Provocerande rubrik måhända men det är i så fall meningen!
Jag deltar just nu i en diskussion på Bukefalos hundforum http://www.bukefalos.com/f/showthread.php?t=1032506 och förundras IGEN över vissa människors….hur ska jag bäst benämna det….naivitet kanske? (Egentligen vill jag nog helst kalla dom rent ut sagt KORKADE när jag tänker efter!)
Har stött på resonemanget att man SKA och ”är skyldig djuret” att behålla det no matter what och då menar dessa människor verkligen no matter what.
Oavsett om man inte alls kommer överens med sin häst, blir arbetslös och får sämre ekonomi, träffar någon som är allergisk mot hästar eller vad det än må vara så ska man ovillkorligen behålla sin häst för det är man alltså skyldig djuret som ju inte valt sin ägare, så resoneras det på fullt allvar bland vissa vuxna.
Dessa naiva djurvärnare tycker att man ska bita ihop, leva på vatten och bröd, ta extrajobb och göra slut med sitt livs kärlek- allt för att hästen ska behållas.
Själv tycker jag som sagt att detta är mer än lovligt korkat och i alla fall jag har hästen för min skull och så länge jag mår bra av att ha djuret.
Den dagen min häst blir en börda för mig av vilket skäl det än må vara blir det ”bye bye” pronto!
Sedan är det dessutom säkert jättelätt att råda andra till att gå genom eld och vatten, slita ut sig totalt, må pest, köra ekonomin i botten och vilka råd man nu ger när det inte är man själv som ska följa dom.
Jag kan tycka att det är rent ut sagt för djävligt att råda andra människor, som redan mår superdåligt och lever med världens sämsta samvete att ”nä du…ta du några nya tag till så ska du nog se att det ordnar sig och det är du ju faktiskt skyldig din häst….”.
Knappast det råd jag tror att man vill läsa om man nu dristar sig till att hänga ut sitt problemfyllda hästliv på nätet och be om råd.
Förvisso kan man ju tycka att man får skylla sig själv om man frågar vilt främmande människor efter råd men ändå….
Kanske är det min egen hjärtlösa (?) inställning till djurhållning (funkar det inte så sälj eller avliva- vilket som bedöms som mest lämpligt beroende på situation) som gör mig halvt rabiat i ovan nämnda diskussion på Buke.
Så här skriver trådskaparen:
”Har en Malle som är 7 i år. Han kommer från halvtaskiga linjer & är en rätt vek hund. Han har aldrig varit lätt att ha runt folk men idag hände en sak som återigen fått mig att fundera. Min son (7år) klappar Harry när han ligger i sängen & hunden nafsar sonen i ryggen. Inget jättestort märke eller så men sonen blev rädd & började gråta. Det här är inget nytt, Harry har aldrig varit helt pålitlig runt barn & morrar jämt åt mina barn när de går i närheten av honom när han ligger i säng eller soffa. Han hade haft 5 hem när han kom tll oss som tremånaders & var livrädd för folk, det har varit en lång kamp. Idag är han hyfsat säker med vuxna men morrar om folk böjer sig mot honom eller liknande. Barn gillar han inte men har ”bara” nafsat 3ggr varav det har varit situationer som gått att förklara med att han känt sig trängd. Problemet är att mina barn blir större & har kompsar hemma, då måste man stänga in hunden eftersom jag är rädd att han biter ngn av barnens kompisar om de råkar klappa honom fel eller krypa upp till honom i sängen osv. Ska man ha det såhär? Vågar man ha kvar en sån här hund? Han är en supermysig hund mot mig & min man men man måste ALLTID vara på sin vakt med andra männskor & våra barn gillar han inte alls. Vad skulle ni göra? ”
Trådskaparen undrar alltså om hon ska behålla en hund som redan nafsat efter hennes barn och där hon själv gör bedömningen att hunden mycket väl kan göra det igen.
Som ni kan läsa av mitt svar nedan fattar jag inte hur man vågar leka med andra människors liv på detta viset!
Mitt svar:
Men herregud!!!! Jag blir helt ”mörkrädd” när jag läser vissa av svaren. SÅ KLART ska du avliva en hund som redan nafsat efter ditt barn och som du själv bedömer KAN göra det igen. Om man är mol allena i världen och aldrig behöver utsätta sin hund för att träffa sådant som kan göra att den nafsar (ett barn tex) så kan man ju göra som man vill men har man ANSVAR för egna barn MÅSTE detta komma före allt annat, även kärleken till en hund. Tänk om hunden en dag biter ens barn eller barnens vänner! Hur ska man kunna leva med vetskapen att man kunde förhindrat detta. Om jag som barn hade blivit (exempelvis) helt deformerad i ansiktet pga ett hundbett orsakat av mina föräldrars hund som de VISSTE var opålitlig så skulle jag aldrig förlåta detta. Det är sååå lätt att yla om att det är synd att avliva en ”frisk” hund (hunden i detta fall är enligt mig INTE frisk- en frisk hund känner sig inte så osäker att den kan hugga efter barn) när man själv slipper leva med de eventuella konsekvenser detta hårdnackade beslut att behålla hunden kan få. Nej, väck med hunden innan något ännu värre händer!
Om ni ids läsa hela tråden så finns det flera läsare som tycker att det ju inte är så farligt med den nafsande hunden och dess ägare får också olika tips om hur hon kan stänga in hunden eller vidta andra åtgärder för att hunden inte ska komma åt barnen.
Men hur ser man till att never-ever utsätta sina barn för risken att få sig ett nyp av en sådan här hund? Enligt min uppfattning är det omöjligt, i alla fall om man ska kunna leva ett drägligt och avslappnat liv både som hundägare, barn till densamme och hund.
Nej, jag blir bestört över hur folk resonerar!
Om Soya av någon mycket märklig anledning skulle börja nafsa efter maken eller mig så är skillnaden att vi är vuxna människor UTAN barn som kan välja vad vi vill utsätta oss för. Skulle man bo tillsammans med barn så skulle i alla fall jag aldrig våga att behålla en nafsande hund oavsett hur mycket jag älskade den.
Senaste kommentarer