Fick ett mail härom dagen där en av mina vänner med entusiasm konstaterade att hon borde delta i programträningar oftare- hon hade precis varit iväg och det hade varit mycket givande.

Som ett sammanträffande hade jag faktiskt tänkt i ungefär samma banor redan dagen innan hennes mail kom, detta med anledning av att en ryttarmamma i stallet pratat om att vi kanske skulle kunna ordna något sådant arrangemang längre fram.

Som jag redan nämnt flera gånger är jag oerhört slarvig med att träna på just program och det kan man ju verkligen ifrågasätta med tanke på att jag utger mig för att vara en tämligen fanatisk dressyrtävlare.

Borde man inte som sådan träna på program rätt ofta?

Tja…om man ändå vinner allt man ställer upp i så kanske inte behovet föreligger men är det så för mig, dvs att jag är en notorisk vinnarmaskin? Knappast!!!!

Med andra ord är det hög tid att jag tar mig i kragen angående detta och det är tyvärr inte första gången jag försöker att disciplinera mig i detta sammanhang.

Men nu LOVAR, LOVAR, LOVAR jag skärpning, bot och bättring!

För om man redan på hemmaplan tycker att det inte går så bra när man rider igenom programmen (det är väl därför jag undermedvetet undviker det) – hur ska det då gå på tävling?

Där (på tävling) drabbas jag plötsligt av någon form av övertro ”det blir säkert bra…..” men det blir det ju inte alltid.

Nej som sagt, nu ska här tränas program så det står härliga till!

Bara jag äntrar ridhuset ska Archie av sig själv fatta galopp, vända upp på medellinjen och sedan göra halt vid X för att därefter gå hela program innan jag ens fått på mig ridhandskarna. It´s a promise!

Kom på att jag glömde att nämna ytterligare en sak som kom upp när jag och Ebba diskuterade gramanens fördelar igår.

Ebba påpekade att en del som är emot graman i stället sitter och sliter och drar hästarna i munnen vilket verkligen inte främjar varken ”god ridning” eller hästens välbefinnande.

Fördelen med en graman är att man mycket lättare kan lära mindre rutinerade ryttare att sitta med STILLA händer i stället för detta plockande eller i värsta fall dragande/ slitande i tyglarna.

De som tycker att det är synd om hästar som går med graman skulle kanske titta på vad alternativet ibland är; dvs just otrevligt mundragande!

Såg förresten ett skräckexempel på ovanstående under förra helgens tävling.

En ryttare satt under hela framridningen och drog/ryckte konstant i framför allt innertygeln och förutom att det såg hemskt illa ut (både jag och min hästskötare reagerade oberoende av varandra) så kan man ju undra hur det kändes för hästen?

Kanske var den helt avtrubbad och kände knappt längre tygeltagen?

Och frågan är om ryttaren själv är/ var medveten om hur frekvent (läs: utan avbrott) hon drog i tyglarna? Sådant kan ju lätt bli en ful ovana som man till slut inte ens tänker på!

Tyvärr sa den medföljande coachen ingenting om tygeldragandet och orsaken till DET (att inget sades) kan man ju bara spekulera i.

Kanske tyckte personen helt enkelt att det är så hästen ska ridas? Eller så ville personen inte börja hacka på ett så (förmodligen) invant beteende strax innan en tävlingsstart?

Ja, inte vet jag men trevligt var det inte.

När fan blir gammal blir han religiös…eller nåt…
Att jag skulle äga och använda en graman kunde jag inte drömma om i min ungdom men det är tydligen aldrig för sent att bli omvänd….

Varför är det ibland så svårt att ”leva som man lär”?

Tja…ibland är det nog så att det är lättare att ge någon ett råd än att själv följa det om rådet exempelvis innebär stora ansträngningar eller uppoffringar av olika slag men ibland är det mer obegripligt.

Själv har jag länge förespråkat att det ska vara lätt och roligt att rida och att man absolut inte ska dra sig för att använda någon form av hjälptygel om man har problem med ridningen (beror ju så klart på vari problemet består- allt avhjälps definitivt inte enbart med detta).

Trots att jag strött detta råd frikostigt omkring mig har jag själv inte haft vett att begripa att min egen ridning, i alla fall i dagsläget, hade varit ganska betjänt av en graman.

Archie har de senaste månaderna blivit ”stark” emellanåt, framför allt när jag har spänt bågen och kanske krävt något som han har tyckt har varit jobbigt.

Att slå sig liiiite fri och gärna tappa tempot samtidigt har varit hans lösning och sätt att undkomma och att det inte har blivit så kristallklart för mig får jag väl förklara med att det här med ”slå sig fri” inte har betytt ”köra upp huvudet rakt i vädret” utan det har varit långt mer nyanserat men dock tillräckligt för att jag skulle tappa ”ramen” i alla fall lite.

Det är inte helt lätt att förklara men det har känts lite som att jag antingen haft att välja på friskt tempo men en häst som går liiite över tygeln (ej tillräckligt inramad) eller en häst som är helt inramad men som då tappar tempo.

Igår fattade jag äntligen vad det är som jag borde åtgärda och gick ner till stallet för att hämta en graman mitt under pågående pass.

Kanske var det delvis en placeboeffekt, inte vet jag, men jag hann inte mer än sätta på gramanen förrän Archie kändes mycket, mycket mer ”med” mig. Han både travade på friskt framåt OCH gick mjukt i form utan att streta och det blev genast 10 gånger lättare att rida (det där med goda och onda cirklar…..).

Att jag varit så anti graman innan har berott på många olika faktorer; jag har sett det lite som att ”fuska”, att TVINGA hästen och att riskera att man kanske därefter för alltid är dömd till gramanridning eller skarpare och skarpare bett för att kunna påverka hästen.

Nu hoppas och tror jag i stället att det ska bli ungefär som då jag botade Herons ”sticka iväg mot alla hinder i hundranittio” genom att, efter att ha kämpat hur länge som helst och med en massa andra metoder, byta från ett vanligt bett till ett långt skarpare pessoabett.

Heron var så hoppvillig som man bara kunde önska, hoppade på allt man styrde emot MEN det var verkligen ”fullt ös medvetslös” när jag började hoppa honom som 4 åring.

Så länge jag travade gick han som en världsmästare i lydnad, samma sak om jag red över bommar på marken men så fort jag fattade galopp och styrde emot ett HINDER; då var det goodbye! Han bara stack!

Otroligt nog gick det väldigt bra att tävla på detta okontrollerade vis men det KÄNDES inte speciellt kul och långt om länge fann jag alltså lösningen.

Minns att min dåvarande tränare Jana Wannius varnade mig för att pessoabett var/är skrapare än man generellt tror men annars avrådde han absolut inte från att prova och det är jag mycket glad över.

Redan första gången jag tog en förhållning på detta bett stannade Heron nästan i luften och sedan tog det verkligen inte lång tid innan hans tidigare olydnad försvann som en avlöning.

Efter ett tag behövde jag inte längre bettet och hoppade därefter under resterande tid av hans hoppkarriär med ett vanligt tränsbett.

Så hoppas jag alltså att det ska bli även med gramanen; att Archie ska fatta att det inte är lönt att FÖRSÖKA streta emot för han kommer ändå inte att komma någon vart och efter hand som han dessutom blir fysiskt starkare och starkare ska han inte ens känna ett behov av det.

Vi får väl se vad som händer…..

Så här ser det nog ut i många hästägares stallskåp. Räknade snabbt till 11 schabrak hos just denna ryttare.

Jag tror det var i det senaste numret av Hippson som jag läste att man gjort någon form av enkätundersökning och bland annat frågat hur många vojlockar/ schabrak man som hästägare hade.

Föga förvånande hade en majoritet 10 schabrak eller fler och jag får väl sälla mig till denna vidlyftiga skara.

Härom dagen, då jag skulle försöka hitta ett oklanderligt schabrak att ha på tävlingen slog det mig hur ologiskt det är att ha massor av schabrak, liksom det oftast är lika ologiskt att ha 5 par ridbyxor tex.

För visst gör väl ni som jag ändå:

Man har sina favoritridbyxor eller sitt favoritschabrak och det är nästan BARA det man använder och ”reserver” plockas bara fram när man måste tvätta byxorna eller schabraket.

Av detta följer att det borde räcka att ha 2 par ridbyxor och 2-3 schabrak för inte låter man väl de smutsiga ligga i veckor innan man tvättar?

Sedan kan jag ibland förstå om man TROTS detta resonemang samlar på sig en mängd schabrak, för det är faktiskt så det har varit för min egen del.

Jag har nämligen då och då kommit över otroligt billiga schabrak och då passat på att köpa upp ett lager tänkande att ”de äter inte bröd” medan de ligger och väntar på att de schabrak jag använder ska bli utslitna.

En gång hittade jag superfina schabrak i Ullared för 49:– (de kostade annars 149:– om jag minns rätt) och dessa är nog bland de bästa schabraken jag haft, långt bättre än tex de Equi-Lineschabrak jag köpte för dyra pengar och snart fick använda till min HOPP-sadel i stället- så mycket krympte de.

Och i somras då Granngården hade någon rea hittade jag, om inte lika bra schabrak så i alla fall fullt godkända sådana för 40 kronor!!!! Då är man dum om man inte köper ett lager så det gjorde jag så klart.

Kanske är det därför så många har en massa hästsaker liggande i stallskåpen- vi hittar något prisvärt och kan helt enkelt inte låta bli- eller vad tror ni?

Hur många schabrak trängs i era skåp och varför har ni det antal som ni har?