Två själar- samma tanke (om hästfoder)

En bloggare som jag följer relativt frekvent och som då och då verkligen blixtrar till rejält är ”havrepappa”.

Eftersom hans senaste inlägg mer eller mindre bokstavligen kunde varit skrivet av mig måste jag länka till det:

http://www.hippson.se/blogs/havrepappa/index.htm (”Foder till tusen och för tusen” från den 18 januari)

PRECIS detta har jag ju tagit upp flera gånger i min blogg och jag instämmer som sagt i varje ord!

Denna veckan firar vi Soya och så gick det till när vi köpte henne!

”Ful-Soya” :=)! Nu när jag tittar på bilden tycker jag faktiskt inte att hon ser speciellt ful ut men då jag såg bilden första gången gillade jag inte det jag såg. Tänk vad man kan bedra sig…. (och till Soyas försvar så är det den som håller henne som har tryckt ihop hennes kropp i en märklig vinkel).

Idag är det exakt 1 år sedan vi var och hämtade hem vår älskade Soya och på söndag fyller hon 2 år så vi har dubbla anledningar att fira och tänker så klart göra det också!

Jag slås ofta av hur livet inte bara är fullt av de märkligaste sammanträffanden utan också av små, små tillfälligheter som väldigt radikalt kan förändra våra liv. Soyas inträde i min och makens familj är verkligen ett exempel på det sistnämnda och jag kan nästan bli rädd när jag tänker på hur lätt det hade varit att hon inte alls hade blivit just vår hund. Men för att ta det från början:

I december 2008 fick min man den för honom extremt märkliga idén att han tyckte att vi skulle köpa en hund.

Om jag (sedan tidigare ägare till 3 hundar) hade kommit med detta förslag hade det kanske inte varit så konstigt men hur en genuint hund-RÄDD människa kan få för sig att skaffa hund kan man ju verkligen undra :=).

Men maken hade, sin hundrädsla till trots, noterat vilken enorm glädje hans bästa vän hade av sin tax och maken blev sugen på att själv uppleva denna form av gemenskap.

Jag var väl inte alltför svårövertalad efter att ha konstaterat att maken faktiskt hade så pass fria arbetstider att ett hundägarskap hade varit möjligt för oss och sedan påbörjades operation hundletning.

Som alla kvinnor vet är män i sig en lustig ras och min man är inget undantag.
När vi började diskutera vad han ville ha för en hund sa han bland annat glatt ”ROTTWEILER”!!!!

Ehhh….NEJ!!!! Tror inte det va´!!!

Dels gillar jag inte alls denna hunds klumpiga utseende och dels så tror jag knappast att just en rottweiler är en lämplig förstahund för någon som är hundrädd.

Själv ville jag ha den mindre upplagan av greyhound men för att maken ändå skulle få känslan av att han hade fått bestämma så sa jag att han kunde välja mellan en whippet och…en TOY-pudel *GARV*!

Vilken man skulle välja denna lilla ”fis i rymden” om han egentligen ville ha en rottweiler ?

Att jag valde ut just toy-pudeln är för att den faktiskt är den ras bland riktigt små hundar som jag skulle uthärda, dels för att de ser käcka ut och har en lättskött päls (fäller inte) och dels för att de är lättlärda (titta på alla cirkus-hundar) OM maken nu mot förmodan inte skulle gilla whippet.

Men…jag behövde inte oroa mig…jag fick som vanligt som jag ville…kvinnans list övergår mannens förstånd…eller hur är det nu :=)?

Eftersom maken som sagt både var hundrädd och helt saknade erfarenhet av egen hund trodde jag inte att vi skulle reda ut det här med en valp utan vi inriktade oss på att hitta en vuxen, rumsren hund som redan var hyfsat ”fostad”.

På den tiden jag hade greyhound var det tämligen enkelt att få/ köpa en vuxen ”avdankad” hund (en som inte sprang så fort som dess ägare ville) och jag trodde i min enfald att det skulle vara lika lätt att hitta en whippet.

Jag mailade till minst 10 olika whippetuppfödare och lade ut lite krokar på olika hundforum men svaren lös med sin frånvaro.

Eller…. SVAREN lös inte med frånvaron för det var många uppfödare som svarade men däremot var det ingen som hade en vuxen hund att förmedla.

Efter mycket ”om och men” kom jag i kontakt med en kvinna, V, som visade sig ha svärföräldrar som var whippetuppfödare. V var dessutom någon form av ”förmedlare” när det gällde omplaceringar av whippets.

V och jag inledde en mailväxling och jag förklarade vad det var jag och maken sökte och V lovade att hålla utkik.

I samma veva satt jag min vana trogen och kollade på Blockets annonser och såg plötsligt att det var en karl i Stockholms-trakten som hade en svart whippet att sälja.

Annonsen var knapphändig och då jag ringde mannen blev jag inte mycket klokare. Han hade enligt egen uppgift bara haft hunden i typ en vecka och enligt annonsen ville han sälja den pga tidsbrist vilket jag fann mycket anmärkningsvärt eftersom mannen ägde ytterligare 2 hundar. Då inser man väl inte efter 1 vecka att man inte har tid med 3 hundar i stället för 2?

Mannen lovade att maila över bilder på hunden (som ni kanske vid det här laget har förstått var SOYA) och då jag såg bilderna bestämde jag mig slutgiltigt för att inte ”gå vidare” med just denna annons.

Jag var redan sedan tidigare väldigt tveksam till att köra ända upp till Stockholm för att titta på en hund som jag KANSKE skulle köpa och när jag såg hur FUL (!!!) hunden såg ut enligt bilderna så tappade jag intresset.

Jag hann inte mer än lägga annonsen ”till handlingarna” förrän jag fick ett mail från V där hon skrev att en hund som hennes svärföräldrar hade fött upp var till salu på Blocket- samma hund som jag precis avskrivit!!!

Enligt V skulle svärföräldrarna försöka köpa tillbaka hunden då de ansåg annonseringen som oseriös (jag kunde bara instämma) trots att de egentligen inte hade några som helst skyldigheter gentemot denne karl (han hade inte köpt Soya av uppfödarna utan av den person som köpte henne av dom).

V undrade om vi ville komma och titta på Soya om uppfödarna köpte tillbaka henne och eftersom det trots allt var en tredjedel så lång väg till uppfödarna som till Stockholm så beslutade vi oss för att i varje fall åka och TITTA.

Jag har sedan urminnes tider hävdat att det inte finns något som heter ”åka och TITTA på en valp”- alla jag känner har så klart kommit hem med objektet i fråga för vem kan motstå en valp om man går i hundköpartankar?

Med Soya var jag lite mer tveksam eftersom hon dels var vuxen och jag dels var fundersam kring hur min man skulle reagera- han hade faktiskt aldrig sett en whippet IRL :=)!

När vi körde upp bestämde vi att vi skulle ha någon form av ”signal” oss emellan om vi inte var intresserade av hunden men väl på plats tog det inte många minuter innan maken sa orden jag aldrig kommer att glömma:

”Näää…vad säger du gumman…det är väl inget att tveka på…” och resten är som man brukar säga HISTORIA :=)!

PS. Vi kommer nog aldrig att reda ut den egentliga orsaken till att Soya såldes av denne karl efter bara en vecka men i alla fall jag misstänker starkt att hon helt enkelt inte gick ihop med hans 2 övriga hundar varav en var en italiensk vinthund.

Soya hade precis löpt när mannen köpte henne och kanske blev det en massa ”tjafs” mellan Soya och hans andra hundar, antingen pga detta eller bara i största allmänhet.

Mannen försökte först sälja tillbaka hunden till den ursprungliga ägaren med motiveringen att hon hade BITIT HANS BARN (en 5-åring)!!!! men då ursprungsägaren mycket starkt ifrågasatte detta eftersom hon själv har småbarn ”backade” mannen och tog tillbaka det han sagt. Fruktansvärt att ljuga om en sådan sak tycker jag då ju just en sådan lögn kan få mycket allvarliga konsekvenser för en hund.

Jag pratade med den ursprungliga ägaren en kort tid efter vårt köp och hon hade bara det bästa att säga om vår fina hund (som hon sålde pga sjukdom) och allt hon sa stämde med även vår uppfattning om världens bästa Soya :=)!

Veckan som gått

Vad har hänt under veckan som gått?

Tja…inget särskilt faktiskt som jag kan komma på…

Just nu går nog det mesta sin gilla gång i och med att varken hundträningarna eller hästtävlingarna har kommit igång och ärligt talat längtar jag i dagsläget varken efter det först eller sistnämnda- inte under rådande temperaturer och väderlek i alla fall.

På tal om vädret så känns det just nu som att man aldrig riktigt vet vad man kan förvänta sig när man stiger upp på morgonen; blåser det isvindar, har det snöat under natten eller kan man förvänta sig blixhalka? Eller allt på en gång kanske?!?

Jag kan aldrig känna mig säker på att komma iväg med Archie till våra träningar och det stör ju så klart planeringsmänniskan i mig och gör kanske också att jag kör även då andra hade låtit bli?


Jag fick för ett tag sedan för mig att jag behövde ett skritttäcke (lättare att ta av medan man sitter till häst än mina ländtäcken) men givetvis borde jag ha tänkt på detta lite tidigare in i vintersäsongen för nu var utbudet minst sagt magert i de affärer där jag kollade.
Antingen fanns det helt enkelt inga täcken i Archies storlek eller så var de hutlöst dyra utan att vara särskilt snygga för det.

Eftersom jag visste att Sally skulle till Ullared i lördags bad jag henne att kolla där och för första gången i världshistorien tror jag så köpte jag hästutrustning osedd (!!!) och investerade hela 100 kronor i ovanstående täcke :=)!

Jag ska i ärlighetens namn säga att det var just priset som gjorde att jag vågade ta en chansning och jag tänkte i mitt stilla sinne att jag skulle kunna slänga ett täcke som inte passade i soporna om det bara kostade en hundring.

Nu passade täcket aldeles utmärkt och även om det egentligen inte alls är i min smak (gillar inte svarta täcken) så var det bara detta som fanns och nu har jag ett täcke i alla fall.


I fredags slutade Soya att löpa och det var väldigt skönt även om hon accepterar sitt supergulliga tikskydd till 100 %.
Jag tycker att hon är sååå söt i sina badbrallor (tikskyddet är gjort i baddräktsmaterial) och har fått mig många skratt av att titta på henne men det är ju ändå lite bökigt att hålla på att ta av och sätta på detta x antal gånger varje dag och något jag gärna slipper.


I veckan läste jag också ut ovanstående böcker, den första boken på bilden är den sjunde i en serie om olika mord i Fjällbacka medan den andra är den tredje i en serie om komissarie Colt i Stockholm. Båda absolut läsvärda om man gillar den typen av böcker.

På tal om böcker måste jag också rekommendera att ni tittar på ”Damernas Detektivbyrå” som går som serie på tv 1 på söndagarna klockan 21.15.
Jag har läst alla böckerna och precis som jag blir sugen på att åka till England när jag tittar på ”Morden i Midsomer” så får jag lust att ta en ”tripp” till Botswana när jag följer denna lättsamma serie :=)!

Tips mot jobbiga förkylningar!

Eftersom jag fortfarande inte har något roligt hästigt ämne att avhandla tänkte jag passa på att tipsa er om något som man kan ha stor nytta av som både människa i allmänhet och ryttare i synnerhet (så att man orkar med sin fyrfotade älskling).

Själv drabbas jag av förkylningar 2-3 gånger om året och tyvärr brukar de vara seglivade, dvs pågå i kanske 2-3 veckor då jag missbrukar nässpray, snyter mig tusen gånger om dagen samt hostar en hel del.

Kanske beror längden på mina förkylningar på att jag inte tar mig tiden att VILA, dvs jag jobbar, rider och står i precis som vanligt i stället för att ta det lugnt?

Hur som helst blev jag för ungefär 1 år sedan tipsad om ett naturpreparat som heter ESBERITOX (säljs på apoteket och kostar lite mer än 100:– för en kur om jag minns rätt).

Detta medel (tabletter som man äter 3 ggr/ dag) ska man helst börja äta så fort man känner minsta ANTYDAN till förkylning.

Jag, skeptikern, måste erkänna att jag var mycket tveksam till eventuell effekt men efter att nu ha lyckats häva en förkylning mer eller mindre på 1-2 dagar och förkorta en annan med många dagar och utan att behöva ta en enda näsdroppe så är jag övertygad om att medlet funkar, i alla fall på mig.

Så helt klart värt att prova, framför allt om ni brukar ha lika jobbiga förkylningar som jag!

Jag ska inte utmana ödet och berätta när jag var förkyld senast för då blir jag väl sjuk ”som ett brev på posten” men det finns goda skäl att lita på mitt tips- så mycket kan jag säga i alla fall :=).

Speciella annonser, del 12

Notera hur exakta dessa annonsörer är med priset :=):

Vad sägs om en begagnad sadel för 810 kronor?

http://www.blocket.se/kristianstad/Jattefin_svart_allround_sadel_25256930.htm?ca=23_11&w=1

http://www.blocket.se/kristianstad/B_ponny_utlanas_pa_foder_25362143.htm?ca=23_11&w=1

Ponnyn kostar alltså 21.500 kronor och….

http://www.blocket.se/hassleholm/Trevligt_halvblodssto_25350384.htm?ca=23_11&w=1

….halvblodet 31.250 kronor.

Undrar om man kan pruta :=)?

Gult är fult men blått är flott…eller? (både hund och hästinlägg)

Jag brukar säga att det finns en partner för alla, liksom det finns en häst för alla ryttare och en hundras för alla hundtokiga.

Ibland träffar man ju folk som i alla fall jag tänker ”hur blev han/ hon gift” eller så ser man en jätteful hund vars ägare avgudar den eller en häst som går som en kråka men där ryttaren är hur nöjd som helst och det är ju det som är så härligt: alla tycker inte likadant om allting för tänk vad tråkigt livet hade varit då!

I en diskussion längre ner (som från början handlade om Archies svans) skriver jag att jag i min ungdom tyckte att fuxar och skimlar (de som inte blev ljusare med tiden) var de absolut snyggaste hästarna.

Och kanske pga detta så var den första hästen jag köpte en mörk, mörk skimmel- ursnygg- vilket både jag och många med mig tyckte.

Den andra hästen jag köpte var enligt samma logik en fux :=)!

Sedan köpte jag Heron och sedan dess har jag faktisk tyckt att just hans färg är den snyggaste även om det är mer än 20 år sedan detta köp ägde rum.

Att jag därefter köpte Décima (efter att egentligen ha varit långt mer intresserad av ännu en mörkbrun valack) får jag väl tillskriva förnuftet– för hur det än är så är det inte färgen man rider på och i just det sistnämna fallet så rörde sig den mörkbruna hästen som en gammal kråka medan Décima svävade fram över ridhusbottnen :=).

När jag ville köpa Archie redan efter att ha sett honom 2 sekunder på stallgången….ja …hur ska man förklara det?

Jag vill tro att jag inte bara blev bländad av hans utseende utan att jag ju dessförinnan hade hört mycket gott om även hans andra kvalitéer men jag undrar än idag om jag inte hade köpt honom även om han hade slängt av mig vid provridningen :=)?

Idag skulle jag, om jag köpte en ny häst, helst inte köpa en skimmel eller en fux men jag hoppas och tror att jag ändå hade låtit andra egenskaper väga tyngre än en eventuell icke önskvärd färg.

Vad gäller whippets är det samma sak som med hästar; de kan ha många olika färger och olika människor har även där olika smak.

Om jag ska drista mig till en gissning så är de ”brindlade” (”randiga”) whippetarna vanligast och just de tycker jag är…om uttrycket ursäktas…minst vackra…om man nu får säga så (jag känner flera brindlade whippets så jag får här be om ursäkt till deras ägare…. ).

Själv tycker jag att de enfärgade whipparna med stora fläckar i en avvikande färg är finast- det vi hästmänniskor kallar ”skäck” och så de som är helsvarta förstås :=).

De komiska är att jag inte ens tänkte på att det kunde finnas helsvarta whippets innan vi köpte Soya och eftersom hon var lite av en ”specialbeställning” (vi ville köpa en vuxen, rumsren och lydig hund) så kunde vi egentligen ha fått hem en whippet i vilken färg som helst och jag undrar om jag då hade tyckt något annat än det jag tycker idag?

För när jag hade mina gula greyhounds så tyckte jag ju att de var jättefina :=).

Även om jag får otroligt mycket komplimanger för Soyas ganska speciella utseende (hon är ju helt svart förutom några få vita strån på en tass) så har jag hört att ”antingen tycker man att svarta whippets är jättesnygga eller så gillar man dom inte alls”.

Så det är verkligen så att smaken är som baken…och som sagt…tur är väl det!

Som avslutning en läsarfråga:

Vilken tror ni är den mest populära hästfärgen? Motivera gärna svaret!

Själv tror jag att svart och mörkbrun är mest populära (”Svarta Hingsten” har väl tjusat mer än en läsare, ha ha).

Svans-bild på Archie-look-alike!

Tänkte leta upp en bild på Archies flotta svans men hittade faktiskt ingen riktigt bra som gör honom rättvisa OCH där ryttaren (moi) inte ser ut som en knäppgök!

Så jag kollade helt fräckt på min goda väns hemsida eftersom hennes häst otroligt nog är väldigt lik Archie på BILD.

Jag skriver otroligt nog för dels har vi ju så klart köpt våra hästar oberoende av varandra :=) och dels så är hästarna inte speciellt lika IRL medan man på vissa bilder lätt hade kunnat förväxla den ene med den andre.

Så: här ser ni hur JAG tycker att en fin svans ska se ut :=)! OBS! Det är inte min vän som rider på bilden.

Lite hår-resande läsning :=)?

Som redan nämnts i tidigare inlägg tryter min inspiration lite just nu så ni får stå ut med mer eller mindre tramsiga inlägg framöver.

Under avdelningen ”Otroligt intressant vetande” eller som vi sa när vi var små: ”intresseklubben antecknar” eller ”aj, jag fick en intresse-PIL (?!?!) i ögat” kan jag berätta följande:

Härom dagen då jag var hos Ebba och hon red Archie noterade jag hur OTROLIGT vacker SVANS han har :=)! Det har jag förvisso alltid vetat men ibland blir man hemmablind och ser inte längre det självklara :=)!

Det hade så klart varit ännu roligare om jag hade noterat vilka fantastiska gångarter han utrustats med eller något annat ”nyttigare” än en vacker svans men men….man tager vad man haver…

Tänkte först ”äh…jag kanske överdriver…det kanske inte är Archies svans som är så himla fin…så ser kanske de flesta svansar mer eller mindre ut” men då jag tittade på de 2 andra hästarna som reds och kunde konstatera att deras svansar motsvarande ungefär en fjärdedel av Archies pös jag stolt.

Så klart är det ju så med hår (både människors och djurs) att rena ANLAG spelar stor roll och det är då verkligen inte min förtjänst att Archie har en tjock, lång och dessutom SJÄLVLOCKLIG svans med till och med lite rödbruna slingor i. Varje hästfrisörs DRÖM skulle jag gissa *GARV*.

Fast medan en exteriördomare jag träffade en gång hävdade att en hästhals aldrig kan bli för lång så vill jag faktiskt påstå att hästsvansar, hur mycket man än vill ha dom rejäla, faktiskt kan bli för tjocka.

En fd stallkamrats häst har så tjock svans (på fullt allvar ungefär dubbelt så tjock som Archies) och den är så tung att den nästan alltid hamnar mellan benen på hästen när den går. Det ser faktiskt ganska ”dumt” ut och hästen orkar så klart inte hålla uppe denna jätteklump på något flott vis :=).