2 bilder till på mina tidigare hundar + lite historik

Bilden ovan föreställer min första greyhound ”Sladden” (Zulu Last). Namnet fick han av att han kom ut som sista valp i en kull om 11 stycken!
Sladden köpte jag för 50 öre när han var över 1 år gammal. Man hade då gett upp tanken på att ha honom som tävlingshund eftersom han ansågs för långsam. Till våra uteritter med Heron var han dock snabb så att det räckte och blev över :=).
Sladden hade jag inte i så många år utan han avlivades efter att ha varit halt och hoppat på 3 ben i flera månader.
Från början trodde veterinärerna att en bit glas trängt in i tassen och störde men trots operation blev han inte bättre.
Konvalescensen var vidrig, Sladden hade ett djupt hål rakt ner i tassen och varje gång han så mycket som satte ner benet i marken blödde han igenom sitt bandage. Mina golv i lägenheten var täckta av blod och det var så synd om hunden. Hade operationen åtminstone hjälpt men det gjorde den som sagt inte. Och en greyhound som går på 3 ben…..nej….det ville jag inte fortsätta att utsätta honom för.
På bilden har vi varit och ridit med Heron i Falsterbo och det är en bekants dotter som poserar med honom.

Min favoritbild på min första hund, schäfern Ketty (Hundskolans Oranja). Ketty blev 5½ år gammal och avlivades när hon fick höftledsfel.
———————————————————————————
Min tredje hund Tyson (Somollis Star in Motion) har jag faktiskt inga bilder på men han såg ganska exakt ut som Sladden och en del människor som jag inte träffade så ofta förstod aldrig att Tyson var min nya hund efter Sladden! Tyson bröt benet (på 2 ställen dessutom) under en uteritt med Heron.
Tyson köptes också mycket billigt av ett orginal till kvinna som bodde på en enslig gård i Hörbytrakten om jag minns rätt. Det jag minns absolut var att Tyson låg i en box när jag skulle hämta honom och han verkade till en början mer van vid att äta hästmat så som betfor och Krafft än hundmat så man kan ju undra hur han hade haft det egentligen.
Att han älskade att ligga i bilen i timmar men inte kunde lämnas ensam i lägenheten ens 2 minuter utan att börja yla hysteriskt var också lite konstigt.
———————————————————————————
Efter all denna otur med dessa, 3 av världens lydigaste, snällaste och på alla sätt och vis finaste hundar är det kanske inte så konstigt att det tog 20 år innan jag vågade bli hundägare igen (dessutom hade jag inga prakiska möjligheter att ha hund som mångårig singel och heltidsarbetande).
———————————————————————————
Min fjärde hund, asätaren, ligger just nu och vilar ut efter en lång uteritt med mycket klättring tillsammans med Archie. Tydligen blev hon inte tröttare av ritten än att hon avslutade den med att rulla sig i något illaluktande (ank-skit?) så det blev även en dusch i spolspiltan innan vi körde hem. Som det lilla sämskinn hon är torkade hon innan vi ens hann hem , tack för den underbara hårremmen säger jag!

Ännu en alternativ karriärmöjlighet för Soya och är vi för ”mat-nitiska”?

Som ni kanske kommer ihåg har jag tidigare lagt fram teorier om att Soya skulle kunna arbeta som både knarkspanare och ”benskydds-uppletare”.

För ett tag sedan insåg jag att det doggyn är minst lika bra på att leta upp som strykkappor och boots är alla former av kadaver; den perfekta lik-letaren med andra ord!

Jag vet inte hur många gånger jag sett Soya bära på och tyvärr också försöka smygäta på alla möjliga djur i olika grader av förruttnelse.

Detta bevisar samidigt att det inte bara är människor som föredrar ”hemmalagat” framför halvfabrikat för medan Soya alltså inte gärna äter sitt mycket dyra märkestorrfoder så stoppar hon glatt i sig skalet från bakade potatisar, pasta, över huvud taget allt som vi tillagar till oss själva och som sagt då alla djurlik hon kan finna!

I ärlighetens namn är jag inte så hysterisk kring vad Soyis stoppar i munnen, visst tar jag djuren ifrån henne om jag ser det men det är inte så att jag maniskt följer varje steg Soya tar utomhus och bevakar så att inget slinker ner i gapet.

Jag tror på tesen att ”lite skit rensar magen” och Soya har hittills inte blivit dålig av allt hon stoppat i sig.

Själv anser jag att vi människor många gånger går till överdrift i vår renlighetsmani, vårt ”bäst-före-datum-stirrande” och försök att eliminera all smuts, bakterier och annat som vi tror är farligare än det nog är.

Så klart måste man hela tiden göra avvägningar och en del både människor och djur är långt känsligare än ”normal-individen” och då får man givetvis vara mer försiktig men rent generellt tror jag på att vänja kroppen vid att inte allt alltid är näst intill steriliserat.

En bekant höll för några år sedan på att både skala och skiva alla morötter hon gav sin häst och i samband med detta togs minsta lilla prick bort från morötterna. Själv slänger jag in hela morotsknippen med blast och allt och min häst verkar lika glad och frisk som den som inte ens behövde bita itu sina egna morötter!

Det finns tjuvar till allt, del 2

Härom dagen ringde min mor till mig och var väldigt ledsen och upprörd.

Hon hade varit på minneslunden på Spillepengen där en liten graverad minnesplatta har placerats till minne av hennes pekinges Riki. Bredvid plattan hade modern en kruka med sommarblommor samt ett lampa av den typ som drivs med solljus.Jag skriver hade för när modern besökte minneslunden senast visade det sig att någon stulit (!!!!!) lampan som högt räknat kanske är värd 50 kronor.

En annan kvinna hade blivit bestulen på blommor som varit placerade på hennes hunds grav.

Modern var om sagt både ledsen och upprörd och faktiskt även förvånad.

Förvånad var däremot inte jag eftersom jag har insett just det rubriken förtäljer, dvs att det finns tjuvar till allt.

Jag har läst om olika stölder på ”riktiga” kyrogårdar (för männskor) där skrupellösa kräk tydligen inte dragit sig för att stjäla både blommor och trädgårdsredskap (vattenkannor och dylikt).Det är verkligen för bedrövligt att man inte ens känner någon slags ”heder” inför saker på en begravningsplats men så är det tydligen…..

Here we go again- nytt Ullaredsbesök!

Idag var det åter igen dags att besöka Ullared tillsammans med mina lika shoppingsugna väninnor Petra och Ulrika.

Det kändes inte som att det hade hunnit gå hela 4 månader sedan Petra och jag var där sist men så var det och vi har redan bestämt att 3 gånger om året nog kan vara en lagom dos varför nästa besök är preliminärbokat till någon gång i november/ december.

Det som är både bra och dåligt med Ullared (enligt mig i alla fall) är att man aldrig helt säkert vet vilka produkter man ska finna. Dels är vissa varor slut ibland och dels ändras ju sortimentet ständigt. Ibland har man blivit mycket glatt överraskad över något megafynd medan man någon gång har fått inse att det man hade tänkt köpa varit slut.

Förra gången vi var i Ullared köpte jag tex ett par jättesnygga, sköna och billiga ridbyxor och min plan var att köpa ytterligare ett par likadana idag. Men men…ridbyxorna fanns inte längre vilket på sätt och vi var bra så att jag kan slita på de 4 paren jag redan har :=).

Hästtäckena och schabraken vågade jag inte ens snegla på eftersom jag redan har ca 10 vita schabrak med varierande kantband och ungefär lika många täcken (eller fler) för alla möjliga tillfällen och årstider. Man kan inte alltid köpa ”bara för att det är billigt”, eller :=)?

Som vanligt köpte jag i stället ridstrumpor (det går alltid åt) , B och E-vitamin, gummiband och dressyrspö.

Fick även med mig ett hönät (20:–), ridhandskar (60:–), en kortärmad ridpiké (60:–) samt en dito tävlingspiké (vit, 60:–).

Hittade också lädertyglar med dito stroppar för 99:– och konstaterade att de såg minst lika fina ut som de jag köpte på Hööks för ungefär det tredubbla priset för något år sedan.

Sedan blev det underkläder och en plånbok i läder (90:–) till mig själv och desto mer till hemmet. Jag köper ju alla våra hygienartiklar i Ullared så det blir en rejäl hög varje gång, typ 12 flaskor schampoo, 10 tandkrämstuber osv.

Soya blev inte bortglömd utan fick mängder med grisöron (som hon älskar), ett 10-pack kostar här 30:– (på Konsum i Staffanstorp kostar de 9:–/ styck).

Några olika leksaker blev det också för 9:– styck samt ett snyggt svart läderkoppel för 70:–.

På LC-träningen igår såg jag en form av transportbur i nylon som ägarna till den whippet som låg i sa att de hade köpt i just Ullared så givetvis gjorde jag detsamma när den var så himla billig (199:–). Min man undrade om Soya ska ut och campa men jag är övertygad om att vi kommer att ha nytta av denna jättenylonlåda :=).

Denna gången slutade notan på ganska exakt 3000:– och det är väl däromkring jag brukar ligga. Jag har aldrig någon fast budget för hur mycket jag ”får” göra av med utan köper helt enkelt det som faller mig i smaken. Faktum är att det så gott som alltid blir långt billigare än jag räknat med och hur ofta inträffar det i vanliga fall när man handlar? Aldrig om ni frågar mig :=)!

Har man inte utgifter så får man (åter ett hundinlägg)

Blir kanske lite väl mycket hund på HÄST-bloggen just nu men så är det ibland….

Idag har Soya blivit sövd!!!!!

För att ta det från början så upptäckte min man i förra veckan att en liten kant på en av Soyas hörntänder i överkäken hade brutits av (vi har ingen som helst aning om hur detta har gått till). Det var inte så mycket och hon verkade inte det minsta störd av det men vi ville ändå ta det säkra före det osäkra och kolla upp tanden.

Och nog blev den uppkollad alltid!

Dagens bokade besök på djursjukhuset slutade med att de behöll Soya i flera timmar, röntgade och sövde henne samt lackade hennes tand.

Summa summarum konstaterades att pulpan inte är påverkad och därför görs inget mer idag utan hon ska åter kollas upp om 6-8 månader. Är tanden inte ok då ska den rotfyllas.

Vad tror ni detta lilla kalaset slutade på?

4375 kronor varav 1539 kronor var ”material”?!?!? Materialet förmodar jag var lacken som tanden lackades med samt bandaget runt benet där narkoskatetern suttit för själva narkosen/ sederingen kostade ytterligare 751 kronor.

Ja, det är bara att konstatera att de vet att ta betalt!

Trots att jag är van vid hutlösa häst-veterinärkostnader hickade jag ändå till men vad ska man göra? Det är ju knappast något man kan fixa till själv eller något i alla fall jag skulle våga låta tiden utvisa om det behövs tittas på eller ej.

Soya själv verkar helt opåverkad av dagens händelser, har ätit bra efteråt och verkar inte ”konstig” av narkosen (min schäfertik gick in i dörrposterna flera timmar efter hemgång när hon blev opererad) så det känns i alla fall som en stor lättnad.

Många fler whippetbilder och länktips (hundinlägg)

Om ni inte har tröttnat på att glo på och läsa om de små vesslorna kan ni finna ännu fler bilder och läsa mer på Soyas kompisars bloggar!

http://whippetlili.se/

Här skriver Jonatan om Lilis öden och äventyr och det finns ganska många bilder från tex träffen i Vellinge i helgen.

En annan bloggare är Jeanette som tog initiativet till träffen och om hennes hundar kan ni läsa här:

http://lisabellawhippets.blogspot.com/.

Och om ni inte har fått nog ens efter att ha läst dessa bloggar så finns det från Jeanettes blogg länkar till ännu fler (titta i högermarginalen).

Några bilder från LC-träningen 14/7 (hundinlägg)

Ett litet urval av alla olika vinthundsraser som deltog vid dagens träning.

Från de största……

…..till de minsta!
Just italiensk vinthund tycker jag ser så ”käcka” ut med glad uppsyn. Fast de är nog lite väl ettriga för min smak och med så tunna ben som de har skulle jag vara livrädd att tex ta med dom på uteritter med Archie. Min andra greyhound bröt ju benet på 2 ställen under just en uteritt (troligen av att ha trampat ner i ett kaninhål men jag såg aldrig när det hände så jag gissar bara) så onkeligen påverkas man av en så traumatisk händelse (jag fick bära hem en skrikande hund men hästen i släptåg- det glömmer jag aldrig).

Ny LC-träning i Sjöbo (hundinlägg)

I kväll var det dags för en ny LC-träning i Sjöbo och även denna gången hade vi Jonatan och Lili med som sällskap.

Lili fick springa valp-varianten av LC i 2 omgångar medan Soya agerade stödhund åt en whippethane, Schnapps. Schnapps fick ett godkänt lopp så det var ju roligt att kunna hjälpa till.

Tyvärr är det med dessa träningar som när man tävlar hoppning eller dressyr. Det går aldrig att förutspå hur länge arrangemanget ska pågå och ofta tar det mycket längre tid än man planerat för.

Med LC-träningarna verkar det ofta vara olika bekymmer med utrusningen, dvs den som drar runt ”luren” (låtsasharen).

Idag hann vi inte ens med 10 lopp på 2 timmar medan man om allt fungerar som det ska nästan kan hinna med det dubbla på halva tiden.

Min tanke var från början att låta Soya springa 2 lopp som hon gjort vid tidigare träningar men eftersom klockan började bli mycket och väntetiden lång så valde vi att åka hem efter det första loppet.

Soya var som vanligt fullständigt exalterad under hela tiden vi var i Sjöbo och jag tyckte nästan lite synd om henne där hon drog och slet i kopplet i sin iver att ”hjälpa till” när de andra hundarna sprang. Min vanligtvis så snälla och timida hund är verkligen inte att känna igen under dessa träningar så ni som tror att hon alltid skäller, hoppar runt som en galning och verkar allmänt galen ska veta att detta är så långt ifrån hennes vanliga ”jag” som bara tänkas kan.

En extra rolig dimension till dessa träningar tycker jag är att man får lära känna en del raser som man annars aldrig ser lite närmare.

Hur ofta ser man skotsk hjorthund, irländsk varghund, italiensk vinthund och faraohundar tex? Så gott som aldrig, utom då på dessa träningar alltså.

Det är inte helt lätt att lyckas ta kort medan man håller en sjövild Soya i näven men jag lyckades faktiskt att knäppa några foton som jag kommer att publicera inom kort.

Så njuter jag av ledigheten

Eftersom jag inte har något brännande ämne att diskutera idag tänkte jag vara så tråkig att jag gör som många andra bloggare; jag tänker skriva om hur jag och djuren framlevt en av mina semesterdagar (enligt min åsikt har Soya alltid semester och Archie behöver inte heller han göra för många knop för brödfödan…..dessa lyxlirare…)

Måndag 06.20:

Klockan ringer och eftersom jag nu har semester kan jag unna mig att stiga upp så här ”sent” (hmmm…) i stället för 4.50 som jag brukar.

06.45:

Framme i stallet, ger Arch och Searching kraftfoder.

Noterar att Soya rullar sig i det utlagda ensilaget på gödselstacken och fattar genast misstankar eftersom hon aldrig rullar sig i varken halm, hö eller ensilage.
Efter kontroll visar det sig att den hemska lilla as-ätaren (ni vill inte ens veta allt hon med fröjd stoppar i munnen) rullar sig över en död orm som måste ha åkt med i ensileringen. Detta är faktisk första gången jag hittar just en orm men det är ju egentligen inget konstigt med det, bara äckligt!

07.00:

Vandrar ner med mitt entourage till hagarna där Arch avlevereras i en hage tillsammans med en hög ensilage och Seraching i hagen bredvid med något mindre mat (en kräsen dam).

08.00:

Lämnar in min älskade Volvo till verkstaden för byte av en styrled och något annat jag glömt namnet på. Får löfte att bilen ska vara klar om 1 timme och rekommenderas att ta en promenad med hunden så länge.

08.10:

Eftersom verkstaden ligger 2 minuters gångväg från Spillepengen, som inte bara är en sopstation, går jag dit med Soya. Jag har aldrig varit där förut men modern har begravt sin pekingese på deras minneslund vilken jag snabbt hitta till. Blir förvånansvärt rörd när jag ser alla små minnesplattor över älskade men bortgågna djur och stannar inte så länge. Klappar lite på Rikis gravsten medan Soya snusar omkring (här är det tillåtet även med levande hundar).
Hittar en enorm hundrastplats som med fördel kan användas om man vill träna LC med levande byte (läs: en miljard kaniner som far omkring som yra höns).
Förundras över att inga hundar syns till trots att jag går runt hela Spillepengen i nästan en timme men då jag återvänder till hundrastplatsen har en schäfer med tillhörande ”passare” infunnit sig. Hunden leker lite tafatt med Soya medan kvinnan förklarar att hon varit här varje dag i förra veckan utan att möta en själ. Konstigt!
Efter 5 minuters ”lek” (jagande av en boll som schäfern haft med sig) händer det sedvanliga; schäfern rasar utmattad ihop under en parkbänk medan Soya tycks undra ”jaha…var det här allt”.

09.00:

Bilen är klar för avhämtning och som vanligt slutar notan på mer än vad som sagts från början. Tydligen kostade reservdelarna mer än förväntat bla bla bla….Har vi hört den förut?
Hur som helst är jag ändå nöjd med den snabba service jag fått och kostnaden tycks ändå överkomlig så jag är mer än nöjd när jag kör hem.

11.00:

Läser ut ytterligare en lättviktare, denna gången Jenny Leebs ”på grund av Leon”.

13.30:

Åter i stallet tillsammans med Soya för att ta in hästarna eftersom jag ska träna för Ebba. I vanliga fall sköter jag utsläpp och Corre intag; ett utmärkt samarbete som gör att jag kan ha mer eller mindre hela dagen att disponera fritt utan att behöva tänka på när hästarna ska in.

14.00:

Konstaterar att Archie ser ut att ha ägnat sig åt gyttjebrottning så det är bara att ta in honom i spolspilan för en rejäl dusch innan vi ska iväg.
Är fortfarande, efter flera år, bansligt glad över vår spolspilta med varmvatten vilket kanske inte är så konstigt om man vet hur det gick till att rengöra lerhögar innan spolspiltan kom till.
Då fanns det 3 alternativ:
1. Försöka borsta bort eländet = omöjligt
2. Spola hästen i iskallt vatten utomhus= djurplågeri vintertid
3. Fylla flera vattenkannor med varmvatten och stå och tvätta hästen på gödselstacken = omständigt

14.40:

Avfärd med djuren till Ebba-träning. Soya brukar sova i bilen under tiden jag rider.

15.10:

Framme på Hviderups Gods. Det är verkligen jätteskönt att ha så nära till träningarna av flera olika anledningar. Dels är ju inte bensin gratis tyvärr och dels avskyr jag att köra några längre sträckor, med eller utan häst.

15.45:

Lektion för Ebba. Archie spänstar på lika fint som han gjorde på ”genrepet” hemma i ridhuset igår och jag är väldigt nöjd med honom. Även Ebba verkar nöjd och jag åker som allt som oftast hem med en mycket positiv känsla och på bra humör.
Bortsett från att Archie oftast går väldigt bra på träningarna så känner jag mig alltid inspirerad av att omges av välridande ryttare på många gånger mycket fina hästar. Jag känner mig oftast väldigt ensam i mitt dressyrengagemang på ridskolan och ser heller aldrig bra dressyr annat än på tävling så det sporrar extra när jag är på Hviderup och ser alla dessa fina ekipage.

17.30:

Åker från stallet efter att ha spolat av hästen än en gång (idag var det stekande hett på träningen och jag var sååå tacksam över att jag kommit ihåg att ta med en ombytes-t-shirt för egen del eftersom den jag ridit i kunde vridas ut av svett…urk), städat transporten och pratat lite med några andra hästägare.

Från 18.00 och till läggdags:

Kollar mailen, hemnet och lite andra sidor på nätet. Läser, tittar på tv, går ut en sväng med Soya och somnar sedan som en stock till en ny härlig semesterdag!

Jag blir så trött…..(mer om gårdsletande)

Ursäkta att jag tjatar om detta igen men jag blir såååå sur!!!

Hittade ny annons om hästgård idag. Enligt beskrivning skulle stallet vara jättefint och det fanns både ridbana och flera hagar.

Går in och kollar på bilderna…..

Inte EN ENDA bild på något som över huvud taget kan förknippas med ”HÄST” trots att gården annonseras ut som en hästgård????

Jag vet inte hur ofta detta händer….suck…

Hur svårt kan det vara att fotografera ett stall (interiör och utvändigt), en ridbana och några hagar??????

Med tanke på de saftiga provisioner som mäklare tar ut för sitt arbete borde detta vara det minsta man kan begära?

Och hur korkad är man som säljare?

Fattar man inte att det är detta folk som leta hästgård vill se? Inte bilder på en fjäril som landat i en buske eller något annat fjant som inte har det minsta med objektet att göra (böljande rapsfält är förresten en klassiker. Vet inte hur många sådana bilder jag sett….).