
Säkrare än hackamore….
Jag tror att alla som läser bloggar eller alls följer någon på sociala medier förstår att bloggaren/ den man följer inte alltid är helt sanningsenlig, att hen överdriver, förskönar och/ eller utelämnar olika delar ur sitt liv av olika anledningar.
Jag skulle inte drömma om att LJUGA på bloggen….det är så långt ifrån jag som man kan komma och det är enligt mig bara barnsligt och pinsamt eftersom en lögn alltid avslöjas…det är min fulla övertygelse. Ibland kan det ta månader eller år men ni som ljuger…tro mig…någon gång kommer ni att avslöjas!
Med detta sagt berättar jag inte allt för varken vänner, bekanta eller så klart mina bloggläsare men nu ska jag berätta om en sådan grej som jag hittills inte outat här i alla fall.
Anledningen kan jag så här i efterhand inte ange 100% säkert men till stor del handlade det nog om att jag inte ville ge en felaktig bild av en händelse och jag vet ju hur lätt något ändras om lite eller mycket och ”blir en sanning”.
I fallet nedan ville jag inte att någon helt plötsligt skulle få för sig att Vicke är en knäppgök, farlig eller jag vet inte vad…han var ju till salu ett bra tag och då får man tänka på vad man skriver om hästen på sociala medier så att det inte missförstås medvetet eller omedvetet.
Hur som helst; NU ska jag berätta varför jag slutade att rida ut på hackamore på Vicke 🙂 :
Sista gången jag gjorde detta avlöpte ridturen initialt fullkomligt normalt, så som alla andra gånger tidigare i skogen kring Ryhus.
Men efter kanske 30 minuter hände något, och jag vet verkligen inte till dags datum vad, men Vicke blev jättespänd, började takta, kändes mer och mer okontaktbar och hade, om jag inte hade haft honom i ett järngrepp med tyglarna säkert stuckit iväg i full fart. Fullkomligt, till 100% olikt honom!!!
Det kändes verkligen MYCKET osäkert att sitta på en så upprörd häst som endast hade ett ponnyhack runt huvudet och även om det kanske inte hade hjälpt så hade ett TRÄNS känts betydligt säkrare.
Jag trodde hela tiden att Vicke skulle lugna ner sig men han blev nästan bara mer och mer…tja…STIRRIG är nog en bra beskrivning och eftersom han inte fick ge sig av gick han i stället i en piaff och passage som hade gjort vilken vörldscup-häst som helst grön av avund. Själv var jag livrädd!
Det är så klart alltid lätt att vara efterklok; med facit i hand borde jag ha försökt att hoppa av ”i farten” (hur lätt nu DET hade varit….), sadlat av och lett hästen hem och kanske eller kanske inte tappat honom på vägen.
I stället riskerade jag att ramla av och bli liggande i en enorm skog….
För att göra ett nu väldigt långt inlägg något kortare kan jag säga att Vicke efter säkert 30 minuter (!!!) i piaff och passage lugnade ner sig och vi kom hem helskinnade men han var fullständigt löddrig under ridtäcket!
Jag red aldrig mer ut på hacket och var ärligt talat ganska nervös första gången jag skulle rida ut efter denna incident men det hände aldrig någonsin mer ens något i närheten av det jag beskrev ovan.
Det enda som jag skulle kunna tro orsakade denna fullkomliga hysteri är att Vicke kanske kände doften av vildsvin men vad det var som skrämde honom så mycket kommer jag aldrig att få veta.
Senaste kommentarer