Månadsarkiv: december 2020

Dagens reflektion

Efter att ha tagit del av många, många människors berättelser på nätet om hur de förbereder sig inför nyårsafton måste jag verkligen skaka helt förundrat på huvudet.

Tusentals människor får denna dag (och ibland många till i anslutning) fullständigt förstörd och måste vidta de mest märkliga arrangemang (sitta i en källare/ badrum med vettskrämt husdjur tex) för att uppskattningsvis lika många tusen människor tvunget måste smälla med nyårsraketer.

Var är logiken i att detta accepteras, år efter år?

Ingen annan dag på året är det accepterat att skrämma och förstöra för så många….

Att man måste förbereda sig för en orkan, en snöstorm eller något annat som människan inte kan kontrollera är en sak; att behöva lämna sitt hem, ta in på något hotell i obygden, köra runt i bilen, trösta gråtande barn, ge lugnande medel till hunden osv osv ….det är så obegripligt i ett civiliserat samhälle så det finns inte.

När ska det ta slut?

Torsdag: förberedelser

Än råder lugnet på Ryhus; jag har sett att det har varit en hel del människor ute och gått som vanligt på helgerna men inget ”pangande” har hörts.

Jag kommer att ta in hästarna lite tidigare och inte runt 18.00 som jag brukar om det skulle börja smälla; det är just nu kopiöst halt på de upptrampade ställena i hagarna och jag vill inte riskera något i mörkret.

Hästarna har ordentligt med mat i boxarna och jag ska stänga stalldörren helt och inte ha den övre delen öppen som jag alltid har så blir det förhoppningsvis bra.

Själv ska jag jobba i natt och kommer inte att fira på något särskilt vis.

Jag passade på att inviga mina bommar som har legat orörda i någon månad; de ska målas ”någon gång” men går så klart att använda oavsett.

Det blev ett jättebra tömkörningspass (det första !!! sedan flytten till Ryhus) där jag slog många flugor i samma smäll.

Jag kunde se hur Vicke rör sig på underlaget och konstaterade att ridhusets storlek, som är en aaaaning för litet för ridning enligt mig lämpar sig desto bättre för tömkörning. Sedan duger det definitivt för mig att rida på, missförstå mig inte men jag skulle inte rekommendera att mer än maximalt 2 hästar motioneras där samtidigt eftersom kortsidorna bara är 17 meter.

Jag tyckte också att allt jag begärde av Vicke genomfördes jättefint; den gamla ringräven hade kunnat trava över bommarna med bindel för ögonen men även galoppjobb, travökningarna och piaffen (som jag tillät honom att gå lite framåt i) såg väldigt fina ut.

Eftersom några whippets skulle låna ridhuset efter oss passade jag på att använda min nygjorda ”planare” och den fungerar precis som jag vill (bilden är från ett annat tillfälle).

Gissa…..

…..vad jag önskade mig i födelsedagspresent?

Sedan måste jag poängtera att detta slitage varken uppkommit av att jag använt handskarna i ”tusen år” eller slitit som en galning i tyglarna 🙂 utan snarare för att jag ibland av lathet inte bytt till lämpligare arbetshandskar när jag har utfört diverse lite mer ”handgripliga” sysslor kring gården 🙂 !

Men så har jag inte heller blivit ruinerad på dessa Gekås-handskar för kanske 70 spänn…

Nu ska jag vara mer rädd om Henriks julklapp, det lovar jag mig själv!

Året som gått

Som flera tidigare år tänkte jag försöka mig på en, säkert ofullständig, sammanfattning av det gångna året.

Redan när året inleddes hade Henrik och jag bestämt att vi skulle flytta till Ryhus och jag räknade bokstavligen dagarna tills de dåvarande hyresgästerna skulle flytta ut.

I början av mars påbörjade jag ivrigt iordningställandet av stallet:

När föregående hyresgäster hade plockat ur de 3 boxarna som de ägde återstod ett tomt och smutsigt skal, några trasiga fönsterrutor och massa ogräs runt stallet och allt detta började jag bearbeta.

Medan jag skurade, tvättade och målade byggde Henrik boxarna, allt efter våra egna huvud och med en del tips från en Facebooksida som heter ”Bygga och renovera stall”.

Med tanke på att vi aldrig gjort något liknande förut blev slutresultatet otroligt bra; det tycker jag fortfarande så här mer än ett halvår senare och det finns faktiskt inget jag tänker att vi borde ha gjort annorlunda.

Jag kan verkligen rekommendera de med liten plånbok att bygga själv; det blir otroligt mycket billigare än att beställa färdiga boxar och dessutom kan man få exakt de mått man själv vill ha och slipper dessutom diverse leveransstrul som jag läst att många som beställer ”färdigt” drabbas av.

Och jag hade verkligen inte haft tid att vänta på några förseningar; tvärtom!

Jag ville flytta in nu, genast, meddetsamma och det som delvis hetsade mig lite var att jag dels ville att Vicke skulle få njuta av det första försommargräset i stället för att stå i en grushage i dåvarande stall dels det faktum att jag redan i mars hade hittat världens bästa B vars ägare väldigt generöst lovade att behålla hemma tills stallet var färdigt. Men så klart kunde hon ju inte vänta hur länge som helst på att sälja hästen och jag är så otroligt glad att jag fick förtroendet att köpa honom under dessa lite speciella premisser.

Medan Henrik och jag jobbade i stallet på vår fritid (det blev många tröttsamma vändor från Staffanstorp till Ryhus) genomgick boningshuset en enorm renovering där alla rum målades, alla trägolv slipades, några fönster och en av ytterdörrarna byttes och tja…en hel del annat blev gjort.

Hela husrenoveringen genomfördes av hantverkare och bekostades av vår hyresvärd medan jag har betalat för allt som vi har byggt till hästarna.

Förutom boxar var vi också tvungna att bygga hagar och med en enorm tillgång på mark var det ”bara” min plånbok som avgjorde storleken på dessa. Även här är jag nöjd med hur jag tänkte och hur det blev och vill jag göra fler hagar i framtiden så finns det som sagt mer mark att tillgå.

Den 18 maj kunde jag äntligen flytta in hästarna i stallet och vi flyttade själva in i huset.

Jag har sedan dess (i augusti) lagt in ”nytt” (läs: Granelundshallens gamla) underlag i ridhuset:

Vi har också målat ett stort förråd på tomten…..

….och gjort massor av andra saker som skulle ta timmar att skriva om 🙂 !

Summa summarum känns det som att jag nu bor så nära paradiset jag lär kunna komma med mina förutsättningar och jag är oerhört lycklig över denna möjlighet.

Mindre lycklig har jag varit över andra saker under året; framför allt sådant som påverkats av Corona-situationen.

Vi var tvugna att ställa in en bokad Londonresa i april och av våra sedvanliga sommar och vinterresor blev det ”så klart” inget.

Att tävla har ändå gått förvånansvärt bra nästan hela året; det har funnits helt ok tillfällen för mig att åka iväg och rida lämpliga klasser och dessutom har det funnits minst lika många pay and ride som jag har passat på att utnyttja.

När jag skriver ”att tävla har ändå gått förvånansvärt bra” menar jag tyvärr bara själva logistiken; resultaten har inte blivit de jag önskat.

Det enda av årets mål som jag uppnådde var att rida på över 60% i MSV A men känslan var inte speciellt bra och i vissa andra klasser under året var den ännu sämre.

Jag ”skyller” ovan på en ryttare som för mycket ridit med spö på träning och en häst som är en otrolig ögontjänare; han vet exakt när jag har spö eller ej även fast jag mycket sällan ens behöver peta till honom med det.

Denna kombination har resulterat i en seghet inne på banan som inte duger om man vill prestera bra på medelsvår nivå- så kan man väl kortfattat sammanfatta läget.

Sedan några månader tillbaka rider jag utan spö på träning och försöker att ”lära om” sådant som befästs hos oss båda och det känns som att det går åt rätt håll.

Jag är mycket nöjd med den hjälp jag får från Nina och så tacksam över att jag hittills haft turen att ha en frisk häst.

Och vad gäller ”frisk” så gäller samma sak med både mig, Henrik, Molly och B och det är är ärligt talat det viktigaste.

Det må vara trist att inte ha kunnat resa eller att rosetter uteblivit när jag tävlat men det är faktiskt absoluta i-landsproblem om man ser till hur hårt många andra drabbats av allt möjligt detta mycket märkliga år.

Onsdag- smuts

Vi har verkligen gått in i den ”smutsiga årstiden” nu tycker jag- i alla fall i mina trakter.

Det ser inte så kul ut med upptrampad lera lite varstans och när det dessutom regnar och är mörkt och murrigt stora delar av dygnet är det en annan estetik utomhus tycker jag.

På bilden ovan ser ni Molly, aka spöket Laban som definitivt inte gillar årstiden.

Hon springer demonstrativt till hustrappan så fort hon får chansen och markerar därmed ”jag vill IN och försök inte locka mig till något annat”!

Vicke och B är av hårdare stål tack och lov; jag hade blivit superstressad om de hade stått och hängt vid grindarna och markerat samma sak.

Jag blir lika glad varje kväll när jag liksom får leta upp dom i mörkret, hellre det!

Vicke reds i ridhuset idag och det är givetvis underbart att kunna gå in där när regnet kör på.

Precis som med många andra ridhus låter det mer inne i det är vad det faktiskt regnar ute; det kan låta som att himlen har öppnat sig och så när man kommer ut så är det ett stilla duggregn typ!

Just nu är jag mest fundersam över hur morgondagen kommer att bli.

Än har jag inte hört nyårssmällare här ute i obygden och jag kan bara be en stilla bön att det förblir så även framöver.

Det är ingen måtta på de otaliga vittnesmål om motsatsen runt om i Sverige i allmänhet och i Staffanstorp som vi ju flyttade ifrån i synnerhet.

Massvis med upprörda, förtvivlade, vansinnigt arga människor/ djurägare vittnar som tidigare år om hur deras djur är livrädda, hur de själva väckts mitt i natten av smällande osv.

Molly blev ju näst intill traumatiserad tidigare år och skakade i hela kroppen när vi ville gå ut med henne veckorna kring nyår så jag kan inte annat än hoppas och tro att det ska bli bättre här. Men vi får se….

Vad gör man på banken?

Härom dagen gjorde jag något jag inte gjort på flera år; jag gick in på en bank.

Mitt syfte var att sätta in lite pengar som jag inte ville ha liggande hemma och naiv som jag uppenbarligen var trodde jag att man kunde göra detta på en bank; det är jag uppväxt med i alla fall.

Men se det gick icke- pengar kan man bara sätta in i insättningsautomater numera- välkommen till nutiden Birgitta!

Och det vore väl gott och väl med dessa automater om de fanns lite varstans men bor man ute i ödemarken som jag; då räcker det inte att köra till närmaste samhälle (Genarp eller Veberöd i mitt fall) utan man måste bege sig ytterligare någon mil för att få sätta in sina egna pengar på sitt eget konto!

Ja jisses….jag gav upp detta projekt kan jag säga. Det handlade inte om några större summor men hela grejer får mig att undra om vanliga människor ens besöker banker numera och vad man har där att göra så att säga?

Tisdag- hemmablind

Konstigt hur man ibland inte ser saker som nästan är mitt framför näsan på en?

Idag, när jag hoppade av efter en bra träning för Nina såg jag att Vicke bara hade en boots på sig.

”Han måste ha tappat den andra under passet….konstigt att varken jag eller Nina märkte något….nu får jag leta efter den i ridhuset” hann jag tänka innan jag rättade mig själv; dels rider jag aldrig med boots på Ninas träningar (och skulle jag göra det hade jag tagit några andra än de slitna hagbootsen) och dels mindes jag att jag hade tagit av den ena bootsen inne i stallet. Sedan blev jag avbruten av ett telefonsamtal och tja….glömde uppenbarligen att ta av den andra.

Men hur jag kunde missa att se att jag lastade, lastade ur, hoppade upp i sadeln med den kvarvarande bootsen….???

Och Nina hade sett den ena bootsen men tänkte att Vicke kanske hade något sår eller dylikt som jag ville skydda så hon kommenterade inte det hela. Hennes ögon missar minsann inget 🙂 !

Citronkladdkakan som jag gjorde igår blev förresten mycket god vilket den nu nästan tomma pajformen vittnar om….och Henrik äter inte kakor så det finns bara en skyldig….

Kalkylerade risker vid veterinärvård

När man på nätet diskuterar kostnader för att försäkra hund eller häst har jag hyfsat många gånger läst argument som ”jag avstår från att försäkra mitt djur och lägger hellre undan x kronor varje månad i en pott som jag kan använda om djuret blir sjukt” eller ”jag har haft hund/ häst i trettiotusen år och aldrig använt mig av försäkringen”.

Till de som åberopar den sista meningen som argument för att ha djuret oförsäkrat säger jag bara ”hoppas du har en stor plånbok”.

Och ja, jag kände faktiskt själv en gång en kvinna som hade sin häst helt oförsäkrad men hon var mångmiljonär.

Vi andra, som inte är miljonärer, menar jag gamblar verkligen om vi avstår från i vart fall veterinärvårsförsäkringen för skulle våra djur bli sjuka kan det bli ohyggligt dyrt.

När Décima blev buköppnad kostade detta över 60.000 och då är detta ändå mååååånga år sedan och operationen gick fullständigt komplikationsfritt.

Jag har också haft en hund som fick epilepsi, en sjukdom som jag inte på något vis var skyldig till eller kunde ha förhindrat. Också den kostade mycket och medförde livslång medicinering.

Hade det bara varit de som inte tog hand om sina djur ultimat som drabbades av skador och sjukdomar kan jag förstå om man avstår veterinärvårdsförsäkringen- annars inte.

Jag betalar i alla fall hellre x hundralappar i månaden och är garanterad veterinärvård än att riskera att själv behöva välja mellan avlivning och kostnader på tiotusentals kronor, ibland ännu mer.