Eftersom det finns en mängd bloggar där skribenter på ungefär min (amatör)nivå i minsta detalj beskriver hur de lägger upp sina ridpass så har jag valt att avstå från denna, för mig sövande, sortens information till mina läsare.
Är det något särskilt ni undrar kring min ridning eller mina träningar/ tävlingar får ni gärna fråga och kommer säkert att få svar men spontant tycker jag att det är urtråkigt att både läsa och skriva om träningsupplägg på daglig basis eftersom det dels inte är något direkt avancerat jag och Archie ägnar oss åt och det framför allt är ett ganska likartat arbete som utförs under ganska långa tidsperioder. Det är ju knappast så att vi på måndagen ägnar oss åt skänkelvikningar medan vi till på lördagen har hunnit fram till seriebyten.
Nej, vill man ha snabba resultat ska man nog ägna sig åt annat än dressyr :=).
Hur som helst tänkte jag ändå berätta lite om veckans träning eftersom det var länge sedan jag ens nämnde vad vi ”pysslar med” och det dessutom blev en ovanligt händelserik kväll bortsett från själva ridningen.
Det hela började redan då jag skulle köra iväg till träningen eller rättare sagt på vägen dit. Från ingenstans uppstod plötsligt världens mega-kö av fordon på motorvägen mellan Malmö och Lund! Jag läste dagen därpå att 4 bilar varit inblandade i en krock, därav stoppet, men det visste jag som sagt inte då.
Jag, som är känd för att hellre komma ½ timme för tidigt än 1 minut för sent till allt som har med träningar och tävlingar att göra kände mig tämligen lugn eftersom jag hade ganska gott om tid tillgodo men när vi hade stått helt stilla i kön i typ 20 minuter började jag få lite panik.
Ringde till Ebba för att kolla om någon annan skulle rida efter mig och det var det typiskt nog. Fick säga som det var att jag inte hade en aning om när eller ens om jag skulle dyka upp!
Till och med tålmodige Archie som annars inte gör något väsen av sig började skrapa ganska mycket i släpet efter ett tag (han höll väl på att bli avgasförgiftad stackaren) och även Soya blev lite gnällig av att vi inte kom någon vart.
Långt om länge, dvs efter kanske 45 minuter, började trafiken äntligen att flyta på och då flög vi iväg till träningen.
Väl i sadeln var klockan 18.10 och träningen skulle ha börjat 18.00 så det var nog tur att jag varit ute i så god tid!
Efter en liten stunds ridning ville Ebba sitta upp och ”känna” på skänkelvikningarna och det överlät jag gärna åt henne. Bad henne även att rida lite öppnor och slutor och gärna kommentera både ”vad hon gjorde” och om det var något speciellt hon tyckte att Archie hade svårigheter med, försökte komma undan osv.
Jag är verkligen mycket glad att Ebba sitter upp då och då och tycker att det är oerhört nyttigt att se från marken hur hon arbetar hästen och hur han svarar på hennes ridning.
Som jag nämnt flera gånger har vi inga dressyrryttare på ridskolan och det blir därför så att det bara är jag som rider min egen häst. Och någon gång kan det faktiskt vara otroligt bra att få se någon som är skickligare rida och om inte annat bättre lära/ visa hästen det som man själv har svårt att ”få till”.
Efter ridpasset som såg mycket trevligt ut konstaterade både jag och Ebba att Archie går mycket bättre nu än för bara några månader sedan men att han dels behöver bli starkare i sitt högra bakben (vilket jag ser väldligt tydligt från marken och som förklarar varför han tex har svårare att flytta sig för höger skänkel) och dels behöver komma ännu mer inunder sig i galoppen. Så skänkelvikningar, skolor och stärkande galopparbete står på schemat framöver, tillsammans med allt annat jag tränar på som ingår i mina LA-program.
Innan vi körde hem hade jag avtalat med en tjej som hade annons på sina läderridstövlar på Blocket att vi skulle träffas på en bensinstation i närheten av Viderup där Ebba håller till.
Jag vet inte hur många superba saker jag köpt på annons genom åren (kan verkligen rekommenderas) men just idag var turen inte med mig. Stövlarna var superfina med tyvärr för höga i skaften så jag kunde varken böja benen eller ens gå i dom :=). Och även om skaften sjunker efter ett tag så var dessa så höga att det nog skulle ta år innan vi kom till det stadiet och så länge hade jag inte orkat plågas med skavsår i knävecken :=).
Hemma i stallet stod jag och duschade Archie då Corre (flitig bloggläsare och ägare till Archies flickvän Searching Shadows) ringde. Jag är så vad vid att bara prata med maken på mobilen (jag skickar desto fler sms till alla andra) att när vi avslutade samtalet så sa jag automatiskt ”PUSS” till Corre!!!!
Insåg vad jag sagt först då orden redan lämnat munnen och tänkte att Corre nog skulle tro att jag blivit rent knäpp :=). Men när jag stötte på henne lite senare hade hon inte ens hört min pinsamma avskedshälsning och således inte reflekterat över den :=)!
Senaste kommentarer