Hej och välkommen! Jag heter Birgitta, är 58 år och har ridit sedan jag var 15. Jag bor med min man, vår hund Molly och min häst Frenchman på en gård vid Björnstorp i Skåne. Hos oss bor även en 18-årig varmblodstravare, ett sto jag kallar Bibbi och som agerar hagsmycke och sällskap åt Frenchie. Mitt stora intresse är dressyr och jag köpte Frenchie, 12 år i februari 2022 som min nya tävlingshäst i denna gren. På bloggen berättar jag framför allt om mitt liv med djuren. Dessutom tar jag dagligen upp olika diskussionsämnen, både kring hästar och annat och vill gärna veta vad just DU tycker.
Jag fick i ett anfall av hybris för mig att rida stora delar ur MSV B:5-programmet idag men fick inse att vi har en bit kvar innan det inte blir för många missar.
Det är en stor skillnad mellan detta program och MSV B:2 som jag tävlat några gånger; det tillkommer många fler byten, en serie (3 stycken byten i vart fjärde), galoppslutor, bakdelsvändningar och jag vet inte allt och allt kommer i en rasande fart i programmet. Men nu vet jag det, dvs vad vi behöver träna mer på.
Glad att jag orkade rida på förmiddagen trots nattjobb för sedan dess har det regnat massor och gör fortfarande och jag vill gärna rida utomhus så länge det går, dock helst inte så att jag dels blir dyngsur och dels måste putsa allting i en evighet efteråt.
Jisses….den här sommaren är officiellt över ”vilken minut som helst” för nog räknas september som en höstmånad?
Jag har precis börjat jobba efter en väldigt lång (6,5 veckor) semester och insåg när jag tittade i garderoben att det inte var många sommarplagg som blev luftade i år och ännu färre hade det blivit om vi inte hade åkt till Portugal.
Det finns så klart för och nackdelar med allt; så även en sommar där tillfällena till sol och bad varit få i min del av landet.
Hästarna har sluppit stå och hänga helt världsfrånvända i hagarna i hetta och jag har sluppit ta in dom mitt på dagen och insektstrycket har varit hanterbart. Jag har inte gjort åt ens 2 flaskor Ultrashield på 2 hästar.
Allt regnande efter en initialt ökentorr sommar har gjort att jag har mycket mer gräs i hagarna än förra året så jag har ännu inte börjat stödfodra Frenchie ute och han är ändå lite rundare än förra året vid samma tid- då var det knastertorrt i hans hage.
Nu är just jag inte jätteekonomisk med stråfodret utan slösar och hade säkert kunnat spara in x kilo per månad men jag tror att många som har haft svårt att få ihop vinterns ransoner är väldigt tacksamma över att gräset i hagarna kan lätta bördan en del.
Mina små odlingar har överraskat både positivt och negativt så här långt och de är väl i sluttampen- både gurkorna och tomaterna.
Medan gurkorna har levererat så pass bra att jag har fått blodad tand och vill odla ännu fler nästa år så är alla mina tomater gröna så här långt.
Jag har förstått på diskussioner med vänner och bekanta att flera har exakt likadana tommater som jag i olika delar av Sverige; komiken är att en bekant i Norrland har massor av röda….men så har hon också växthus.
Mina äppelträd (2) gav en mycket klen skörd liksom träden på den obebodda granntomten där jag hade planerat att förse mig. Men tji fick jag…nästan inte ett äpple där!
Samma öde mötte mina plommonträd- frukten uteblev men det gjorde mindre eftersom varken jag eller Henrik äter plommon.
Får jag önska något inför hösten så är det regnfria dagar! Behovet av nederbörd får gärna tillfredsställas nattetid sedan bryr jag mig inte lika mycket om temperaturen. Det går alltid att klä både sig själv och hund och hästar vid behov men när allting dryper och är svårtorkat och orsakar gegga och söndertrampad mark är det värre. Tycker jag.
Idag blev det, som synes, en skogstur för mig och Frenchie.
Mitt fokus var ”snabbt och ihop” vilket i detta fallet betydde något som Nina skällt på mig för:
Jag måste få snabbare reaktioner på min hjälpgivning vid tex galoppfattningarna- det ska räcka med en pyttehjälp och inte flera ”gnidande” och jag måste hålla ihop galoppen bättre och inte låta Frenchie bli lång för då blir bytena mycket sämre.
”Givetvis” har hon rätt vilket bevisades idag när jag fick jättefina byten när jag följde hennes instruktioner 🙂 .
Som ni ser på bilden rider jag nästan uteslutande på breda skogsvägar; det finns annars alla sorter i ”min” skog, både smala stigar rakt in bland träden och dessa där man även kan köra med bil.
Och jag har en tanke bakom mitt val och det är att lättare kunna hittas om jag skulle ramla av.
En bekant skrev nyligen på Facebook om hur hennes häst från ingenstans gick ner i ett slukhål vilket tack och lov slutade mer eller mindre med blotta förskräckelsen och 2 böjda bakskor men inte så mycket mer.
Men det kunde så klart ha gått långt värre och personen hade ändå sällskap som hade kunnat hjälpa till osv vilket jag nu nästan aldrig har.
Har ni också varit med om att ni initialt tyckt att något varit/ sett rent ut men när ni har liksom verkligen ”tittat till” så har ni sett att det tvärtom varit ganska skitigt?
Exakt detta hände mig nyligen med mitt släp som jag ändå har försökt att blaska över med ojämna mellanrum när för mycket lera har stänkt upp vid körning på vår grusväg tex.
Men nu plötsligt SÅG jag släpet lite mer noga och insåg att det började skifta i ljusgrönt på sina ställen, algerna hade börjat sätta klorna i framför allt taket.
Efter en rejäl bearbetning med högtryckstvätt igår ser släpet åter relativt fint ut (det är trots allt 14 år….) och nu ska jag verkligen försöka att hålla efter det bättre med både in och utvändig rengöring oftare. Det blir liksom så mycket enklare att få bort skit som inte har nästan grävt sig in i ytan och det ser dessutom trevligare ut.
Dagens fråga: hur ofta tvättar ni era släp ”ordentligt”, dvs både in och utvändigt och inklusive taket?
Jag ska erkänna att jag oftast gör det ca 1 gång om året och nu var det typ 2 år sedan sist….på tok för länge med andra ord!
Som nämnts tvättar jag valda delar oftare men tex taket har jag slarvat med och det är där skiten verkligen får fäste….
Alla som är aktiva på sociala medier kan inte undgå att märka att det florerar miljard åsikter om precis allting.
Ett av de ämnena jag har svårast för är när lekmän leker (observera ordvitsen) veterinärer och uttalar sig tvärsäkert i veterinärmedicinska frågor (läs: hältutredningar) på nätet. Det är ingen måtta på åsikterna och ärligt talat har jag slutat att läsa den typen av inlägg för jag blir bara irriterad.
Sedan fattar jag verkligen inte de som lägger ut filmer där en påstått halt häst longeras och efterfrågar åsikter från vilt främmande människor- vad får man ut av trettioelva vitt skilda åsikter (läs: spekulationer)?
Just hältor tycker jag tveklöst att man ska överlåta till en veterinär att utreda, om denne sedan tycker att någon med en annan profession ska involveras så absolut.
Men att läsa hur folk av en kort filmsnutt ser hälta på alla benen och alla leder beroende på vem som uttalar sig är skrattretande tycker jag och inget jag själv skulle ta någon som helst hänsyn till.
I morse, medan jag väntade på att det skulle bli dags att köra till Nina-träningen passade jag på att dra upp ännu ett antal stånds-plantor även om jag börjar känna mig smått besegrad. De ger inte upp utan växer både här och där i hagarna.
När jag lite senare rastade Molly upptäckte jag att vi har haft vildsvinsbesök väldigt nära huset!
Ytan de hade bökat upp var väldigt liten men jag har sett vilka enorma skador de kan göra på gräs- som om någon kört med jordfräs.
Jag träffade en av bygdens jägare lite senare och passade på att informera honom om ovan så nu håller jag tummarna för att det serveras vildsvins-stek hos någon med bössa inom det närmaste.
Att stänga ute vildsvin från hagar skulle kräva en långt kraftigare strömstyrka än vad mitt aggregat kan uppbåda och fler och tätare trådar så det alternativet överväger jag inte ens utan hoppas att svinen håller sig borta.
Träningen för Nina gick bra och jag kunde efteråt konstatera att jag har en häst som verkligen INTE ens nuddar bakbenen mot varandra. Detta är alltså insidan av benet och det andra benets linda såg exakt likadan ut:
Så här kliniskt rena lindor efter ett dressyrpass har jag nog aldrig haft med någon häst och att Frenchie var lindad berodde på att han har ett litet sår på insidan av den ena kotan som jag ville skydda.
En sak som slog mig efter vår skogstur med Elisabet och Nilo igår är hur perfekt det är att hästarna inte bara verkar trivas ihop utan framför allt håller samma takt.
Det är något jag insett är verkligen viktigt för mig och jag har lärt mig det, om inte den hårda så i vart fall den trista vägen.
För mig är att skritta ut minst lika mycket psykisk som fysisk avkoppling för både ryttare och häst, ett ridpass då jag släpper de flesta av kraven jag har på ridbanan och bara njuter av att komma ut i naturen.
Och att då ständigt behöva hålla igen min häst eller motsatsen, driva den så att den nästan börjar takta/ trava- allt för att hålla jämna steg med sällskapet, blir ingen avkoppling alls för mig och inte kravlöst för hästen.
Alla kanske inte bryr sig så mycket om detta men mig passar det inte alls och jag minns tex en gång då jag skulle skritta ut med en stallkamrat vars häst behövde lite ”draghjälp” vid uteritt.
Jag ångrade mitt erbjudande om sällskap redan 100 meter från stallet för då hade den andra hästen bara hunnit 50 meter och jag fick under hela turen sitta och bromsa eller t.o.m. stanna Vicke som absolut inte är någon raket-skrittare i sig. Och just en sådan häst, som naturligt inte ”skrittar på rejält” blir det kontraproduktivt att hålla igen hela tiden.
Sedan vill jag som sagt inte heller jaga mig egen häst, trava ikapp om vi skrittar eller slängtrava för att hålla samma tempo som sällskapet i trav- det är inte heller avslappnande och att rida i ett övertempo är definitivt inte främjande i något syfte. Tycker jag.
Så jag rider ärligt talat hellre själv än med hästar som inte håller samma takt som min egen, det blir bäst så även om jag tveklöst föredrar ”prat-sällskap” framför att rida solo.
Morgonen började mycket trevligt; min vän Elisabet kom med hästen Nilo för en lång (1,5 timme) skrittrunda i skogen. Frenchie skötte sig perfekt och verkade glad över sällskapet. Jag var mycket glad i alla fall, det är ju inte ofta jag har ridsällskap.
Och det är tur att Frenchie inte verkar bry sig om sin väldigt sällskapslösa tillvaro, min ponny oräknad, för det är inte ofta han ser så många andra hästar- mest på tävling faktiskt. På träningen kan det komma en enstaka häst ibland men vi är minst lika ofta helt ensamma men han bryr sig som sagt inte och blir varken exalterad när han ser andra hästar eller orolig när de lämnar ridhuset.
Efter den kravlösa ridningen var det dags för undertecknad att ägna sig åt en lång svettigare historia; jag hämtade 52 halmbalar hos ”min” leverantör och det var den minst jobbiga delen.
Men sedan skulle balarna upp på mitt loft ovanför stallet och att baxa dom upp för stegen ni ser på bilden ovan renderade en hel del (läs många) svettpärlor!
Hamstern i mig är i alla fall nöjd och att jag hittade detta träd…..
….i bondens trädgård kommer att göra två herrar jag känner väl minst lika nöjda. Eller så bara förutsätter de att äpplena ska fortsätta att rulla in hela hösten oaktat om mina egna träd snart är fruktlösa 🙂 ?
En amerikansk professor i djurvälfärd uppmanar hästägare att se över hästens reaktion när manen rycks, och kanske gå över till trimkninv eller sax.
Det är inte tillåtet att klippa eller på annat sätt avlägsna hästens känselhår, eftersom hästen behöver dessa för att orientera sig. Enligt amerikanska professorn i djurvälfärd, Suzanne T Millman, är det nu dags att se över ryckning av man. – Det är inget jag vill förbjuda, säger hon till The Chronicle of the Horse, men mantrimning höjer pulsen, så jag vill uppmana hästägare att lyssna till sin häst och se över dess reaktion.
Om hästen slår med svansen, gnisslar med tänderna eller försöker dra sig undan kan rutinerna behöva ändras.
Ett råd är att låta bli ryckning och använda trimkniv eller sax. Ett annat är att sprida ut ryckningen över flera dagar, särskilt om det är en lång man som ska kortas ner rejält, och att bara rycka ett fåtal hårstrån i taget. – Det är lämpligt att börja vid manken, det verkar de flesta hästar tycka om. Oftast är de mer känsliga uppe vid nacken och då är det bra att bara ta ett litet område i taget där och sedan gå tillbaka till manken.
Manens uppgift är att avlägsna flugor och andra insekter, genom att hästen skakar på huvudet. Om manen rycks ner måste hästen i stället få hjälp genom flugspray och flugtäcken.
Text: Ingrid Andersson”
När jag var tonåring ansågs det som ”fusk” att klippa en hästs man eller så gjordes det så fult att det måhända avskräckte andra?
Själv slutade jag rycka mina hästars manar för ”tusen år sedan” och jag tycker de ser helt ok ut trots allt.
Minns såväl mitt sto Décima som var världens snällaste med i princip allt men som blev helt galen om man försökte rycka hennes man.
Hon sprang över stallgången och jag insåg snabbt att en häst som är så snäll med allt annat (även att klippa) inte skulle göra på det viset om hon inte upplevde ett rejält obehag.
Så jag försökte inte rycka manen mer utan klippte den utan minsta problem.
Jag kan fortfarande rycka bort enstaka tussar men ärligt talat händer det nästan aldrig och som sagt; JAG tycker sax går lika bra.
Om bloggen
Bloggen drivs sedan flera år tillbaka och med dagliga uppdateringar där du får läsa om min vardag med djuren men också om sådant som jag tycker är bra, dåligt, galet eller som jag förundras över i både häst och hundvärlden (och ibland också i den “vanliga människovärlden”).
Du kommer förhoppningsvis att bli både road och oroad, provocerad och lära dig en massa nytt; både av mig och mina kloka läsare och du är mer än välkommen att själv lämna dina avtryck på bloggen.
Senaste kommentarer