Läser en tråd på nätet där någon undrar vad man kan ge en granne som inte ville ha betalt för ett mycket enkelt jobb som utfördes.

Förvånansvärt många svarade öl, whisky eller andra alkoholhaltiga drycker och det gör mig ärligt talat skitsur.

Ja, jag är måhända yrkesskadad framför allt eftersom jag sett hur enormt mycket skada alkohol orsakar generellt och ”world-wide” men det handlar inte bara om det.

Dels är det väldigt stereotypt att förutsätta att alla män vill ha/ dricker sprit för det är nästan bara till män detta föreslås medan kvinnor gärna kan få en blomma (suck….) och dels finns det faktiskt personer som det är direkt olämpligt att ge sprit till, fråga deras närmaste (been there….).

Själv är jag som många kanske vet i princip helnykterist (kan dricka cider med alkohol i men det är allt) och det beror framför allt på att jag avskyr smaken av alkohol som jag tycker ”tränger igenom” det mesta.

Min man är..tro det eller ej…allergisk mot vin (får utslag) så en aldrig så exklusiv flaska vin är helt bortkastad på oss.

Känner man personen man vill ge en gåva kan man absolut ge ”sprit” om man tvunget vill det men annars tycker jag verkligen att man ska låta bli…av så många anledningar!

Efter att nyligen ha pratat med en stockholmare påmindes jag om deras utfyllnadsord ”dårå” 🙂 .

Jag började också fundera på vad vi i andra delar av Sverige säger ”i onödan” och som är LIKSOM ”landskaps-specifikt”.

För det där jäkla ”liksom” säger vi i hela Sverige men vad säger tex skåningar eller göteborgare som man inte säger i andra delar av Sverige?

Kan som en parentes nämna att jag hade en klient, ej från ett engelsktalande land, som sa ”like” i var och varannan mening när hon pratade engelska. ”I think like……”.

Jag har aldrig varit mycket för handskakningar i allmänhet och kindpussar i synnerhet men märker att jag sedan pandemin utbröt verkligen tänker på avståndet när jag träffar folk jag inte känner, framför allt inomhus.

Jag har alltid ”tänk om xx har Corona” lite i bakhuvudet faktiskt, kanske för att jag hittills klarat mig från att bli smittad?

Har ni blivit mer försiktiga eller går ni som vanligt i affärer/ folksamlingar? Och tar ni folk i hand, står nära osv?

Jag har vid något tidigare tillfälle skrivit om att jag inte kan begripa varför så många människor verkar så förtjusta i att publicera foton på sina fötter!

Om ni frågar mig så har de flesta människor mer eller mindre fula fötter (jag också) och jag fattar inte varför man vill displaya liktornar, förhårdnader, krokiga tår, fult klippta tånaglar osv?

Ok om man vill visa något på sin fot specifikt (en skada tex) men varför måste fötterna highlightas när man vill illustrera att man tex  befinner sig på en strand eller sitter vid en pool-kant? Bilden hade om ni frågat mig sett mycket trevligare ut utan denna kroppsdel 🙂 🙂 🙂 ?

Så nej…

…nej….

….och nej!

Nyligen fick jag några bilder på hur det såg ut på Ryhus tidigare.

Denna bilden är från 1940 och inga av byggnaderna är kvar:

1991 såg det i stället ut så här:

Och numera ser huset ut så här:

Inte mycket som ändrats de senaste +30 åren, något igenmurat fönster och nersågade träd typ men desto större skillnad mot 40-talet.

….eller ”utvecklingen går framåt fast är det så bra”?

Har ni kanske någon gång sålt maj-blommor när ni var barn eller brukar ni köpa dessa av egna eller andras hugade avkommor?

Jag inser att tiden börjar springa förbi mig för nu kan man tydligen köpa maj-blommor digitalt och då av ett specifikt barn man vill gynna?!!

Så barnen behöver numera inte ge sig ut i samhällena, stå utanför Konsum eller wherever utan nu sköts detta via nätet.

Jag säger som jag ofta gör (Birgitta 95 år har uttalat sig): jisses!

Ibland när jag lyssnar på radio på väg till eller från jobbet förundras jag över vad en del (läs: radiopratare) kan få betalt för att göra (läs: ordbajsa)!

Tänk att få pengar för att sitta och bladdra om vilket trams som helst i radio utan att skämmas och kunna försörja sig på detta!

De få gånger jag lyssnat på någon podd har jag tänkt samma sak.

Absolut är jag avundsjuk; jag älskar att höra min egen röst 🙂 och hade jag kunnat försörja mig på att prata om oväsentligheter som dessutom många uppenbarligen hade uppskattat (för annars hade jag väl blivit avskedad) hade det varit perfekt!

Som ett sidospår förundras jag inte bara över vad man pratar om utan även hur man gör det.

På en kanal jag ofta lyssnar på finns en kille som på ett Tourettes-maniskt vis säger ”vahettede” (vad heter det) konstant.

Var och varannan mening innehåller dessa utfyllnadsord och medan jag från början trodde att han var nervös och måhända oerfaren har han fortsatt med denna för mig irriterande ovana även efter lång tid som radiopratare.

Jag hade en lärare på Socialhögskolan som hade samma ovana; nu, +30 år senare har jag förträngt vilket ord han ständigt upprepade men jag minns däremot att jag till slut mer satt och lyssnade efter när han skulle säga det än den kunskap han faktiskt förmedlade.

Att folk som pratar även offentligt kan säga ”liksom” hela tiden eller pausa det som de vill säga med ”ehhhhh” konstant är vanligare än man tror om man börjar lyssna efter det; kanske det vore en affärsidé om jag inte får bli ordbajsare i radio; att ge tal-lektioner till de som är/ kommer att bli ”offentliga” 🙂 ?

På onsdag kommer restriktionerna gällande Covid att försvinna och jag tycker att det ska bli ”intressant” att se hur/ om detta påverkar smittspridningen.

Min personliga upplevelse är att jag aldrig under hela pandemin upplevt att jag känner till/ hört om så många som är smittade som i detta nu så jag kommer inte att ”börja leva som vanligt” så som jag hör att många planerar att göra omgående.

Jag vill först se ”vad som händer”- har jag delvis anpassat mitt liv efter Covid i 2 år (jisses….) så kan jag göra det ett tag till.

Jag ser och hör att många redan har slutat bry sig lite grann och har man tex barn förstår jag att det kan kännas näst intill omöjligt att skydda sig när de har så många oskyddade kontakter i skolan.

Andra har redan haft mild Covid och tycker inte att det är så farligt och tja….det finns massor av olika resonemang kring detta.

Mitt eget liv har mest begränsats vad gäller utlandsresor; annars har jag jobbat som vanligt, tränat och tävlat så ofta jag velat, vi är ute och äter 1-2 gånger i veckan osv så jag känner inte att jag just nu verkligen längtar efter att göra whatever som jag hindrats från pga pandemin.

Det är en hel del månader kvar till sommarsemestern och då hoppas jag innerligt att denna skiten är över.

Den flockimmunitet som det talats så mycket om borde verkligen inträda innan dess så många som redan varit sjuka och jag ska vara ärlig och säga att hade jag vetat säkert att jag skulle få Covid ”som en lätt förkylning” som många (felaktigt) tycks tro att alla får om de vaccinerat sig så hade jag banne mig försökt att bli smittad bara för att ”ha det gjort”.

Men dels vet jag så klart inte hur just jag skulle drabbas och jag har om inte annat mina hästar att ansvara ensam för och vill givetvis inte heller av väldigt många andra orsaker bli sjuk…vem vill det?

Om jag bortser från det rent egoistiska perspektivet vill jag inte heller smitta min omgivning så jag kommer som sagt inte att räkna ner dagarna till 9/2 och jag hoppas att även andra dämpar sig och använder sunt förnuft.