Jag har vid 2 tillfällen fått göra ”ofrivilliga urlastningar” på Skånes vägar och som vanligt var det Heron som var inblandad båda gångerna.
Första gången detta hände hade jag varit och hopptävlat med Heron som då var 5 år gammal.
Då vi endast var några kilometer hemifrån (vid SEGE-karusellen strax innan IKEA) började det plötsligt att ryka från min gamla Volvos motorhuv och jag såg ingen annan lösning än att stanna bilen vid vägkanten trots att vi alltså befann oss på en motorväg.Det visade sig vara läckage i kylaren och jag lyckades inte starta bilen trots flera försök.
Eftersom detta var långt innan mobiltelefonernas tid var det inte bara att grabba tag i luren och ringa efter hjälp utan jag fick vandra bort till ett närliggande hotell medan min hästskötare stannade kvar hos Heron.
Jag provade att ringa flera personer, däribland mina föräldrar innan jag slutligen fick tag på en kille i stallet som lovade att komma och hämta oss.Han kom också mycket riktigt snabbt och sedan var det ”bara” till att lasta ur Heron på motorvägen, koppla över släpet till kompisens bil, lasta in Heron igen och köra hem.
Gissa om jag var tacksam över en snäll och lättlastad häst! Någon hjälp från mina medtrafikanter fick jag i alla fall inte då alla körde som galningar och inte verkade ha en tanke på att sakta in trots att de såg en häst vid vägkanten. Jag var livrädd för vad som skulle kunna hända om Heron fick panik men tack och lov var han sitt vanliga, medgörliga jag och stod lugnt och stilla tills vi kunde köra igen. Att han fick beta lite avgas-gräs hjälpte säkert också till att hålla honom på gott humör.
Andra gången jag tvingades lasta ut Heron var flera år senare. på en 70-väg vid Genarp, på väg till en dressyrträning.
Det hade börjat snöa lite lätt när jag körde från stallet men eftersom jag bara hade ca 30 minuters körning till träningen och eftersom snöfallet inte verkade så besvärligt trodde jag inte att det skulle var några problem att köra.
Och det var det inte heller tills jag kom till en backe som förvisso inte var speciellt brant men däremot ganska lång. Bilen gick långsammare och långsammare i den tilltagande snön och till slut stanande den helt. Jag stod då mitt i backen utan möjlighet att varken komma framåt eller att vända runt och det var bara till att stanna, dra åt alla bromsar och lasta ur.
Denna gången var jag ensam och jag var ganska skakig då jag tränsade och ledde ut Heron på vägen. Snön yrde vid det här laget rätt rejält, det var svinkallt och jag hade några kilometers promenad framför mig.
Bilar passerade utan ansats till att stanna så det var bara till att lämna bil och släp mitt på vägen och börja vandringen mot träningsstället.Efter att ha pulsat runt i snön en bra stund, jätteanfådd och med smärta i lungorna efter all kall luft jag andats in nådde jag slutligen stallet och kunde ställa in Heron i en tom box.
Min dåvarande tränare körde tillbaka mig till min bil och släp och jag lyckade efter vad som kändes som en evighet att få upp ekipaget för backen, meter för meter och med sladdar hit och dit i snön. Jag var genomsvettig av anspänningen men genomförde otroligt nog träningen, lastade och lyckades köra hem eftersom det hade slutat snöa.
Jag minns att tränaren gav mig RABATT på träningen, till och med denna person som ALDRIG visade några känslor var full av beundran över min bedrift att både vandra så långt med hästen och sedan få loss bilen!
Innan denna incident var jag ganska dumdristig och gav mig ut i alla sorters väder men händelsen botade mig ganska rejält och jag är sedan dess mycket mer försiktig innan jag ger mig ut på vägarna.
