Veckan som gått

Det mest spännande som hänt i veckan var faktiskt inte Ullaredsbesöket som jag gjorde tillsammans med några arbetskamrater (har åter lyckats ”frälsa” några tidigare tveksamma shoppare- GEKÅS borde snart göra mig till hedersmedlem efter allt detta värvande… ) även om det så klart var roligt att fynda diverse produkter till hela familjen.

Mest nöjd är jag nog med Archies regntäcke som jag köpte lite impulsartat och som visat sig stå emot många timmars oupphörligt regn utan minsta problem.

Nej, flytten till nya stallet har (så klart) varit det som upptagit det mesta av mina tankar och tid i veckan och hittills är jag mer än nöjd.

Archie verkar ha funnit sig väl till rätta i stallet och jag ber varje dag en väldigt stor bön att omställningen till nytt boende och därmed också nytt foder inte ska utlösa ett fånganfall.

Vädret har verkligen inte varit på vår sida sedan flytten men Archie har ändå varit ute i hagen varje dag och det känns underbart att han kan gå ute i fler timmar än han gjorde på ridskolan.

Ridningen har det inte varit det minsta konstigt med och där tror jag att Archies ”coolhet” i allmänhet och stora tävlingsvana i synnerhet har bidragit till att han inte höjer på ögonbrynen åt nya miljöer där han förväntas arbeta.

Att kunna kombinera hundpromenaderna med besök hos hästen känns också jättebra- man slår många flugor i en smäll så att säga.

Nu gäller det att komma in i nya rutiner för min del och också passa på att ”tagga ner” vad gäller mitt stora kontrollbehov.

I stallet finns rutinerade personer som är fullt kapabla att fodra, släppa ut och ta in min fogliga häst helt utan min hjälp och jag behöver inte bevaka allting och därmed också lägga tid på sådant som kan skötas utan min medverkan :=).

Det var väl något som jag hade svårt för på ridskolan och som därför också slet onödigt hårt på mig och jag ska som sagt försöka att ändra mitt ”tänk” i det avseendet framöver.

Något tävlande har det inte blivit och kommer inte att bli i nästa vecka heller eftersom jag upptäckte att den tävling jag anmält mig till (utan att syna propositionen tillräckligt tydligt) visade sig vara en clear round. Med tanke på hur många ”riktiga” LA jag ridit i år känns det inte inspirerande nog att rida en clear round faktiskt så vi står över och tränar som vanligt den dagen i stället.

Hela havet stormar!

Nyss hemkommen efter premiäruteritten sedan flytten till nya stallet kan jag inte vara annat än nöjd.

Jag skulle egentligen ha ridit ut med Birk-Lena på ridskolan men eftersom det har stormat friskt här i flera timmar och det desutom kom några regnskurar så bestämde vi oss för att skjuta upp den gemensamma ritten till nästa helg.
Inte så kul att köra transport när det blåser så häftigt och kanske dessutom bli dyngsur under ritten och sitta så i bilen efteråt.

Nu valde jag i stället att rida ut med Soya och det var så roligt att se henne i hennes nya roll som vägvisare.

I vanliga fall när vi rider ut går Soya väldigt ofta nästan i svansen på Archie och verkar söka lite skydd bakom honom men när vi nu red ut på för henne lika välkända domäner som de var okända för Archie så tog hon täten och såg ut att säga ”kom här…jag vet var vi ska”.

Med tanke på den minst sagt hårda blåsten får jag säga att Archie skötte sig ypperligt särskilt med tanke på att vi red förbi flera trädgårdar där folk hade samlat ”gud vet allt” förmodligen i tanke att ”det kan vara bra att ha”.

Vad är det med folk som bor på landet och har egna trädgårdar/ täppor/ större ytor?

Varför måste man samla på rostiga oljefat, uttjänta däck, trasiga trädgårdsmöbler, fladdrande presseningar och byggmateral som har legat på samma plats i åratal?

Hur som helst kom vi helskinnade tillbaka till stallet efter 1 timme och jag kunde mycket nöjd konstatera att Soyas regntäcke, som jag hade glömt att ta av innan vi red ut, sitter som gjutet. Hon kan springa hur obehindrat som helst i det; inte illa för ett Ullaredstäcke för 59 kronor.

Pratade hundtäcken med flera whippetägare på dagens LC-träning och även om många hade fina sådana så låg priset på ganska många hundralappar för en del och deras passform såg inte ett dugg bättre ut än Soyas.

Några hade till och med som ”pyjamas” med 4 ben (urgulligt) men dessa kan man nog inte motionera hunden i utan får väl ha enbart som värmare om hunden ska stå/ ligga någonsans där det är kallt.

Förresten har det givetvis inte kommit en regndroppe sedan jag ringde Lena och ställde in dagns ridtur men det är ju bara sådant man nästan kan lista ut i förväg. Hade vi inte ställt in hade det väl regnat knytnävsstora droppar som hade dränkt oss….

Soya- smart eller korkad har-jägare?

Eftersom vädret idag bara är markant bättre än igår trodde jag inte att det skulle bli någon Lure Coursing-träning i Sjöbo men det blev det och i alla fall Soya fick sprungit sitt träningslopp eftersom hon startade först :=).
Hur det gick för flertalet andra vet jag inte för när jag körde hem efter 1½ timme hade maskintrassel samt några störtskurar i kombination med hård blåst gjort att bara 5 av 27 lopp hade hunnit gå.

Tanken var egentligen att Soya skulle ha sprungit ytterligare ett lopp efter dessa 27 starter men med det usla väder som rådde valde jag att köra hem.

Ytterligare en faktor som påverkar mig lite negativt på våra träningar förutom dåligt väder som man ju inte kan göra så mycket åt är att Soya den milda, förvandlas till en ganska störande och framför allt SKÄLLANDE och GNÄLLANDE furie som sliter och drar i kopplet i princip oavbrutet.

Jag som HATAR allt vad ”ljud som kan komma ur en hunds strupe” heter har förvisso blivit precis som de småbarnsföräldrar som till slut blir tämligen döva för den egna avkommans oljud men det är ändå något stressande med detta hoppande och ”låtande” HEEEELA tiden.

Förvisso tolkar jag all denna akrobatik och ljudande som att Soya verkligen VILL och tycker om att träna/ springa och vill därför inte bestraffa henne men ändå…

Tack och lov är just min hund i minoritet och de flesta andra är om inte knäpptysta så i vart fall tämligen lugna i jämförelse med henne, annars hade jag nog blivit galen av allt oväsen :=).

Dagens träning bekräftade en misstanke jag haft redan innan och det är att Soya, precis som jag läst som varningar på olika vinthundsforum, börjar bli ”lure-wise”, dvs hon springer inte längre mer eller mindre rakt bakom ”luren” (låtsas-haren) utan har börjat gena mer och mer för varje träning.

När jag läste om andra whippetägare som för att undvika detta i princip aldrig tränar med sina hundar utan bara låter dom ställa upp på tävlingar trodde jag nog inte att även Soya skulle ”drabbas” och framför allt inte eftersom hon trots allt inte ens deltagt i sammanlagt 10 träningar men så är det alltså.

En annan deltagare tröstade mig med att det är min hund som är smart och skulle ”få äta” i naturligt tillstånd (dvs hon skulle fånga bytet genom att genskjuta det) medan det är de ”korkade” hundarna som följer den snitslade banan utan att ta egna (smarta?) alternativa vägar.

Det må vara hur det vill med den saken (om Soya är att betrakta som smart eller korkad), jag har hur som helst absolut inte köpt henne för tävling så egentligen kan det kvitta. Och förhoppningsvis hamnar vi aldrig i en sådan situation (krig? en epidemi som dödar 90 % av allt levande på jorden?) att Soya måste äta egenhändigt avrättade kaniner (hon vill bara käka dom som är till oigenkännlighet förmultnade).

Så länge hon tycker att det är kul att springa över huvud taget och så länge jag ids och det inte krockar med det andra djurets tävlingar/ träningar (för det är trots allt det HAN verkligen är köpt för) så fortsätter vi för det trevliga umgängets skull och då eftersom Soya som sagt verkligen gillar det.

Nästa hundprojekt är annars att tillsammans med några andra whippetvänner prova på rundbane-löping, så som ni kanske har sett greyhounds på tv springa. Annars är väl närmaste jämförelse med (häst)galopp.

Denna tränings/tävlingsform är väl det som jag egentligen tror kommer att passa Soya bäst eftersom hon är mer av en långdistanslöpare. Whippetrace körs ju på en rakbana som inte ens är 150 meter lång och det är aldeles för kort för att hon ska hinna få upp den fart och kraft hon besitter och LC har hon alltså blivit för ”smart” (?) för.

Fördelen mellan rundbana och LC är dessutom att det är den som är snabbast på rundbanan som vinner medan LC är en bedömningstävling där man som nämnts tex inte får gena och därigenom fuska. Så även om en hund når luren först i LC behöver det inte betyda att den är bäst och själv föredrar jag, den dressyrtävlare jag själv är till trots, enklare ”spelregler” à la ”först är bäst” :=).

Sedan vet ni alla att även om Soya skulle vara sist och sämst i alla träningar och tävlingar hon skulle ställa upp i så är hon ändå bäst i hela världen i min och makens ögon och det går inte en dag utan att vi sänder tacksamma tankar till den slump eller vad man ska kalla det som gjorde att just hon blev vår.

Ett i-lands problem till vid dåligt väder!!!!

Påmindes just om ytterligare en HEMSK sak som händer här hos oss på landsbygden och mig och maken som bor omgivna av höga träd.

När det blåser och regnar riktigt häftigt så bildas det som en gardin som stoppar signalmottagningen till vår parabol = VI HAR INGEN BILD PÅ TV:n!!!!!!!!!

FASA om man har spetsat in sig på att se sitt favvoprogram på tv, det föstår ju alla och envar :=)!

Så beroende man är av vädret egentligen!

När man var yngre och gamlingar prisade ”hälsan framför allt” tyckte i alla fall jag, materialisten och romantikern att det lät väldigt töntigt. Pengar och kärlek lockade mer men ju äldre jag blivit förstår jag bättre och bättre att det verkligen är så att just hälsan är viktigast. Utan den har man ingen glädje av varken fina saker eller att vara älskad faktiskt (även om det så klart underlättar- absolut).

Och idag, då det har regnat i princip hela dagen och dessutom blåst otroligt hårt har jag blivit påmind om hur otroligt styrd man är av vädret, framför allt om man är djurägare.

Att ha hästen stående i hagen när den nästan lyfter från marken av hårda vindar är inte att rekommendera och har man en hund som svimmar vid åsynen av en regndroppe vill det till att den har en onormalt fungerande blåsa = gärna håller sig i mååånga timmar, nergrävd i soffan.

Trädgården håller på att drunkna i nedfallna löv som jag hade planerat att räfsa upp under dagen men försök att göra det i orkan!

Morgondagens planerade uteritt med Birk-Lena finns det inte en chans att jag genomför om detta otäcka väder fortsätter (vilket har förutspåtts) och att LC-träningen för Soyas del skulle bli av (eller att någon ens skulle få för sig att köra dit) finner jag ytterst osannolikt.

Eftersom Soya ”tränar sig själv” ganska rejält på våra promenader och cykelturer så känns just LC-träningen inte som en katastrof om den inte blir av men eftersom Archie inte har blivit uteriden alls i denna veckan så vill jag inte tillbringa ännu en dag i ridhuset (även om det är en gudagåva att ha ett ridhus att vara i vid sådant här väder)

Så jag känner mig lite ”fast” just nu faktiskt- för planeringsmänniskan Birgitta tycker inte om när schemat ändras utan hennes påverkan och även om det är mysigt att befinna sig inomhus i värmen med tända ljus, god mat och lika gott sällskap så hoppas jag innerligt på bättre väder nu, genast eller meddetsamma!

Mer från nya stallet

Som redan nämnts verkar min gloria ha tagit semester och det har sedan jag flyttade Archie till nya stallet i onsdags regnat mer på dessa få dagar än det gjort de senaste 3 månaderna.
Eller så är det helt enkelt det sedvanliga höstrusket som nu tagit ett fast grepp om oss och mot det har inte ens min solfångande gloria en chans.

I morse var det dags för det första dressyrpasset (uppstigning 04.45) och det skedde med regnet smattrande mot ridhustaket.
Ridhuset är 20 x 60 meter med en fin ridhusbotten OCH flera speglar på den ena kortsidan så det känns inte som att jag har ”bytt ner mig” vad inomhusträningen anbelangar och det var ju en mycket viktig faktor som jag tog hänsyn till då jag bestämde mig för detta stall.

En annan, för mig, viktig förutsättning var att jag skulle få ha Soya med mig och efter att ha läst en lång diskussion på nätet i veckan om huruvida det är tillåtet med hundar eller ej i privatstall har jag insett att detta är låååångt ifrån en självklarhet.

Själv hade jag som sagt aldrig flyttat till ett sådant stall och vad jag förstod på diskussionen på nätet så har många stall förbud mot hundar eller i alla fall en massa begränsningar som inte hade passat mig alls.

För att återgå till dagens ridpass då jag bland annat övade på öppnor och slutor utmed långsidorna, galoppfattningar från skritt och avbrott från galopp direkt till skritt kunde jag konstatera att speglarna hjälpte mig en hel del men att jag (supernärsynt) nog i alla fall borde PROVA att rida med glasögon så att jag SER något i speglarna annat än de sista metrarna.

Jag har alltid glasögon när jag kör bil (står inskrivet i körkortet som ett krav) men har faktiskt aldrig någonsin ridit med brillor. Får nog som sagt prova och se hur det känns (observera ordvitsen!)- kanske öppnar sig en ny (skrämmande???) värld?

Efter ridpasset fick Archie äta frukost medan Soya la sig på hans täcke och tog en tupplur och jag putsade våra saker.

Klockan 08.00 kom stallägar-dottern och frågade hur jag ställer mig till utsläpp i regn och det var ju bra att hon frågade DET eftersom man kan ha mååånga olika åsikter i just den frågan har erfarenheten lärt mig.

Jag svarade att jag vill att Archie ska ut i ”alla” väder (nåja….) så han och några andra hästar fick traska ner till var sin grushage i regnet. Archies hage hade ett klent träd utanför som i alla fall ger lite skydd så jag tyckte inte synd om honom även om vissa hästar fick stå kvar i stallvärmen.

Imorgon är tanken att Soya ska träna i Sjöbo och att jag ska köra bort med Archie till ridskolan för en uteritt med Lena och Birk så jag hoppas verkligen att vädret förbättras då båda aktiviteterna annars lär bli inställda.

Inflytt eller…var tog glorian vägen?

I onsdags kväll efter att först ha jobbat några timmar och sedan tillbringat resten av dagen i Ullared var det dags för mig att köra Archie till hans nya stall.

Att ge sig av strax efter 20.00 (näst intill läggdags för både Archie och mig) och i beckmörker var väl kanske inte helt optimalt men nu var det så jag hade bestämt sedan tidigare (innan jag visste att vi skulle tidigarelägga Ullaredtrippen) så det var bara att packa, lasta och ge sig av.

Väl i det nya stallet till vilket det tog 15 minuter att köra satte jag mer eller mindre bara in Archie i den nyströdda boxen, gav honom mat och körde sedan hem efter att ha förvissat mig om att han, sin vana trogen, bara var intresserad av ätandet och inte så mycket annat :=).

I ”mitt” stall står för närvarande förutom Archie ytterligare 2 stora hästar och 3 ponnies och om en månad kommer ytterligare en ponny.

Nästa morgon cyklade jag och Soya till stallet med det nyinköpta regntäcket på pakethållaren och tur var väl det (mer om detta längre fram).

När vi kom fram kunde jag konstatera att Archie verkade ha tillbringat natten under lugna former, all mat var uppäten och han verkade inte bekymrad på något vis.

Efter frukosten och lite upp-packning av hans saker samt mockning och förberedelser av maten (höpåsar och spannar- hästarna fodras 3 gånger om dagen, 6.30, 14.30 och 19.00) var det dags för utsläppet och jag var väldigt nyfiken på hur Archie skulle reagara på detta och utan sin bästis Birk.

Och DÅ fick jag straffet för allt mitt skryt om hur enorm tur jag har med vädret och hur fint min gloria drar solstrålarna till sig för PRECIS i den sekund jag tog ut Archie från stallet så bröt HELVETET…jag menar regnet ut och VRÄKTE ner samtidigt som det blåste ganska hårt. Verkligen inget man önskar sig när man släpper ut sin häst i hagen i en främmande miljö första gången.

Soya DOG mer eller mindre av regnet, hon flög som skjuten ur en kanon in i stallet igen och ville verkligen inte följa med ner till någon hage.

Archie, iförd sitt PERFEKT sittande nya täcke hade väl inga synpunkter på vädret som sådant men då han släpptes lös i en jättefin gräshage (med extremt lite gräs dock, inget han kan BETA precis) började han liksom Soya att flyga omkring som skjuten ur en kanon.

De som sett/ känner Archie vet att detta verkligen inte är hans normala beteende och jag bad en mycket lång bön att

a. han skulle lugna sig snart
b. vädret skulle lugna sig snart

Och först då verkade min gloria ha vaknat (kanske var det för tidigt på morgonen för den) för inom loppet av några minuter upphörde regnet och när jag hoppade på cykeln och körde förbi Archie stod han lugnt och fint och funderade över var han hade hamnat.

På kvällen åkte vi till Ebba för att träna och så fint som han gick så kan jag inte tänka mig att vare sig flytten i sig eller hag-äventyret hade tröttat ut honom över huvudtaget.

Och i morse var det dags för premiär-ritten i nya ridhuset med lite hoppning på schemat.

När jag hade tagit mig till ridhuset tillsammans med Soya och Arch och åter igen i beckmörker (och regn) slogs jag av hur tacksam jag kan vara över att ha en så snäll och ”vuxen” häst.

Jag tror faktiskt inte alla hästar hade funnit sig så godmodigt i att bara gå in i nytt ridhus fullt av nya ”saker” (man förvarar storbalar med halm på ena kortsidan) och börja hoppa hinder :=).

Idag sitter jag redan på jobbet när det är dags för hagutsläpp men det blir förhoppningsvis inga problem eftersom glorian gör sitt jobb och solen skiner :=).

Härlig Ullareds-shopping som vanligt!

Idag har jag och 3 andra arbetskamrater tillbringat en hel eftermiddag i Ullared där vi tömde våra plånböcker.

Som vanligt fanns det massor att fynda och jag handlade allt möjligt till hela familjen dvs till mig själv, till maken, Soya och Archie.

Soya fick några paket med 10-pack grisöron, hennes älsklingsgodis och det enda hon i princip sliter ur händerna på en. Ett 10-pack kostar i Ullared 30:–, så billigt har jag inte hittat denna delikatess (hmm….) någon annanstans.

Sedan fick Soya även ett mörkblått termotäcke, i princip IDENTISKT med det täcke jag köpte till henne i en hundaffär i Staffanstorp i våras. Det enda som skilde täckena åt förutom färgen var PRISET för ni får väl hålla med om att det är en viss skillnad på 269:– och 99:–!

Inspirerad av en god vän som jag i vintras såg använda PANNLAMPA när hon skulle ta in sina hästar på kvällen köpte jag en dito för 30:–. Kommer att prova den redan imorgon vid min utepromenad med Soya på morgonen då det är beckmörkt ute.

Archie, som redan har de täcken han behöver förärades trots detta ett jättefint fodrat regntäcke med halvhals för 450:– helt enkelt därför att det hade just halvhals vilket det ofodrade regntäcket han brukar ha på sig saknar. Någon gång kan man gott unna sig något fint bara för att det är billigt och detta blev ett sådant köp. Dessutom går ju täcken åt förr eller senare.

Annars blev det faktisk inget mer till just guldgossen medan jag däremot köpte både vita och bruna ridhandskar till mig själv för 49:–/ paret.

Jag köpte även en hel drös med ridstrumpor för mellan 13:– och 15:– paret, även detta är något som går åt tämligen snabbt.

Sedan blev det mest ”det gamla vanliga” dvs mängder med hygienartiklar, rengöringsprodukter, tights, underkläder och denna gången även 2 par ”dra-på-lakan” (mycket fiffig produkt) och ett påslakanset till vår dubbelsäng.

Maken hade önskat sig oinspelade dvd-skivor, rakblad och en fleecetröja och när allt var betalat hamnade notan på ca 3.300:–.

Det trevliga med Ullaredsinköpen är att jag alltid upplever att slutsuman blir lägre än förväntat och det tycker jag annars inte att man är bortskämd med då man handlar ”vanligt”.

Efter all denna shoppning var det rätt så segt att packa ihop Archie och en del av hans grejer och flytta till det nya stallet; mer om detta i nästkommande inlägg!

Tillbakablickar: Birgitta åker till Landskrona på vinst och förlust!

För någon helg sedan var jag ju i Landskrona och tävlade med hästen och när jag körde hem kom jag ihåg en lite lustig händelse som utspelade sig för över 20 år sedan då jag skulle köpa en ny häst efter att ha slaktat Menelli.

Detta var långt innan GPS:ens tid och även Internets faktiskt så ENIRO och HITTA.se var ditills helt okända begrepp.

Skulle man ta sig till något ställe man inte visste var det låg fick man helt enkelt ta fram en papperskarta och navigera utifrån den.

Vid ett tillfälle skulle jag alltså åka och titta på en saluhäst i Landskrona, och jag som aldrig varit i Landskrona i allmänhet och framför allt inte på Landskrona ridklubb i synnerhet (där hästen alltså stod) fick av någon oförklarlig anledning den mycket märkliga idén att köra dit utan vägbeskrivning och hoppas på att hitta en ridskola någonstans i stadens utkant?!?!?

Nu är ju Landskrona förvisso inte någon världsmetropol på något vis men hur jag ändå kunde tro att det bara skulle vara att köra dit och ”leta” det begriper jag inte än idag.

Hur som helst begav jag mig till Landskrona i min tämligen nyinköpta bil, en bajsbrun Opel Kadett som var ca 20 år gammal och som redan på den tiden hade inköpts till det otroligt låga priset 1.500:–. Inte ens för ca 20 år sedan fick man mycket mer än en CYKEL för dom pengarna så bilen var ju därefter, dvs gick inte att köra i över 90 kilometer i timmen utan att reservdelarna flög åt alla håll.

Väl i Landskrona hade det börjat skymma och jag körde så klart omkring helt i blindo.

Ingen ridskola så långt ögat kunde nå men så PLÖTSLIGT!!!!!

Vad ser jag?

Jo, en person som är ute och går med 2 greyhounds!!!!!!!

Hurra!!!

Jag hade nämligen själv en greyhound på den tiden och visste dessutom att det i Landskrona fanns en hundkapplöpningsbana GRANNE MED LANDSKRONA RIDKLUBB!!!!

Så jag stanande bilen, frågade vinthundsägaren var han tränade sina hundar och så var saken klar!

Jag hittade till ridskolan snabbt och lätt fast tyvärr var hästen i fråga helt ointressant.

En liten detalj i historien är att den som skulle visa saluhästen var/ är samma person som dömde mig i söndags. Så liten är hästvärlden än en gång!