Att ”allting” har blivit avsevärt dyrare i år är allmänt känt och det känns ibland som att folk betalar nästan vad som helst för whatever.

Jag hjälper en hobby-bonde att sälja hans halm sedan några år tillbaka och i annonsen står det att balarna kostar 15:-.

Fick en fråga häromdagen om priset var per småbal eller PER KILO !?!?

Jag svarade att om priset hade varit per kilo hade en småbal kostat över 100 kronor 🙂 🙂 🙂  på vilket personen svarade ”Det är det inte helt omöjligt att de gör har jag fått för mig.”

Hmmm….vi får kanske höja priset till nästan år…..

Skämt å sido……

Jag har ”alltid” varit emot att man ger hästar (och hundar för den delen) godis i tid och otid.

Och tiggande djur finner jag ganska irriterande, framför allt när det ibland går till rejäl överdrift och hästar nafsar efter människor i hopp om få något gott.

Men som jag skrev i en kommentar härom dagen är det uppenbarligen så att när fan blir gammal blir han religiös för plötsligt får Frenchie ”hästgodis” (riktigt eller tex morötter men aldrig socker) i tid och otid. Efter ridpasset, vid haghämtning, när jag lastar….jisses…det är ingen ände på det.

Det komiska är att hästen är lätthanterad som en fjäder så det behövs definitivt inte som en muta, jag bara VILL ge honom det . Den stenhårda Birgitta har med andra ord gone soft ❤️…..eller ”bara” insett att man inte alltid behöver vara så rigid?

Sockerbitar är jag fortfarande allergisk mot; det är för mycket…tja socker helt enkelt…och dessutom blir det ibland geggigt i fickorna men annat kan man absolut hitta i mina kläder numera och i foderkammaren och hästarnas krubbor definitivt.

Tiggande djur tåler jag fortfarande inte men ingen av mina håller på med sådant (ja…även den lille får ”så klart” godis ibland) och skulle jag märka sådana tendenser skulle jag omvärdera min generositet….trust me.

Hur resonerar ni vad gäller godis och ger ni det och i så fall i vilka sammanhang?

Jag har läst om mycket som jag själv aldrig skulle lägga pengar på eftersom jag är mycket tvivlande till eventuell vettig effekt men kanske ni är av en annan åsikt?

Vad sägs om detta ( mycket synd att pris inte framgår):

REGNDROPPSMASSAGE FÖR HÄST

Regndroppsmassagebehandlingen balanserar hästens kropp genom dess avslappnande och milda applikationer.

Oljorna droppas ca 15 cm ovanför hästens ryggrad. Därefter stryks de ut med fjäderlätta rörelser över ryggen och masseras mjukt in med de kraftfulla oljorna samt med vita flextekniken, då sätts en avslappnings, och reningsprocess av hästens kropp igång.

Regndroppsmassage kan vara välgörande för:
Immunförsvar, rygg och nackbesvär, avstressande, välbefinnande och avslappning, värk i leder
Cirkulation, allergier samt avgiftande från kemikalier.

Resultat och rekommendation:
Resultatet kan vara i timmar, dagar, veckor eller mer, detta helt beroende på varje enskild individ och dess kropps syrabasbalans.
Ju surare en hästs kropp är desto kortare tid stannar resultatet, därför kan 1 behandling räcka för en häst, medan en annan häst kan behöva flera för att återställa balansen.

Många hästar upplever smärtlindring, värme och ökad mjukhet i ryggrad, kropp och leder i flera dagar, som resultat av denna massage.

Regndroppsmassage är en balanserande, avslappnande och renande behandlingsmetod, känd för sin unika välgörande effekt.
Våra hästar älskar denna välgörande, väldoftande och mjuka behandling

Bästa behandlingen för våra fyrbenta vänner

Ni vet väl att man kan ge hästar färska nypon som godis?

Och vilken sort spelar ingen roll för inga nypon är giftiga.

Ni kan ju prova att ge några stycken och se om er häst äter innan ni lägger tid på att plocka några mängder!

Som jag har nämnt tidigare tillhör jag de som a) förfasas över kraftfoderpriserna och b) inte tar så hårt på det där med bäst-före-datum.

Denna kombination gör att nästan allt kraftfoder jag köper (utom havre) endast inhandlas på ”extrapris” vilket i mitt fall innebär att jag köper sådant med mycket kort hållbarhet som Granngården säljer för halva priset.

Säckarna på bilden skulle således kosta nästan 1100:- och jag betalade hälften.

Mina hästar (i synnerhet ponnyn så klart) får så lite kraftfoder att det lilla krubb-skramlet inte behöver vara av någon specifik sort utan för mig är det viktigast att det är i müsli-form om det ska ges i stallet. Pelleterat foder blöter jag och ger utomhus för att slippa ”slabb”.

Att färdigfoder håller i x månader efter ”bäst-före-datum” är jag fullständigt övertygad om så för mig blir detta en bra lösning.

Nu debatteras det åter om ”barfota vs skoning” och denna artikel tycker i alla fall jag är nyanserad.

Det blir ju gärna så att det bli ”vi mot dom”, att man drar alla över en kam och hävdar att något visst är det bästa bla bla bla utan att se till individen.

Vicke gick tex med aluminiumskor hos mig i många år och jag gav t.o.m. hans nya ägare skriftlig information om att JAG avrådde från att ändra denna för honom mycket välfungerande skoning.

För att ta just Vicke som exempel skulle jag inte drömma om att låta honom gå oskodd; jag kan nästan garantera att han hade blivit frambenshalt tämligen omgående eftersom han hade så känsliga sulor.

Inte vet jag om man efter en väldigt långt tid hade kunnat få honom att fungera utan skor men den smärta som detta hade orsakat honom under invänjningstiden skulle jag definitivt inte kunna försvara på något vis.

Den lille har ”så klart” inga skor men han rids ju över huvudet taget inte och går i en mjuk gräshage där han till 99% strosar och extremt sällan travar eller galopperar.

Frenchie fungerar väl med järnskor och då ser jag ingen anledning att ”väcka den björn som sover” men däremot har jag en dialog med veterinär, hovslagare och tränare kring hans hovar och förlitar mig långt mer på deras åsikter än vad ”alla andra” eventuellt har för åsikter.

Vad jag gillar med artikeln är att den höjer ett varningens finger för att barfota inte är för alla och att det kan kosta mer än det smakar att dra av skorna och/ eller anlita någon ej utbildad.

Det är också bra att det lyfts att vad proffsen gör verkligen inte alltid kan appliceras på hobbyryttarens hästhållning och att barfota sällan betyder just barfota, dvs utan någon som helst plastning, skyddsboots eller whatever.

Ett tips till de av er som liksom jag har hagar som nu nästan ser ut som en stäpp pga torkan men har träd med blad/ grenar som ni säkert vet att hästar kan äta:

Klipp av lite grenar och kasta in till hästarna- det ger måhända inte jättemycket näring men i alla fall sysselsättning samtidigt som ni kanske får en välbehövlig trimning av närliggande träd?

Själv har jag 3 enorma björkar precis utanför stallet och dessa trimmar jag lite genom att klippa av tunna lövruskor och kasta in till Lillis.

Han äter gärna björkris, jag ger inga jättemängder (kanske 1-2 kilo/ dag) men detta gör att jag inte har hur lågt hängande grenar som helst.

Innan ni börjar fodra med grenar/ blad/ sly måste ni så klart NOGA säkerställa att det ni vill ge är ofarligt för hästar att äta!

På tal om ovan kan jag berätta att jag en vinter gav Vicke och hans hagkompis Leon MÄNGDER med sly som min dåvarande stallägare hade klippt ner.

Allt låg i en jättehög hyfsat nära hästarnas hage och jag släpade grenar varje morgon till djurens glädje.

Det blev verkligen win-win; stallägarens sly-hög blev rejält decimerad och hästarna fick sysselsättning och lite extra att äta i en gräshage där i princip allt gräs var nerbetat/ söndertrampat.

Ofta när hästar blir halta önskar vi hästägare att det ska bero på en hovböld, eller hur?

Nu ÄR det inte jätteofta just detta tycker jag och ibland kan även en böld vara allt annat än snabbt övergående.

Jag har nyligen på nära håll följt en hästägare vars ponny blev akut ganska halt.

Över tid (många dagar) varierade hästens hälta från liten till så rejäl att den var halt i skritt och en period var ett av hästens ben svullet upp till hasen.

Nu är detta en väldigt noggrann hästägare som, trots att hen misstänkte hovböld (hästen rids ej och hade ej några synliga skador som kunde förklara hältan) åkte med hästen till klinik och fick den röntgad.

Ingenting hittades på röntgen, hoven klämdes på (detta hade en hovslagare redan gjort tidigare) och hältan fortsatte att variera i grad.

Hästägaren trodde fortfarande på böld, hade på våtvärmande omslag (som hästen också hade haft tidigare) och efter ca 7 (SJU) VECKOR totalt hittade hen sörja i omslaget!

Det fortsatte sedan att komma svart/ mörkt var i bandaget i flera dagar!

Så visst kan hovbölder ta tid på sig vilket kan vara en tröst men så klart inte kul!

En bekant hade en liknande erfarenheter med sin ridhäst och den var också undersökt av veterinär från alla håll och kanter innan den långt om länge blev ohalt.