Hej och välkommen! Jag heter Birgitta, är 58 år och har ridit sedan jag var 15. Jag bor med min man, vår hund Molly och min häst Frenchman på en gård vid Björnstorp i Skåne. Hos oss bor även en 18-årig varmblodstravare, ett sto jag kallar Bibbi och som agerar hagsmycke och sällskap åt Frenchie. Mitt stora intresse är dressyr och jag köpte Frenchie, 12 år i februari 2022 som min nya tävlingshäst i denna gren. På bloggen berättar jag framför allt om mitt liv med djuren. Dessutom tar jag dagligen upp olika diskussionsämnen, både kring hästar och annat och vill gärna veta vad just DU tycker.
Tiden går fort när man har roligt och nu har Queen B varit på Ryhus i ett helt år!
Hon var definitivt inte vad jag hade hoppats på som sällskapshäst; jag ville helst ha en c-ponny och i andra hand en d-ponny, inte en elefant på över 170 cm 🙂 .
Jag fick minst sagt en chock när hon klev ur lastbilen på Ryhus; det var sagt att hon skulle vara runt 164 cm….
Men jag hade verkligen inget annat alternativ än att låta henne stanna; min ponny skulle avlivas 2 dagar senare och min annonsering efter sällskapshäst hade gett ungefär noll vettiga svar. En 2-årig travare som jag inte hade hjärta att låta gå ensam här när Frenchie är iväg på träningar och tävlingar och ett 26-årigt halvblod som jag misstänkte skulle dumpas här för snar transport till de sälla jaktmarkerna.
Så Bibban fick stanna med alla sina små ärr och gigantiska huvud som hon mycket snabbt gärna la i famnen på mig.
Och även om hon äter mer än en ponny skulle jag idag aldrig lämna tillbaka henne- hon har så många kvalitéer som jag uppskattar!
Ni som läser bloggen regelbundet kan nog inte ha undgått att läsa mitt eviga hyllande till min vackra/ söta/ perfekta häst och kanske retar det er att jag tycker att han är så otroligt söt?
Ni kanske inte håller med alls (helt OK) men för mig är det precis som det ska vara; man ”ska” tycka att ens egna djur är vackrast i världen eller i alla fall FÅR man tycka det 🙂 .
Birgitta, 12 år tycker det i alla fall och Birgitta 58 år VET att tex Frenchie rent objektivt inte skulle vinna tävlingen som varken Sveriges eller ens Skånes sötaste häst men man kan väl få skoja lite?
Nu ska jag berätta något som JAG fortfarande tycker är roligt och som jag berättar som en rolig historia men för att inte outa någon som kanske inte vill figurera på bloggen kallar jag dessa personer A och B.
För några veckor sedan skickade jag en film på när jag tömkörde Frenchie i skritt till person A och skrev något i stil med ”kolla på den här snygga klasshästen”.
På detta svarade A i vänliga ordalag att hen tyckte att Frenchie var…..tjock!
Nåväl…no hard feelings….jag grät inte för jag förstod lite varifrån detta kom (fetma är ju en riskfaktor för tex fång).
I samma veva skickade jag samma film till person B och skrev ”den här skönheten ser väl ändå fin ut efter 4 månaders icke-ridning” och fick svaret ”absolut”.
När jag då la till ”A tycker han är fet. Den förolämpade ägaren håller inte med!” får jag svaret…..
”Jag måste tyvärr hålla med A”!
Alltså…jag bara skrattade för jag känner både A och B väl och tyckte bara detta var jätteroligt.
Framför allt B är en sannings-sägare utan dess like (hens alias borde vara ”Brutalt Ärlig”) och båda är dessutom kloka hästmänniskor.
Sedan handlar det som jag ofta tjatar om den individuella bedömningen för JAG är inte det minsta orolig över att ha en temporärt aningen tjock häst.
Jag vet att det kan rinna av honom på någon vecka eftersom han snarare är svårfödd än motsatsen och framför allt så hade vi denna diskussion medan han var så pass konvalescent att han bara skrittade.
En häst som man börjar motionera och i samma veva som gräset tappar näringen och stråfoderanalysen visar katastrofvärden är jag inte det minsta orolig ska förbli överviktig så jag sitter lugnt på min tjockis 🙂 !
Bilderna visar Frenchie när han kom till Ryhus och hur han såg ut i somras.
Mängdmässigt tränas Frenchie just nu som typ en 4-åring och det blir ju inte så mycket man hinner ”göra” under ett pass om man inte älskar att skritta. Och tyvärr tillhör jag dom som helst inte skrittar alls annat än vid uteritter.
Nu GÖR jag ju det i alla fall, skrittar alltså, men jag tycker det är urtråkigt.
Jag försöker därför hitta så mycket variation i Frenchies arbete som det ändå går; som igår när jag inte hörde några ”skogsarbetarljud” och vågade skritta en stund i skogen eller som idag när jag longerade i skritt utomhus i högt gräs.
Jag tänker att det ändå kan ge lite att behöva lyfta lite mer på benen i gräset?
Efter 25 minuters skritt ute avslutade jag med tömkörning en liten stund i ridhuset och då blev det både trav och galopp i några minuter.
Visst är det en fin bild förresten 🙂 ?
Och med solen som lyser på min fina häst kom jag ihåg ett tusen år (eller 30 i alla fall) gammalt minne!
Vid ett tillfälle sa en bloggläsare (detta minns du till 1000% inte Bert Ahnelöv) att ”min gloria drog solstrålarna till sig” *ASG*!
Tänk vilket trams man kan komma ihåg ibland! Och nej, vi var inte kära eller nåt…bara stallkamrater!
Det har jag undrat hur länge som helst och jag undrar det inte mindre nu när jag har försökt att kontakta en del personer som haft utannonserade hästar!
Maken till nonchalans får man ibland leta efter; det tycker i alla fall jag.
Eller bryr man sig inte så där jättemycket om man får en häst för 200-300.000 såld?
Några exempel:
En person gick inte att få tag på under flera dagar för hon hade ingen mottagning i sin sommarstuga !?! Då kanske man ska vänta med att annonsera tills man faktiskt är tillgänglig….
En annan person som alltså arbetar med att sälja andras hästar tog flera dagar på sig att svara på sms/ ringa upp. Man förstår ju att personen kanske inte hade lika stort intresse av att sälja som ägaren för ju längre tid hästen stannar hos försäljaren desto mer får ju hen betalt men jag skulle då aldrig lämna min häst till en sådan slö person.
Och det ”bästa” exemplet:
En person svarade mig igår på några frågor jag ställt om en häst.
Det är bara det att jag ställde frågorna den 30 augusti!?!?
Gårdagens svar var: ” förlåt att jag inte svarat dig, har haft en del att göra”.
Alltså…jag måste bara skaka på huvudet. Men visst…300.000 är kanske småpotatis för denna person och själv känner jag bara ”tack men nej tack”.
Idag bestämde vädret sig för att ställa in den syndaflod dom var planerad att forsa över min del av Skåne och ingen kunde vara gladare än jag.
Gårdagens stora mängd nederbörd räckte bra och inför idag hade jag preppat ridhuset med harvning eftersom det inte går att rida på utebanan.
Eftersom det bara kom några droppar när jag skulle rida kunde jag efter 30 minuter i ridhuset skritta ut i 20 och sedan dess har det varit uppehåll.
Jag hann klippa allt gräs för vad jag hoppas och gissar är sista gången för i år- det är alltid en skön känsla när allt är kapat och det ser så prydligt ut.
Dagens skörd ser ni på bilden- jag är som alltid barnsligt stolt 🙂 .
Igår var ”Skånes vackraste häst” (veterinärens skämtsamma kommentar eftersom hon vet att det är vad Birgitta 12 år tycker….) på återbesök.
Och vet ni….han travade banne mig för en miljon…i båda varven!!!!
I vänster har han gjort det hela tiden men som ni vet har han ju pendlat mellan att hoppa på tre ben i höger varv och visa varierande grad av hälta så detta var rent ut sagt fantastiskt bra och både jag och veterinären var/ är så glada!
Eftersom jag är mycket negativt lagd vad gäller vissa saker i livet så ropar jag definitivt inte hej på några vis utan hoppas att jag i bästa fall har köpt mig några månader eller kanske till och med ett år som jag kan rida på Frenchie. Jag har inga illusioner om att vi nu ska ”leva lyckliga i alla våra dagar” och tyvärr stödjer forskningen mina farhågor men å andra sidan vet vi alla hur livet med hästar är; ”han kan halka på ett löv och bli halt av det” som en god vän krasst uttryckte det.
Så jag får vara glad för varje dag och tro mig….det är jag också.
Jag kommer om inte annat förhoppningsvis att hinna spara ihop mer pengar till en ny vettig häst och ska också fortsätta att hålla ögonen öppna.
Planen nu är att under en månad öka det lilla arbetet vi ägnar oss just nu (fn ca 6-7 minuters trav om dagen) och att därefter (alltså efter en månad) kunna trava och galoppera 20 minuter om dagen. Går detta bra får vi göra en ny plan med veterinären.
And just like that…..så kom den hösten vi alla känner igen till Skåne. Konstant regnande precis hela dagen!
De senaste veckornas fullkomligt fantastiska väder har i alla fall jag sett som en enorm bonus men jag har också förstått att det inte skulle vara särskilt länge.
Dock måste jag säga att alla blommorna i min trädgård ser ovanligt fina ut och Frenchie och Bibbi har ännu inte satt någon vinterpäls. Annars skulle det inte vara konstigt om jag hade behövt klippa Frenchie redan kring den här tiden (om han reds som vanligt så klart).
Men idag var det regntäcke på båda djuren och det lär det bli från och med nu och varje dag gissar jag.
Och en bekännelse…jag tog in hästarna tidigare eftersom jag såg att Bibbi verkade ha fått nog och bara hängde vid grinden.
Som jag har berättat många gånger har jag under Frenchies skadeperiod haft återkommande problem med att skritta på vår grusväg och i skogen- de issues med istadighet som vi hade när jag precis hade köpt honom och som jag fick bort till 99 % återkom med full kraft.
Jag har funderat en del på detta (så klart) och efter clinicen med Tristan Tucker är jag rätt säker på vad det nog handlar om till stor del; min knäppis kan liksom inte ”ta hand om sig själv”- vilket hela Tristans koncept går ut på; att lära hästen just detta och inte bara den timmen vi arbetar med hästen utan 24/7.
Och där är ju hästar olika förmögna att hantera sig själv i förhållande till den värld människan vill att de ska leva i och Frenchie tillhör ju då de inte optimalt lämpade, tyvärr.
Ett bra exempel är hans helt hysteriska skenande i hagen samtidigt som han gnäggar högt och som jag sett 3-4 ggr men aldrig hos någon annan häst; denna extrema/ överdrivna reaktion. Och dessutom samtidigt som min ponny eller Bibbi inte alls varit upprörda öht?!?!
Det är väl därför han skadar sig också; han är så blockerad att han inte har koll på kroppen.
Bara vetskapen om ovan gör att jag måste hantera honom klokt och en del i detta är att vara beredd på sådant jag tidigare inte behövt att bry mig om.
Och jag måste också arbeta med detta om jag någonsin vill ha en tryggare häst så detta är något som finns på att göra-listan om/ när Frenchie är mer igång.
Med detta sagt är mina försök att rida ut åter igen begränsade; denna gången av skogsavverkningen som återupptagits nära oss.
Även på Ryhus hörs det ofta ett jäkla smällande och brakande och jag har ju fattat att det kommer från skogsarbetarna som dessutom jobbar på fullkomligt för mig ibland icke logiska tider som inte går att förutsäga.
Ibland är det på helgerna, ibland på kvällarna och faktiskt tom även på nätterna för att inte tala om när de jobbar dagtid.
Så nu kan (läs: vågar) jag inte rida i skogen alls för skulle de köra igång när jag är där tror jag vad som helst kan hända med min reaktiva knäppis.
När han var som istadigast i somras kunde jag inte ens lämna Ryhus (!) ; han stod bara fastfrusen eller backade vilket så klart inte var bra när han var halt.
Nu har jag kunnat ”träna” honom så att det går lätt att rida på själva grusvägen (som är några kilometer lång) men skogen får tyvärr vänta vilket är sååå synd och hade varit en perfekt plats att rehabilitera en häst på.
Bilden föreställer min vän och hennes häst som inte alls behöver Tristan Tucker som vi 🙂 och här ser man vilken typ av jobb som sker i skogen.
Jag trodde först bilden var manipulerad för vännens häst ser nästan ut som en fallabella med en docka på ryggen *ASG* men det är så det tyvärr ser ut i vår skog just nu och dessa pyramider som byggs skulle jag aldrig kunna passera när arbetet med dom är igång.
Förra sommaren fick jag en tanke att det kunde vara fint med stockrosor framför stallet.
En privatperson sålde frön online och jag köpte en påse.
Fram till dags datum, dvs 1 år senare syns inte ett spår av några stockrosor 🙂 och nu satsar jag på vad jag hoppas ska vara ett säkrare kort.
Jag har fått 4 plantor med rejäla rötter av en person ur en gemensam trädgårdsgrupp på Facebook så nu återstår det att se om jag har bättre tur med dessa? Och om detta är något dovhjortar äter ska tilläggas…
Om bloggen
Bloggen drivs sedan flera år tillbaka och med dagliga uppdateringar där du får läsa om min vardag med djuren men också om sådant som jag tycker är bra, dåligt, galet eller som jag förundras över i både häst och hundvärlden (och ibland också i den “vanliga människovärlden”).
Du kommer förhoppningsvis att bli både road och oroad, provocerad och lära dig en massa nytt; både av mig och mina kloka läsare och du är mer än välkommen att själv lämna dina avtryck på bloggen.
Senaste kommentarer