Igår blev jag plötsligt sugen på majskolvar och när vi var och handlade köpte jag 2 färska….för 15 kronor styck!

Detta fick mig att minnas den enda gången jag varit på en självplockning för majskolvar och det var länge sedan ska ni veta!

Jag var 17 år gammal (dvs detta var för 40 år sedan!!!) och då kostade kolvarna 1 krona styck!

Min mamma och jag köpte….100 stycken!

Låt mig säga så här:

a) vår frys var proppfull

b) det tog en evighet innan all majsen var uppäten och

c) det tog mååååånga år innan jag blev sugen på majs igen!

Idag läste jag om någon som skämtsamt skrev att hon hade ”börjat ge stopp och väx till barnen för att de inte skulle växa upp så snabbt”.

Denna måhända märkliga kommentar fick mig att minnas ett barndomsminne som jag själv tycker är ganska roligt.

När jag var barn fanns det ett medel likt det på bilden som hette just ”Stopp och väx”.

Det var ett genomskinligt ”nagellack” som man skulle måla naglarna med och som, om man bet/ slickade på naglarna smakade otroligt beskt. Ni fattar konceptet (och namnet) va 🙂 ?

När JAG såg medlet i vårt badrumsskåp som barn trodde jag att detta var ett medel för att förhindra att man växte (på höjden) *ASG* !

Varför jag trodde att mina föräldrar skulle använda detta medel eller när sanningen uppdagades för mig minns jag däremot inte 🙂 !

Minns ni förra veckans inlägg där jag gjorde mig lustig över Henrik som inte kunde skilja på Bibbi och Frenchie 🙂 ?

Och det kan ju vi hästmänniskor tycka är både roligt men framför allt jättemärkligt för VI ser minsann skillnad på en mils avstånd bla bla bla.

Själv påmindes jag efter inlägget om hur vi alla kan ha olika lätt eller svårt för att se skillnad på whatever och ett minne dök upp:

För en miljon år sedan (fast det skulle absolut ha kunnat hända i nutid också) fick jag i ett infall av duktighet för mig att jag skulle kolla oljan på min bil.

Jag stod på en Statoilmack i Malmö, huven uppe och började leta efter oljestickan.

Och jag letade….och letade….

Hur jag än glodde ner i motorrummet kunde jag för mitt liv inte hitta oljestickan och till slut började det kännas smått surrealistiskt…den MÅSTE ju finnas där!?!?

Jag började genomsöka utrymmet metodiskt, lät blicken låååångsamt vandra upp och ner, fram och tillbaka. Men nej…ingen djävla sticka !!!!!

Till slut fick jag nästan panik, såg mig omkring och skymtade en man som stod och tankade sin bil en bit längre bort.

Jag gick resolut bort till honom och sa något i stil med: ”ursäkta…du måste tro att jag är helt galen men jag kan fan inte hitta oljestickan….kan du hjälpa mig”.

Mannen samtyckte, gick bort till min bil, tittade ner under huven och sa EFTER MAX 2 SEKUNDER (helt sant): HÄR!!!!! Och så pekade han på…ja vad tror ni….oljestickan!!!!!

Och nej, det var inte första gången jag kollade oljan på en bil även om det var första gången på just DEN bilen och jag är inte heeeelt lost men det här var något av det konstigaste jag varit med om vad gäller mitt bilägande!?!

Säkrare än hackamore….

Jag tror att alla som läser bloggar eller alls följer någon på sociala medier förstår att bloggaren/ den man följer inte alltid är helt sanningsenlig, att hen överdriver, förskönar och/ eller utelämnar olika delar ur sitt liv av olika anledningar.

Jag skulle inte drömma om att LJUGA på bloggen….det är så långt ifrån jag som man kan komma och det är enligt mig bara barnsligt och pinsamt eftersom en lögn alltid avslöjas…det är min fulla övertygelse. Ibland kan det ta månader eller år men ni som ljuger…tro mig…någon gång kommer ni att avslöjas!

Med detta sagt berättar jag inte allt för varken vänner, bekanta eller så klart mina bloggläsare men nu ska jag berätta om en sådan grej som jag hittills inte outat här i alla fall.

Anledningen kan jag så här i efterhand inte ange 100% säkert men till stor del handlade det nog om att jag inte ville ge en felaktig bild av en händelse och jag vet ju hur lätt något ändras om lite eller mycket och ”blir en sanning”.

I fallet nedan ville jag inte att någon helt plötsligt skulle få för sig att Vicke är en knäppgök, farlig eller jag vet inte vad…han var ju till salu ett bra tag och då får man tänka på vad man skriver om hästen på sociala medier så att det inte missförstås medvetet eller omedvetet.

Hur som helst; NU ska jag berätta varför jag slutade att rida ut på hackamore på Vicke 🙂 :

Sista gången jag gjorde detta avlöpte ridturen initialt fullkomligt normalt, så som alla andra gånger tidigare i skogen kring Ryhus.

Men efter kanske 30 minuter hände något, och jag vet verkligen inte till dags datum vad, men Vicke blev jättespänd, började takta, kändes mer och mer okontaktbar och hade, om jag inte hade haft honom i ett järngrepp med tyglarna säkert stuckit iväg i full fart. Fullkomligt, till 100% olikt honom!!!

Det kändes verkligen MYCKET osäkert att sitta på en så upprörd häst som endast hade ett ponnyhack runt huvudet och även om det kanske inte hade hjälpt så hade ett TRÄNS känts betydligt säkrare.

Jag trodde hela tiden att Vicke skulle lugna ner sig men han blev nästan bara mer och mer…tja…STIRRIG är nog en bra beskrivning och eftersom han inte fick ge sig av gick han i stället i en piaff och passage som hade gjort vilken vörldscup-häst som helst grön av avund. Själv var jag livrädd!

Det är så klart alltid lätt att vara efterklok; med facit i hand borde jag ha försökt att hoppa av ”i farten” (hur lätt nu DET hade varit….), sadlat av och lett hästen hem och kanske eller kanske inte tappat honom på vägen.

I stället riskerade jag att ramla av och bli liggande i en enorm skog….

För att göra ett nu väldigt långt inlägg något kortare kan jag säga att Vicke efter säkert 30 minuter (!!!) i piaff och passage lugnade ner sig och vi kom hem helskinnade men han var fullständigt löddrig under ridtäcket!

Jag red aldrig mer ut på hacket och var ärligt talat ganska nervös första gången jag skulle rida ut efter denna incident men det hände aldrig någonsin mer ens något i närheten av det jag beskrev ovan.

Det enda som jag skulle kunna tro orsakade denna fullkomliga hysteri är att Vicke kanske kände doften av vildsvin men vad det var som skrämde honom så mycket kommer jag aldrig att få veta.

Idag såg jag av en slump en annons för höpellets; det var en privatperson som ville sälja några säckar pga felköp.

Jag konstaterade att kilopriset (över 20:-) hade avskräckt mig i alla fall men det fick mig också att minnas ”hur det kunde gå till förr”.

Idag, och med de kunskaper som finns och sprids om hästars olika grundläggande behov hoppas och tror jag att det jag ska berätta om inte hade fått förekomma….

På ”min” ridskola hade vi för +30 år sedan en lektionsponny som hostade.

I ett försök att minimera detta ställdes ponnyn på pappersströ (strimlat papper) och den utfodrades endast med några kilo grönpellets/ dag.

Jag får låta det vara osagt om vi eventuellt även gav den lite havre (inte som jag minns) men något stråfoder what so ever fick den inte !!! Alls!

Att ponnyn var hungrig som fan tror jag bevisades genom att den kunde äta/ slicka upp en hel saltsten (de där stora blocken man har ute på beten) på ingen tid alls…mycket annat fanns inte att stoppa i munnen när pelletsen var uppätna!

Att detta djur inte fick kolik tycker jag idag är ett under, bortsett från allt annat.

Idag är jag rätt säker på att man antingen hade ställt ponnyn på lösdrift (dvs tagit den ur lektionsverksamheten) eller gett den uppblött hö/ hösilage så att den fick tuggbehovet tillgodosett!

Jag har väldigt sällan ”bara” haft ett heltidsjobb utan har ofta också haft alla möjliga extraknäck.

Härom dagen, när jag stod och borstade tänderna 🙂 kom jag plötsligt ihåg ett av de ovanligare sätten jag drygat ut mina inkomster på!

Till mitt försvar vad gäller just detta ”jobb” måste jag anföra att jag var ung och behövde pengar på ett annat sätt än idag; nu skulle jag definitivt inte ställa upp på det jag gjorde då ha ha ha.

Jag gick vid denna tidpunkt på gymnasiet och på skolan gick det ut en förfrågan om vi var intresserade av att delta i ett forskningsprojekt mot ersättning.

Ersättningens storlek har jag faktiskt glömt men det jag minns mycket väl var att jag och en klasskamrat deltog och det vi skulle göra var att under x dagar (5-7 kanske) låta bli att borsta tänderna!

Vi skulle därefter besöka tandläkarhögskolan som låg granne med vårt gymnasium och där skulle en tandläkare (?) skrapa bort plack från våra tänder i undersökande syfte.

Mer än så minns jag inte och tror aldrig att jag fick ta del av forskningsresultaten.

Men både jag och klasskamraten gjorde detta x gånger (dvs lät bli att borsta tänderna) – inte något jag hade varken vågat eller velat utsätta mina tänder (eller omgivningen ha ha ha) för idag!

Gårdagens inlägg om personen som var missnöjd med tömkörningslektionen fick mig att minnas en liknande händelse som utspelade sig för många, många år sedan.

Jag stod uppstallad på en stor ridskola i Malmö och en mycket känd ”tömkörningsguru” skulle komma dit och visa oss ”hur man tömkör”.

Vi var kanske 10 personer varav flera aldrig hade tömkört över huvud taget; jag och någon person till hade gjort det en hel del.

Gurun skulle visa på en häst som var välutbildad och utan att gå in på detaljer så blev gurun väldigt arg på hästen, gick på den otroligt hårt så att det stackars djuret nästan klättrade på sargen.

Vi kan som sagt lämna själva detaljerna därhän men det som chockade mig oerhört var att både hästens ryttare (mycket erfaren, med mångårig hästvana och ”skinn på näsan”) och alla andra inte tycktes reagera det minsta på guruns beteende.

Att man kan behöva korrigera en häst, ibland till och med mycket må vara hänt men när man ser en häst som bara verkar fullkomligt hysterisk, helt liksom oförstående till vad tömföraren vill och på en visning för mestadels okunniga personer…..då har man som visare dels gått över gränsen rejält och dels har man verkligen inte lärt dessa nybörjare ”hur man tömkör”.

Att hästens ordinarie ryttare lät sin häst ta emot…tja…jag vill om inte annat kalla det psykiskt våld (ett jäkla piskande även om jag har förträngt om det var direkt på hästens kropp) chockade mig nog mest, att ingen faktiskt sa något eller avbröt det hela tillskriver jag måhända att ingen fann sig i stunden eller vågade säga ifrån, inte heller jag sorgligt nog.

Men övriga deltagare verkade liksom inte ens brydda/ ifrågasättande medan jag marscherade iväg argt efter ”uppvisningen” medan övriga stannade kvar för att prata/ fika (minns ej för jag var så arg).

Det hela var en upprörande upplevelse för mig men jag lärde mig i alla fall att vara mer vaksam i framtiden och vikten av att säga ifrån, även om det är obehagligt.

Det är nog lätt många gånger att man helt enkelt inte finner sig där och då och detta parat med att många människor är konflikträdda gör att det är lätt för utomstående att tänka ”men varför sa ingen något” medan det för de närvarande inte går upp förrän i efterhand vad de borde ha gjort.

Allt prat om hobbyodling och gårdagens inlägg om detta fick mig att minnas något från stenåldern eller närmare bestämt från när jag gick i högstadiet.

Jag var en extremt ambitiös elev som tog mina läxor på största allvar och skötte allt kring dom minutiöst.

Bland annat kunde jag ofta sitta vid mitt skrivbord och göra dessa medan jag lyssnade på olika radioprogram (ja jisses…jag låter ju inte klok).

Hur som helst…vid något tillfälle måste jag ha lyssnat på ett program om hobbyodling och man kunde där även ringa eller skicka in frågor om detta ämne.

Huruvida jag var galen nog att faktiskt lyfta luren eller jag slösade ett frimärke på att skriva har jag förträngt men jag minns däremot utan minsta problem vad jag frågade 🙂 🙂 🙂 !

När jag kom till skolan x tid senare blev jag nämligen haffad av en lärare som hade hört min fråga och kommenterade detta (att hon hört frågan och svaret på radion) och jag trodde jag skulle skjunka genom golvet….så pinsamt tyckte jag att det var.

Vad frågade jag då?

Jo….om man kunde odla morötter i kruka !?!?!

Varifrån jag fick denna mycket märkliga fråga minns jag absolut inte, inte heller om jag själv hörde svaret i radion eller bara fick det återberättat av läraren men jag har bestämt för mig att svaret var att man kunde göra det 🙂 !

Jag provade aldrig och ställde heller aldrig någonsin mer radiofrågor 🙂 🙂 🙂 !

För ett tag sedan, medan jag mockade mina hagar, ställde sig B flera gånger väldigt nära kärran, ungefär så som ni ser på bilden.

I hans fall tror jag dels att det handlade om att han ofta är väldigt sällskaplig när man utför just denna syssla och dels kanske att han ville ha något att klia sin rumpa mot 🙂 !

Men när jag såg honom kom jag att tänka på ett minne som jag inte tänkt på på hur många år som helst men som jag hade lite roligt åt på den tiden det begav sig:

Om jag hade min dåvarande häst Heron uppbunden på stallgången medan jag mockade och skottkärran stod någonstans bakom honom trampade han omkring ända tills han stod med båda bakbenen mellan skalmarna.

Då fick han liksom ro och eftersom han vanligtvis var mycket stillsam skojade jag om hans beteende och undrade om han kanske hade någon önskan om att spännas för en vagn och bli körd 🙂 !

Det var verkligen enda gången han steppade omkring på gången men så fort han stod mellan skalmarna var han hur nöjd som helst 🙂 !

Jag har flera gånger berättat om hur jag kan ha och använda saker i ”tusen år” och det gäller allt möjligt; möbler, kläder eller som man kan se på bilden ovan; hästutrustning.

Ländtäcket på bilden är nästan 20 år gammalt och en av ytterst få saker jag sponsrats med under min tid som hästägare.

En häst jag ägde tidigare, Décima, var, tyckte jag själv i alla fall, ganska lovande som unghäst.

Hon startade dressyr 4 gånger som 4-åring och var placerad i samtliga starter (vann en) och jag planerade en lång dressyrkarriär för oss tillsammans.

När jag precis hade träffat min fd man (som ursprungligen kommer från Småland) skulle vi hälsa på i hans gamla hemtrakter och körde på vägen dit förbi en fabrik som tillverkade hästtäcken.

Vi stannade och jag fick se några prov på vad fabriken sålde; det var alla möjliga täcken och även annat vill jag minnas.

När vi kom tillbaka till Malmö fick jag en ingivelse och skrev till företaget och frågade om de skulle vara intresserade av att sponsra mig med några täcken. I utbyte skulle jag dels använda deras produkter på träningar och tävlingar och dels försöka ragga lite nya kunder åt dom.

Long story short fick jag några täcken gratis varav detta ländtäcke är ett av dom. Jag har faktiskt även kvar ett fleecetäcke med hals som någon föregångare till Vickster har tagit sönder något spänne på men det går fortfarande att använda.

Jag provade nyss att googla på företaget men kunde inte hitta det så antingen har de bytt namn eller slagit igen men ländtäcket lever som synes i allra högsta grad och kan säkerligen användas i många år till 🙂 !