Skrivet

Vågar man köpa ett föl?

Denna diskussion hade vi på ”nätet” häromveckan och då handlade det mycket om huruvida det var smartare att köpa ett ”fint” föl i stället för att lägga pengar på en ”halv-bra” häst om pengarna inte räcker till den vuxna häst man egentligen vill ha.

Personligen skulle det nog till ganska mycket för att jag skulle våga chansa på att köpa ett föl, i alla fall så länge jag inte har eget stall (= låga kostnader i jämförlse med att betala uppstallning).

Jag misstänker att risken är att det ”kostar mer än det smakar” att köpa föl samtidigt som man under 2-3 års tid riskerar att det händer allt möjligt med den unga hästen. Det gör man förvisso med ALLA hästar men med en äldre häst har man i alla fall ”roligt under tiden” (= MAN KAN RIDA).

Dessutom bedömer JAG skaderisken som större för föl/mkt unga hästar än äldre dito. Dels har föl/ mkt unga hästar inte det immunförsvar som äldre hästar skaffar sig och dels så går föl/ mkt unga hästar oftare i större flockar = större skaderisk.

Man måste också räkna in de kostnader man har för fölet från det att man köper den. Även om man kan ordna uppstallning/ foder/ bete billigt så blir det ändå säkert minst 1000/ månad under säg 2 år innan man kan börja rida = ca 25.000 utöver inköpspriset. Jag har då räknat hovslagarkostnad (verkning), vaccinationer, avmaskning, försäkring, mineraler, foder och strö.Vad jag INTE har räknat med är eventuella veterinärkostnader vid skador o dylikt, ej heller om man råkar köpa en häst som kanske pga sen utveckling/ annat gör att inridningen måste uppskjutas. Det är ju inte alla hästar som man med automatik kan börja rida på vid en given ålder.

Vad som kanske ändå är det allra viktigaste är att man ALDRIG, inte ens om man är en proffsryttare av stora mått (vilket jag inte är :=) ) SÄKERT kan veta vad det ska bli av det ”kvalitetsföl” man köper.

Visst; hästen kan vara snygg som f.n som föl, den kan röra sig fantastiskt: men hur den ser blir att RIDA på, och om detta passar en själv; det är gambling på hög nivå! Extremt viktigt att tänka på!!!!

Förvisso tror jag att man kan påverka en ung häst OERHÖRT men vissa temperament och annat kan man helt enklelt inte förändra eller passa ihop med.

Så för egen del skulle jag nog hellre försöka spara ihop mer pengar alternativt ta ett lån och köpa en äldre häst än ett föl.

Skrivet

Varför byter du inte stall?

Ja, ni kan inte ana hur många gånger jag har fått denna fråga!

Dels undrade ju ”folk” varför jag inte passade på att byta stall då jag och min man flyttade från Malmö till Staffanstorp för över 5 år sedan och dels så kommer frågan upp då och då när man diskuterar och jämför uppstallningsvillkor med andra hästägare.

Den vanligaste anledningen till frågan är nog att vi har så begränsad hagtillgång på ridskolan; många kan inte förstå att jag vill ”utsätta” min häst för sådana, enligt vissa andra, dåliga förhållanden.

Själv anser jag att en hästs välmående inte kan baseras på enbart en enda faktor ( i detta fallet tillgång på hagvistelse); det är så mycket annat som avgör om häst och inte att förglömma RYTTARE ska trivas och ha det bra i ett stall. Därmed inte sagt att jag tycker att våra möjligheter till att släppa hästarna i hage är optimala.

Jag har, som jag redan har berättat, alltid haft mina hästar uppstallade på ridskolan MCR i Malmö. Eftersom det var där jag en gång började rida, och eftersom jag aldrig har ridit på någon annan ridskola, föll det sig naturligt att även stalla upp min första häst där.

Att jag bodde tvärs över gatan till stallet, dvs hade 5 minuters promenadväg dit, bidrog också.

Genom åren har skälen till att stanna på ridskolan varit flera och ibland varierande.

I många år arbetade jag ”extra” i stallet (på helger och när ordinarie personal hade semester) vilket gjorde att jag många, många månader inte betalade någon stallhyra över huvud taget. Detta var under mina fattiga stundentår en enorm hjälp utan vilken jag knappast hade kunnat träna och tävla som jag ville.

Fram tills för 5 år sedan bodde jag som sagt också väldigt nära stallet och hade dessutom min arbetsplats 5 minuters körväg därifrån.

Att jag under alla åren valt att stanna på ridskolan har så klart inte bara berott på ovanstående; då hade jag rimligtvis flyttat nu då jag varken arbetar extra i stallet, bor nära eller har min arbetsplats i krokarna (jag bytte arbete ungefär samtidigt som vi flyttade till Staffanstorp).

Nej, det finns fortfarande flera fördelar med ridskolan för min del och det är anledningen till att jag inte flyttar.

Jag har genom åren besökt många olika stall, pratat med massor av människor som har hästar uppstallade och även läst spaltmeter om detta på Internet.

Och en sak är klar: det finns MASSOR av stall som är usla (fallfärdiga) , med ytterst knepiga regler, konstiga hästägare, dåligt foder, inga ordentliga ridmöjligheter osv osv i all oändlighet.

Ännu har jag faktiskt inte funnit det OPTIMALA stallet, då hade jag så klart flyttat dit.

Det finns alltid en eller flera brister! Om det finns underbara, stora hagar så saknas det ridhus. Om det finns ridhus så är hagarna små och kassa. Finns det både ridhus och bra hagar så ligger stället för långt bort eller så är det något annat som fallerar.

För att ta Archies sommarstall som exempel så är nästan allt där ultimat, i alla fall över sommaren då Archie och Birk förfogar över en jättehage med massor av gräs. MEN; det finns inget ridhus och hur bra utebanan än är (och det ÄR den) så vet jag att jag aldrig skulle uthärda en höst och vinter utan ridhus, frusen som jag är och med viljan att ALLTID kunna träna när jag vill, dvs även om det är fruset och ”tusen” minusgrader ute.

På vår ridskola kan jag ALLTID rida i ett nyharvat, stort ridhus på morgonen (då jag föredrar att rida) och jag kan dessutom alltid även rida ut, oavsett underlag och väder eftersom Jägersros banpersonal håller träningbanorna i perfekt skick året runt. Jag behöver således aldrig varken transportera hästen för att kunna rida ordentligt eller låta honom stå i dagar/ veckor för att det inte går att ta sig ut pga isgata eller dylikt.

Eftersom vår ridskola inte ägs av någon/ några enskilda pesoner och i vinstintresse behöver jag heller aldrig misstänka att det snålas på fodret och ströt eller kvalitén av densamma.

Jag har hört många tråkiga historier om kollektivstall där man stulit foder av varandra, inte kommit ihåg eller i tid för att fodra hästarna (eller släppa ut och ta in från hagen) osv och jag som har ett jätte-KONTROLLBEHOV hade blivit tokig över att oroa mig om min häst får den mat han ska ha och på den tid den ska ges.

På ridskolan har vi avlönad personal som är där på fasta arbetstider och som givetvis inte har något som helst ”vinstintresse” att inte ge hästarna den mat de ska ha. De är också utbildade till att ta hand om hästarna och kan slå larm direkt om något skulle hända.

Det jag saknar mest på ridskolan är mer hagtid och gräs i hagarna. Men fortfarande så tycker jag att fördelarna med vårt stall uppväger; ridhusen, uteridningsmöjligheterna, servicen och närheten till bostad och jobb (stallet ligger mellan dessa så jag kör alltid förbi stallet på väg till och från jobbet).

Så: där har ni svaret på frågan om varför jag inte byter stall!

Skrivet

Hästar på Mallorca

Eftersom jag bara var på Mallorca i en vecka och dessutom inte brukar leta efter hästaktiviteter på min semester så såg jag inte till speciellt mycket hästar.

Enligt ett anslag på hotellet kunde man rida för 17 euro/ timme på någon ”ranch” (någon form av uteridning) i närheten men jag brydde mig alltså inte om detta.

Däremot såg jag att det ordnades ponnyridning några hundra meter från hotellet, man transporterade helt enkelt dit 6- 7 ponnier och lät barn rida på en liten snitslad bana, se bild nedan.

Notera att alla rider utan hjälm, det fanns så vitt jag kunde se inga hjälmar som man kunde få låna. Nu ”red” (läs: skrittade omkring) förvisso de flesta barnen med sina föräldrar som ledare men jag såg också några flickor som travade omkring för egen maskin.

Notera cowboy….förlåt WESTERN-sadlarna! Ponnyhästarna såg mycket välnärda ut och behövde troligen inte utföra allt för många knop för sitt levebröd, i alla fall inte på dessa ”ritter”.

Hästlastbilen som ponnierna åkte i. Jag såg tyvärr aldrig några hästar lastas i eller ur transporten. Det hade varit intressant att se hur de åkte eftersom jag inte såg några uppbindningar i lastbilen. Men de måste väl ha suttit fast på något vis?

Häst och vagn kunde man åka om man ville. Har ingen aning om vad det kostade eller hur långt man fick åka för en viss peng.
Noterade dock mycket tacksamt att ingen av de många hästarna jag såg gick orent och att de var hyfsat i hull.
Annars har man ju hört och läst om andra ”ridmänniskor” som tagit mycket illa vid sig då de sett både halta och nästan utmärglade hästar som tvingats dra på turister runt om i världen (det såg jag själv i Egypten för några år sedan och det var ingen rolig syn).

Notera hästarnas skor (det var inte så lätt att lyckas ta en närbild på dessa utan att man verkade som en misstänkt djurskyddsaktivist på hemligt uppdrag). Nästan alla hästar jag såg hade ”högklackade skor”, förmodligen för att skona benen från många timmar på asfalt.

Skrivet

Falsterbo Horse Show

På denna bana har man ridit ett par gånger….


Framridning utan hjälm


Jag är tydligen inte ensam om att rida med lite ovanligare färg på huvudlaget (en konkurrent kallade det vid ett tillfälle för RÖTT- det är brunt). Här Don Charly, vinnare av dagens ena klass med Minna Telde i sadeln.

Efter att ha landat på Sturup sent på lördagkvällen och sedan sovit i några timmar åkte jag, Lena och Josefine till Falsterbo horse show för att låta oss inspireras av dressyr på den högre nivån.
Och nog blev man inspirerad och ridsugen! Det blir jag alltid när jag ser på god ridning av högre klass och det var nog tur för Archie att jag inte skulle rida på kvällen. Då hade han fått gå så att det räckte och blev över *skratt*!
Van som jag hade hunnit bli vid Mallorcas gassande sol höll jag på att frysa ihjäl i blåsten i Falsterbo, den nybyggda läktaren under tak (fin!!!) var ett riktigt blåshål och räddningen blev till slut ett nyinköpt vintertäcke till Birk som jag och Josefine svepte in oss i.
En av mina första ridlärare (Åsa Stibner) var speaker och küren kommenterades trevligt av Karstin André och Ulla Håkansson.
Lika roligt som det är att titta på ekipagen inne på banan (där jag för övrigt själv har ridit många gånger med Heron- dock på en annan nivå) tycker jag att det är att studera vad som händer på framridningen.
Noterade att många red fram utan något på huvudet och att ca 50 % red med långa hjul/stjärnsporrar medan övriga verkade föredra den typen av sporre som jag numera använder (gansk lång och med en liten kula som ”avslutning”).
På denna nivå ser man inga skumpande ryttare, gapande hästar eller annat som stör ögat så det var allt igenom en trevlig upplevelse.
Efter dressyren passade vi även på att titta in i några av de enorma mängerna tält där man sålde allt som man kan tänkas behöva för häst och ryttare och mer därtill.
Trots att jag är erkänt shoppning-glad och hade en välfylld plånbok med mig blev det inget annat köp än 2 schabrak för 100:–/ st.
Jag har märkt att alla mina schabrak blir rätt så slitna relativt snabbt och framför allt så KRYMPER de trots att de tvättas i 40 grader så numera köper jag hellre billiga och snygga schabrak än dyra dito- de krymper lika fort trots att de kostat det dubbla eller mer. Att jag bara rider med vita schabrak förbättrar ju inte hållbarheten precis; tycker aldrig att man får dom helt vita efter några tvättar.
Annars blev det som sagt inget mer köpt, jag tycker att jag har allt jag behöver och priserna var inte billigare än i tex Ullared.

Skrivet

Veckan som gått

Inte heller om förra veckan finns det så mycket att rapportera, i alla fall inte vad gäller det ridmässiga eftersom Archies vila fortsatte.

Dock har jag nu börjat rida så smått igen och det var både trevligt och föga förvånande att det efter 2 veckors vila bara var att svinga sig upp i sadeln och rida som om ingenting hade hänt.

Archie var inte det minsta tittig, eller busig eller ”konstig” på något annat vis heller för den delen och även om jag vet att vissa andra ryttare skulle finna en sådan häst TRÅKIG så tycker jag om det förutsägbara, i alla fall när det gäller ridningen. Livet har så mycket överraskningar i beredskap ändå så jag klarar mig gott utan en massa ”idéer” när jag rider. Jag skulle ärligt talat finna det tämligen irriterande om Archie sprang omkring och glodde på grejer, hoppade till för sådant som han sett tusen gånger, försökte bralla iväg eller göra annat som jag sett att andras hästar gör till sina ägares glädje/ rädsla/ frustration/ överseende…..välj själva…

Jag var på Mallorca nästan hela förra veckan och gjorde inte mycket annat än att ÄTA och SLÖA så det känns faktiskt skönt att ha kommit in i lite mer normala rutiner igen. Jag hoppas att Archie tycker detsamma och han ser i alla fall lika fin ut som alltid och känns som sagt bra att rida, det lilla jag har känt på honom.

Någon träning för Birgitta blir det inte denna veckan men förhoppningsvis nästa.

Skrivet

Tillbakablickar: Heron lär sig ATT byta galopp

Som ni redan har läst och förstått var det inte det lättaste projektet i världen att lära en gammal häst att sitta…förlåt BYTA.

Jag var orutinerad och utan känsla och Heron hade i många år tillåtits att gå i förvänd galopp så till den milda grad att det var som en fjärde gångart för honom. Det fanns inte DET som kunde rubba hans balans och därigenom automatiskt öppna upp för ett byte!

Hur jag och min dåvarande tränare till slut lyckades få Heron att förstå vad han skulle göra minns jag faktisk inte idag, det var säkerligen en kombination av flera olika taktiker. Men till slut fick vi till det och Heron tävlade ju, som jag har berättat om, i medelsvår dressyr i flera år vilket så klart hade varit omöjligt om han inte hade lärt sig att byta korrekt.

När man frågar ”folk” vilken som är den vackraste dressyrrörelsen tror jag att de flesta svarar piaff eller passage men för mig har alltid bytena i varje varit det som jag allra helst har velat uppnå och som jag tycker ser så vackert ut.

Och när Heron var 12 år gammal (nästan 13) började vi nosa på byten i varje! Tyvärr hann vi inte mer än påbörja detta, för mig nästan ouppnåeliga mål, förrän Heron blev halt, utdömd och ja….sedan blev det inget mer av det.Men jag hoppas fortfarande på att en dag rida byten i varje, då med Archie om inte allt för många år i framtiden. Det är en av mina drömmar!

Skrivet

Tillbakablickar: Heron lär sig INTE att byta galopp

Ibland läser/ hör man om människor som får frågan om de ångrar någonting i sitt liv. Och nästan undantaglöst så svarar ”man” att man inte ångrar NÅGOT, en stor lögn eller i vart fall en bra förmåga till FÖRTRÄNGNING anser jag. Nog tusan finns det alltid saker man kan ångra, stora som små?

För egen del har jag lärt mig att det alltid kommer att inträffa saker som man ångrar eller ”gör fel” och det bästa man kan göra av detta, eftersom det ändå redan har hänt och inte går att få ogjort, är att TA LÄRDOM för framtiden och inte upprepa samma idioti IGEN!

Vad gäller min hästhållning har jag gjort mycket dumt pga okunnighet och ungdomlig ogenomtänkthet.Vad jag idag betraktar som en av mina största dumheter har dock fört det goda med sig att jag sedan dess vågar stå för mina åsikter på ett helt annat sätt än tidigare och också vågar ingripa när jag tycker att något är fel.

Den händelse som jag ska berätta om utspelade sig när Heron var kanske 7-8 år gammal , dvs för ca 15 år sedan. För att inte den berörda personen i handlingen ska känna sig svartmålad lämnar jag inte ut så mycket detaljer.

Jag var, som säkert framgått, inte så skicklig som ryttare när Heron köptes och hade aldrig lärt någon häst att byta galopp. För att göra en lång historia kort hade Heron inga ”naturliga anlag” för detta (för byten) och för att ta ett ”skräckexempel” så kunde han hoppa en hel 1.30-bana på tävling utan ansats till att byta galopp när han borde. Den förvända galoppen satt som cementerad i honom och det såg ju så klart ganska dumt ut när han hoppade på dessa höjder i ”fel” galopp.

Vid ett tillfälle då jag red påtalade en person (en mycket känd ryttare, jag säger inget mer) att min häst var ouppfostrad och verkligen borde byta galopp ordentligt. Om jag försökte att hjälpa till med spöt för att få till ett byte så sparkade Heron argt i sargen och detta gjorde personen (som vi kan kalla X) vansinnigt irriterad.

X ville sitta upp på Heron för att ”lära honom att byta galopp och inte slå mot spöet”.

Jag (vi kan kalla mig IDIOTEN) hoppade av och lät X sitta upp.

Det som därefter hände vill jag helst förtränga! X piskade till Heron, Heron slog i väggen, X blev jättearg och piskade ÅTER till Heron som ÅTER slog i väggen. Och så fortsatte det……Ingen ville/ skulle ge sig och att inbilla mig eller någon annan att Heron genom denna taktik lärde sig att byta galopp eller att sluta slå mot spöt var skrattretande. Det var enbart en prestigekamp som X ville vinna, han var inte van vid något annat. Jag minns faktiskt inte hur det hela slutade mer än att X till slut hoppade av hästen som då hade ändrat färg från mörkbrun till VIT av allt lödder som hade piskats/ stressats upp.

Heron var helt nollställd i ögonen, han var enbart uppstirrad och hade inte lärt sig ett dugg!

Jag minns att jag bara tog emot tyglarna och gick ner till stallet, tror knappt att jag ens sa ”tack” (vad jag nu skulle ha tackat för) och ansattes först då av världens sämsta samvete i kombination med frågan ”Varför i helvete lät jag detta ske”???

Ja, jag vet så klart varför jag lät det ske. Jag var på den tiden en ung och feg hästägare och X var inte en person som man sa nej till. Dessutom hann jag på något sätt inte finna mig och reflektera över vad som egentligen hände innan det redan hade hänt.

I det ögonblicket, ledandes på min stackars fina, snälla, genomgoda häst, som gick där med svetten droppande lovade jag mig själv att ALDRIG mer finna mig i sådant som inte känns OK för mig och/ eller min häst och det löftet har jag hållit!

Skrivet

Tillbakablickar: ovanlig betfor!

Allting är inte alltid vad det ser ut att vara; det påminner mig nedanstående händelse i ungdomen om!

Detta utspelade sig på den tiden då jag gav extra foder i form av betfor och betforen förvarade jag då i en stor plasttunna utan lock i ett av mina stallskåp.

En morgon då jag skulle skopa upp lite betfor reagerade jag på att en av ”betfor-strimlorna” såg ovanligt lång ut. Jag drog upp ”strimlan” och först DÅ insåg jag att det verkligen inte var någon befor jag höll mellan fingrarna utan en MUS-SVANS. Mussvansen satt på en stendöd mus och det skrik som kom ut ur min mun när jag äcklad insåg vad jag grävt upp och grabbat tag i var inte av denna världen (varför ”måste” vi kvinnor alltid skrika vid åsynen av möss???).

Elizabeth, vår dåvaranade stallchef, kom rusande till mig med andan i halsen.

”Vad har hänt Birgitta” frågade hon upprört.

”Jag höll en död mus i svansen” svarade jag ynkligt.

Men någon sympati från Elizebeth fick jag inte! Hon skakade bara förundrat på huvudet och sa att hon, då hon hörde mitt skrik trodde att Heron MINST hade brutit benet! Att skrika över en liten död mus var verkligen UR-LÖJLIGT och då jag kom till sans kunde jag inte annat än hålla med :=)!

Skrivet

Archie: Yddinges egen Going Kronos!

Först en dålig bild som egentligen bara vill visa en sak: Archies numera gräsliga grimma vilken gjort att jag skämtsamt kallar honom Yddinges egen Going Kronos!

I Yddinge måste alla hästar ha grimma på sig i hagen och förra året fick både Archie och Birk skav av de många timmarna med grimma på sig. Detta var innan vi korkade hästägare kom på att vi kunde sätta ludd som skydd runt grimmorna, så fort vi gjorde detta slutade hästarna att få skav.

I år tänkte vi vara förutseende och sätta på ludden direkt varför undertecknad fick i uppdrag att inhandla dylika vid klubbens vår-resa till Ullared. Väl i Ullared kunde jag konstatera att de enda ludd som fanns var GULA och ORANGA och eftersom bägge färgerna var gräsliga så valde jag den mest gräsliga (ska det va´ ska de va´ordentligt) dvs de oranga ludden.

Första gången vi satte på de nya och färgsprakande ludden på hästarnas grimmor gick mina tankar direkt till de travstall där jag höll till under en period i ungdomen. Där och då hade man säkert tyckt att dessa ludd var SKITSNYGGA.

Detta, tillsammans med det faktum att en internetläsare tyckte att Archie såg ut som en TRAVARE första gången jag publicerade en bild av honom på nätet har skapat mitt interna skämt; Archie: Yddinges Going Kronos!

Denna bild är ett försök till att illustrera vilken fin och stor box Archie har. Syns det?

Slutligen 2 bilder på Yddinges tjatigaste invånare, en anka som jag, för mig själv, har döpt till ANKIS!
Ankis kom tydligen flygande till Yddinge för några år sedan, ingen vet varifrån, och bestämde sig för att stanna.
Efter att Ankis försökt att dirigera den extremt täta trafiken på 108:an som går i närheten av stallet så blev hon vingklippt och håller sig numera mest till stallen och en intill-liggande damm.
Ankis är totalt orädd för hästar och jag har hittat henne i både Birks och Archies boxar liggande bredvid deras hö. Tack och lov är hästarna lika orädda för Ankis så de låter henne hållas.
De morgnar jag kommit först till stallet har jag mötts av en kvackande Ankis. Jag vet inte vad hon vill men ljudet är extremt tjatigt och tröttsamt att lyssna på.
Då min hästskötare Lina kom för att hälsa på för någon vecka sedan verkade Ankis direkt förstå (eller rättare sagt ANSE) att Lina var en inkräktare för hon höll hela tiden på att dra i Linas byxor och picka på hennes skor. Så gör hon aldrig med oss som hon är van vid.

Skrivet

Tillbakablickar: Décima mästare i flätbevarande!

Alla, såväl människor som djur tror jag har en eller flera speciella talanger. I Décimas fall var det helt klart ”flätbevarande”!

Nu undrar ni säkert vad detta är (det hade jag också gjort) och förklaringen kommer här:

Jag tävlar, som jag säkert nämnt, ytterst sällan 2 dagar i rad. Det händer kanske 1-2 gånger om året.

Vad jag däremot nog inte nämnt är att det absolut tråkigaste med att tävla för min del är FLÄTNINGEN.

Jag vet egentligen inte varifrån denna aversion kommer eftersom alla hästar jag haft har varit snälla att fläta, har haft lätt-flätat hår och jag har fått till snygga flätor på kanske 30-45 minuters ”jobb”. Men som sagt: JAG HATAR ATT FLÄTA!!!!

De få gånger jag valt att tävla 2 dagar i rad har jag givetvis inte velat fläta 2 dagar i rad. Jag har försökt att låta hästarna stå kvar med sina flätor i håret och för Heron fick detta ganska tråkiga konsekvenser innan jag insåg att detta inte var så smart.

Jag hade förutom manen flätat Herons extremt korta, klena pannlugg och när jag skulle ta bort alla flätor efter 2 dagar fick jag hela pannluggen i handen. Heron hade gnuggat sig mot något och lyckats dra loss ALLT av den redan mycket sparsamma pannluggen!

Efter denna incident vågade jag inte lämna Heron ens en minut med flätor i boxen! När han var färdigflätad fick han gå in i boxen för att äta men jag stod alltid på helspänn utanför och bevakade hans minsta steg. Så fort sista tuggan var uppäten rusade jag in och slet ut honom innan han hann börja bearbeta stolparna i boxen med sin hals. Han tyckte verkligen att det var skönt att gnugga flätorna och var snabb som en blixt om man inte passade honom.

Décima däremot! Hon borde fått någon form av pris för sin skicklighet i att bevara flätorna över natten! Trots att hon stod på spån hittade man ibland inte ens en enda spån-flisa i hennes hår och alla flätorna var fullständigt intakta! Andra spår visade att hon faktiskt HADE legat ner och sovit men hur tusan hon höll huvudet och halsen för att inte rubba flätorna är för mig en gåta!

Jag närde en svag förhoppning om att även Archie skulle visa sig vara en flätbevarare, trots att jag tycker mig se att det inte bara är skillnad mellan killar och tjejer hos människor utan även hos hästar (tjejer är mogna och allvarsamma, killar är fjantiga och barnsliga-hård generalisering, ha ha).

Men nej….enda gången Archie stod med flätor över natten var det i princip inte EN ENDA fläta som var intakt! Om HAN skulle ha något pris så var det i så fall som ”Bästa flät-FÖRSTÖRARE”!