Veckan som gått

Jaha, så var då mina 4 semesterveckor slut och det är bara att konstatera att en månad går hur snabbt som helst (särskilt när man inte vill det. När Archie hade fång kröööööp dagarna fram).

Jag kan inte minnas när jag senast hade just 4 sammanhängande veckors ledighet, jag brukar vanligtivs dela upp veckorna annorlunda, men det har varit jätteskönt på alla vis och jag tycker att jag har hunnit med massor av roligheter för både makens och min del liksom vad gäller djuren.

Under den gångna veckan var Archie och jag som vanligt hos Ebba och träningen gick mycket bra. Våra skänkelvikningar artar sig även om jag aldrig trodde att detta skulle bli ett sådant jätteprojekt när vi började våra sidvärtsförflyttningar för långt mer än 1 år sedan.

Även med bytena går det bättre och bättre och nu byter Archie så gott som på hjälpen åt båda hållen och oavsett var jag gör bytet. Hans tråkiga bakutsparkar när man byter från vänster till höger har tack och lov HELT försvunnit och det känns skönt.
Vi är nu inne i fasen ”jag kan byta när jag vill och försök inte att hindra mig” om jag gör för många försök under en träning, då blir Archie uppeldad och ska mer eller mindre byta heeeela tiden. Det kan vara lite svårt att parera men jag tror att även detta är en övergående fas som inte oroar mig så mycket (må jag inte få äta upp dessa ord :=)).

I lördags återkom Archies bästis Birk från en månads retreat på annan ort och att de är (var????) just bästisar kunde inte anas vid första hagutsläppet.

Gossarna (kanske någon sådan där ”kärv manlighetsattityd”????) skänkte knappt varandra en blick utan gick bara ut i hagen åt var sitt håll. Hmm???

Själv kunde jag, då jag gick ner med gossarna till hagen konstatera att jag ibland verkligen bara är uppfylld av MINA djur. Det var nämligen först då jag insåg att Birk och Seraching har exakt samma färg (brunskimmlar); inte undra på att Archie fattade sådant tycke för Corres travar-dam.

Så här ser hon ut: Seraching Shadows!

Jag är annars väldigt glad att Archie fann sig så väl i hagen ensam utan Birk i somras för även om jag inte vill att han ska gå utan hagsällskap permanent så är det väldigt mycket värt att han KAN göra det. Heron var jättesvår att lära att gå ensam och efter den segdragna träningen med en häst som sprang som en vettvilling i början är jag glad att Archie inte kräver hagvänner.

Eller så har det varit dessa rackare som har varit hagsällskap under sommaren?

Som synes vimlar det av kaniner kring våra hagar och till och med Soya har blivit blasé och orkar ibland inte jaga dom….. ….vilket framgår av denna bild där hon ligger och väntar på att jag ska fixa färdigt utsläppet så att vi kan gå hem :=)!
För Soyas del har det varit en motionsrik vecka med bland annat 2 uteritter tillsammans med Archie samt en LC-träning i Tolånga utanför Sjöbo i söndags. På träningen sprang Soya 2 mycket fina lopp och hon verkar fortsatt mycket (för att använda ett MILT utryck) intresserad av att springa efter trasan.

Veckan avslutades med med en hundträff på Jägersros hundrastplats och denna gången dök hela 10 (!!!!) hundar upp vilket var jättekul.

För Soyas del är det nyttigt med dessa sammankomster eftersom hon till vardags inte umgås med så många hundar. Hon är ju dessutom väldigt försiktig av sig i kynnet och vågar inte riktigt ”ta för sig” eller säga ifrån på skarpen om någon besvärar henne men redan igår tyckte jag att hon hade morskat upp sig sedan föregående träff.

Kenzo, Soyas självutnämnde pojkvän fick sig ett par åthutningar när han blev för närgången medan hon vid föregående träff mest såg allmänt lidande ut när han höll på med sina sexlekar :=)!

Back on hack!

Hmmm…heter det hack även på engelska tro? Skitsamma- det blev en rimmande rubrik i alla fall!

Härom dagen fick jag för mig att återinviga mitt ponnyhack som slumrat i stallskåpet i mer än 3 år (ser exakt ut som det på bilden ovan).

När jag ägde tungfels-Décima red jag ofta på hacket det sista året eftersom hon med denna betsling, till skillnad mot då jag red på träns och kandar, gick så bra som bara tänkas kan.

Jag kunde rida avancerad dressyr, hoppa, rida ut, tömköra och longera på hacket och förutom att hästen alltså gick magnifikt så slapp jag ser den vidriga rosa slipsen dingla ur hennes mun.

Nu tyckte jag att det kunde vara dags att även Archie fick stifta bekantskap med detta styrmedel, det är ju aldrig fel att byta betsling då och då och skulle han någon gång få något sår i munnen eller dylikt är det ju verkligen ypperligt om han fungerar på hack.

Och det gjorde han utan tvekan…fungerade på hacket alltså!

Min duktiga häst traskade glatt ut i naturen med Soya i släptåg och vi kunde till och med galoppera långa stäckor med hur fin känsla som helst.

Jag har nu ridit ut med hacket 2 gånger denna veckan och det har fungerat helt problemfritt så när det är dags för Lina att skritta ut på måndag kommer jag att gömma undan tränset :=).Fast kunde hon rida ut på Décima i galoppsadel och ponnyhack som 13 åring så ska hon nog 18 år gammal reda ut snälle Archie också :=).

Följ med på en ridtur!

Inspirerad av morgonens fotosession tog jag faktiskt med kameran även då jag red ut med mina älsklingar i eftermiddags!


Söta svanungar!

Vi rider på den skånska stäppen :=)!
Björnbär en masse! Förra året red Lena och jag förbi dessa buskar massor av gånger och de var alltid översållade av bär. Jag hade någon idé om att jag hade förätit mig på björnbär och brydde mig inte om bären tills en arbetskamrat bjöd på björnbärspaj och jag insåg hur gott det var. DÅ körde jag med bil till björnbärsstället i full karriär men DÅ var givetvis vartenda bär plockat! Lika gott åt mig kan man tycka men jag hoppas på bättre tur i år.
Så här nära Archie går Soya OFTA. Inget säkerhetsavstånd med andra ord men jag litar faktiskt på honom till 100%. Det är alltså gossens yviga svans ni skymtar längst till höger i bild :=).

Varje gång Archie ska gå över denna bro är han lika misstänksam och de första gångerna krävdes det MYCKET övertalning innan han satte hovarna på det dunkande träunderlaget.
Observera bajshögen! Den prodcerade Archie i rena förskräckelsen vid föregående uteritt 2 dagar tidigare, han som i princip aldrig bajsar när man rider. Idag lämnades dock inget visitkort!


Vacker vy!

Även här ser skörden ut att arta sig väl!

Nu ska vi strax galoppera en längre sträcka!

Här gäller det att verkligen hålla tungan rätt i mun och titta NOGA efter bilar innan vi traskar över. Soya har tack och lov stor respekt för bilar och verkar till 100 % fatta att man ska akta sig för allt på 4 hjul men det gäller ändå att vara helskärpt!
På hemväg. Lite skritt på asfalt är nyttigt!

Följ med på en promenad!

Som den trogne bloggläsaren kanske har noterat är jag ingen fotograf precis. Jag får nästan aldrig kameran med mig någonstans och när jag väl får det, tja…då glömmer jag ändå att ta några kort.

Ofta när jag och maken är ute och går med Soya kommenterar vi i hur vackra omgivningar vi bor och idag, i skördetider och när luften yr av halmpartiklar, kom jag faktiskt ihåg både kamera och fotografering!

Nedanstående bildserier visar ett av våra vanligaste promenadstråk:

Vi bor som tidigare nämnts utmed väg 108 och om man går över den så kommer man in på denna grusväg. Här bor 2 äldre hushåll med var sin hund och den ena är på detta kortet på väg mot oss.
Ja, här är hon, en av Soyas grannar. En äldre tik som inte orkar med några häftigare aktiviteter vilket Soya insett för länge sedan så de nöjer sig oftast bara med att nosa lite förstrött på varandra.

Vägen svänger här ner mot ett nedlagt järnvägsspår och detta används inte bara av mig och Soya utan även av olika ryttare. Det är här Soya har funnit merparten av sina troféer i form av boots och strykkappor.

Om Soya har tur dyker det här ibland upp en kanin som hon kan jaga i några kilometer. Nog för att det heter ”trägen vinner” men jag kan ändå inte förstå att hon ids springa så långa sträckor för något som hon ändå aldrig är i närheten av att lyckas fånga.


En vacker vy…..

Och se där! Nu kom det ju en ryttare ridande bakom oss!


Fåglarna njuter i solskenet….


Nu börjar vi närma oss vår ”vändzon”, där vi vänder och går samma väg tillbaka hemåt.

På vintern och våren kan man välja att gå denna vägen hemåt i stället men som synes är det aldeles för igenvuxet just nu. Jag provade att gå där för någon vecka sedan och trodde nästan att Soya skulle drunkna i gräset :=).

Det ser ut att bli en bra skörd i år eller vad tror ni?

Tillbakablickar: därför har jag en vinthund!

Hundrastplatsen på Limhamnsfältet.

Soya vägrade att doppa sig i det skummande havet och jag kan väl inte påstå att jag blev förvånad. Det hade inte jag heller gjort :=)!

Idag återvände jag efter ungefär 20 år (!!!!) till en gammal ”brottsplats”: hundrastplatsen på Limhamnsfältet i Malmö.

Detta är en av de största rastplatserna i Malmö skulle jag tro och den ligger utmed havet vid Ribersborg.

Soya verkade inte alltför begeistrad över denna jättegräsmatta där allsköns hundar kom springande för att nosa henne i baken- hon föredrar helt klart människor eller leksaker framför framfusiga byrackor :=)!

För mig var det dock lite av en nostalgitripp då jag mindes ett av mina första besök här. Och att jag inte varit har besökt Limhamnsfältet på säkert 20 år, dvs då jag senast hade hund beror på att rastplatsen ligger i andra änden av Malmö i förhållande till både min bostad och Archies stall.

Hur som helst; det var på Limhamnsfältet jag bestämde mig för att någon gång skaffa mig en vinthund!

Jag hade varit och badat med min schäfer Ketty och var på väg hem då jag plötsligt fick se en underbar syn.

En kille som påminde om Patrik Sjöberg (höjdhopparen) kom gående med en kolsvart greyhound som precis hade varit nere i havet och badat.

Ni kan tänka er en våt greyhound som i strålande solsken springer allt vad den kan: den gnistrade som en diamant och löpte så lätt över gräset. Jag bara gapade!

Det var en så slående syn och där och då väcktes tanken om en egen greyhound.

Jag gillade både utseendet och farten! Ketty var tyvärr sådan att hon bara rörde sig så länge JAG rörde mig, stannade jag upp så stannade även hon. Jag ville ha en hund med mer action helt enkelt och det fick jag ju verkligen när jag sedermera köpte min första greyhound!

Nu har jag ju en ”mini-greyhound”, min älskade whippet som är lika underbar som mina greyhounds var men i en lite mer behändigare ”förpackning”.

Idag tycker jag att flera av de greyhounds jag sett påminner om små kalvar och jag brukar skämta om att ägarna kan använda dom till ponnyridning (liksom de som har varghundar). Antingen har rasen gått mot större djur eller så är det jag som numera är mer van vid Soyas mindre format :=)?

Debattdags: Hästen är halt! När ska man anlita veterinär?

Inspirerad av en annan bloggskribent som mer eller mindre frågar sig detsamma eftersom hennes häst är halt ställer även jag frågan och hoppas på lite debatt!

Ja, när ska man egentligen ringa efter veterinär/ klinik om man upptäcker att hästen är halt?

På senare tid har allt fler röster höjts för att många djurägare i onödan skapar höjda försäkringspremier genom att i tid och otid besöka kliniker och veterinärer i stället för att använda sunt förnuft, rida bättre, låta tiden läka alla sår, you name it.

Själv tillhör jag de försiktigas skara och vill hellre ta det säkra före det osäkra genom att tämligen omgående konsultera veterinär om min häst blir halt.

Erfareheten har lärt mig att det för en lekman (ja, till och med med för en veterinär ibland) kan vara mycket svårt att avgöra vilken form av behandling en halt häst behöver, om den ens behöver behandlas.

Även om man, framför allt till ”häst-nybörjare”, lär ut att de ska titta efter värme, svullnader och sår hos halta hästar är MIN erfarenhet att det ytterst sällan går att lokalisera eller diagnosticera en hälta just på detta vis.

Jag har sett massor av halta hästar som varken varit varma, svulla eller haft synliga sår!

En del hästägare tycks också tro att ”tiden läker alla sår” om man bara väntar tillräckligt länge men så är det givetvis inte.

Det var som en mycket erfaren chefsveterinär (tillika professor) sa till mig en gång för många år sedan ”om du får en hjärtattack hjälper det inte att bara lägga sig i sängen och vila”.

Och även om enbart tiden kan läka vissa skador så undrar i alla fall jag varför man inte ska påskynda läkningsprocessen och lindra eventuell smärta om man kan?

Ytterligare en faktor som man bör beakta och betänka är att vissa hältor kräver mer eller mindre boxvila (fång tex) medan det vid andra tillfällen (vrickningar) är bra att skrittmotionera hästen flera gånger om dagen.

Och hur ska man veta vilken strategi man ska tillämpa om det inte är helt uppenbart varför hästen är halt?

Man kanske hade påskyndat läkningen av en vrickning om man inte hade låtit hästen stå i box i en vecka eller så kanske man hade utsatt en fånghäst för ett oerhört lidande genom att släppa ut den i hagen?

Det är minsann inte alltid så lätt att avgöra, fråga mig som i vintras i över en veckas tid var ute och gick på långa promenader med en häst som visade sig ha fång!

När fången väl var konstaterad av veterinär fick Archie knappt lämna boxen i flera veckor medan jag alltså dessförinnan hade haft honom ute i både knölig vinterhage och varit ute och vandrat med hur långt som helst utan att hästen protesterade det minsta mer än att han var stel när han började gå men rörde sig bättre och bättre redan efter kanske 50 meter!

Med facit i hand kan jag inte för mitt liv förstå hur Archie ville gå överhuvud taget och det är bara att tacka högre makter att jag inte förstörde honom för livet.

När Archie blev oförklarligt halt för 2 år sedan kunde jag också ha förvärrat hans skada om jag inte snabbt hade kommit till klinik och fått konstaterat att han hade en blödning och eventuellt också en spricka i hoven. Vi kunde efter detta genast sko hoven med en stabiliserande sko och kanske var det därför som Archie mycket snabbt blev återställd? Nu var det ingen spricka i hoven utan ”bara” en blödnng men hur skulle jag ha vetat detta utan röntgen och veterinärkontroll?

Nej som sagt; JAG föredrar att mer eller mindre omgående ringa och boka tid på klinik, om inte annat för att det nästan alltid är flera dagars väntetid. Om man inte vill att hästen ska undersökas av vilken tomte som helst (och det vill jag verkligen inte) så måste man ibland vänta upp emot kanske 2 veckor innan man kan få en veterinärtid och har man då först låtit hästen vila i 1-2 veckor innan man ens ringer; ja…då har det hunnit gå ganska lång tid under vilken man, anser jag, mer eller mindre famlar i blindo så vida man inte med 100 % säkerhet vet på vilket sätt hästen blivit halt (och det är också något man ytterst sällan vet enligt min erfarenhet).

Vad säger ni läsare? När ringer ni och bokar tid hos veterinär och hur resonerar ni då?

Jobbångest (varken häst eller hundinlägg)

Precis som jag redan nämnt och som jag säkert har gemensamt med många semesterfirare har jag denna sista ledighetsvecka haft tät ångest över att frihetens klocka snart kommer att sluta att slå. Tillbaka till grottekvarnen med andra ord!

Tack och lov vet jag hur det kommer att bli. Efter några timmar på jobbet så kommer det att kännas som att man aldrig varit därifrån och eftersom jag gillar mitt jobb så kommer det att bli hur bra som helst.

Jag minns hur det var på mitt förra jobb. Då kunde jag flera veckor i förväg börja planera inför och längta till olika lediga dagar under påsk, jul osv men numera kommer faktiskt både röda dagar och min semester som mer eller mindre en överraskning varje gång. ”Oj, är det dags nu igen” typ! Och det är ju om inte annat ett tecken på att man aldrig blir helt slutkörd och i verkligt behov av ledighet.

Fast; som jag också har påpekat flera gånger; slapp jag att arbeta (fast fick behålla lönen) skulle jag inte tveka en sekund att lämna arbetsplatsen åt sitt öde.

Jag skulle inte ha det minsta problem med att fylla mina dagar ändå och tycker faktiskt att det är smått tragiskt att det finns människor som säger att de skulle dö av leda utan sitt arbete. Då har man, om inte annat, brist på fantasi anser jag.

För det finns faktiskt en oändig rad med saker man kan roa sig med på sin fritid, det handlar som sagt bara om att släppa lös fantasin.

Visst finns det begränsningar till viss del om man inte har så gott om pengar men det finns ju också massor av saker man kan göra helt gratis. Motionera, låna böcker, lära känna nya människor osv. Och har man som jag hund och häst så fyller man lätt sina dagar utan ett arbete att gå till.

Jag känner till flera fall där människor valt att arbeta efter lagstadgad pensionsålder och måste säga att jag finner detta väldigt stötande.

Så länge det finns en stor ungdomsarbetslöshet vilken innebär att många inte ens kommer ut på arbetsmarknaden förrän efter flera års sysslolöshet så tycker jag att det rimmar illa att gamlingar ska försöka klamra sig fast vid sina arbeten till varje pris.

I de fall jag känner till har det inte heller handlat om ekonomi för det är väl i de fall jag kan ha viss förståelse för om man väljer att arbeta trots att man borde njuta av sin pensionering.

Nej, har man ett eget företag står det en givetvis fritt att göra som man vill men är man anställd borde man verkligen lämna sin post till en bättre behövande arbetslös.

Så många som blir krassliga på alla möjliga vis innan de knappt hinner hämta ut första pensionsavin så borde alla försöka njuta av sitt arbetsfria liv så länge som möjlig.

Som motpol till arbetsnarkomanerna vet jag också flera personer som valt att gå i förtida pension och det är något som jag har en mycket större förståelse för. Det kommer jag säkert också att göra om jag bara har de ekonomiska möjligheterna till det så det gäller att redan nu planera och spara inför framtiden.

Åhhh vad jag älskar service!

Maken och jag har en längre tid haft problem med signalmottagningen till vår parabol vilket har resulterat i att vi långa tider inte har kunnat se på tv. Extremt irriterande då man ställt in sig på att se något program och i stället tvingats titta in i en svart tv-ruta.

Vi har (helt korrekt visade det sig) misstänkt att problemen berott på att några väldigt höga träd i utkanten av vår tomt stört signalmottagningen, dessa träd har helt enkelt vuxit så pass mycket under de 6 åren vi har bott här.

Träden är alltså mycket, mycket höga och att såga ner dom skulle innebära att vi antingen skulle riskera att de vid fällning skulle krossa vårt hustak eller så hade vi fått stänga av väg 108 (en 90-väg som går på motsatt sida om träden) och det faller liksom på sin egen orimlighet, om inte annat ur kostnadsaspekten.

Hur som helst; jag ringde igår efter en tv-reparatör som jag fann via nätet och denne man dök upp idag och skiftade plats på parabolen samt gjorde vissa inställningsändringar lätt som en plätt! Bara så där!

Det var så otroligt trevligt att så smärtfritt få löst ett problem som vi haft under så lång tid. Hade vi haft problemet hela tiden hade vi nog tagit tag i det tidigare men eftersom signalmottagningen ”bara” stördes då det finns löv på träden och då dessa dessutom blåser tillräckligt mycket så har vi liksom hela tiden skjutit på bekymmerna.

Dagens besök av denne händige och trevlige man fick mig att inse hur enormt mycket jag uppskattar service och det slog mig också att detta i sin tur beror på att i alla fall jag är så ovan vid det.

Som exempelvis djurägare är jag mycket mer van vid ”icke-service” och jag blir varken förvånad eller knappt irriterad längre när jag råkar ut för just ”icke-service”. Samma sak gäller för övrigt i så gott som alla kontakter vi haft med olika hantverkare genom åren.

Vad gäller de sistnämnda tror jag inte att en tiondel av det vi anlitat ”folk” till att hjälpa oss med kring huset har blivit gjort i utsatt tid eller för utlovat pris.

Och samma sak tycker jag ofta att det är med sådant som har med hästeriet att göra. Eftersom jag själv är ganska petig av mig och dessutom har fått mer och mer skinn på näsan genom åren så stoppar jag numera snabbt sådant som jag uppfattar som nonchalant eller opålitligt men jag har både tidigare upplevt och vet massor av hästägare som ständigt råkar ut för

*hovslagare som inte kommer när de lovat eller som inte ens går att få tag på per telefon

*tränare som kommer för sent till träningar eller som ständigt ändrar tiden från en dag till en annan

*kliniker/ veterinärer som bemöter en nonchalant, låter en vänta hur länge som helst (ja, jag vet att akuta fall måste komma emellan)

*stallägare som köper in dåligt foder, som inte sköter det de ska enligt kontraktet osv

Jag har själv sorterat bort allt sådant men kan alltså fortfarande bli nästan barnsligt glad när jag får ”äkta service”, om det så är av en tv-reparatör eller som av en bilmekaniker jag av en slump var tvungen att uppsöka akut förra sommaren. Det var nästan så att jag ville köpa en blomma till honom för att han lagade min bil snabbt och billigt fast han i själva verket faktiskt bara gjorde sitt jobb!

Archie- ofrivilligt dopad av sin knäppa ägare!

Ibland blir jag faktiskt trött på mig själv….

Härom dagen sprutade jag flugmedlet Renons över hela Archies kropp och förundrades lite över hur beskt medlet var då en del av spray-ångorna letade sig in i munnen på mig. Detta var omkring lunchtid och jag märkte sedan under resten av dagen att jag fick en besk smak i munnen om jag råkade slicka mig om läpparna.

En mycket stark misstanke började formas i mitt huvud; jag har nämligen varit med om detta tidigare fast då jag råkat få ”anti-bit-spray” på fingrarna. Tar man i något ätbart med händerna efter att ha använt sig av detta medel smakar allt BLÄ!!!

Nästa dag när jag kom till stallet besannades min farhåga: jag hade inte alls sprutat ner hela Archie med Renons utan med en exakt likadan flaska med anti-bit-spray som också stod i skåpet!

Stackars häst! Det är bara att vara tacksam över att medlet inte gav upphov till någon form av allergisk reaktion; jag hade dock sprutat det över hela Archies kropp, inklusive huvudet!!!!

Och tänk om det skulle ge utslag på ett dopingprov! Vad skulle jag komma med för trovärdig ursäkt då? ”Min häst brukar BITA på sig själv, även i huvudet”!

Travauktion i stallet idag

Idag har vi upplåtit vårt stall och våra ridhus till travtränare Lutfi Kolgjini som nu för 5:e året i rad (om jag inte missminner mig) håller en stor travauktion.

För oss privathästägare är det så klart inte så kul att stallet invaderas av skriande och gnäggande travhästar och en massa folk som springer omkring som yra höns för att titta på de förstnämnda men samtidigt förstår jag att ridklubben tar detta tillfälle i akt att tjäna pengar på ett stall som ändå står mer eller mindre tomt nu när lektionshästarna är på bete.

Tack och lov pågår spektaklet bara i knappa 2 dagar så det är bara att bita ihop och stå ut.

Archie är ju lugnet själv i de flesta situationer och verkar inte bry sig och dessutom står han mellan 2 privathästar, en ponny och flickvännen Searching. För hennes del är det värre då hon, till råga på allt brunstig fått en hingst som tillfällig boxganne!

För egen del hoppas jag att ingen av misstag råkar sälja Archie på auktionen och om det värsta skulle hända så vill jag i alla fall ha duktigt betalt :=).

Minns med förvåning att en internetskribent tyckte att Archie såg ut som just en travare då jag precis hade köpt honom och publicerat de första bilderna på honom på nätet men det är 3 år, flera centimeter mindre och ännu färre kilo sedan. Så förhoppningsvis står han kvar i boxen i morgon!