Den sista biten hem till oss kör man in på en grusväg som är några kilometer lång (vi bor längst bort).

I måndags morse kunde vi konstatera att någon tyckte att det var en god idé att dumpa dessa sängar bara kanske 100 meter från ”stora vägen” (en asfalterad 70-väg)!!!

Kan man bli annat än förbannad när man ser sådan nedskräpning undrar jag?

Jag är bortom förvåning för är det något jag lärt mig i livet så är det att allt är möjligt men just dumpningar som dessa är ganska obegripliga!

Dels för att det finns utmärkta återvinningscentraler i närområdet där det är GRATIS att kasta möbler och dels för att jag har svårt att förstå hur man VÅGAR stanna till och göra denna olagliga handling?

Jag skulle i alla fall dels skämmas livet ur mig om jag blev påkommen och dels vara rädd för påföljder men givetvis så är det så att man bara inte GÖR på detta viset oavsett vad! Usch!

Igår tog jag upp det här med att ge beröm och vilka positiva effekter detta kan ha på både givare och mottagare och idag vill jag skriva lite om en annan sida av detta mynt som kanske också en del känner igen?

Har ni märkt att en del människor och kanske även ni själva har svårt för att bara ge beröm?

Det måste liksom komma ett efterföljande men och här kommer några exempel:

*Så bra det blev med dina hemmabyggda boxar men varför valde du en så mörk färg?

*Baltazar är verkligen gullig men varför köpte du en så gammal häst?

* Så roligt att det gick bra när du red Pay and ride men du får ju se vad som händer på en riktig tävling!

Dessa exempel är inte ordagrant vad någon/ några uttryckt till mig, jag har ändrat om dom lite men ni förstår säkert vart jag vill komma?

Dessutom kan detta men ibland ersättas med ordet fast (”bra tyglar fast jag tycker mina är bättre”) och dylika ord.

Poängen med om du känner igen dig i att du inte kan ge beröm PUNKT utan måste klämma in detta men/ fast: sluta med det!!!

Eller…du behöver inte sluta att ge konstruktiv kritik men du behöver inte heller alltid, alltid, alltid säga precis allt som trycker på tungan.

Ibland är det bäst att bara ge beröm/ positiv feedback och stanna där. Folk vill inte alltid höra detta förbannade men….i alla fall funkar jag så.

Det blir så tråkigt när/ om man hela tiden är utsatt för en felsökare och kritiker och den relationen riskerar att bli väldigt dålig till slut eller rent av upphöra.

Ta dig en funderare på hur du uttrycker dig och är du en mennare- snälla sluta!

Såg en bild på en telefonkiosk och det slog mig att medan denna (väl?) är ett fullkomligt ”minne blott”, i alla fall i Sverige, så finns det även många andra saker som är på väg åt samma håll och som var självklara för oss medelålders för x år sedan.

Vem köper tex en GPS idag när de redan finns i mobilen?

Om man köper en kamera måste man nog ha ett riktigt intresse för fotografering och att framkalla bilder från filmrullar….det har jag inte gjort på säkert 15-20 år.

Plånböcker gissar jag är på utdöende baserat på att jag själv inte ägt en på flera år och på att det blir mindre och mindre kontanter i omlopp samtidigt som det känns som att nästan alla har swish?

Och pappers-almanackor går nog också åt samma håll, i alla fall i privatlivet, eller?

Att skicka vykort är det inte heller många som gör numera och kan man ens betala med check?

Ju mer jag tänker på det desto fler saker kommer jag på; fasta telefoner tex….har ni kvar era för jag har det inte sedan rätt många år tillbaka….inte heller VHS-spelaren 🙂 !

Jag har ofta tv:n på medan jag tex sitter och kollar på min IPad och då och då lyfter jag blicken och tittar till på vad som sägs eller visas i tv-rutan.

För några veckor sedan var det något dr Phil sa som fick mig att haja till, tänka efter och instämma:

Jag kanske inte återger doktorns åsikt ordagrant men han menade ungefär att det i kriser/ svåra händelser inte är så att någon BLIR tex en hjälte utan att det mer är ens RÄTTA egenskaper som kommer fram.

Dvs man visar sitt rätta jag, den man innerst inne är.

När en del personer ibland hyllas som hjältar för något de gjort påstås det att det var den specifika SITUATIONEN som gjorde att de inblandade agerade på ett visst sätt medan dr Phil menar att det är personens EGENSKAPER som gjorde det.

Jag tyckte att detta gav mig lite insikt och något att tänka på.

Ibland säger vi ju också ”i nöden prövas vännen” och det har jag absolut upplevt och kan instämma i.

Det är inte alltid de man trodde/ hoppades/ räknade med som verkligen har funnits där för en när man behövde det utan ibland träder andra personer fram, nästan lite från skymundan och överraskar på ett positivt sätt.

Att jag kom att tänka på just dr Phils ord (nej, jag är inget generellt fan av honom osv) var för att jag nyligen tyckte att en person agerade väldigt fegt i en viss situation som jag själv hade hanterat annorlunda.

Enligt dr Phils teori är det så här personen generellt ÄR när det blir svårt och det kan bli en läxa för framtiden när man har med personen att göra; så att man vet vad man kan förvänta sig. Sedan är det inte säkert att det alltid blir som man tror men man kommer inte att bli förvånad i alla fall…

Och nu påstår jag inte att dr Phils ord är en världssanning som kan appliceras på allt och alla på något vis, det är hans åsikt och teori som man kan välja att ta till sig eller inte men jag gör det.