Söndag- bäst för häst

Igår frågade min fina vän Elisabet om hon skulle köra hit med Niilo och hålla mig sällskap i skogen men jag hade inte hjärta att släpa hit henne eftersom den just nu kryllar av framför allt mygg där.

Inte heller ville jag föreslå att hon skulle komma hit antingen 5 på morgonen då det nog är mer insektsfritt eller komma iförd en tjock overall för att skydda sig….

Och bara för att jag avstod hennes erbjudande var det givetvis hur blåsigt som helst i morse och inte en insekt i sikte. Typiskt!

Många undrar var sommaren tog vägen men själv är jag mycket mer nöjd med de just nu klenare temperaturerna och om/ när det blåser. Det är mycket skönare för hästarna än att stå helt utslagna i solen och/ eller irriterat försöka piska bort envisa insekter.

Överblomning

Är det bara som jag inbillar mig eller har inte väldigt mycket både blommat och nästan hunnit vissna ner ovanligt tidigt i år?

Mina penséer tex såg jättefina ut tills för kanske 10 dagar sedan och nu ser de bara överblommade och helt ”slut” ut.

Även pionerna har utvecklats i rekordfart och tackar snart för sig.

Upplever ni samma sak i era trädgårdar?

En fin till

Som ni vet tycker jag att Frenchie är så fin, så fin (och en hel del håller med) men numera kan jag knappt se mig mätt på även Bibbi!

Detta kortet tog jag i förbifarten igår när jag var ute och gick med Frenchie och som en bekant skrev: ”tänk vad bra grovfoder, stor hage och kärlek kan göra med en 18-åring”.

Hennes ägare var lika positiv när han fick ett bild-sms där Bibbi önskade trevlig helg och skrev ”jäklar vad fin hon är och trivs hos dig”.

Och ja, hon trivs nog…”lilla” Bibban…hon gnäggar i alla fall extremt mycket i min närhet medan Frenchie är mer sparsam med de vokala ömhetsbetygelserna ha ha.

Tittar man med kritiska ögon på bilden så ser hovarna lite trista ut men hon ska verkas om några dagar och är inte fixad på…..17 veckor!!!! Sist hovslagaren var här (på vecka 12) såg hovarna så fina ut att vi lät henne vara.

Man kan också se att skenbenet höger fram ser lite ”buckligt” ut- jag gissar att detta är skadan som satte stopp för hennes karriär som travare.

Fredag- fler stötar i vågor

I onsdags har det här vackra djuret och jag varit på omgång 2 av de planerade 3 stötvågsbehandlingarna.

Det går i alla fall fort- från det att jag körde från Ryhus och tills vi var hemma igen hann det bara gå en timme.

Annars fortsätter vi med våra promenader; aptråkigt, urtråkigt, svintrist, blä. Men Molly tycker det är roligt i alla fall.

Senast jag sov drömde jag att plötsligt insåg att ”oj…jag rider lektion för Nina fast jag inte ens får trava”!?! Då hade jag i drömmen förvisso ridit ett lättare pass men liksom glömt bort att Frenchie var skadad….vad ger ni mig för det?

Jag hoppas att jag vet lite mer om läkningen nästa torsdag och tills dess är det mantrat ”en dag i taget”.

Sallad

Förra året odlade jag både en massa gurkor och ännu fler tomater men jag inser att det där med att så och plantera intresserar mig väldigt olika, vissa år mycket och andra år inte alls.

Väldigt synd egentligen då jag har både plats och gödsel så det räcker och blir över men it is what it is och jag vill inte lägga tid på något som känns framtvingat och egentligen onödigt.

Så i år har det bara blivit sallad 🙂 .

Enklaste möjliga att peta ner några frön och vänta på att skörda typ.

Och mackor med egen sallad smakar onekligen godare…..

För mycket begärt eller medmänskligt?

På tal om inlägget tidigare i veckan om hunden som jag är rädd ska bli överkörd eftersom den springer runt lös funderar jag på en annan sak som jag läser om ibland:

När någon skriver att hen sett eller t.o.m. flyttat en överkörd katt intill vägrenen kan en del skriva saker som ”har du kollat om den är chipmärkt” eller t.o.m. föreslå att den barmhärtige samariten ska ta det döda djuret till en veterinär/ klinik för att utröna detta.

Jag undrar hur långt man ska behöva gå för att inte betraktas som hjärtlös eller som att man inte bryr sig?

Där är vi så klart alla olika men jag tycker nog inte att man kan förvänta sig eller ens föreslå att någon ska ta en vilt främmande död katt (eller hund) och köra iväg med den i sin bil, eller!?!

Det kan finnas många skäl till att man inte vill eller kan göra detta tänker jag och att ens förslå det tycker jag är magstarkt.

Hur tänker ni?

Tisdag- skövlat

Jag har skrivit en del om skogsavverkningen kring Ryhus och passade på dagens promenad med hund och häst på att ta en talande bild. Ingen vacker syn eller hur?

Lös hund på landet

Härom dagen fick jag detta foto från min man som hade mött hunden ni ser på bilden, IGEN. Det har nämligen hänt både honom och mig fler gånger än jag kan räkna.

Vi bor ju långt ut på en grusväg mitt i ingenstans med närmaste by, Björnstorp, ca 5 km från vårt hus.

Denna bys ”kärna” (direkt efter svängen till vänster på bilden) består av…kanske 20 hus och är utformad så att det liksom inte finns någon trottoar utan bara en smal 30-väg med hus på vardera sida om den.

Det förekommer ständigt diverse husreparationer så vägen är ofta skymd av byggnadsställningar, utmed vägen parkerade lastbilar, kranbilar och fan och hans moster.

Och bilar kör som idioter….trots 30.

Med detta i åtanke håller jag på att bli galen på en familj vars hund (den på bilden) OFTA spatserar lös i byn. Den rymmer ut från deras trädgård eller hus.

Det finns ett forum på Facebook för byn och där har både jag och andra publicerat inlägg om ”lös hund” hur många ggr som helst och ändå fortsätter det!

Jag blir så arg!

En dag kommer den stackars hunden högst troligt att bli påkörd, kanske av mig?

Givetvis kan sådant alltid hända men VARFÖR är man inte mer rädd om sin hund?

Och det som är minst lika tråkigt är en del människors attityd och det de skriver som svar på våra inlägg!

En man kallade hunden för ”byns farthinder 🙂 ”. Är det verkligen ROLIGT?

En annan tyckte att jag ”skulle lägga ner” (att skriva inlägg) för hon ”har inga problem med hunden och uppenbarligen inte heller de flesta i byn” (hur hon nu kan veta det).

Någon undrade varför ”man” inte fångar in hunden när man ser den lös och det kan i alla fall jag svara på.

Dels är jag ofta i tidsnöd när jag kommer körande till antingen jobbet eller träning med hästen (och har därför inte tid att knacka på i x hus eftersom jag inte vet vems hunden är) och dels känner jag mig inte bekväm med att fånga/ koppla/ bära en vilt främmande hund oaktat ras.

Tack och lov finns det även kloka och empatiska människor som tänker på hundens bästa och en av dom kommer troligen att kontakta Länsstyrelsen eftersom tidigare samtal med ägarna inte har gett något resultat.

Måndag- trippelmotion

Här fördriver vi numera ca 40 minuter varje morgon; gåendes på grusvägen och ibland in i skogen.

Frenchie och jag har inga problem med att hålla hastighetsbegränsningen medan Molly trycker på gasen ibland 🙂 .

Ska jag vara ärlig så kräks jag av leda (observera ordvitsen) men det går inte längre att skritta på min nu mycket istadiga häst.

Han vill INTE lämna stallplanen om jag sitter på medan det går helt problemfritt att leda honom.

Jag är rätt så säker på att hans istadighet har kommit tillbaka DELVIS för att han vet vart jag vill ta honom; ut bland en massa insekter som han, trots spray, är väldigt störd av. Sedan har han ju en inneboende olydnad som kan triggas och denna situation är en sådan för honom. Jag är inte direkt förvånad men kan inte heller ta en fight just nu eftersom det som tar honom ur istadigheten (att rygga kortare eller längre sträckor) inte är tillrådligt nu när han ska läka.

Sedan ÄR det nog bättre för min egen hälsa att promenera (=få lite motion) än att sitta på (noll kaloriförbränning för mig) men det är såååå…ursäkta…djävla tråkigt. Och även jag hatar mygg!

Nog om detta trista!

Jag har i alla fall gjort lite vettigt även idag och började med att måla två väggar i Frenchies box eftersom han hade skrapat upp några mindre märken i färgen när han har legat ner och rest sig mot väggen.

Jag anser ju att det är bättre (enklare, snabbare) att fixa till sådant smått hellre än att vänta i något år tills hela väggen är full av märken men man ser ju olika på det här med vad man står ut med att se och inte.

Detta blev eftermiddagens lilla projekt; att klippa ner grenar som är i vägen när jag klipper gräset med åkgräsklipparen. Jag har nästan krockat med en del bladverk, rivit mig ibland och hukat mig som en fällkniv andra gånger så även detta kändes meningsfullt att göra.

Hela Ryhus omges av en massa träd och buskar och allt friskt växer hela tiden så det är ett ständigt pågående arbete att inte låta växtligheten ta över okontrollerat.