Hej och välkommen! Jag heter Birgitta, är 56 år och har ridit sedan jag var 15. Jag bor med min man, vår hund Molly och mina två hästar, Frenchman och Baltazar på en gård vid Björnstorp i Skåne. Mitt stora intresse är dressyr och jag köpte Frenchie, 10 i februari 2022 som min nya tävlingshäst i denna gren. Baltazar, 25 är mitt vackra hagsmycke och pensionär. På bloggen berättar jag framför allt om mitt liv med djuren. Dessutom tar jag dagligen upp olika diskussionsämnen, både kring hästar och annat och vill gärna veta vad just DU tycker.
Har ni sett det nya (?) tv-programmet där Markoolio och hans mamma bygger ett hus åt henne (ja, inte med sina egna händer men ni fattar….).
En person jag följer på Instagram gjorde ett inlägg igår där hen påpekade att mamman i tv-programmet och även på sin insta visar sina hundar i en stängd bur inomhus.
Igår kunde jag på Facebook läsa samma eländiga efterlysningar som jag har sett hur många år i rad som helst; hundar som sprungit bort runt tolvslaget, oftast med olika typer av koppel efter sig.
Hundägare har alltså av okända anledningar valt att vistas utomhus med sina kopplade hundar kring den mest traumatiska tiden på året för både vilda och tama djur!
Jag blir genuint nyfiken på varför man gör detta enorm omdömeslösa val och vad som driver en att trotsa sunt förnuft på detta viset?
Är man så bombsäker (ursäkta ordvitsen) på att ens hund kommer att stå pall för vilka fyrverkerier som helst att man absolut måste ha den med sig ute just kring midnatt? Kan man inte rasta hunden några timmar tidigare?
Eller har alla dessa bortsprungna hundar fått akut diarré just vid 23.45 så att de MÅSTE tas ut?
Att jag tycker att de som använder smällare och fyrverkerier är fruktansvärda egoister har nog inte undgått någon och dom kan man tyvärr inte påverka som enskild djurägare men varför man SJÄLV utsätter sin hund för livsfara- DET får ni gärna försöka förklara för mig om ni kan!
Att hunden sliter sig trots x försiktighetsåtgärder tidigare på kvällen kan jag ändå förstå men när jag läser om dessa lösa hundar som sprungit iväg vid 23.30 och därefter….DET fattar jag absolut inte!
Och bara tanken på en fullständigt panikslagen hund som rusar omkring i mörkret med ett koppel som den kan fastna i på tusen ställen och kanske rent av strypas av…ja, bara tanken gör mig gråtfärdig.
På tal om inlägget med hunden som åt upp en strumpa och fick åka till djursjukhuset för att kräka upp den undrar jag om man inte hade kunnat få detta kräkmedel att ha hemma ”just in case”?
Det finns ju hundar som tämligen ofta sväljer allt möjligt mer eller mindre farligt och att åka skytteltrafik till veterinären torde bli ganska kostsamt och dessutom kanske man har lång väg dit.
Jag fattar absolut att dylika medel inte bör delas ut ”till höger och vänster” men har någon varit med om att man kan få medlet och ge själv?
Igår, precis medan jag satt och skrev med en vän på Messenger skriver vännen att hennes hund i detta nu svalt en liten nylonstrumpa !?! Hon såg det hända men hann inte ingripa eftersom hunden svalde snabbt som ögat.
Vännen frågade vad jag trodde om det hela och jag, som vanligtvis är rätt så kall och låter mycket gå över av sig själv utan att hetsa upp mig skrev direkt att hon borde kontakta First Vet för en videokonsultation.
Hunden verkade helt oberörd men jag blev mest orolig för att den är förhållandevis liten (under 10 kg) och hur en strumpa skulle kunna passera genom hela hunden och ut ur rumpan tedde sig för mig bekymmersamt.
Som tur var fick vännen kontakt med First Vet inom 20 minuter och fick rådet att köra till djursjukhus (varför händer alltid sådant här 22.00 på kvällen???).
Doggy fick åka den mycket korta färden till närmaste Evidensia, fick kräkmedel och min vän fick…..en räkning på 5.000:-.
Nu kommer väl försäkringen att ta en del men ändå….
”Komiken” med denna hund är att den är extremt kräsen och kräver handmatning för att äta MAT men en strumpa går tydligen bra 🙂 🙂 🙂 !!!
Sitter och läser ett inlägg där någon uttrycker stor irritation över att hon inte fick ha med sig sin hund till ”Mandelmanns trädgårdar”.
Detta är alltså tv-människornas bostad, odlingar, café och trädgårdar som man låter allmänheten besöka mot entréavgift.
Själv baxnar jag som vanligt över egoismen då jag efter att ha sett några avsnitt vet att familjen har egen hund som går lös samt att de även har exempelvis höns och ankor som strövar runt lite varstans.
Oaktat ovan undrar jag IGEN varför en del tvunget ska släpa med sig sin hund överallt?
Jag fattar absolut att hunden för en del är som en familjemedlem men kan man ÄNDÅ inte fatta att alla inte ser på hundar på detta vis och inte vill vara i närheten av dom av vilken orsak det än må vara?
Att folk släpar med sig hundar på marknader och Malmöfestivalen, i ibland enorm trängsel- förklara gärna vilken behållning ni tror att en hund har av att vistas där!
Att hundars och människors åsikter om vad som är gott kan variera oerhört är ingen nyhet, det vet alla som ägt en doggy.
Något av det äckligaste jag sett en hund äta förutom kadaver var en gång när jag drog av en stor sårskorpa från min dåvarande häst Décima.
Jag hade tänk att slänga den på stallgolvet men den hann aldrig landa där; den hund jag ägde vid det tillfället fångade den i luften och tuggade glatt i sig allt! Urk!
Häromdagen såg jag Molly tugga på något minst lika äckligt; Baltazars ena kastanj !!!
Han har enorma, väldigt utstickande kastanjer och min hovslagare Markus brukar passa på att knipsa av dom när han verkar honom.
Denna gången tror jag att en av kastanjerna hade ramlat av av sig själv för Molly hittade den i hagen och såg så nöjd ut där hon låg och tuggade tills jag öppnade hennes gap för att se vad det var som var så gott!
Jag kan ju säga att hon INTE fick fortsätta måltiden…..
Som en del av er kanske minns hade Henrik och jag enorma problem med Molly kring nyår när vi bodde i Staffanstorp där idioter smällde med smällare och raketer ibland från oktober till januari.
För vår del upphörde problemen till 100 % i samband med flytten till Ryhus eftersom ingen häromkring håller på med detta fruktansvärt egoistiska och genomkorkade ”nöje”.
Andra, och det är tiotusentals hundägare minst bara i Sverige är inte lika lyckligt lottade och att få höra av man ska ”träna bort skotträdsla” hjälper definitivt inte deras ibland fullkomligt traumatiserade djur.
Jag kan absolut förstå att en del hundägare räknar dagarna tills helvetet ska vara över för denna gången (läs: oftast en eller två veckor efter nyår) men nu finns det tydligen en ny tradition som jag läser om på Facebooks hundsidor:
Studenter har i samband med sina avslutningar börjat med samma idiot-smällande och det är ”here we go again” med vettskrämda hundar.
Alltså…jag blir nästan skogstokig när jag läser detta!
Jag fattar att studenten är en tydligen enormt livsomvälvande händelse för vissa som måste firas i x dagar men varför denna obetänksamhet från ungdomar och deras omgivning och flathet från myndigheterna?
Att en ungdoms hjärna inte är fullt utvecklad må vara hänt men nog borde de som har någonting att säga till om ha en fullt fungerande dito?
Jag är såååå tacksam att vi bor här i ödemarken för det var inte kul på den tiden Molly skakade i soffan och knappt kunde förmås att gå ut och vi plågades nästan lika mycket som vad hon gjorde.
Henrik väckte t.o.m. frågan om vi skulle bli tvungna att avliva henne till slut och nu var vi inte ens i närheten av något sådant beslut men hade vi bott någonstans där man smällde konstant så hade vi kanske fått göra det.
Judy, a purebred pointer, was the mascot of several ships in the Pacific, and was captured by the Japanese in 1942 and taken to a prison camp. There she met Aircraftsman Frank Williams, who shared his small portion of rice with her. Judy raised morale in the POW camp, and also barked when poisonous snakes, crocodiles or even tigers approached the prisoners. When the prisoners were shipped back to Singapore, she was smuggled out in a rice sack, never whimpering or betraying her presence to the guards. The next day, that ship was torpedoed. Williams pushed Judy out of a porthole in an attempt to save her life, even though there was a 15-foot drop to the sea. He made his own escape from the ship, but was then recaptured and sent to a new POW camp. He didn’t know if Judy had survived, but soon he began hearing stories about a dog helping drowning men reach pieces of debris after the shipwreck. And when Williams arrived at the new camp, he said: ”I couldn’t believe my eyes! As I walked through the gate, a scraggly dog hit me square between the shoulders and knocked me over. I’d never been so glad to see the old girl!” They spent a year together at that camp in Sumatra. ”Judy saved my life in so many ways,” said Williams. ”But the greatest of all was giving me a reason to live. All I had to do was look into those weary, bloodshot eyes and ask myself: ’What would happen to her if I died?’ I had to keep going.” Once hostilities ceased, Judy was then smuggled aboard a troopship heading back to Liverpool. In England, she was awarded the Dickin Medal (the ”Victoria Cross” for animals) in May 1946. Her citation reads: ”For magnificent courage and endurance in Japanese prison camps, which helped to maintain morale among her fellow prisoners, and also for saving many lives through her intelligence and watchfulness”. At the same time, Frank Williams was awarded the PDSA’s White Cross of St. Giles for his devotion to Judy. Frank and Judy spent a year after the war visiting the relatives of English POWs who had not survived, and Frank said that Judy ”always provided a comforting presence to the families.” When Judy finally died at the age of 13, Frank spent two months building a granite and marble memorial in her memory, which included a plaque describing her life story.
Nyligen fick jag ett mail från en bloggläsare som ville berätta om en fruktansvärt traumatisk händelse som hon råkat ut för.
Jag blir helt matt och bedrövad av att läsa nedan och lider med hundägaren.
Och ”efterspelet” är för djävligt rent ut sagt; ska det verkligen vara så lätt att smita undan sitt ansvar?
Sägas ska att hundägaren är en person med mycket skinn på näsan och den drabbade hunden var av en mellanstor/ lite större ras så vi snackar inte en liten chihuahua som väl hade slukats hel! Läs och begrunda:
Min fina XX finns inte längre och dog på det mest fruktansvärda sätt.
Jag och en kompis B var ute på en kvällsrunda där min pojkvän bor och hans hemska granne släppte ut sina hundar utan att notera att vi var ute (han var full som ett ägg).
Hans vakthund, som han sagt att han alltid ska ha kopplad då han själv sagt att den är farlig, attackerade XX och bet sig fast i henne.
Jag och B gjorde allt vi kunde, vi slog, drog, skrek, sparkade på detta monster men ingenting hjälpte.
Både jag och B är starka och inte en sekund tänkte vi på vår egen säkerhet utan vi slogs för XX.
Det dröjde (i min värld) länge innan den fulla grannen fattade och kom och då släppte hunden och vi sprang in till min pojkvän.
Vi åkte i ilfart till djursjukhuset och de tog väldigt väl hand om oss, men de fick mig att förstå att hon var så illa tilltygad att det inte fanns något att göra mer än att ge henne en spruta och somna in.
Veterinären skrev väldigt noga i journalen efteråt vilka skador hon hade och nej, det fanns verkligen inget val.
Efterspelet på detta är sååå sorgligt.
Jag polisanmälde, de la ner ärendet efter 2 dagar.
Jag anmälde till Länsstyrelsen och det enda som hänt är att han fått ett föreläggande att ha hunden kopplad och inlåst när han inte är hemma.
Hunden är inlåst hela dagarna och skäller, detta har jag också anmält men inget händer.
Om jag vill ha ersättning för mina utlägg ska jag själv kontakta ägaren och begära detta, om han inte betalar ska jag driva det civilrättsligt och det enda jag kan få ersättning för är precis det, mina utlägg hos veterinären (min självrisk) och värdet på hunden (hundar räknas som en sak rättsligt).
Vem orkar det??? Inte jag i alla fall.
Kontentan är såklart att jag inte under några omständigheter kan vara hos min pojkvän nu, kan för mitt liv inte se varken ägaren eller hunden….
Tänk om jag hade bott där? Då hade jag varit tvungen att möta både hund och ägare varje dag… Hur klarar man sådant? Jag hade inte gjort det iallafall.
Just nu sörjer jag min fina hund och förbannar vårt flata, sorgliga rättssystem. Vad händer när han är full nästa gång? Det finns fler, rädda grannar som just nu inte vågar anmäla hans misskötsel av hundarna (han har 2 till) eftersom de upplever honom som skrämmande…
Ska tillägga att ägaren inte ens försökt ta kontakt med mig eller min pojkvän för att be om ursäkt, han fick via en annan person veta att XX dog.
Om bloggen
Bloggen drivs sedan flera år tillbaka och med dagliga uppdateringar där du får läsa om min vardag med djuren men också om sådant som jag tycker är bra, dåligt, galet eller som jag förundras över i både häst och hundvärlden (och ibland också i den “vanliga människovärlden”).
Du kommer förhoppningsvis att bli både road och oroad, provocerad och lära dig en massa nytt; både av mig och mina kloka läsare och du är mer än välkommen att själv lämna dina avtryck på bloggen.
Senaste kommentarer