Veckan som gått

Under veckan som gått har jag fortsatt med min igångsättning av Archie. Vi rider nu 35-45 minuter per pass och har även börjat galoppera så smått.
Jag försöker att rida varierat och träna på ”allt” som vi behärskar och vad gäller exempelvis bytena fungerar de bättre än någonsin. Inga tendenser till hopp och skutt och galoppen är oförändrad före, under och efter bytet så det känns väldigt positivt.

Archie är som alltid otroligt snäll och jag märker ingen skillnad på hans humör eller beteende nu när han inte går för fullt.

Att bralla, försöka sticka iväg osv har aldrig funnits i hans sinnevärld och även om jag ibland vid ren dressyrträning skulle önska lite mer ”elektricitet” är jag väldigt glad att slippa sådana former av överskottsenergiyttringar.

Själv känner jag mig som alltid vid denna tid på året trött och sliten och det beror inte på något annat än det ständiga mörkret och usla vädret.

För att till viss del kompensera att jag så ofta är i stallet då solen antingen inte har hunnit gå upp eller redan har gått ner har jag börjat att ta några timmar ledigt 1-2 arbetsdagar per vecka för att hinna rida medan man fortfarande ser hästen framför sig.
Det är otroligt skönt att kunna ha denna flexibilitet på jobbet och det är något jag värderar högt.

Nu ser jag fram emot att återuppta träningen för Ebba och ett första pass är bokat till den 22:e. Jag gillar INTE att träna för mycket på egen hand faktiskt utan vill gärna ha en tränares öga på mig, inte bara för att jag alltid har tyckt att det är ROLIGT att träna utan också för att förvissa mig om att jag inte hittar på några tokigheter på egen hand.

I lördags var jag på en ponnyhopptävling och tittade när Sally red och det var roligt att för en gångs skull slippa känna att jag själv var tvungen att prestera utan jag kunde bara gå omkring och mysa.

Min egen säsong börjar i månadsskiftet januari/ februari men då finns det inte så mycket tävlingar att välja bland. Dessutom kan ju vädret ställa till en del oförutsett så även om man hade TÄNKT att åka någonstans så kanske det inte blir av.

I lördags hade vi också julshow i stallet och jag tycker att det var en utmärkt prestation att få ihop 6 olika show-inslag med enbart privatägda hästar då vi ju inte har någon ridskoleverksamhet på anläggningen.

Söndagen tillbringades till stor del i stallet eftersom det var min tur att ha ”jour” vilket man har var 7:e söndag.

Att ha jour innebär att man ska fodra 7 hästar klockan 07.00, kring 14.30 samt 19.00 samt att släppa ut samma hästar vid 08.00 och ta in dom vid 14.30.
Denna form av stallarbete är verkligen långt ifrån den mängd obligatoriska pass man har i många andra privatstall så det känns inte det minsta betungande faktiskt.

Även Soya fick sin beskärda del av socialt umgänge under helgen då vi var på den sedvanliga whippetträffen i Malmö i söndags. Sammanlagt 6 busar lekte och hade roligt tillsammans och det är både kul och intressant att studera vilka roller i en flock olika hundar tar och/eller får.

Till skillnad från vissa knäpphundar (dock ej whippets :=)) som ”hugger först och frågar sen” är Soya otroligt försiktig och väljer hellre att springa ifrån en hund som verkar otäck än att ”snacka om saken”.

När vi har varit många hundar på träffarna har det varit ganska tydligt att Soya är mer av en ”betraktare” som springer lite vid sidan av än en av dom som ska armbåga sig fram och höras och synas mest.

Nu när en unghund (Bella) har börjat delta i träffarna märks det ofta att Soya har ”kaxat till sig” eftersom det nu finns NÅGON som HON kan bossa över. Soya är inte stygg på något vis men markerar ganska tydligt och ofta att ”jag är äldre än du”. Tack och lov verkar Bella inte allt för bekymrad över Soyas dominanshandlingar och hon kan också själv springa fram och försöka ”få igång” Soya när hon är på det humöret.

Tömkörning i gryningen

I morse var det för ovanlighetens skull inte regnigt och lerigt utan kallt och fruset i marken.

Jag vill gärna passa på att motionera Archie utomhus på helgerna eftersom det nästan alltid är beckmörkt när jag kommer till stallet på vardagarna.

Att trava och galoppera uppsuttet kändes inte så lockande på så pass fruset underlag som rådde överallt idag men att trava i ”smygis-trav” på töm fungerade hur bra som helst.

Archie har verkligen fått in tänket att trava sakta men utan ”ben-harvande” (läs: släpande ben) och jag kan nu promenera obehindrat bakom medan gossen arbetar.

Ibland springer jag förvisso också själv några hundra meter men det är himla praktiskt att slippa göra det heeela tiden :=).

Ett dygn i Birgittas liv så som hon alltid skulle vilja leva det!


Fredag 18.00: Soya gör sig redo för en ny träning med….

….Mulle och Sally. Mamma Maj är som alltid redo med en hjälpande hand och allmän support!

Otroligt nog är hetsporren Mulle fullständigt obekymrad (må jag aldrig få ångra dessa ord….) över Soya som oftast ligger centimetrar ifrån där Sally ska rida.
Och Soya är (tyvärr???) så van vid världens snällaste Archie att hon inte tvekar att ligga kvar raklång och fullständigt avslappnad hur nära Sally än rider och även om det är i full galopp :=)!

Lördag 8.30: Härlig uteritt med 2 av mina älsklingar. Archie med kandaret på eftersom jag nu har börjat använda denna betsling lite mer frekvent. Även om man får rida en hel del medelsvåra klasser på träns är det inte fel att redan nu börja vänja gossen vid kandaret.

Här är vi på väg tillbaka till stallet. Ridhuset är den gula byggnaden längst fram och till höger i bild är trädgården där Soyas bästis Enzo bor. Ibland är Enzo ute när vi rider förbi och då leks det en stund innan vi fortsätter vår tur.

Klockan 11.00: Lilla Pippi pustar ut i soffan med en av sina 10-kronors leksaker från Ullared.

13.00: Att tigga av en annan älskling, Micke-pappan är populärt. Av flockledaren Birgitta är det inte lönt att försöka få något men pappan går att linda runt tassen utan ansträngning…

14.00: På hopptävling med Sally och esteten och den gammalmodiga Birgitta har roligt åt barnens kreativitet på kläd och skofronten. Notera GULD-stövlarna!

Diggilo diggiley alla tittar på mig där jag går i mina gyllene skor…..Släng er i väggen Herreys…här snackar vi stövlar och inga skor!

Notera hur fint hjälmen matchar jackan…och även flickans hästs flugmössa…fast det fick jag inte med på bild…Ville inte skämma ut Sally för mycket genom att vara hur närgången som helst med kameran…..

Mitt älsklingsbarn och min älsklingshund. Lika pigga och glada båda två! Alltid!

16.00: Julshow i stallet och bild från ett av de första (spex)-nummerna.
En trevlig avslutning på ett fullspäckat dygn med de jag helst umgås med!

Mysteriet med kiss-Soya!

Som jag har berättat i flera inlägg är Soya en sjusovare utan dess like och hon tycks dessutom vara utrustad med en onormalt stor blåsa eftersom hon kan hålla sig ”hur länge som helst”.

Soya verkar aldrig kissnödig och ligger kvar i sängen in i det längsta, ja i alla fall var det så tills för kanske 10 dagar sedan.

Sedan dess har Soya vid 2 tillfällen stigit upp mitt i natten och gått rakt ut ur sovrummet för att därefter kissa en stor pöl en bit utanför.

Det tråkiga med detta beteende är (bortsett från det självklara att man inte vill ha hundkiss på sina fina trägolv) att det ju genast väcker tusen oros-känslor eftersom det inte är något som en vuxen hund normalt ska göra.

Jag fick genast tanken ”urinvägsinfektion” men bestämde mig för att googla lite på nätet innan jag rusade iväg till veterinären med en hund som bortsett från dessa två ”kiss by night-anfall” verkar hur frisk och kry som helst.

Och se på f…n…

På nätet fanns (som så ofta) många hundägare som vittnade om att inomhuskissande mycket väl kan uppträda inför eller i samband med löp och Soya BÖR, om hon följer normala löp-cykler löpa ”när som helst”.

Så jag sätter mitt hopp till antingen ”antågande löp” eller ”olycksfall i arbetet som inte kommer att upprepas”.

Varför jag dessutom nu mer eller mindre avskrivit urinvägsinfektion som ett alternativ beror på en liten ”studie” (ha ha) som jag genomförde härom natten och morgonen därpå:

Var ute en längre runda med Soya kring 21.00 och hon kissade inte mer än vanligt.

Klockan 01.00 hör jag hur hon kliver ur vår säng vilket hon i normala fall aldrig gör när hon väl har gått och lagt sig för kvällen.

Jag studsar upp som skjuten ur en kanon för att se var hon ska ta vägen (för det är ju då hon har kissat på golvet) och när Soya ser att jag är henne hack i häl vänder hon och går tillbaka till sängen och somnar om. Häpp!

På morgonen 05.30 när jag själv steg upp ville Soya INTE göra detsamma utan låg kvar i sängen trots att jag såg att hon noterade att JAG hade lämnat den.

Fick upp henne 06.00 och då gick hon ytterst motvilligt ut i trädgården och kissade lite.

Nu vet jag inte om man kan jämföra urinvägsinfektion hos människa och hund rakt av men jag har ytterst svårt att tro att Soya hade kunnat och velat hålla sig så länge om hon verkligen var så ”kissig” som man blir vid UVI.

Och eftersom jag via nätet också fick tipset att stänga in Soya i sovrummet på natten (något jag dessutom redan själv planerade) så kan jag rapportera att de 3 senaste nätterna efter försöket till ”nattpromenad på egen hand” varit helt ”normala”, dvs nu sover Soya åter hela natten i sängen utan avbrott!

Vi får väl se om hon börjar löpa snart och annars lär jag nog inte få någon förklaring på tidigare natt-golvs-kissandet….

Enklare Ridsport-prenumeration?

Tillhör du dom som liksom undertecknad tycker att du knappt hinner betala för den ena prenumerationen förrän det dimper ner en ny räkning som uppmanar dig att betala för fortsatt tidningsläsande?

Att behöva betala för en helårs eller halvårsprenumeration kan ibland också göra att man väljer att avstå om man just då är insolvent.

Igår fick jag en sådan där trist räkning från Ridsport IGEN men innan jag började fundera på betalningen så läste jag att man numera även kan betala prenumerationen via autogiro.

För 79:–/ månad får man Ridsport hem i brevlådan och för mig, autogiroälskaren som betalar ALLA mina räkningar på detta vis, var valet enkelt.

Nu behöver jag dessutom inte fundera på NÄR jag ska betala igen för nu ska jag ju betala varje månad, dock utan att behöva engagera mig ytterligare.

Ännu ett i-landsproblem: strömavbrott

Igår tog jag ledig några timmar på eftermiddagen för att utnyttja dagsljuset för lite utomhustömkörning.

Det har otroligt nog varit regnuppehåll i flera dagar nu men givetvis började det regna precis när jag, Soya och Archie gav oss ut vilket resulterade i att vi blev genomblöta mer eller mindre direkt.

Jag ska faktiskt försöka att tömköra på detta vis i alla fall en gång i veckan, både jag och Soya får utmärkt motion och Archie tvingas att samla sig i traven eftersom jag kräver att han ska trava så sakta att jag kan gå (dvs slipper springa) bakom.

När vi kom tillbaka till stallet fick jag en otrevlig överrraskning; det var strömavbrott!

Tack och lov hade det ännu inte hunnit bli mörkt ute och jag hade dessutom förberett allt i stallet (mockat, gjort i ordning höpåsar mm) så det var bara att ställa in Archie i boxen, lägga på täcket och trevande ställa tömkörningsutrustningen på sin rätta plats.

Eftersom jag var genomblöt ville jag bara hem så fort som möjligt och det slog mig inte att det kanske inte fanns någon ström hemma heller, stallet ligger ju bara 3 minuters körväg hemifrån.

Inte förrän jag kom innaför dörren och tänkte slita upp tvättmaskinsluckan för att slänga i allt det våta fattade jag att det var kolsvart i huset- jodå, strömavbrott!

Och då insåg jag hur beroende vi har blivit av ström och hur mycket som egentligen påverkas när vi är strömlösa.

Med min planerade tvätt blev det så klart inget och inte kunde jag värma något gott att äta. Att titta på tv i avvaktan på att strömmen skulle komma igång kunde jag ju också glömma och min värmefläkt som jag gärna hade sett skulle värma min frusna kropp fick stå orörd.

Det var bara att treva fram lite fil ur kylen, tända några stearinljus och braskaminen samt lägga den levande värmedynan Soya i knät och vänta på att elen skulle kopplas på igen och det gjorde den tack och lov redan efter 1 timme.

Mer om hästpassen

Nu har även min bloggarkollega Havrepappan uppmärksammat det jag skrev om hästpassen för någon vecka sedan:

Enligt hans tolkning ska man tydligen även ha med sig passet när man åker och TRÄNAR med hästen (minst en gång i veckan för min del med andra ord)!

Är det så är det verkligen idioti på högsta nivå enligt mig eller i vart fall otroligt svårt att efterleva så vida man inte förvarar passet i släpet så att det säkert följer med varje gång man ger sig ut med hästen (förutsatt att man äger ett eget släp).

Och så bra (NOT) att förvara denna värdehandling i släpet där fukt och kyla frodas flera månader om året.

Eller så får man ha passet i bilen vilket inte heller känns säkert ur stöldsynpunkt.

Eller för att tänka sig ett ännu krångligare scenario:

Först låter man stallägaren förvara ens pass åt en (för det SKA man ju tydligen om man ska vara laglydig) och sedan måste man då alltså be stallägaren att GE en passet varje gång man ska iväg och träna.

Stackars stallägare säger jag bara! Denne får ju i så fall ha ”jour” till sent på kvällarna året runt för det är ju oftast då många åker och tränar.

Eller så får stallägaren ha alla passen i något skåp där i princip VEM SOM HELST kan komma åt dom (så att HAN/HON slipper vara ”stand by”) och hur säkert känns det?

Nej…fy för lagar och regler som bara känns som något som ska försvåra ens hästhållning!

Vill du oroa dig KONSTANT? Köp en häst!


Potentiell livsfara? Minerad mark?

Härom dagen föll temperaturen ganska mycket och plötsligt fanns det risk för att våra lervällingshagar skulle förvandlas till frusna kraterlandskap och jag kände direkt hur oron över vrickningar och annat benrelaterat elände drabbade mig.

Nu steg temperaturen snabbt igen och hagarna frös inte på men då slog det mig att man banne mig nästan aldrig kan vara helt avslappnad och lugn som hästägare.

Varje årstid och väder har sina bekymmer!

På våren och sommaren kan man, om man tillhör de oroliga, våndas över fångrisken när gräset börjar spira. Man kan också sucka över diverse flyfän som är mer eller mindre besvärliga för hästarna och blir det riktigt stekhett ute så vill man kanske inte ha hästen stående utan skugga hur länge som helst.
Är inte betet för kraftigt så kan det vara otillräckligt och då ska man fundera över stödutfodring eller ej.
En del får hem tunnor efter betet och andra benrangel….
Några får sina hästar skadade under betesgång med ibland främmande hästar som har gjort upp om rangordningen eller något annat i friheten.
Har man en häst med sommareksem kan denna årstid bara av den anledningen vara en plåga.

På hösten kommer leran och med den risken för mugg. Hästen kan också halka och sträcka sig i sin leriga hage och lägger man ut mat utan att skydda den ordentligt så kan hästen få sandkolik om den får annat än maten med sig ner i magen. Suck….

På vintern så fryser ju allting och då även hagarna givetvis. Stor risk för broddsparkar, vrickningar, you name it.
Äter hästen av gammalt fruset gräs så finns det risk för fång även då.

Ja, detta var bara ett lite axplock för att illustrera hur mycket det finns som kan skada ens häst utan att man har ridit på den en minut för då kan den ju givetvis också skada sig hur mycket och hur många gånger som helst…nåja…

Egentligen borde den självklara lösningen vara att inte släppa ut hästen i hagen alls…tänk så mycket bekymmer man skulle slippa men i alla fall jag skulle trots det aldrig välja detta alternativ.

Så det är ”bara” att fortsätta sitt grubblande och ojande över allt som kan hända eller så ger man helt enkelt upp, tänker att ”det som sker det sker” och tar dagen som den kommer?

Världens noggrannaste pizzabagare och världen lyckligaste hund!

Soya plus……


pizza……

= DETTA?!?!?!?!? HJÄÄÄÄLP!!!!!!!!!!!

En väns make äger en pizzeria.

Denne man är ytterst mån om sin affärsrörelse och kundkrets och därför väldigt petig med vad som serveras.

När det kebab-kött som sedermera ska läggas på pizzorna köps går mannen NOGA igenom varje köttbit och tar bort allt som ens kan tänkas likna fett eller senor.

Efter genomgång blir det en hel del utsorterat och detta skulle ägaren slänga om det inte fanns något som hette hund i allmänhet och SOYA i synnerhet :=).

Då jag fick höra om denna köttrensning anmälde jag nämligen genast Soya som frivillig omhändertagare av överblivna produkter och vår frys är numera välfylld till bristningsgränsen.

Det finns nog bara EN nackdel med detta arrangemang som jag ser det och det är att jag misstänker att finsmakaren Soya, som redan skäms bort genom mer eller mindre dagliga skink-inköp av maken Micke kommer att rata torrfodret helt till slut.

Men även om jag inte hyser några tvivel om att torrfodret säkerligen är hur bra sammansatt som helst och kanske också ”bättre” för hunden så säger mig ändå något att det inte kan vara fel för en hund att äta det som den faktiskt har gjort i urminnes tider, dvs rent kött.

Veckan som gått i bilder

Till veckans blomma utser jag hyacinten. En billig växt som kan köpas på många ställen, som är lättskött och luktar gott. Har man trädgård kan man plantera ut löken när hyacinten blommat färdigt och med lite tur kommer den tillbaka i trädgårdslandet nästa år.

Veckans stämningsskapare måste väl, på denna tiden av året bli elljustakarna som lyser upp i mörkret. Denna lite ovanligare modell köpte jag i Ullared i förra veckan.

Veckans mest läsvärda var denna spänningsroman av Harlan Coben. 7 böcker finns utgivna på svenska och jag kan varmt rekommendera alla.

Jag kan nästan inte slita mig från en Harlan Coben-bok och denna läste jag ut på en dag.

Veckans sämsta bok är detta alster av en för mig dittills okänd författare, Ann-Mari Tormalm.

Det är inte ofta jag lämnar en bok oläst, det händer kanske 1 gång på 50-80 gånger men denna var faktiskt för trist på alla vis. Bye bye med andra ord!

Veckans film var denna, den andra filmen i Stieg Larssons trilogi om Lisbeth Salander.

Jag sträckläste böckerna och tycker att filmatiseringen av i varje fall de 2 första böckerna (har inte sett den tredje än) är utmärkta.

Veckans ren-sovare är Archies boxgranne som har en kliniskt städad box dygnet runt eftersom den bara bajsar OCH kissar på ett ställe i boxen. Alla mockares dröm och en mini-konsument av strö.

Veckans ”jag kör så det ryker” var den idiot till bilförare som först stannade för att släppa förbi Archie och mig när jag tömkörde över en väg för att sedan rivstarta med skrikande däck innan jag knappt hunnit över på andra sidan så jag nästan tappade hästen. Fullständigt livsfarligt så klart och man undrar hur (eller snarare OM) föraren tänkte. Jag tvivlar…..

Veckans tjejträff ägde rum i söndags då Soya träffade sina 3 whippet-väninnor och invigde….

….veckans leksak! Ypperlig för den klen-armade!

Slutligen har vi veckans älskling nummer 1 och……

veckans älskling nummer 2!