Det finns säkert många parametrar som underlättar ägandet av en häst men idag tänkte jag fokusera på de 3 jag har väldigt stor erfarenhet av:

1.God ekonomi: nu är ju detta förvisso ett VERKLIGEN relativt begrepp men om man köper en häst bör man ha GODA MARGINALER att hålla den, både frisk och skadad.

Att kunna betala för veterinärvård genom en omfattande försäkring eller ur egen ficka är en nödvändighet och dessutom inget man kan planera i förväg annat än genom att lägga undan pengar.

Med egen häst kommer oundvikligen oförutsedda kostnader och framför allt om man delar sin ekonomi med någon som inte ens är intresserad av hästar kan det bli mycket tandgnissel.

Många saker kring hästen är otroligt dyra; en sadel kan idag kosta 50.000 (eller mer), ett släp det tredubbla, utrustning går sönder och behöver bytas ut.

Foder och strökostnaderna har skenat iväg rejält de senaste åren liksom kostnaden för veterinärvård.

Vill man ha hästen skodd av en seriös yrkesman och träna för en utbildad person som inte stoppar pengarna rakt ner i fickan kostar även detta.

Att leva på marginalerna är också vansinnigt som hästägare så vida man inte har ett säkert extrajobb som man kan ta när man vill.

2.Ett laid-back mindset där man har lätt(are) att förstå och acceptera att sjukdomar/ skador/ motgångar är en tyvärr naturlig del av att äga en häst främjar absolut hästägandet. Ingen häst förblir 100 % frisk under hela sin levnad och ingen häst presterar alltid på topp, vare sig på träning eller tävling.

Medan jag själv har haft en väldigt stor förmåga att skaka av mig motgångar på både träningar och tävlingar så är mitt mindset vad gäller häst-hälsa fullständigt fucked up och det har tyvärr inte heller blivit bättre med åren vilket man hade kunnat hoppas och tro.

Jag är fortfarande en domedagsprofet utan dess like, tror alltid det värsta och hela min värld rasar om min häst är sjuk. Jag kan inte tänka på något annat och blir en allmänt väldigt tråkig person att umgås med även om jag försöker att dölja mina känslor.

Jag har genom åren haft vänner och bekanta som jag verkligen avundats för deras mycket mer ”det löser sig”-inställning och vi har ibland nästan blivit ovänner när jag har tyckt att någon inte förstår vilket helvete jag gått igenom.

3.Partner som delar ens livsstil eller i alla fall har förståelse för den är verkligen bra att ha.

Jag har under mina många år med egen häst både varit singel i flera år och haft partners och att ibland känna totalt ointresse från partnern kring hur det har gått på en tävling eller efter ett veterinärbesök är ledsamt.

Att ha häst är för många en så stor del av vardagslivet att det blir jobbigt att ofta behöva försvara detta eller känna att ens partner hellre hade sett att man sålde hästen.

Har man barn kan detta ytterligare lägga sten på börda för som förälder vill man säkert kunna ge sitt barn så mycket som möjligt i både tid och sådant som kostar och då blir hästen en konkurrent i båda fallen.

Jag vet många som valt att sälja sin häst när de bildar familj och kan absolut förstå hur man resonerat.

En diskussion jag hade med en annan hästägare nyligen:

Om jag hade vetat EXAKT det jag vet idag när jag började rida (en utopi så klart) så tror jag inte att jag hade valt hästarna på det sättet som jag gjorde.

Att ha egen häst har utan tvekan gett mig massor; fina vänner, tonvis av härliga stunder bla bla bla men det har också kostat mer än jag nog tycker att det har varit värt det när jag ser tillbaka.

Att i så många år lägga alla pengar på den häst jag ägt då, lägga all ledig tid, alla tusentals timmar jag jobbat extra. Allt dåligt mående och förtvivlan när ens häst har varit sjuk på olika vis, ibland i många veckor.

När man är mitt uppe i det tänker man kanske inte på att man borde lägga ner, i alla fall har jag aldrig gjort det och nu bor jag på världens finaste gård och har en ridhäst jag är helt galen i så NU har jag inte dessa tankar.

Men var det värt det i över 35 år och skulle jag råda någon annan att köpa häst som tvekar; nej faktiskt inte så som utveckligen på hästfronten ser ut idag.

Det är lätt att se tillbaka på olika perioder i sitt liv med rosafärgade glasögon och jag minns faktiskt att jag och en skolkamrat sa till varandra att vi aldrig skulle förhärliga gymnasietiden när vi blev äldre för det var väldigt mycket slit (pluggande) för vår del och nu tänker jag lite samma om nästan hela mitt vuxna liv med egen häst.

Jag hade NOG besparat mig mycket tråkigheter på olika vis om jag hade valt en annan livsstil utan att känna att jag hade gått miste om allt som hästarna trots allt så klart också gett mig.

Men, inte lönt att spekulera över det nu och NU är jag som sagt nöjd.

Hur känner ni när ni läser detta?

Vill ni försvara ert hästägande in i döden, kan ni hålla med om en del eller HAR ni t.o.m. lagt av med hästar på olika vis utan att ångra det?

Imorgon tänkte jag dela med mig av mina åsikter vad gäller vad som absolut underlättar massor om man trots allt väljer att äga en häst!

Upphör aldrig att förvånas över hur mycket skräp en del gårdsägare låter bli liggande i hur många år som helst.

Skrot av olika slag verkar vara mest populärt att spara; det kan ju gudbevars vara bra att ha….och det kanske det kan så klart.

Men när jag läser om någon som nu vill skänka bort minst 10 rejäla  ensilagebalar från 2018 som man köpte (dyrt förmodar jag) från Polen men aldrig använde undrar jag? Varför spara någon så skrymmande i nästan 5 år?

Om ni själva har gammalt foder som ni inte vill slösa plats på gödselstacken för så är mitt tips att annonsera ut det på lokala Facebooksidor/ Marketplace för täckodling.

Att täckodla har blivit oerhört populärt och vissa betalar t.o.m. för att hämta gammalt ensilage/ halm så skänker ni bort det behöver ni inte slösa plats på er egen gård i x år.

När jag hade en häst (Décima) som gärna sprang med tungan utanför munnen provade jag i min desperation ”allt”; jag lät veterinärer, equiterapeuter och massörer undersöka henne, jag provade alla möjliga nosgrimmor och bett och samlade över tid på mig en del av de sistnämnda.

Men även om jag ibland skojade om att jag kunde öppna en affär med betten så köpte jag inte dom för att det var ”kul” så att säga medan jag ibland undrar över en del hamstrar 🙂 !

Man får så klart lägga sina pengar på vad man vill men jag blir ändå lite fascinerad när jag ser privatpersoner som säljer tex nedan (detta är två olika personer):

En kommentar på bloggen igår fick mig att fundera över om och i så fall vilken nytta jag har haft av mina gymnasiebetyg; betyg som jag verkligen slet ihop och inte bara levererade utan ansträngning.

Och sorgligt nog får jag nog konstatera att jag inte haft någon större nytta av betygen mer än att de skänkt mig en EGEN personlig tillfredsställelse (jag hade 5:or i alla ämnen utom i gymnastik).

Men när det var dags att söka in på socionomprogrammet behövdes inte alls så höga betyg (antagningspoängen var då 3,6 och jag hade alltså 5,0) och jag har svårt att tro att något jobb jag fått därefter har haft det minsta att göra med mina gymnasiebetyg.

Ingen potentiell arbetsgivare har heller någonsin kommenterat just mina gymnasiebetyg, varken i positiv eller negativ bemärkelse.

För övrigt får ni väl hålla med mig om att en hel del av det man läste i skolan var och är helt oanvändbart även om mycket så klart absolut är väldigt viktig kunskap.

Själv brukar jag faktiskt framhålla ämnet hemkunskap som lätt glöms bort i diskussionerna och DET borde ha getts större utrymme om ni frågar mig för där fick i alla fall min klass verkligen lära sig sådant som alla kan ha nytta av som vuxna med ett eget hushåll. Att laga mat, göra upp en budget, planera inköp osv.

Men vad säger ni läsare?

Har ni haft nytta av era gymnasiebetyg och på vilket sätt? Share please!

Funderar på det här med avmaskning, bete, ihopsläpp osv.

Inser att det numera skulle väldigt mycket till för att jag skulle släppa in någon annans häst i mina hagar med tanke på konsekvenserna om djuret skulle bära på stora blodmasken tex.

Inte så kul att sedan inte våga använda sin egen hage under lång tid och hålla på och försöka sanera den. 

Jag har genom åren mest upplevt motsatsen vad gäller hagar, dvs att ”man” släppt hur många olika hästar i en och samma hage, haft väldigt varierande avmaskningsrutiner och olika koll på status på de olika hästarna.

I något stall jag stått i fick man göra precis som man ville (kolla och avmaska eller ej), i ett stall var man tvingad att avmaska även om man kunde visa ett nytaget maskprov enligt vilket hästen (läs Vicke) hade ”nollat” och i ett tredje tog man maskprov på alla hästar och avmaskade de som hade mask.

Skönt att numera kunna göra som jag själv vill för det skiljer verkligen.

Hur är rutinen i ert stall?

Nyligen frågade Henrik mig vilket som var mitt mest onödiga köp och jag kunde ärligt talat inte svara honom så på rak arm för jag köper sällan och aldrig grejer som jag ångrar i efterhand.

Tvärtom kan jag ibland ha grejer i många många år och vara jättenöjd med dom. Några exempel; min klippmaskin som jag haft i snart 20 år, mitt släp, merparten av mina kläder och tja…mycket av det jag äger.

Men…idag kom jag faktiskt på en grej som i efterhand var otroligt onödig och där jag lät mig svepas med av grupptryck; studentmössan!

När har jag använt denna mer än den lilla stunden den dagen vi tog studenten? Aldrig någonsin och nu vet jag inte ens var mössan är, till 99% slängd!

Att jag ens kom att tänka på mössan är för att jag läste en diskussion på nätet om hur extremt dyra dessa mössor kan vara idag och vilken press det kan sätta på föräldrar med dålig ekonomi att skaffa dessa till ungdomar, som liksom jag, fallit för grupptrycket.

Att Sverige är ganska unikt som land med allemansrätten är verkligen härligt och bra på många vis men jag har den senaste tiden läst om flera exempel som gör mig extra glad att vi bor väldigt off med ytterst få besökare i krokarna.

Men jag inser ändå att jag får ha lite koll på framför allt mina hästar för vad sägs om dessa exempel för att illustrera vad man kan råka ut för:

• Folk som vintertid går in i en hage full av hästar för att det finns en lämplig pulkabacke i hagen.

• Personer som går in i en hage där det finns en lamahingst och ett lamasto.

• Familj som ”lånat” en persons båt som de dragit ut en bit i sjön så att deras barn kunde hoppa och dyka från båten.

• Personer som synts i en familjs trädgård där de lekt med familjens leksaker och två av familjens kycklingar hade kommit lösa.

Vad säger ni?

Själv säger jag att jag hade blivit mycket arg och även….fast jag ibland påstår att inget längre förvånar mig… förundrad!

Man kan väl inte tro att allemansrätten ger en rätt att använda andra personers tillhörigheter utan tillåtelse och hur man vågar gå in till vilt främmande djur som i värsta fall kan skada en (och eventuella barn) svårt är ännu konstigare?

Är en del människor så enormt egoistiska, världsfrånvända, okunniga eller vad tusan är det frågan om?