Månadsarkiv: december 2011

Året som gått

Jaaa….ett omväxlande år har det varit på sitt sätt…kanske inte så som jag initialt hoppades på men bra ändå.

Året började med att jag lärde känna NN och började träna för henne.

Mitt syfte var från början att få en ”second opinion” huruvida jag skulle behålla Archie eller ej, detta efter att ha velat fram och tillbaka nästan hela förra året och också eftersom min dåvarande tränare tyckte ”sälj”.

När jag började träna för NN tändes hoppet, Archie gick för det mesta mycket bra på träningarna men när tävlingssäsongen satte igång blev inte resultaten de förväntade.

Hade det ”bara” varit de uteblivna rosetterna som störde hade jag kanske behållit Archie ett tag till men jag började också tröttna på att han de senaste åren blivit så otroligt….ja, rent ut sagt TRÖG att rida, framför allt inne på tävlingsbanorna.

Jag blev vråltrött efter endast en kort tid i sadeln, det var ett ständigt drivande, långa sporrar som inte hjälpte särskilt mycket och ett evigt ”jagande”- så fort man inte var ”på” honom la Archie av. Hans förmåga att gå från on till off på en sekund blev för jobbig för mig och jag ville inte heller känna att jag fick tvinga fram varje steg på en häst som hellre hade föredragit att stå stilla.

Jag minns exakt när jag fattade beslutet att sälja honom; det var direkt efter att jag hade kommit ut från banan på Helsingborgs fältrittklubb i somras.

Visst var det varmt i ridhuset men när Archie på en tiondels sekund vid inträdet på banan förvandlades från en väldresserad, normalgående häst till en ovillig klump som jag gjorde fruktlösa försök att bära runt inne på banan: då fick jag nog för sista gången.

Efter några annonser på Hästnet och Bukefalos som inte gav något (många backade så fort jag bara andades att Archie haft fång för 3 år sedan) fick jag genom NN kontakt med en ridskola som köpte Archie, inte till det pris jag tänkte mig men på sådana villkor att jag genomförde försäljningen utan att tveka.

Medan jag höll på att försöka sälja Archie, vilket tog ca 2 månader och förstörde hela min semester, hade NN fått in en häst till försäljning, en häst hon blev mycket förtjust i och tyckte att jag skulle köpa.

Först var jag inte det minsta intresserad av det outbildade djuret som var Kreon men det tog inte lång tid innan jag inget hellre ville än att köpa honom och detta bidrog absolut till att jag kunde skiljas från Archie utan vånda.

Mycket snart efter att jag köpt Kreon tävlade vi för första gången och om kommande tävlingar går lika bra som de 2 vi hunnit avverka under hösten kommer jag inte att vara annat än otroligt nöjd.

Kreon har under de månader jag ägt honom utvecklats jättemycket, han har fått ett mer ”adekvat” utseende för sin ålder (när jag köpte honom hade man kunnat missta honom för en 4-åring) och befinner sig också utbildningsmässigt mer i nivå med jämnåriga dressyrhästar än när han vid köpet knappt kunde fatta rätt galopp.

Än så länge passar mig Kreon mycket, mycket bättre än vad Archie gjorde, i alla fall om man ska se till hans potential som dressyrhäst.

Han är otroligt lättlärd, har bättre fysiska förutsättningar och sist men inte minst: en egen motor.

Jag blir aldrig trött av att rida honom, jag använder de kortaste sporrarna som säljs och spöt kan lämnas kvar i stallet.

Att denna egna motor även innburit en egen vilja som inte alltid går att kuva exakt som jag vill är priset jag får betala- i alla fall nu.

Jag har också insett att många av de bekymmerslösa saker jag gjorde med Archie är ett minne blott- att lasta Kreon och köra iväg med honom och Soya till vilt främmande platser finns inte på kartan- än.

Hur tävlingsindividen Kreon kommer att bete sig vid kommande tävlingar är också osäkert- jag är inte helt övertygad om att han alltid kommer att vara så iskall som han var i höstas och helt klart kommer man inte bara att kunna åka iväg med honom som en behändig liten handväska- så som jag gjorde med Archie.

I slutet av året meddelade NN att hon skulle flytta tillbaka till Stockholm och efter att både ha tränat mycket intensivt för henne och hjälpt till på hennes anläggning en hel del kunde jag inte känna annat än en stor sorg över att inte längre ha en så engagerad tränare lätt tillgänglig.

NN var, medan hon bodde här mer eller mindre en av mina närmaste grannar och även våra stall låg på 5 minuters körväg från varandra.

Och bortsett från själva ”bekvämlighetsaspekten” måste jag säga att jag aldrig haft en så generös tränare förut, en tränare som ställt upp som inte bara just tränare av mig och min häst utan som fungerat som ett enormt stöd när Archie skulle säljas och Kreon köpas, som inte tvekat att låta mig rida på sina hästar för att få in den rätta känslan osv.

Nu är planen att NN ska komma ner och hålla träningar ca 2 gånger i månaden och jag hoppas innerligt att det blir så.

På Soya-fronten har det inte hänt så mycket, skillnaden från förra året är väl att jag helt slutade att tävla med henne.

Även om hennes ”driv” alltid varit en miljon gånger större än Archies så var resultaten ännu sämre än hans och det var bara att inse att enkom VILJA inte alltid räcker.

Jag tror inte att doggy saknar tävlandet och jag gör det inte för en sekund.

För mig räcker det att ha Soya som det bästa sällskapet man kan ha- för Kreon gäller som ni förstår helt andra kriterier!

Som vanligt skriver jag inte vad jag önskar av nästa år- det kan man nog lätt lista ut ändå.

Gott nytt år!

Tänkte avsluta året på bloggen med lite bilder- imorgon kommer det mer text under den sedvanliga rubriken ”Året som gått”:

I början av året stiftade jag bekantskap med min nuvarande tränare som jag här på bloggen har valt att kalla NN.

Är man extremt nyfiken av sig kan man säkert lätt figga ut vem hon är och bryr man sig inte- tja…då duger det bra med NN tycker jag.

Här Archie och NN:s hund och Soyas boyfriend ”Charles” som i verkligheten heter något liknande :).

Våren var vacker i Dalby där jag gått många härliga promenader med Soya under året, både ensam, med maken, Bodil med Salli-saluki och Åsa med Soyas andra killar Gandi och Trillik.

Även sommaren bjöd på vackra vyer- här ett rapsfält som Soya och jag fotograferade under en cykeltur.

Detta var det första kortet jag tog på Mupp-Kreon, han stod då fortfarande hos NN till försäljning och jag insåg att jag gärna ville köpa honom. Skickade både denna bild och några…harkel…högkvalitativa filmer till en av mina goda vänner för att få höra hennes åsikt om djuret som jag initialt definitivt inte var det minsta intresserad av.

Man kan väl säga att Kreon inte visade upp sin bästa sida första gången jag såg honom riden och jag undrade i mitt stilla sinne vad NN egentligen tänkte när hon tyckte att detta var en häst för mig vilket bara bevisar att man inte ska tvivla på ett proffs :).

Tyvärr gick det inte så lätt att sälja Archie utan det blev precis som jag befarat en längre process.

Ett naturbruksgymnasium i Norrland backade ur i sista minuten vilket var otroligt synd då de lärare från skolan som kom för att provrida red Archie FANTASTISKT bra och jag även i övrigt tror att han hade passat deras verksamhet ypperligt.

Medan jag bad många böner att Kreon inte skulle hinna bli såld innan jag fann en köpare åt Archie tröstade jag mig med ovanstående bild (som jag har som skärmsläckare på min I-phone) mååååånga gånger.

Som vi alla vet blev Muppe-Duppe slutligen min och här ses han på väg till sin andra tävling i höstas.

De 2 gånger vi har varit iväg har överraskat mig extremt positivt och nu hoppas jag bara att gossen minns att det är så man ska sköta sig när det blir dags att ge sig iväg till våren igen.

Kreon är på vissa sätt lik Archie vilket denna bild speglar- han är lika leksugen och tillgiven men där tar nog också likheterna slut- på gott och ont höll jag på att säga.

Medan Archie gick över eld och vatten utan att bekymra sig en sekund är Kreon långt mer ifrågasättande och jag måste numera rida på ett hel annat, bättre sätt.

Jag hoppas och tror att jag kan få större framgångar med denna häst om jag spelar mina kort rätt men det kommer som sagt an mycket på mig själv hur det kommer att bli. Kreons mycket större känslighet än tex Archies kan säkert ta oss till helt andra höjder så att säga men det kommer inte att komma av sig själv utan kräva att jag verkligen rider ”som man ska”, klokt och konsekvent dessutom.

Lördag- slutet gott, allting gott

Hoppsan…i morse var det minsann någon minusgrad och genast var allting täckt av vacker, vit frost som glimmade i solskenet som ganska snabbt bröt fram.

Efter hagutsläpp gick jag en långpromenad med Soya i det vackra vädret, ni ser ju själv på bilderna ovan.

När klockan var två var det dags att ta in Muppe från hagen och strax därpå begav jag mig ut på ännu en promenad, denna gången med både honom och Mimmi i sällskap.

När jag hade gått exakt samma runda som jag ibland rider konstaterade jag lite sorgset att medan man ganska lätt kan se var jag och Kreon har ridit genom att följa de många (minst 5) lösa bajshögarna utmed vår ridsträcka så bajsade han inte en enda gång när han fick ha mig som trygghet på marken idag. Och givetvis var det inte tal om några snurrningar heller.

Ja, ja…det är bara att hoppas att gossen snart vänjer sig till fullo vid att vara helt avslappnad när vi rider ut- jag vill ju att han ska NJUTA, inte gå och ha ont i magen.

Om några timmar är detta året slut- det blev kanske inte som jag tänkt mig men rubriken säger allt ändå.

Fråga från en läsare om vintervila

Idag har jag fått en fråga från en läsare och den lyder kort och gott: ”hur lång vintervila tycker du att man ska ge sin häst”

Ja du ”Nyfiken”…vad ska jag svara på det :)))?

Om jag ska GENERALISERA så får jag väl säga att jag kan tycka att 2-4 veckor kan vara lagom om vi talar om

a) unghästar upp till säg 4-6 års ålder (beror lite på vid vilken ålder de ridits in)

b) hästar som tränas lite hårdare (säg medelsvår dressyr och uppåt)

Har man BRA hagar (stora där hästarna kan röra sig ledigt och gärna med sällskap av andra hästar) kan man låta hästen vila i 4 veckor- har man den mindre varianten (liten grushage där hästen går ensam) så tycker jag att det blir för länge med 4 veckors stående på sådana premisser- framföra allt om man inte dagligen aktiverar hästen på andra vis och det är väl därför många gånger man GER hästen vila; för att även vila själv. Ska man ”tvingas” longera/ leda hästen varje dag blir det inte precis någon vila för egen del.

Min erfarenhet är att många som vilar sina hästar gör detta MINST lika mycket för sin egen skull som för hästens men det LÅTER bättre att säga att man bara tänker på sin häst.

Personligen anser jag att vuxna, normalpresterande hästar (säg hästar som tränar upp till LA) inte BEHÖVER någon vintervila över huvud taget, i alla fall inte i flera veckor.

Vintern brukar ÄNDÅ medföra att man pga vädret, julledighet som man vill ägna åt annat osv inte rider för fullt så att säga och att dessutom låta hästen bli stående i veckovis ser jag ingen vinst med, i alla fall inte för hästen, framför allt, åter igen, om den ska stå och trycka i en liten hage dagarna i ända och inte få så mycket mer motion än så.

Man får här även väga in risken för kolik och till och med fång- överutfodrade hästar kan faktiskt drabbas av båda delarna även utan att gå och beta gräs.

Även skadrisken ökar med en orastad häst och är det dessutom isigt och knöligt i hagen- tja då är risken för olyckor givetvis ännu större.

Fredag- gruppträning pågår


Ska jag komma till dig eller du till mig?


Okej då…du har väl nå´t jag kan äta hoppas jag?

 

Även idag blev det ett litet ridhusbesök- ni kan tro att jag hastade upp när jag såg att det lös därinne och jag förstod att jag inte skulle vara ensam.

Planen är att ta tillfället i akt och träna Kreon på att vara med andra hästar i ridhuset nu när han ändå ska vila och bli longerad, läs: ingen Birgitta som riskera att ramla av om gossen skulle få tuppjuck.

Idag blev det lite trav och galopp när de hästar som var i ridhuset när vi kom dit lämnade oss men det var ändå ganska oupprört så att säga.

Vi fortsatte även vår cirkusträning och Kreon kommer så glatt travandes emot mig för att tigga godis men i ärlighetens namn tror jag faktiskt inte bara att det är gotterna som lockar.

De gånger jag släppt honom lös tidigare för att tex lägga ut lite bommar på marken har han också följt efter mig väldigt intresserat.

På tal om något heeeelt annat är jag väldigt trött idag- delvis beroende på att jag sovit ganska dåligt vilket i sin tur beror på att Soya drabbats av ”skendräktighet light”.

När jag googlade på SKENDRÄKTIG HUND var det som att läsa om Soyas nyupptäckta intresse för att bära omkring på vissa leksaker och att krafsa hårt i sin fåtölj och vår säng i natt- det sistnämnda var inte optimalt för min sömn kan jag säga.

Måste förresten delge er utdraget jag läste- jag fascineras än en gång av hur otroligt snillrik naturen är. Läs stycket om vildhundar, detta var något jag inte hade en aning om men är verkligen fantastiskt- människan hade inte kunnat tänka ut det bättre!

Skendräktighet har sitt ursprung från hundarnas tidigare vilda flockliv. I en vild flock är det bara alfatiken som paras och får valpar samtidigt som alla tikar i flocken löper och blir skendräktiga. På så sätt kan övriga tikar ta hand om valparna och föda upp dem även om alfatiken skulle avliva under förlossning eller digivning. Skendräktighet har alltså en biologisk förklaring även om vi kan tycka att det är en besvärlig period.

En tik blir skendräktig efter ca 2 månader från löpet, dvs under den tid då hon skulle ha valpat om hon blivit dräktig. En skendräktig tik kan få förstorade juver som avger mjölk men oftast får de mer psykiska symptom. Man räknar med att ca 40% av tikarna uppvisar symptom på skendräktighet. Hon kommer att förbereda sig för sina ”valpar” genom att bädda och bygga bo åt sig. Därför är det inte ovanligt att en skendräktig tik bär runt på kuddar och gosedjur. Tiken kan också adoptera leksaker, skor eller något annat som surrogatvalpar. Hon kommer kort sagt att bete sig som om hon skulle ta hand om sina valpar på bästa sätt. Motverka symptomen genom att plocka bort hennes ”valpar” och aktivera henne istället. Öka motionen och sysselsätt dig med henne mer än vanligt. Hon behöver något annat att tänka på, men att försöka lära henne något nytt brukar vara svårt. Även om hon är motsträvig, ge inte upp det är nu hon behöver dig, din omtanke och din aktivering mer än någonsin.

Dagens (hjälpsamhets)fråga

Idag funderar jag på det här med att hjälpa till oavlönat i stallet och vad era upplevelser kring detta är.

Är det svårt att få folk att hjälpa till? Finns det de som alltid ställer upp och de som aldrig gör det? Vad beror detta på tror ni?

Själv har jag länge varit sorgligt förundrad över hur svårt det verkar för många att hjälpa till och mina erfarenheter baserar jag på både sådant jag upplevt på ridskolan och sedan jag flyttade till nuvarande anläggning för lite mer än 2 år sedan.

Jag har sett folk stå och titta på medan personalen går för att ta in personens häst från hagen eller folk som FLUGIT in i sina bilar och kört hem så fort tiden för hagintag kommit.

Om man åtminstone hade gjort detta lite diskret….men nej.

Själv hade jag skämts ögonen ur mig av att stå och snacka skit medan någon annan befattar sig med MIN häst, oavsett om det är den personens jourhelg eller den får betalt för att ta in hästarna i största allmänhet. Så GÖR man bara inte i min värld men uppenbarligen i många andras…

Varje gång man på nuvarande anläggning skriver ett vädjande meddelande med förfrågan om någon kan hjälpa till med utsläpp/ intag de röda dagar som inte infaller på en södang (de enda dagarna vi inackorderingar har jour) lyser svaren med sin frånvaro- ingen kan…eller vill?

Den förklaring jag oftast fått när jag frågat varför ”folk” inte vill hjälpa till är att man tycker att man redan betalar en så dyr stallhyra för ”all inclusive”-service och att man därför inte anser att man BEHÖVER hjälpa till.

Och visst…jag förstår resonemanget I SAK, jag hade inte heller velat betala för fullservice och sedan springa och hjälpa till med trettioelva hästar var och varannan dag men detta handlar om kanske en handfull dagar PER ÅR, företrädelsevis kring jul.

Och om man är 2-3 stycken som hjälps åt tar ”jobbet” man ska göra (släppa ut eller ta in hästar från hagen) på sin absoluta höjd 20-30 minuter.

Detta är bara ett exempel av flera som jag fascinerat skakar på huvudet åt, ser även hur man i ”mitt” kollektivskötta stall hellre låter en del saker totalt gro igen än att man tar ett tag själv- kanske skiter man i vilket eller så hoppas man att NÅGON ANNAN ska göra jobbet.

Själv har jag resignerat och både slutat att säga till OCH själv gå och tvätta av foderbordet, jämna till gödselstacken och annat som egentligen stör mig oerhört.

Om jag ständigt gör det bekräftas tesen ”vi skiter i det för Birgitta gör det om vi bara väntar tillräckligt länge” och eftersom det inte heller är MITT stall är det inte min plats att tillrättavisa andra bara för att JAG tycker att saker ska skötas på ett visst sätt.

Men hur har ni det? Känner ni igen ovanstående eller är det helt ”andra bullar” som gäller i era stall?

Torsdag- Kreon cirkustränar

Som jag nämnde i ett inlägg i förra veckan kommer jag att ge Kreon en liten paus nu- inte en sådan som jag skulle ÖNSKA, där han skulle tillbringa dagarna lullandes i en torr gräshage, utan en som jag bedömer som den VETTIGASTE under rådande omständigheter (läs: utevistelse i liten, fullständigt dyig grushage).

Så det får bli lättare longering, promenader ute till helgen (dvs i dagsljus) och lösgalopp i ridhuset.

Eftersom ”man” redan har börjat avfyra raketer/ smälla med smällare anser jag det dumdristigt att ge mig ut ridandes på en häst som inte gillar detta och också av denna anledning passar det att ta/ha vilan nu- inför nyåret och någon dag därefter.

Tanken är alltså att bara ta det riktigt lugnt i en vecka, sedan kan vi öka på motionen så sakteliga igen.

Har förvisso inte märkt någon trötthet hos Kreon, tvärtom, men det är nog inte fel att slippa sadeln en vecka och vila hjärnan från alla krav som kommit efter ett så långt drönarliv som han hade innan han kom till mig.

Idag blev det lösgaloppspremiär, jag blev ju tipsad om detta igår av en läsare.

Får nog säga att det gick mycket bra, Kreon förstod nog till en början inte ens ATT han var lös för han sprang bara på en volt runt mig :).

Efter ett tag vågade han sig ut på lite längre äventyr och dumt nog plockade jag inte fram telefonen för att filma direkt utan först när han nästan hade tröttnat på sin lek ”springa fram till matte och få godis”.

Denna leken var han annars mycket duktig på- han travade glatt fram till mig flera gånger, på filmen nedan ser man tyvärr bara honom lufsa fram i skritt.

Gissar att gossen skulle göra sig som cirkushäst eller så är det bara godiset som lockar? Näää…det är nog ÄGAREN han så gärna vill till, eller vad tror ni?

Håll tillgodo med en som vanligt högintressant och ohyggligt spännande film, mitt signum skulle man kunna säga :))))!

http://www.youtube.com/watch?v=icCkSp7L25w&feature=youtube_gdata_player

Tillbakablickar: Birgitta 12 år går på bio

http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/film/article1596014/Tarzans-schimpans-ar-dod.html

Ovanstående artikel fick mig faktiskt att bli lite lätt nostalgisk och minnas när jag var just runt 12 år eller till och med lite yngre och gick på ”matiné” som det hette på den tiden (herregud….det känns verkligen som att jag pratar om bronsåldern).

Jag och en kompis brukade alltså gå på bio på helgerna och då kunde man se dessa ”barnfilmer” för 5 kronor!

Förutom en del Tarzan-filmer såg vi även tex Tintin-filmer….och…mer kan jag faktiskt inte komma på just nu…får väl skylla på att det var tretusen år sedan….

Om känsliga hästar

Något en läsare skrev häromdagen fick mig att fundera på det här med ”känsliga hästar” och jag vill gärna delge er mina tankar och höra om ni håller med eller tycker att jag resonerar helt tokigt.

Läsaren menade enkelt uttryckt att ”om ryttaren gör rätt så gör hästen rätt” och tänk så bra det hade varit om det ÄR så för det menar i alla fall jag, och vill jag påstå alla ”seriösa” ryttare, att det INTE är.

Det enda som möjligen (?) hade varit bättre än ovanstående hade varit ”hästen gör rätt OAVSETT om ryttaren gör rätt eller fel”- tänk…då hade vi inte behövt anstränga oss det minsta för att lära oss att rida.

Som jag ser det så finns det flera variabler som påverkar om vi ryttare i allmänhet ska uppfatta en häst som bra eller dålig och hädanefter pratar jag om ”bra eller dålig sett till vilka framgångar man röner när man TÄVLAR DRESSYR”.

Jag skulle vilja dela in de egenskaper som värderas i 2 huvudgrupper där den första huvudgruppen dessutom kan delas in i 2 underkategorier och det ser enligt mig ut så här:

1. Känslig

a) för ryttaren

b) för omgivningen

2. Begåvad/ lättlärd

Den häst jag gissar att de flesta dressyrtävlingsryttare önskar sig är den som både är känslig för ryttaren och begåvad medan man helst inte vill ha en häst som låter sig påverkas av omgivningen (väder, ljud, andra hästar, publik, reklamskyltar, you name it).

Tyvärr går känslighet för ryttaren OCH omgivningen ofta hand i hand- framför allt hos den oskolade hästen och det blir här ryttarens uppgift att så gott det går bibehålla hästens känslighet för ryttaren medan känsligheten för omgivningen avtrubbas.

Jag har med Heron och Menelli själv vid ett flertal tillfällen genom åren tävlat mot godkända hingstar och/ eller blivande svårklasshästar i början av deras tävlingskarriärer och till och med lyckats ”slå” dom och förklaringen till detta har varit just ovanstående.

Medan mina hästar har gått sina program lydigt och som urverk men utan känsligheten för omgivningen så har tex de godkända hingstarna ”flippat ut” inne på banan på grund av just SIN känslighet och då har det inte hjälpt att de EGENTLIGEN varit många gånger mer begåvande än mina hästar.

Så fort dessa hästars ryttare lyckades dämpa känsligheten för omgivningen så var det ”bye-bye Birgitta” och hästarna seglade resultatmässigt förbi mig och mina hästar lätt som en plätt.

Ett annat exempel:

Titta på många hästar som tävlar de högsta klasserna i dressyr.

Varför lyckas deras otroligt skickliga ryttare i många fall knappt få hästarna att stå STILLA i halterna trots att detta är något av det första man lär en häst?

Åter igen- känsligheten!

Av ovanstående följer ganska naturligt att precis som med det mesta i livet så finns det för och nackdelar med allt.

Att ha en häst som är totalt opåverkad av sin omgivning tyckte i alla fall jag var underbart medan jag ägde sådana djur men som jag redan har nämnt så går denna okänslighet ofta hand i hand med att hästen inte heller tillräckligt mycket/ snabbt/ ofta är känslig för det som ryttaren vill i sadeln och det är verkligen inte lika roligt kan jag lova.

Hur mycket man sedan kan träna den för omgivningen okänsliga hästen att bli känslig för ryttaren och den för ryttaren känsliga hästen att bli okänslig för omgivningen är givetvis individuellt och tur är väl det höll jag på att säga.

Hade det varit lika lätt med alla hästar kunde vi alla köpa oss en känslig häst och sedan snabbt röna stora framgångar på tävlingsbanan där ju sådana hästar premieras så länge de ”håller sig på mattan” men så är det ju inte- det har ”man” ju sett hur många gånger som helst.

Även om ni inte själva äger en känslig häst har ni nog mer än en gång sett hur både så kallade ”proffs” och kanske folk i er omgivning har misslyckats kapitalt på tävlingsbanan- inte för att hästen varit obegåvad eller egentligen inte klarade av sin uppgift rent FYSISKT/ kunskapsmässigt utan för att nerverna spelade den ett spratt om vi ska uttrycka det lite förenklat.

Sedan spelar ju också hästens BEGÅVNING ofta in på hur mycket känslighet man som ryttare tolererar/ accepterar, det är också min erfarenhet.

Jag tänker här på en svårklasshäst som stod uppstallad på ridskolan i många år (ryttaren var vår dåvarande ridskolechef) och som i nästan lika många år tillhörde den absoluta toppen av Sveriges hopphästar.

Hästen hade, om uttrycket ursäktas, ett djävla humör, ständigt öronen bakåt och gav ett hotfullt intryck, man fick vara försiktig när man hanterade den och det var verkligen inte en häst som vem som helst kunde svinga sig upp på MEN: den hoppade som en GUD!

Jag minns att vi redan då sa att det var en jäkla tur för hästen att den hade denna begåvning annars hade nog ingen stått ut med allt det andra som också följde, gränsen mellan genialitet och galenskap var verkligen hårfin i detta fallet.

Väljer man att köpa/ rida/tävla en känslig häst tror jag att man får vara införstådd med att man, i alla fall medan man skolar hästen och i värsta fall under hela dess liv får räkna med ”himmel och helvete” höll jag på att säga eller för att uttrycka det i tävlingstermer ”allt mellan 50 och 70 procent”.

De dagar man lyckas managera hästen så som man vill blir det det sistnämnda (70%) medan hästen också kan sänka sina resultat rejält om ”det inte passar”.

Så tror jag att mitt tävlingsliv med Kreon kan komma att se ut i alla fall och även om det inte kommer att bli kul att rida på 50 % så var det inte heller roligt att alltför ofta befinna sig i ”mellanmjölkslandet 60 %” med Archie.

Hellre en chans på 70 % än att alltid rida på 60 % skulle man kanske kunna förenkla det resonemang som gjorde att jag bytte häst.