

Ja, det finns hur många sätt som helst att träna sin häst vare sig man betraktar sig som en dressyr, hopp eller promenadryttare och det gäller bara att använda fantasin och i de fall man är osäker av någon som kan visa en hur man ska gå tillväga.

Tömkörning och longering på RÄTT sätt (dvs inte bara som ett medel för att rasta hästen) är också något fler borde

a) lära sig
b) tillämpa

Så tycker jag!