Säkrare än hackamore….

Jag tror att alla som läser bloggar eller alls följer någon på sociala medier förstår att bloggaren/ den man följer inte alltid är helt sanningsenlig, att hen överdriver, förskönar och/ eller utelämnar olika delar ur sitt liv av olika anledningar.

Jag skulle inte drömma om att LJUGA på bloggen….det är så långt ifrån jag som man kan komma och det är enligt mig bara barnsligt och pinsamt eftersom en lögn alltid avslöjas…det är min fulla övertygelse. Ibland kan det ta månader eller år men ni som ljuger…tro mig…någon gång kommer ni att avslöjas!

Med detta sagt berättar jag inte allt för varken vänner, bekanta eller så klart mina bloggläsare men nu ska jag berätta om en sådan grej som jag hittills inte outat här i alla fall.

Anledningen kan jag så här i efterhand inte ange 100% säkert men till stor del handlade det nog om att jag inte ville ge en felaktig bild av en händelse och jag vet ju hur lätt något ändras om lite eller mycket och ”blir en sanning”.

I fallet nedan ville jag inte att någon helt plötsligt skulle få för sig att Vicke är en knäppgök, farlig eller jag vet inte vad…han var ju till salu ett bra tag och då får man tänka på vad man skriver om hästen på sociala medier så att det inte missförstås medvetet eller omedvetet.

Hur som helst; NU ska jag berätta varför jag slutade att rida ut på hackamore på Vicke 🙂 :

Sista gången jag gjorde detta avlöpte ridturen initialt fullkomligt normalt, så som alla andra gånger tidigare i skogen kring Ryhus.

Men efter kanske 30 minuter hände något, och jag vet verkligen inte till dags datum vad, men Vicke blev jättespänd, började takta, kändes mer och mer okontaktbar och hade, om jag inte hade haft honom i ett järngrepp med tyglarna säkert stuckit iväg i full fart. Fullkomligt, till 100% olikt honom!!!

Det kändes verkligen MYCKET osäkert att sitta på en så upprörd häst som endast hade ett ponnyhack runt huvudet och även om det kanske inte hade hjälpt så hade ett TRÄNS känts betydligt säkrare.

Jag trodde hela tiden att Vicke skulle lugna ner sig men han blev nästan bara mer och mer…tja…STIRRIG är nog en bra beskrivning och eftersom han inte fick ge sig av gick han i stället i en piaff och passage som hade gjort vilken vörldscup-häst som helst grön av avund. Själv var jag livrädd!

Det är så klart alltid lätt att vara efterklok; med facit i hand borde jag ha försökt att hoppa av ”i farten” (hur lätt nu DET hade varit….), sadlat av och lett hästen hem och kanske eller kanske inte tappat honom på vägen.

I stället riskerade jag att ramla av och bli liggande i en enorm skog….

För att göra ett nu väldigt långt inlägg något kortare kan jag säga att Vicke efter säkert 30 minuter (!!!) i piaff och passage lugnade ner sig och vi kom hem helskinnade men han var fullständigt löddrig under ridtäcket!

Jag red aldrig mer ut på hacket och var ärligt talat ganska nervös första gången jag skulle rida ut efter denna incident men det hände aldrig någonsin mer ens något i närheten av det jag beskrev ovan.

Det enda som jag skulle kunna tro orsakade denna fullkomliga hysteri är att Vicke kanske kände doften av vildsvin men vad det var som skrämde honom så mycket kommer jag aldrig att få veta.

Idag såg jag av en slump en annons för höpellets; det var en privatperson som ville sälja några säckar pga felköp.

Jag konstaterade att kilopriset (över 20:-) hade avskräckt mig i alla fall men det fick mig också att minnas ”hur det kunde gå till förr”.

Idag, och med de kunskaper som finns och sprids om hästars olika grundläggande behov hoppas och tror jag att det jag ska berätta om inte hade fått förekomma….

På ”min” ridskola hade vi för +30 år sedan en lektionsponny som hostade.

I ett försök att minimera detta ställdes ponnyn på pappersströ (strimlat papper) och den utfodrades endast med några kilo grönpellets/ dag.

Jag får låta det vara osagt om vi eventuellt även gav den lite havre (inte som jag minns) men något stråfoder what so ever fick den inte !!! Alls!

Att ponnyn var hungrig som fan tror jag bevisades genom att den kunde äta/ slicka upp en hel saltsten (de där stora blocken man har ute på beten) på ingen tid alls…mycket annat fanns inte att stoppa i munnen när pelletsen var uppätna!

Att detta djur inte fick kolik tycker jag idag är ett under, bortsett från allt annat.

Idag är jag rätt säker på att man antingen hade ställt ponnyn på lösdrift (dvs tagit den ur lektionsverksamheten) eller gett den uppblött hö/ hösilage så att den fick tuggbehovet tillgodosett!

Jag har väldigt sällan ”bara” haft ett heltidsjobb utan har ofta också haft alla möjliga extraknäck.

Härom dagen, när jag stod och borstade tänderna 🙂 kom jag plötsligt ihåg ett av de ovanligare sätten jag drygat ut mina inkomster på!

Till mitt försvar vad gäller just detta ”jobb” måste jag anföra att jag var ung och behövde pengar på ett annat sätt än idag; nu skulle jag definitivt inte ställa upp på det jag gjorde då ha ha ha.

Jag gick vid denna tidpunkt på gymnasiet och på skolan gick det ut en förfrågan om vi var intresserade av att delta i ett forskningsprojekt mot ersättning.

Ersättningens storlek har jag faktiskt glömt men det jag minns mycket väl var att jag och en klasskamrat deltog och det vi skulle göra var att under x dagar (5-7 kanske) låta bli att borsta tänderna!

Vi skulle därefter besöka tandläkarhögskolan som låg granne med vårt gymnasium och där skulle en tandläkare (?) skrapa bort plack från våra tänder i undersökande syfte.

Mer än så minns jag inte och tror aldrig att jag fick ta del av forskningsresultaten.

Men både jag och klasskamraten gjorde detta x gånger (dvs lät bli att borsta tänderna) – inte något jag hade varken vågat eller velat utsätta mina tänder (eller omgivningen ha ha ha) för idag!

Gårdagens inlägg om personen som var missnöjd med tömkörningslektionen fick mig att minnas en liknande händelse som utspelade sig för många, många år sedan.

Jag stod uppstallad på en stor ridskola i Malmö och en mycket känd ”tömkörningsguru” skulle komma dit och visa oss ”hur man tömkör”.

Vi var kanske 10 personer varav flera aldrig hade tömkört över huvud taget; jag och någon person till hade gjort det en hel del.

Gurun skulle visa på en häst som var välutbildad och utan att gå in på detaljer så blev gurun väldigt arg på hästen, gick på den otroligt hårt så att det stackars djuret nästan klättrade på sargen.

Vi kan som sagt lämna själva detaljerna därhän men det som chockade mig oerhört var att både hästens ryttare (mycket erfaren, med mångårig hästvana och ”skinn på näsan”) och alla andra inte tycktes reagera det minsta på guruns beteende.

Att man kan behöva korrigera en häst, ibland till och med mycket må vara hänt men när man ser en häst som bara verkar fullkomligt hysterisk, helt liksom oförstående till vad tömföraren vill och på en visning för mestadels okunniga personer…..då har man som visare dels gått över gränsen rejält och dels har man verkligen inte lärt dessa nybörjare ”hur man tömkör”.

Att hästens ordinarie ryttare lät sin häst ta emot…tja…jag vill om inte annat kalla det psykiskt våld (ett jäkla piskande även om jag har förträngt om det var direkt på hästens kropp) chockade mig nog mest, att ingen faktiskt sa något eller avbröt det hela tillskriver jag måhända att ingen fann sig i stunden eller vågade säga ifrån, inte heller jag sorgligt nog.

Men övriga deltagare verkade liksom inte ens brydda/ ifrågasättande medan jag marscherade iväg argt efter ”uppvisningen” medan övriga stannade kvar för att prata/ fika (minns ej för jag var så arg).

Det hela var en upprörande upplevelse för mig men jag lärde mig i alla fall att vara mer vaksam i framtiden och vikten av att säga ifrån, även om det är obehagligt.

Det är nog lätt många gånger att man helt enkelt inte finner sig där och då och detta parat med att många människor är konflikträdda gör att det är lätt för utomstående att tänka ”men varför sa ingen något” medan det för de närvarande inte går upp förrän i efterhand vad de borde ha gjort.

Allt prat om hobbyodling och gårdagens inlägg om detta fick mig att minnas något från stenåldern eller närmare bestämt från när jag gick i högstadiet.

Jag var en extremt ambitiös elev som tog mina läxor på största allvar och skötte allt kring dom minutiöst.

Bland annat kunde jag ofta sitta vid mitt skrivbord och göra dessa medan jag lyssnade på olika radioprogram (ja jisses…jag låter ju inte klok).

Hur som helst…vid något tillfälle måste jag ha lyssnat på ett program om hobbyodling och man kunde där även ringa eller skicka in frågor om detta ämne.

Huruvida jag var galen nog att faktiskt lyfta luren eller jag slösade ett frimärke på att skriva har jag förträngt men jag minns däremot utan minsta problem vad jag frågade 🙂 🙂 🙂 !

När jag kom till skolan x tid senare blev jag nämligen haffad av en lärare som hade hört min fråga och kommenterade detta (att hon hört frågan och svaret på radion) och jag trodde jag skulle skjunka genom golvet….så pinsamt tyckte jag att det var.

Vad frågade jag då?

Jo….om man kunde odla morötter i kruka !?!?!

Varifrån jag fick denna mycket märkliga fråga minns jag absolut inte, inte heller om jag själv hörde svaret i radion eller bara fick det återberättat av läraren men jag har bestämt för mig att svaret var att man kunde göra det 🙂 !

Jag provade aldrig och ställde heller aldrig någonsin mer radiofrågor 🙂 🙂 🙂 !

För ett tag sedan, medan jag mockade mina hagar, ställde sig B flera gånger väldigt nära kärran, ungefär så som ni ser på bilden.

I hans fall tror jag dels att det handlade om att han ofta är väldigt sällskaplig när man utför just denna syssla och dels kanske att han ville ha något att klia sin rumpa mot 🙂 !

Men när jag såg honom kom jag att tänka på ett minne som jag inte tänkt på på hur många år som helst men som jag hade lite roligt åt på den tiden det begav sig:

Om jag hade min dåvarande häst Heron uppbunden på stallgången medan jag mockade och skottkärran stod någonstans bakom honom trampade han omkring ända tills han stod med båda bakbenen mellan skalmarna.

Då fick han liksom ro och eftersom han vanligtvis var mycket stillsam skojade jag om hans beteende och undrade om han kanske hade någon önskan om att spännas för en vagn och bli körd 🙂 !

Det var verkligen enda gången han steppade omkring på gången men så fort han stod mellan skalmarna var han hur nöjd som helst 🙂 !

Jag har flera gånger berättat om hur jag kan ha och använda saker i ”tusen år” och det gäller allt möjligt; möbler, kläder eller som man kan se på bilden ovan; hästutrustning.

Ländtäcket på bilden är nästan 20 år gammalt och en av ytterst få saker jag sponsrats med under min tid som hästägare.

En häst jag ägde tidigare, Décima, var, tyckte jag själv i alla fall, ganska lovande som unghäst.

Hon startade dressyr 4 gånger som 4-åring och var placerad i samtliga starter (vann en) och jag planerade en lång dressyrkarriär för oss tillsammans.

När jag precis hade träffat min fd man (som ursprungligen kommer från Småland) skulle vi hälsa på i hans gamla hemtrakter och körde på vägen dit förbi en fabrik som tillverkade hästtäcken.

Vi stannade och jag fick se några prov på vad fabriken sålde; det var alla möjliga täcken och även annat vill jag minnas.

När vi kom tillbaka till Malmö fick jag en ingivelse och skrev till företaget och frågade om de skulle vara intresserade av att sponsra mig med några täcken. I utbyte skulle jag dels använda deras produkter på träningar och tävlingar och dels försöka ragga lite nya kunder åt dom.

Long story short fick jag några täcken gratis varav detta ländtäcke är ett av dom. Jag har faktiskt även kvar ett fleecetäcke med hals som någon föregångare till Vickster har tagit sönder något spänne på men det går fortfarande att använda.

Jag provade nyss att googla på företaget men kunde inte hitta det så antingen har de bytt namn eller slagit igen men ländtäcket lever som synes i allra högsta grad och kan säkerligen användas i många år till 🙂 !

Från och med den 1 juli gäller en ny tobakslag som ni kan läsa mer om här.

Lagen fick mig att tänka tillbaka på hur det gick till på mitt första ”riktiga” jobb som socionom/ socialsekreterare för ca 30 år sedan och i backspegeln så var det verkligen inte ”bättre förr”, snarare tvärtom och det känns nästan otroligt att tänka på att det som då försiggick var både vanligt och fullständigt acceptabelt.

Om jag ska börja med att berätta om vårt lunchrum så var det väldigt litet med tanke på att ca 20 personer eller fler skulle äta där samtidigt.

Men det var inte det märkliga utan det som verkligen var ögonbrynshöjande med dagens mått mätt var att det var tillåtet att röka där och tro mig….det röktes friskt i detta lilla fönsterlösa kyffe, allt medan andra åt.

Samma sak med våra tjänsterum; man fick ”så klart” även röka hur mycket man ville där!

Minns en kollega som bad mig att vattna hans blommor när han åkte på 5 veckors semester.

Den inpyrda doften av cigaretter försvann inte från hans rum under dessa veckor; så djupt satt den.

Och min arbetsledares rum ska vi inte tala om!

Hon delade rum med en annan chef och båda rökte.

Man fick ibland nästan skära sig igenom röken för att komma fram till skrivbordet och som ny socialsekreterare utan delegation (den fick man efter några månader) var jag tvungen att dra alla ärenden för henne innan jag kunde fatta ett beslut = många dagliga vändor blev det!

Oaktat vad man tycker om rökning så får ni nog hålla med om att det är tur att det inte går till så här idag!

Härom dagen hyrde jag och Henrik en film, och jag som valde den missade helt att det var en musikal (The greatest showman).

Och är det något jag inte gillar så är det när det ständigt brists ut i sång i filmer= fiasko med andra ord!

Detta film-skrålande påminde mig om senast jag såg en musikal; det var måååånga år sedan och även då ett misstag, dvs jag hade inte förstått att det var en ”sån” film.

Jag skulle gå på en nätdate och planen var att se Moulin Rouge med Nicole Kidman, en skådespelerska jag alltid gillat.

Daten föll mig inte det minsta i smaken och när det sedan började sjungas i filmen satt jag och överlade med mig själv under hela föreställningen om jag skulle resa mig upp och gå eller stanna och plågas.

God uppfostran sa mig att man inte gör så men jag verkligen led och det var ren viljestyrka som höll mig kvar i biografstolen.

När filmen äntligen tog slut FLÖG jag upp och tackade min date varefter jag rusade till min bil i en sådan fart att Usain Bolt hade sett sig besegrad om vi hade sprungit ikapp.

Det blev inte fler dater med den just den killen (däremot träffade jag min fd man en tid senare) och inga fler musikaler förrän härom dagen 🙂 !