Finns det fler än jag och Henrik som med ojämna mellanrum ägnar sig åt den ofrivilliga leken ”var fan la jag läsglasögonen” ? En otroligt irriterande ”lek” tycker jag.

Jag börjar absolut förstå de som har ”senilsnöre” på sina brillor och det borde jag också börja med.

Vi har hemma rätt många billighetsalternativ, enkla läsglasögon som vi har utspridda både här och där (läs; i flera rum, i våra bilar osv) och sedan har jag ett par som är utprovade hos optiker som jag föredrar och använder mest.

Härom dagen blev jag ”så klart” av med just det paret och jag har letat ihjäl mig efter dom sedan dess.

Hittills har det enda resultat varit enorm irritation OCH ett välstädat hem.

För medan jag ändå vände upp och ner på soffkuddar, tittade under soffan bla bla bla så passade jag även på att städa, dammsuga och plocka undan allt möjligt.

Så det är dagens städtips för att ändå få ut någon nytta av vimsigheten.

Jag tycker att det är relativt vanligt att jag på nätet läser om hästar som är rädda för, om inte nästan allt så benämns de som mer eller mindre spooky.

Och oftast, men inte alltid, är inlägget författat av en +50 kvinna.

Mina erfarenheter vad gäller ”rädda” hästar och rädda skrivet inom citationstecken är att det oftast är vi människor som skapar denna lättskrämdhet hos hästar.

Absolut har avel ett finger med i spelet, dvs att vissa blodslinjer ger mer alerta/ reaktiva hästar (som vissa skulle benämna ”rädda”) men framför allt tror jag att det beror på annat.

Att jag ser fenomenet bland +50-kvinnor beror på att jag sett en hel del hästägare i denna grupp som antingen köpt sin första häst i vuxen ålder och med mycket liten hästerfarenhet än den man får när man rider på ridskola eller så HAR man lång erfarenhet men har råkat ut för någon eller flera hästrelaterade olyckor/ skador som har gjort att man har blivit mer försiktig/ rädd.

Man blir också ofta klokare med åren (tack och lov) och många vittnar om diverse farligheter de gjorde som barn och unga till häst som de som vuxna aldrig skulle drömma om att göra.

Vissa vågade då rida barbacka, galoppera i grimma, hoppa höga hinder, rida utan hjälm och allt möjligt annat potentiellt mycket farligt.

Men för att gå tillbaka till de ”rädda” hästarna vill jag påstå att hästar till mycket stor del blir vad vi gör dom till, inom rimliga gränser så klart.

Hästar ÄR oftast av naturen snälla och tillitsfulla men om de inte känner att de har en ”stark” (läs; som inger pondus och förtroende) ledare kan de reagera med tex osäkerhet/ rädsla.

Om man själv är rädd för whatever utstrålar man ofta detta och hästar kan oftast läsa oss bra.

Och det viktigaste av allt: vi måste ”utsätta” våra hästar för ”allt möjligt” (åter igen inom rimliga gränser) för att de ska acceptera och tolerera omgivningen utan att ständigt hoppa till och vara på tårna.

Om vi alltid rider i vårt egna ridhus, aldrig lämnar stallplanen och aldrig vågar rida ut, möta en bil, rida förbi en brevlåda eller en stor vattenpöl (nu tar jag bara några random exempel) är det kanske inte konstigt om hästen reagerar genom att titta, inte vilja gå förbi, hoppa till osv?

Har hästen dessutom överskottsenergi pga för lite hagvistelse/ motion och är den överutfodrad med kraftfoder kan man få ganska häftiga reaktioner som ett onödigt brev på posten.

Så jag menar att många av dessa påstådda rädslor hos våra hästar är vårt eget fel och skapade av oss.

Varför är vissa hästar stencoola med en ryttare men helt istadiga med andra? De läser oss och så har vi så klart olika kunskap att hantera olika situationer till häst.

Och nu menar jag inte att vi alla ska börja rida bredvid motorvägar, tömköra på öppna fält som jag gjorde på bilden med Vicke och annat som vi inte känner oss bekväma med bara för att träna hästen på att inte vara rädd men igen så menar jag att många hästar inte är rädda per se utan bara ovana vid whatever.

Så innan vi skyller på hästen måste vi rannsaka oss själva!

Som jag skrev igår är jag väldigt glad att avverkningen i ”min” skog går mot sitt slut (den har hållit på i flera månader) eftersom den har begränsat mina uteritter ganska mycket.

Som jag har berättat flera gånger var Frenchie rejält istadig vid uteritter när jag började rida ut ensam efter att ha köpt honom men detta gick över relativt snabbt och ganska enkelt och jag har sedan dess kunnat arbeta honom mycket bra i alla gångarter i skogen.

Men det har skett med eftertanke och planering, jag har undvikit vissa vägar medan jag har sett till att skapa en väldigt trygg runda som vi oftast rider och där risken för överraskningar av olika slag är liten.

När avverkningen började märkte jag att Frenchie ibland inte ens ville gå in i skogen fast maskinerna bara hördes på långt håll. Och pressade jag så glimtade hans tidigare istadiga sida fram (vägra att gå framåt och backa) på ett sätt jag inte ville ha tillbaka och inte alls var bekväm med.

Så vi har undvikit skogen uppsuttet och bara promenerat där när skogskillarna inte varit där och då har det gått bra.

Nu kan jag rida som vanligt igen eftersom trädfällningen verkar vara avslutad och det bara återstår att transportera bort allt virke och det kan jag ha bättre koll på.

Hade det varit för x år sedan hade jag måhända varit mer bestämd och tyckt typ ”han får banne mig LÄRA SIG att gå i skogen no matter what” men nu är jag både fegare och vill inte SKAPA bekymmer om det inte behövs.

Att ramla av är aldrig önskvärt men i min värld mycket värre i en skog än i ett ridhus och jag vill så klart undvika det till varje pris oavsett.

Och hade Frenchie börjat med dessa ”jag ska inte gå och tvingar du mig så backar jag in i vad tusan som helst”-fasoner när jag kräver att han ska utföra sin HUVUDSAKLIGA arbetsuppgift (träna för att fungera som min tävlingshäst) så hade jag fått adressera problemet annorlunda men nu känner jag bara att ”nä…det får vara så”.

Det är gott nog att kunna rida ut i skogen och galoppera där, rida seriebyten och skolor osv eller skritta på långa tyglar när miljön är ”normal”.

Jag behöver inte tvinga en ovillig häst att gå där medan träd brakar till marken på x avstånd eller annat som hör till skogsavverkning dånar i krokarna.

Att alla mina tidigare hästar (exklusive den ännu istadigare Kreon) hade accepterat att ett träd föll över deras huvud må så vara men de var som de var och Frenchie är inte som dom och det får vara ok.

Jag älskar detta djur så mycket och vill inte bråka och fightas med honom om det inte behövs och jag vill som sagt verkligen inte riskera att ramla av heller.

Den här gossens tack och lov mycket sällan förekommande stråk av istadighet är något jag vet om och hoppas kunna hantera för det får så klart inte komma till uttryck både ”här och där” och det gör det inte heller.