När jag var på en dressyrtävling nyligen slog det mig att det var länge sedan jag såg någon rida fram med boots.

När jag BÖRJADE tävla dressyr var inte boots ens UPPFUNNA höll jag på att skriva men det var de så klart även om de undantagslöst användes vid hoppning/ fälttävlan (och då var det sådana där gummiboots som man fick DRA på – urjobbigt och någon gång drog i varje fall jag ITU bootsen i mina ansträngningar att kränga dom över hovarna).

Någon gång mellan det att jag köpte Décima och började tävla med henne (1999-2000?) måste det av någon för mig outgrundlig anledning ha blivit MODE att rida fram med boots på dressyrtävlingar för helt plötsligt så gjorde ”alla” det!

Nej, inte riktigt alla så klart men i vart fall 25-50 % av ekipagen?!?!? Och vissa hade boots på både fram och bakbenen?!?!?

Jag förstod ingenting; är inte hela tanken med dressyr att man ska rida på en balanserad häst som ska veta var den sätter fötterna?

Visst finns det så klart säkert de hästar som BEHÖVER boots även vid dressyrridning men jag vill påstå att dessa i så fall är i klar minoritet, inte i majoritet.

Hur som helst ”måste” detta ha varit ett modenyck för idag är bootsen åter borta från framridningarna. Nu har jag som sagt inte sett dom sedan jag började tävla med Archie och det är säkert lika bra det!

När vi ändå är inne på mode som kommer och går (eller består) så får man ju säga att schabraken verkar ha konkurrerat ut vojlockarna för gott.

När jag köpte min första häst undrar jag om det ens FANNS schabrak; jag såg i varje fall aldrig några.

Numera ser jag däremot nästan aldrig vojlockar, varken på tävling eller när folk rider till vardags och så har det varit i många, många år.

På tal om vojlockar och schabrak skulle man lätt kunna tro att dessa, då man tävlar dressyr MÅSTE vara vita/ ljusa.

Jag minns att jag tidigt i våras såg ett ekipage som tävlade med brunt schabrak och flera på läktaren var helt förundrade: ”FÅR man verkligen ha ett sådant schabrak när man tävlar” undrade man. Och det får man! Det står ingenstans i TR vilken färg schabraket/ vojlocken ska ha men trots detta så rider 99,9% av alla ryttare med vita diton. Intressant!

Nästan lika vanligt är det att ryttarna flätar sina hästar trots att inte heller detta är något tvingande enligt TR. De gånger per år jag ser en oflätad häst på dressyrtävlingar kan räknas på ena handens fingrar oavsett nivå på tävlingen och det är nog också något som kommer att bestå under överkådlig tid framöver (hoppas jag).

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Nu så här på lördag morgon har jag precis varit i stallet och släppt ut hästarna (även fast jag inte behöver).

Men jag ville säga hejdå till Arch; nu ses vi inte på en hel vecka eftersom jag flyger till Mallorca i eftermiddag. Birks ägare ska vara hästvakter, dvs ta in från hagen, mocka och borsta lite.

Men ni som är lässugna kan vara lugna: det finns färdigskrivet material för hela nästa vecka så ni kommer att kunna kolla bloggen dagligen för nya inlägg.

Jag väntar fortfarande med spänning på svar från ”Anonym” som för några dagar sedan hade synpunkter på hästhållningen vad gäller våra lektionshästar. Skulle vara intressant att läsa vad denna skribent menat med ”för övrigt tycker jag fortfarande det är stora brister i hästhållningen även om de förbättrat en del under de här 20 åren. Men nog finns mycket kvar allt”. Kanske får vi svaret inom kort?

Sedan i måndags har jag fått flera kommentarer kring inlägget ”Veckan som gått” som bla handlade om att Archie nu har fått en kortare vila.

Eftersom jag har svarat ganska utförligt på kommentarerna (senaste idag) får ni nöja er med att läsa dessa, jag publicerar inget nytt inlägg kring något annat ämne IDAG.

Alla kommentarer finns som vanligt samlade under inlägget ”Veckan som gått”.

Om ni vill ge ytterligare kommentarer på det inlägget (eller något annat) är jag tacksam om ni kan kalla er för något annat än ”Anonym” då det annars blir svårt att särskilja den ena anonyma personen från den andra. Och i alla fall jag tycker att det är mer givande att veta om det är en och samma person som skriver flera kommentarer eller om de är flera olika som vågar sig på synpunkter.

Härom dagen läste jag ett inlägg på en annan häst-blogg som fick mig att dels svara blogg-skribenten och dels att fundera lite över hur öppenhjärtlig man egenligen ska/ bör vara på olika Internet-forum för sitt eget bästa.

Jag har berört detta lite flyktigt i inlägg kallat ”Mina läsare” i förra veckan men tänkte här vidareutvecka resonemanget lite.

Bakgrunden är den att bloggskribenten som jag refererar till tidigare varit väldigt öppen om olika problem hon haft med sin häst. Hon har efterfrågat råd via nätet och har också fått sådana samt även kommentarer som inte alltid tett sig så välvilliga.

Efter ett tag har bloggskribenten kommit fram till att hon inte längre vill vara så öppen eftersom hon märkt att de åsikter/ synpunkter hon fått har blockerat henne i ridningen trots att hon egentligen borde strunta i vad vilt främmande människor anser om henne, hennes häst och ridning.

Jag kopierar nedan delar av det svar jag författade till bloggaren men ordar inte mer om detta i just det här inlägget eftersom svaret i sig är ganska uttömmande för min del:

Hej!

Jag är en av dom som flitigt kommenterat dina inlägg på det forum du hänvisar till och jag läser också tämligen ofta din blogg.

Jag vill börja med att kommentera dina kloka synpunkter kring det här med ”öppenhet tack vare Internet” men också den risk detta kan innebära.

”Hela världen kan läsa” och till råga på allt KOMMENTERA och ha (ibland gräsliga/ korkade/påhoppande/ you name it) synpunkter på det man skrivit. Jag är själv oerhört medveten om detta då även jag, som du vet, har en blogg där jag är långt ifrån hemlig. Eftersom jag skrivit så mycket i bloggen har det gått så långt att jag OFTA tänker långt innan jag satt mig ner framför datorn ”hur ska jag nu skriva för att inte detta ska missförstås” eller ”nu tar det väl hus i helvete”.

Jag är en extremt öppenhjärtlig person som aldrig har velat vara ”hemlig” på nätet eller undanhålla sanningar. Men ska jag vara ärlig så har jag insett att man inte kan, eller rättare sagt BÖR skriva om allt för hur det än är så kan det skrivna ordet missförstås, medvetet eller omedvetet.

Jag känner igen enormt mycket från ditt tävlande från när jag själv började tävla vilket kanske är anledningen till att jag gett dig så många kommentarer.

På den tiden fanns inte Internet och jag undrar om jag då hade varit så öppenhjärtlig med mina träningar och resultat? Tveksamt. Idag, 20 år senare och förhoppningsvis både duktigare och framför allt mer säker på mig själv kan jag bjuda på även motgångar, kanske för att de hittills varit FÅ????

Skulle min häst plötsligt börja misslyckas enormt på tävlingsbanorna kan jag inte lova att jag kommer att skriva om detta eller så kanske jag inte väljer att skriva ”hela sanningen”.

Det finns alltid ”förståsigpåare” och ibland rent av elaka människor som tycker om att platta till andra när tillfälle ges. Är man väldigt öppen själv ökar risken att få sådana människor på sig.

Du har, liksom jag, valt att vara mycket ärlig och öppen och tycker nu att detta har straffat sig på sätt och vis (du har fått mentala blockeringar).

Mitt råd till dig är, precis som du själv varit lite inne på, att INTE basunera ut allt för ”kreti och pleti”. Tänk på vad du skriver om på nätet och om du orkar/ vill stå för de reaktioner som eventuellt kommer. Kanske du bara ska skriva om det bra?

Detta råd ger jag inte bara dig utan faktiskt även mig själv då JAG ibland behöver tänka på vad som kommer ut ur munnen eller från tangenterna.

Jag har alltid haft åsikter, åsikter som inte alltid uppskattats av alla och jag har också genom åren fått ta mycket skit för min öppenhjärtlighet. Och tyvärr är det inte alltid den som vågar säga alla sanningar som röner den största uppskattningen, det har varit rätt så ensamt på toppen ibland fast jag vetat att även andra tyckt samma sak fast de inte vågat stå för det. Så numera är jag försiktigare FÖR MIN EGEN SKULL och råder dig att vara detsamma!

Efter några kommentarer kring gårdagens inlägg om att Archie har en kortare viloperiod nu började jag fundera på det här med vila/ bete överhuvudtaget.

Jag har i ”alla” år hävdat att bete är mer till för hästägaren än för hästen, i alla fall om vi med bete menar ENDAST bete, dvs ingen ridning och med hästen avser en individ som inte är att betrakta som en unghäst.

Jag tror helt enkelt att vissa hästägare tycker att det är skönt att slippa ridning med allt vad det innebär (mockning, persedelvård mm) när de är lediga, solen skiner och man vill ägna dagarna åt att umgås med familjen, resa bort eller bara VILA. Inte att förglömma blir det också för många långt billigare att ha hästen på bete än uppstallad.

Och inget fel i det! Har man tillgång till ett bra bete så tror jag att hästen mår hur bra som helst av att gå och slå dank ett tag men det som känns lite fjantigt är när hästägarna säger att hästen BEHÖVER sin vila. Det känns lite som att dessa hästägare inte vill stå för att det är de som vill SLIPPA rida utan skyller på att hästen ”måste” vara ledig och ha semester precis som vi människor (ännu ett förmänskligande av våra fyrfotingar).

Vuxna hästar som rids av ”normalryttare” (dvs tränas relativt ”lätt”) anser jag inte har något behov av 2-3 månaders konstant gräsätande utan någon motion.

Jag har också sett flera exempel på hur det blir när sådana hästar kommer hem från sin långa ledighet. Hästen är ibland smällfet och det tar en evighet att banta bort allt överflödigt hull. Pga hästens omfång kan man inte heller börja rida ordentligt förrän efter flera veckor så vilan man gav hästen på betet blir oftast vädligt lång om man även lägger till tiden för igångsättning och bantning.

Nu tycker jag inte att det är så många som låter de vuxna hästarna vila så länge, de flesta väljer antingen en kortare vila (max 1 månad) eller så rider de under tiden hästen går på bete.
I vårt stall blir det i alla fall allt mer ovanligt att vuxna hästar släpps på bete och en del väljer till och med att rida hela sommaren utan någon vila alls.

Vad gäller den unga hästens behov av vila är saken givetvis en annan vilket jag också tycker framgår av mina svar till kommentarerna kring gårdagens inlägg.