Sitter och läser en diskussion på Facebook om betesreducerare, något vi ”pratat om” även här på bloggen.

Blir lite glad när jag inser att det inte bara är jag som är ”6 år” och tycker synd om hästar som har denna typ av….enligt mig…munkorg på sig- många skulle inte heller drömma om att sätta det på sina djur.

Jag fattar absolut att det handlar en del om att förmänskliga hästar, att det säkert finns djur som är helt ok med betesreducerare osv men det spelar ingen roll för mig- jag skulle inte klara av det. Och jag vill inte må dåligt i onödan.

Precis som andra inte skulle klara av att ha sina hästar ensamma i hage medan jag inte har en sekunds betänkligheter kring detta i mitt eget fall (det finns även för mig hästar jag aldrig skulle ha ensamma).

Till viss del handlar det för mig om vad man kan leva med som djurägare, bortsett från vad som är lagligt osv.

Allt är inte svart eller vitt och det som passar vissa kanske inte passar andra (både människor och djur).

Jag skulle inte klara av att se min häst kämpa med att plocka upp strån genom reduceraren; då fick den hellre gå i en grushage och slippa frestelsen helt.

Och när jag läser andras erfarenheter av hur deras hästar försökt att få av sig reduceraren, fått skav, ”sett lidande ut” osv så förstärks min åsikt.

Men som sagt; det är lätt för mig att ha åsikter, framför allt nu när jag har enorma, underbara hagar som många hade dödat för och dessutom hästar som kan gå där.

Skulle någon av hästarna få fång kanske jag inte skulle vara lika kaxig?

Kan som en parentes nämna att jag är lika rabiat motståndare till munkorg på hundar och måhända bidrog detta till att förkorta Soyas liv?

Hon hade en kronisk tarminflammation samtidigt som hon ”stoppade allt möjligt i munnen” och jag hade utan tvekan kunnat stoppa en del genom att alltid ha henne i koppel eller ha munkorg utomhus.

Jag valde motsatsen av olika anledningar och valde också att avliva henne vid 8 års ålder innan både denna sjukdom och hennes epilepsi hade ”förstört” henne. Men åter igen; man gör olika val och ska kunna leva med dom.

Igår berättade jag ju….ve och fasa 🙂 🙂 🙂 att jag inte är speciellt noga med hästarnas ”mellis” utan de får det som råkar vara billigast på Granngården just då…typ….

Lite skämt och lite allvar; ska Vicke bara ha lite ”krubbskrammel” efter ridningen….för det är han så van vid att jag aldrig skulle ha hjärta att neka honom och den lille ”måste” så klart också få lite….så kan jag lika gärna ge honom ”vad som helst” bara han gillar det eller göra egen mash.

Härom dagen gjorde jag just det sistnämnda; se bilden ovan.

Jag blandade helt enkelt det jag hade hemma; betfor, kli, en skvätt havre, något extrapris-pelleterat foder från Dodson och lite lucern-aktigt foder jag också köpt billigt.

Allt detta blandas med varmt vatten så att det blir en gröt och sedan är det bara att servera när det svalnat!

Väldigt enkelt och långt, långt billigare än de många gånger superdyra blandningarna man kan köpa för +15 kronor kilot eller mer.

Som säkert de flesta (?) hästägare är jag väldigt noga med en del och inte alls med annat.

Vad gäller tex foder anser jag att det ibland råder ren millimeter-hysteri där varje gram föda som hästen stoppar i sin mun ska vara analyserad och foderstatsberäknad….in absurdum.

Har man en häst för de största klasserna, en som har olika fysiska/ psykiska problem kopplade till näringsintag eller man på veterinärens inrådan måste vara mycket vaksam på vad hästen äter må det vara hänt med denna petighet men de flesta hästägare har trots allt djur som….handen på hjärtat….inte ens behöver kraftfoder.

Jag anser i alla fall, högst ovetenskapligt måhända att det inte är såååå blodigt allvarligt om man ger sin häst någon näve av foder x eller y eller till och med z….så länge basfodret tillgodoser hästens behov.

Med detta sagt ger jag båda hästarna ”mellis” av det foder som råkar vara på någon form av extrapris när jag handlar för de äter allt med lika god aptit och det är så små mängder det handlar om, inga kilon per dag.

Vicke är van att alltid få något i sin utebalja efter ridning…det är sedan åratal tillbaka och jag är säker på att han varken står eller faller med lite olika pellets liksom för övrigt den lille som ännu mindre avkrävs några dagliga fysiska prestationer.

Fick detta recept via mail från Hööks; verkar enkelt nog att prova?

Olika medikamenter som påstås ha en lugnande effekt vid ridning- vad säger ni?

Bluff eller effekt? Har ni provat något som fungerar? Vad? Hur lång tid tog det innan ni upplevde någon effekt och höll den i sig varaktigt? Beskriv gärna förändringen!

Jag är väldigt skeptisk med blir gärna omvänd!

Det enda jag provat för rätt länge sedan var magnesium (en tränare som rekommenderade) och där var effekten noll.

Ni vet hur man ibland kan komma att tänka på något man inte har tänkt på på hur många år som helst typ….

Det hände mig nyligen när jag kom att tänka på melass.

När jag började arbeta extra på ridskolan jag höll till på i min ungdom och många år framöver fodrade vi med melass.

Vi brukade blanda ut några deciliter av denna extremt kletiga sörja i en stor hink med vatten och sedan gav vi vissa av hästarna en skvätt i fodret. Huruvida denna lilla mängd gjorde någon nytta mer än att det smakade gott låter jag vara osagt (troligen inte) men det är ett sådant där minne som jag verkligen har från den tiden.

Melassen såldes då i stora dunkar som var svåra/ tunga att hantera och dessutom riskerade man att kladda ner sig eftersom melassen som sagt är väldigt trögflytande och lätt hamnade lite utanför dunken när man skulle baxa omkring på denna för att hälla ur den.

Ja, hur som helst….jag kom att tänka på melass när jag funderade på hur man skulle kunna göra egen mash mer smakrik.

Kli, som jag skulle använda som huvudingrediens i mash är inte speciellt smakrikt i sig men en skvätt melass skulle nog göra susen.

Kanske en skvätt melass i dricksvattnet vintertid också kunde öka hästarnas lust att dricka = minskad kolikrisk?

Men på tal om melass; finns det någon hästmänniska som numera använder detta fodertillskott regelbundet?

När man på nätet diskuterar kostnader för att försäkra hund eller häst har jag hyfsat många gånger läst argument som ”jag avstår från att försäkra mitt djur och lägger hellre undan x kronor varje månad i en pott som jag kan använda om djuret blir sjukt” eller ”jag har haft hund/ häst i trettiotusen år och aldrig använt mig av försäkringen”.

Till de som åberopar den sista meningen som argument för att ha djuret oförsäkrat säger jag bara ”hoppas du har en stor plånbok”.

Och ja, jag kände faktiskt själv en gång en kvinna som hade sin häst helt oförsäkrad men hon var mångmiljonär.

Vi andra, som inte är miljonärer, menar jag gamblar verkligen om vi avstår från i vart fall veterinärvårsförsäkringen för skulle våra djur bli sjuka kan det bli ohyggligt dyrt.

När Décima blev buköppnad kostade detta över 60.000 och då är detta ändå mååååånga år sedan och operationen gick fullständigt komplikationsfritt.

Jag har också haft en hund som fick epilepsi, en sjukdom som jag inte på något vis var skyldig till eller kunde ha förhindrat. Också den kostade mycket och medförde livslång medicinering.

Hade det bara varit de som inte tog hand om sina djur ultimat som drabbades av skador och sjukdomar kan jag förstå om man avstår veterinärvårdsförsäkringen- annars inte.

Jag betalar i alla fall hellre x hundralappar i månaden och är garanterad veterinärvård än att riskera att själv behöva välja mellan avlivning och kostnader på tiotusentals kronor, ibland ännu mer.