Söndag- vardagssamtal


Så här började vår morgon:

Birgitta (står och mockar i Frenchies hage): jisses….märks verkligen att Frenchie har blivit varm i kläderna här. Nu har han gått så långt bort i den andra hagen att jag inte ens kan SE honom…

Nej vänta…han står ju i sin jäkla rull-hörna bara en bit ifrån mig! 

Vad fan gör han där???

Nej, nej, nej….inte rulla dig när du är så ren och fin….neeeeej.

Frenchie: kommer lufsande efter sin rullning (se bild): hej matte! Visst blev jag fin? Ska vi gosa lite?

Birgitta: suck…hur kan man motstå ett så fint djur…kom här din jäkla luffare så ska vi gosa lite…

Efter detta lilla skådespel blev det ridning på utebanan och sedan åkte jag och Henke och mötte upp en del av hans släkt för lunch här!

Ganska dyrt men fint skulle man kunna sammanfatta upplevelsen!

Så gick det med lastningen

Som ett avslutande inlägg vad gäller hästen jag hjälpte till att lasta förra söndagen och i onsdags vill jag berätta att jag fick sms:et nedan igår:

”Heeej! I förmiddags lasttränade jag och pappa… det gick verkligen superbra!! XX gick rakt på direkt och pappa behövde inte hjälpa till med linan alls, vi gick på och av 3 gånger sedan stängde vi när han var inne i släpet sista gången. Allt var verkligen perfekt bra! Tack snälla för hjälpen”.

Hur glad blir man inte när man får sådana besked???

Roligt när ens hjälp både uppskattas och framför allt ger resultat och nu kan tjejen börja tävla som hon vill och även ta med hästen till andra platser utan ångest inför hur det ska gå att lasta, hur lång tid det kommer att ta och om de ens kommer iväg.

Så hade jag det med min första häst Menelli vilket var upprinnelsen till hela ”Birgitta blir lastningsexpert”-grejen och jag minns hur hemskt det var.

Bara jag började tänka på olika scenarion vid lastning kunde jag ligga vaken i evigheter….

Nu får vi hoppas att detta ekipage fortsätter att samarbeta på detta utmärkta vis annars kommer jag som gubben i lådan för att få in hennes gubbe i lådan 🙂 !

Lördag- utökad hage och en massa god mat

Just denna bilen gör kanske inte de underbara rapsfälten som stora delar av Skåne omges av just nu rättvisa men själv tycker jag att det är bedövande vackert med det gula; så intensiv färg att man nästan får ont i ögonen om man tittar för länge….

Vilodag för Frenchie, lite jobb för hans ägare med målning av stallgrunden och allmän ogräsrensning.

På tal om Frenchie studerade jag honom nöjt i eftermiddags; han verkar vara lika självständig som Lillis och det var i princip enbart för att den sistnämnde hade denna egenskap som jag köpte honom (att han kunde lämnas ensam när jag åkte iväg med Vicke). Att jag sedan fick världens bästa ponny av så många andra skäl är en annan historia….

Men tillbaka till Frenchie så har jag sedan en tid tillbaka öppnat upp mellan mina 2 ursprungliga hagar så att han nu kan gå på hela ytan som är ca 3 hektar. 

Lillis å sin sida går i den tredje hagen som vi byggde förra våren och den är väl på knappt 1 hektar och mer än tillräcklig för honom.

Jag hoppas genom denna lösning att Frenchie ska hinna beta ner en större yta så att en av hagarna liksom inte bara ”står”. 

Och det är nu när han kan röra sig ännu längre bort från sin ”sällskapsponny” som jag noterar att han gärna gör just detta och inte verkar ett dugg brydd över att det kan skilja upp emot 100 meter mellan dom.

Idag unnade vi oss lunchbuffé på ”Anitas på Börringekloster”, 3 gånger så dyrt som där vi äter lunch flera vardagar i veckan (Järnvägskrogen i Staffanstorp) men här serveras inte någon vanlig ”dagens” utan tvärtom många spännande och varierade rätter som verkligen gör den vegetariska kosten rättvisa tycker jag (men det finns även kött och fisk).

En av dagens efterrätter, citronfromagen, skulle jag kunna ta 10 portioner av men min mage protesterade innan jag hann så långt…då hade jag även ätit lite rabarberpaj he he.

Tyvärr bor vi ca 30 minuter från detta utsökta matställe, hade vi bott grannar gissar jag att vi hade ätit där mer eller mindre varje dag.

Fredag- elaka ägaren

Några bilder för att illustrera dagens ”elaka ägare”.

Först Lillis som här mutas med morötter för att utstå försöken att befria honom från så mycket päls som jag hinner under tiden han tuggar allt vad han orkar.

Jag tog bara en kort paus för att filma en jätteflock dovhjortar som man kan se längst bort i bild om man tittar noga.

Om ni undrar över manen funderar jag fortfarande på om han ska fortsätta att se ut som en vildhäst från stäppen eller om han ska få en ridhästfrisyr….

Dessa bilder skulle kunna illustrera att nöden inte har någon lag.

Om ägaren demonstrativt ställer sig mitt på den lilla jordytan där man vanligtvis brukar rulla sig (läs: skita ner sig) måste man till slut lägga sig på gräset. Sorgligen men sant och Frenchie försökte vänta ut mig allt vad han kunde men jag stod som fastnaglad he he….

Dagens tv-serietips om ni vill kolla på något lättsamt; ”Harry Wild” med Jane Seymour på tv 4-play. Jag gillade den och sträck-kollade alla 8 avsnitten.

Tillbakablickar: minnesvärda lastningar, del 3

Den sista hästen jag tänkte berätta om i denna lastningsserie var faktiskt också ett sto, precis som de två andra jag berättat om. Annars har jag nog lastat lika många svåra valacker som ston tror jag så enligt mig är inget kön överrepresenterat vad gäller detta bekymmer.

Hur som helst så ägdes detta sto av en pappa och en tonårsdotter och de fick vid ett tillfälle för sig att de skulle provlasta hästen (jag minns inte bakgrunden till detta).

Jag minns däremot att de försökte lasta stoet i flera timmar och när jag körde hem från stallet hade det nästan blivit mörkt, det regnade och far och dotter stod fortfarande med den tjuriga hästen utanför transporten, det kunde jag se från vägen utanför stallet.

När det blev min tur att försöka visade hästen en lite ovanligare (tack och lov) strategi; den stegrade sig framför lastluckan och eftersom den redan i ”normalläge” var en högrest rackare så gick det så klart inte att få  den att gå in i transporten utan att slå huvudet i densamma.

När hästen hade konstrat ett tag tröttnade jag och gick helt sonika in i transporten medan hästen stod utanför med en longeringslina mellan oss.

”Jamen stegra dig trött” tyckte jag som stod skyddat i släpet medan hästen stod på bakbenen och uppenbarligen tröttnade den ganska snabbt för ett tu tre kunde jag plötsligt hala in den hur bra som helst!

Ja, som framgår har olika hästar olika ”trix” för sig och även om man har en ”grundstrategi” vid lastning kan det ibland hjälpa att kunna tänka utanför boxen (observera ordvitsen) och anpassa metod efter djur 🙂 !

Torsdag- välkommet regn, en ponny utan mat och intressanta diskussioner

Det kom en hel del regn igår kväll också och som synes svalde min utebana allt med hull och hår.

Även gräset bälgade nog tacksamt i sig vätskan från ovan- det var välbehövligt minst sagt.

På tal om gräs är detta en verkligen positiv ”sidoeffekt” med att ha detta i sina stora hagar som jag; man sparar otroligt mycket stråfoder över tid.

Det var faktiskt något jag missade när vi flyttade hit men knappast något jag sörjer, tvärtom så klart.

Jag märker tex tydligt hur hästarnas vilja att äta stråfoder inne avtar mer och mer på våren och den lille har jag faktiskt inte fodrat med hösilage ute alls sedan förra våren. 

Han åt redan innan dess mycket små mängder ute även på vintern, kanske 3 kilo eller nåt men i vintras provade jag att inte ge honom något alls och han verkade varken brydd eller gick ner i vikt utan klarade sig uppenbarligen på gräset.

Nu ska det sägas att jag inte hade några dagar alls med ”heltäckande snö” i hagarna, då hade jag så klart gett honom mat ❤️.

Och oroa er icke; Frenchie har fri tillgång på hösilage i boxen och lämnar massor och den lille är som sagt tillräckligt rund utan tvekan. Den sistnämnde står dessutom på en blandning av halm och av Frenchie ratat silage så det finns nödproviant i massor om det börjar kurra i magen, det kan jag lova 🙂 .

Frenchie och jag har tränat vidare på byten och skolor i synnerhet idag och vi har även haft en diskussion om huruvida mina pinnharvar lutade mot staketet och pallen på den ena kortsidan kommer att anfalla oss eller ej.

Den frågan dryftar vi förvisso varje gång vi är på utebanan (jag hävdar ”absolut inte” och Frenchie säger ”utan tvekan ja…så lika bra att inte gå i närheten”) men idag blåste det ganska rejält och då blev våra olika åsikter liksom ännu tydligare * grrrrr…..*.

Den lilles PPID

Tydligt ”hål” ovanför ögat!

Jag har nu fått svar på blodprovet som togs på den lille för ett tag sedan och som gjordes för att kolla hans PPID-värden.

När vi kollade förra sommaren låg värdet på 41,6 vilket bedömdes som typ ”måttlig PPID”.

Värdet nu och som vid denna tiden på året (det varierar beroende på när på året man tar provet) ska ligga under 30 låg för den lilles del på 15,5!

Väldigt bra och ett tecken på att medicinen fungerar och inte behöver justeras men jag hade ärligt talat inte vågat ta bort den oavsett.

På Lillis märktes PPID:n nästan tydligast genom de fettansamlingar han hade ovanför ögonen, ett symptom som så vitt jag vet inte är så vanligt för någon annan sjukdom på häst.

Och ärligt talat missade jag det förra sommaren; mycket pga okunskap och att det inte syns jättetydligt om hästen är väldigt hårig, har lång pannlugg och man inte har för vana att ”hantera huvudet” dagligen.

Jag tränsar ju tex aldrig den lille och sätter inte ens på honom grimman utan trär den bara över halsen på honom och då är det lätt att missa om man inte vet vad man ska titta efter.

Hästar har ju också olika djupa ”hål” ovanför ögonen; Vicke har tex väldigt markerade hålor, Frenchie och den lille inte alls så mycket.

Men förra sommaren fanns det över huvudtaget ingen inbuktning ovanför ögonen på Lillis utan det buktade tvärtom ut lite.

Nu, sedan ganska länge kan man känna en fördjupning även under all päls och numera känner jag igenom dessa ”hål” varje dag.

Så ett litet tips även om symtomen för PPID är många och varierar från häst till häst.

Så det som vissa hästar drabbas av syns inte ett spår av hos andra.

Fettansamlingar lite varstans (fångnacke tex) är också mycket vanligt och Lillis hade gott om dessa också men även där lurades jag lite av hans ras som i sig är lite ”bullig” med stor rumpa tex.

Nu försöker jag att hålla honom mer slimmad och hoppas att det ska räcka för att han ska leva i tusen år som jag vill ❤️!

Mera onsdag- på det igen!

I eftermiddags var det dags för den andra ronden med hästen jag hjälpte till att lasta i söndags.

Inte jätteförvånande gick gossen rakt in i transporten utan vare sig linor eller andra hjälpmedel så jag får nog anse att mitt uppdrag är fullföljt enligt beställning 🙂 .

Hästägaren är otroligt vettig varför jag tror att hon kommer att kunna lasta hästen utan just min hjälp framöver, det viktiga nu är att ”hålla igång” lastningen och inte låta det gå många dagar till nästa träning.

Skulle det bli problem framöver kommer jag att hjälpa till men jag tror inte att det kommer att behövas.

Och det är så jag tycker att man ska försöka lösa lastningsproblem; hellre ta hjälp av någon kunnig x gånger och förhoppningsvis få ett snabbt och bra resultat med redskap så att man själv kan ta vid därefter än att hålla på och krångla i ensamhet eller med olika mer eller mindre okunniga personer som alla har sina olika teorier och idéer om hur man lastar.

Onsdag- tredje gången

Idag var det tredje gången jag red ut med Frenchie och Molly tillsammans och det gick nästan lika bra som de två föregående. Frenchie stannade upp och tittade till vid något tillfälle men jag kunde lätt övertala honom att gå vidare och det får vara good enough i dagsläget. Och att han någonsin ska bli ”som Vicke” vad gäller uteritter finner jag inte särskilt sannolikt och var inte heller det jag sökte primärt när jag letade häst.

Däremot är det givetvis högst önskvärt att man kan rida ut utan att det är med livet som insats så jag hoppas att det fortsätter så här.

Inte tredje utan snarare hundratredje gången….eller i vart fall 7-8:e gången kalkade jag mitt stall utvändigt idag.

Den som uppfann kalkfärgen borde dränkas i densamma men det hade väl tagit hundra försök att lyckas med DET också….

Kalkfärg ÄR tacksamt i vissa avseenden men att måla med den är såååå drygt eftersom den kräver en massa strykningar.

Jag gjorde ju ett rejält jobb med detta i höstas men ville ändå bättra på lite nu, framför allt runt grunden så det ska jag ägna några timmar och strykningar åt framöver.

Igår kväll kom det otroligt nog regn efter att det knappt har regnat en droppe på över 2 månader och min utebana svalde allt tacksamt.

Den har varit ökentorr länge och det är nog bara tack vare att jag alltid rider ensam som den faktiskt inte dammar alls.

Jag vill varken kosta på den saltning eller någon form av bevattningssystem just på grund av ovanstående men den är helt klart ännu bättre att rida på med lite regnvatten inblandat.