Alla sätt är bra utom de dåliga om man vill sälja något och nu har jag sett en ny approach; man hävdar som förälder att avkomman säljer whatever (ofta något man odlar) som barnet enligt min åsikt omöjligt kan ha varit delaktigt i!

Det senaste exemplet jag såg var en 2-åring som sålde pumpor!

Hur i hela fridens namn har detta blöjbarn odlat pumpor undrar jag *ASG*?

Sedan ska ni inte missförstå mig; jag uppmuntrar företagsamhet och tycker att det är jättebra om barn och unga vill tjäna egna pengar. Det gjorde jag själv i den åldern och ser med facit i hand bara fördelar.

Härom dagen blev jag plötsligt sugen på en falafel-rulle; något jag inte ätit på väldigt länge.

Kanske väcktes begäret efter att jag sträck-kollat på ”Tunna blåa linjen” som på gott och ont beskriver Malmö skrämmande spot on; i alla fall om ni frågar mig som socialsekreterare som arbetat på både Rosengård och kring Möllan i decennier.

Om köttbullar är Sveriges nationalrätt så är Falafeln Malmös i allmänhet och Rosengårds i synnerhet, det tycker jag.

Och på tal om falafel måste jag berätta om första gången jag åt detta.

Jag hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mig gällande smaken och hade den maximala oturen att just den första gången få ett oätligt exemplar!

Någon måste bokstavligen ha tappat ett saltkar i smeten för när jag fick min falafel var det som att tugga rent salt.

Jag visste som sagt inte HUR falafel skulle smaka men detta var så äckligt att det är ett under att jag vågade prova igen! Och vad var oddsen?!?!

Och om vi nu ska prata om osannolika odds så hände exakt samma sak första gången jag skulle koka snabbnudlar.

Inte heller då visste jag vad jag skulle förvänta mig och även här hände det osannolika; det fanns ingen kryddpåse bifogad och jag som aldrig hade ätit snabbnudlar reflekterade inte över detta utan tyckte bara att nudlarna smakade…tja ingenting egentligen!

Inte heller detta har hänt fler gånger, dvs att kryddpåsen inte bifogats så det har verkligen varit maximal otur!

Jag roade mig i helgen med att kolla upp de saluhästar jag ringde på i augusti/ september och varav jag var och provred några.

Intressant nog var alla fortfarande till salu!?!?

Detta är alltså hästar 6-8 år och med en prislapp mellan 250.000 och 300.000.

Nu är mitt underlag på tok för litet för att det ska bevisa något alls, det förstår jag, men jag undrar ändå om detta bara är en ren slump eller om hästar i alla fall i detta segment är svårsålda?

Min teori är att hästar i denna prisklass är lite ”för dåliga”, dvs inte tillräckligt bra för proffsryttare/ de som verkligen satsar på tävlingar medan de är för dyra för hobbyryttare i allmänhet.

Jag fattar absolut att ingen vill skänka bort sin häst och att tex uppfödare haft stora kostnader för sina avkommor men som många normalinkomsttagares ekonomi ser ut idag med tex rejält ökade matpriser så är jag inte förvånad att/ om man som hobbyryttare inte lägger en kvarts miljon eller mer på en häst.

När man läser vad många ”som jag” söker så är det ungefär samma sak: man vill ha en häst runt 6-8 år, den ska vara energisk med egen motor men ändå snäll och helst skadefri. Gissningsvis säljs dessa hästar innan de ens hinner komma ut på annons och de som jag tex har kollat på har något, stort eller smått, som gör att köpare backar.

Vad tror ni och vad är er erfarenhet?

Inte det minsta hästrelaterat men….

Såg ett inlägg i en Facebookgrupp om språkresor, googlade och inser att dessa fortfarande ordnas.

I gruppen jag hittade inlägget förfasades många över hur föräldrar vågade skicka iväg 11-16-åringar på detta viset ”på min tid” (dvs för ca 40 år sedan) och det gör ärligt talat jag också.

Men med risk för att låta som en 90-åring så hävdar jag att det VAR andra tider då. Inga mobiler, internet, sociala medier osv och också, vill jag påstå, en annan trygghet.

Jag åkte 2 år i rad som 15 och 16-åring, var 3 respektive 4 veckor i Hastings och Bournemouth.

Jag tycker själv att det är enormt berikande att åka utomlands, ärligt talat även om man åker till Mallis kan man se och lära sig i alla fall något.

Åkte ni på språkresor? Skulle ni skicka era barn idag eller har ni rent av gjort det?

Det tar typ några minuter att fixa det sistnämnda men dagar att uppbåda ”kraften”, why?!?!

Yes, att fixa allt i stallet gör jag alltid själv och finner det oftast rogivande och något jag gärna gör.

Att jag får hjärtstillestånd när Frenchie eller tidigare hästar springer i hagen är lika sant så det har alltså inte bara med Frenchies skadebenägenhet att göra utan jag har alltid varit överdrivet pjoskig i denna fråga.

Och visst skulle jag bli helt stirrig om jag fick ett sms gällande hästarna när vi är bortresta om jag inte visste att de sköts minutiöst.

Jag vet dessutom att det kan komma en liten uppdatering à la ”nu är hästarna inne och allt är bra” så då är jag ännu lugnare ha ha!

Inte lätt när man är en halvneurotisk hönsmamma….

För övrigt finns det nog fler som känner igen sig, eller?

Tiden går fort när man har roligt och nu har Queen B varit på Ryhus i ett helt år!

Hon var definitivt inte vad jag hade hoppats på som sällskapshäst; jag ville helst ha en c-ponny och i andra hand en d-ponny, inte en elefant på över 170 cm 🙂 .

Jag fick minst sagt en chock när hon klev ur lastbilen på Ryhus; det var sagt att hon skulle vara runt 164 cm….

Men jag hade verkligen inget annat alternativ än att låta henne stanna; min ponny skulle avlivas 2 dagar senare och min annonsering efter sällskapshäst hade gett ungefär noll vettiga svar. En 2-årig travare som jag inte hade hjärta att låta gå ensam här när Frenchie är iväg på träningar och tävlingar och ett 26-årigt halvblod som jag misstänkte skulle dumpas här för snar transport till de sälla jaktmarkerna.

Så Bibban fick stanna med alla sina små ärr och gigantiska huvud som hon mycket snabbt gärna la i famnen på mig.

Och även om hon äter mer än en ponny skulle jag idag aldrig lämna tillbaka henne- hon har så många kvalitéer som jag uppskattar!

Jag hoppas hon stannar i många år till ❤️!

Ni som läser bloggen regelbundet kan nog inte ha undgått att läsa mitt eviga hyllande till min vackra/ söta/ perfekta häst och kanske retar det er att jag tycker att han är så otroligt söt?

Ni kanske inte håller med alls (helt OK) men för mig är det precis som det ska vara; man ”ska” tycka att ens egna djur är vackrast i världen eller i alla fall FÅR man tycka det 🙂 .

Birgitta, 12 år tycker det i alla fall och Birgitta 58 år VET att tex Frenchie rent objektivt inte skulle vinna tävlingen som varken Sveriges eller ens Skånes sötaste häst men man kan väl få skoja lite?

Nu ska jag berätta något som JAG fortfarande tycker är roligt och som jag berättar som en rolig historia men för att inte outa någon som kanske inte vill figurera på bloggen kallar jag dessa personer A och B.

För några veckor sedan skickade jag en film på när jag tömkörde Frenchie i skritt till person A och skrev något i stil med ”kolla på den här snygga klasshästen”.

På detta svarade A i vänliga ordalag att hen tyckte att Frenchie var…..tjock!

Nåväl…no hard feelings….jag grät inte för jag förstod lite varifrån detta kom (fetma är ju en riskfaktor för tex fång).

I samma veva skickade jag samma film till person B och skrev ”den här skönheten ser väl ändå fin ut efter 4 månaders icke-ridning” och fick svaret ”absolut”.

När jag då la till ”A tycker han är fet. Den förolämpade ägaren håller inte med!” får jag svaret…..

”Jag måste tyvärr hålla med A”!

Alltså…jag bara skrattade för jag känner både A och B väl och tyckte bara detta var jätteroligt.

Framför allt B är en sannings-sägare utan dess like (hens alias borde vara ”Brutalt Ärlig”) och båda är dessutom kloka hästmänniskor.

Sedan handlar det som jag ofta tjatar om den individuella bedömningen för JAG är inte det minsta orolig över att ha en temporärt aningen tjock häst.

Jag vet att det kan rinna av honom på någon vecka eftersom han snarare är svårfödd än motsatsen och framför allt så hade vi denna diskussion medan han var så pass konvalescent att han bara skrittade.

En häst som man börjar motionera och i samma veva som gräset tappar näringen och stråfoderanalysen visar katastrofvärden är jag inte det minsta orolig ska förbli överviktig så jag sitter lugnt på min tjockis 🙂 !

Bilderna visar Frenchie när han kom till Ryhus och hur han såg ut i somras.

Jag kan ofta härleda mina drömmar, dvs jag vet på ett ungefär varför jag har drömt något visst på natten.

Lika ofta är drömmarna en aning omskriva/ modifierade men ”kärnan” brukar jag kunna spåra.

Igår mindes jag att jag drömde att jag ledde Skyline i ett stall (!), den stora hingsten Carl Hedin sålde för x miljoner nyligen.

I drömmen kände jag på hans hals (?) och konstaterade att den inte var lika musklad som Frenchies *ASG*!

Jag minns också att jag ledde honom i en exakt likadan longeringslina som jag lånade på kliniken dagen innan när vi skulle kolla Frenchie.

Så linan hade sin förklaring och angående musklad (eller FET) hals skrev jag ett inlägg om detta dagar innan drömmen som ni får läsa om….imorgon 🙂 !

Alltså…vad ÄR det med en del säljare?

Det har jag undrat hur länge som helst och jag undrar det inte mindre nu när jag har försökt att kontakta en del personer som haft utannonserade hästar!

Maken till nonchalans får man ibland leta efter; det tycker i alla fall jag.

Eller bryr man sig inte så där jättemycket om man får en häst för 200-300.000 såld?

Några exempel:

En person gick inte att få tag på under flera dagar för hon hade ingen mottagning i sin sommarstuga !?! Då kanske man ska vänta med att annonsera tills man faktiskt är tillgänglig….

En annan person som alltså arbetar med att sälja andras hästar tog flera dagar på sig att svara på sms/ ringa upp. Man förstår ju att personen kanske inte hade lika stort intresse av att sälja som ägaren för ju längre tid hästen stannar hos försäljaren desto mer får ju hen betalt men jag skulle då aldrig lämna min häst till en sådan slö person.

Och det ”bästa” exemplet:

En person svarade mig igår på några frågor jag ställt om en häst.

Det är bara det att jag ställde frågorna den 30 augusti!?!?

Gårdagens svar var: ” förlåt att jag inte svarat dig, har haft en del att göra”.

Alltså…jag måste bara skaka på huvudet. Men visst…300.000 är kanske småpotatis för denna person och själv känner jag bara ”tack men nej tack”.

Är jag kinkig?