Jisses….den här sommaren är officiellt över ”vilken minut som helst” för nog räknas september som en höstmånad?

Jag har precis börjat jobba efter en väldigt lång (6,5 veckor) semester och insåg när jag tittade i garderoben att det inte var många sommarplagg som blev luftade i år och ännu färre hade det blivit om vi inte hade åkt till Portugal.

Det finns så klart för och nackdelar med allt; så även en sommar där tillfällena till sol och bad varit få i min del av landet.

Hästarna har sluppit stå och hänga helt världsfrånvända i hagarna i hetta och jag har sluppit ta in dom mitt på dagen och insektstrycket har varit hanterbart. Jag har inte gjort åt ens 2 flaskor Ultrashield på 2 hästar.

Allt regnande efter en initialt ökentorr sommar har gjort att jag har mycket mer gräs i hagarna än förra året så jag har ännu inte börjat stödfodra Frenchie ute och han är ändå lite rundare än förra året vid samma tid- då var det knastertorrt i hans hage.

Nu är just jag inte jätteekonomisk med stråfodret utan slösar och hade säkert kunnat spara in x kilo per månad men jag tror att många som har haft svårt att få ihop vinterns ransoner är väldigt tacksamma över att gräset i hagarna kan lätta bördan en del.

Mina små odlingar har överraskat både positivt och negativt så här långt och de är väl i sluttampen- både gurkorna och tomaterna.

Medan gurkorna har levererat så pass bra att jag har fått blodad tand och vill odla ännu fler nästa år så är alla mina tomater gröna så här långt.

Jag har förstått på diskussioner med vänner och bekanta att flera har exakt likadana tommater som jag i olika delar av Sverige; komiken är att en bekant i Norrland har massor av röda….men så har hon också växthus.

Mina äppelträd (2) gav en mycket klen skörd liksom träden på den obebodda granntomten där jag hade planerat att förse mig. Men tji fick jag…nästan inte ett äpple där!

Samma öde mötte mina plommonträd- frukten uteblev men det gjorde mindre eftersom varken jag eller Henrik äter plommon.

Får jag önska något inför hösten så är det regnfria dagar! Behovet av nederbörd får gärna tillfredsställas nattetid sedan bryr jag mig inte lika mycket om temperaturen. Det går alltid att klä både sig själv och hund och hästar vid behov men när allting dryper och är svårtorkat och orsakar gegga och söndertrampad mark är det värre. Tycker jag.

Har ni också varit med om att ni initialt tyckt att något varit/ sett rent ut men när ni har liksom verkligen ”tittat till” så har ni sett att det tvärtom varit ganska skitigt?

Exakt detta hände mig nyligen med mitt släp som jag ändå har försökt att blaska över med ojämna mellanrum när för mycket lera har stänkt upp vid körning på vår grusväg tex.

Men nu plötsligt SÅG jag släpet lite mer noga och insåg att det började skifta i ljusgrönt på sina ställen, algerna hade börjat sätta klorna i framför allt taket.

Efter en rejäl bearbetning med högtryckstvätt igår ser släpet åter relativt fint ut (det är trots allt 14 år….) och nu ska jag verkligen försöka att hålla efter det bättre med både in och utvändig rengöring oftare. Det blir liksom så mycket enklare att få bort skit som inte har nästan grävt sig in i ytan och det ser dessutom trevligare ut.

Dagens fråga: hur ofta tvättar ni era släp ”ordentligt”, dvs både in och utvändigt och inklusive taket?

Jag ska erkänna att jag oftast gör det ca 1 gång om året och nu var det typ 2 år sedan sist….på tok för länge med andra ord!

Som nämnts tvättar jag valda delar oftare men tex taket har jag slarvat med och det är där skiten verkligen får fäste….

Alla som är aktiva på sociala medier kan inte undgå att märka att det florerar miljard åsikter om precis allting.

Ett av de ämnena jag har svårast för är när lekmän leker (observera ordvitsen) veterinärer och uttalar sig tvärsäkert i veterinärmedicinska frågor (läs: hältutredningar) på nätet. Det är ingen måtta på åsikterna och ärligt talat har jag slutat att läsa den typen av inlägg för jag blir bara irriterad.

Sedan fattar jag verkligen inte de som lägger ut filmer där en påstått halt häst longeras och efterfrågar åsikter från vilt främmande människor- vad får man ut av trettioelva vitt skilda åsikter (läs: spekulationer)?

Just hältor tycker jag tveklöst att man ska överlåta till en veterinär att utreda, om denne sedan tycker att någon med en annan profession ska involveras så absolut.

Men att läsa hur folk av en kort filmsnutt ser hälta på alla benen och alla leder beroende på vem som uttalar sig är skrattretande tycker jag och inget jag själv skulle ta någon som helst hänsyn till.

En sak som slog mig efter vår skogstur med Elisabet och Nilo igår är hur perfekt det är att hästarna inte bara verkar trivas ihop utan framför allt håller samma takt.

Det är något jag insett är verkligen viktigt för mig och jag har lärt mig det, om inte den hårda så i vart fall den trista vägen.

För mig är att skritta ut minst lika mycket psykisk som fysisk avkoppling för både ryttare och häst, ett ridpass då jag släpper de flesta av kraven jag har på ridbanan och bara njuter av att komma ut i naturen.

Och att då ständigt behöva hålla igen min häst eller motsatsen, driva den så att den nästan börjar takta/ trava- allt för att hålla jämna steg med sällskapet, blir ingen avkoppling alls för mig och inte kravlöst för hästen.

Alla kanske inte bryr sig så mycket om detta men mig passar det inte alls och jag minns tex en gång då jag skulle skritta ut med en stallkamrat vars häst behövde lite ”draghjälp” vid uteritt.

Jag ångrade mitt erbjudande om sällskap redan 100 meter från stallet för då hade den andra hästen bara hunnit 50 meter och jag fick under hela turen sitta och bromsa eller t.o.m. stanna Vicke som absolut inte är någon raket-skrittare i sig. Och just en sådan häst, som naturligt inte ”skrittar på rejält” blir det kontraproduktivt att hålla igen hela tiden.

Sedan vill jag som sagt inte heller jaga mig egen häst, trava ikapp om vi skrittar eller slängtrava för att hålla samma tempo som sällskapet i trav- det är inte heller avslappnande och att rida i ett övertempo är definitivt inte främjande i något syfte. Tycker jag.

Så jag rider ärligt talat hellre själv än med hästar som inte håller samma takt som min egen, det blir bäst så även om jag tveklöst föredrar ”prat-sällskap” framför att rida solo.