Då var det min tur att råka ut för ett nätbedrägeri-försök!

Jag har en sadelpadd utannonserad och fick en förfrågan om den fortfarande var till salu via Messenger.

Jag svarade jakande och då kom detta:

”Okej, det är perfekt för mig skulle jag vilja hämta den under veckan men jag kommer inte att kunna hämta den eftersom jag för närvarande är bortrest på grund av arbete så jag skulle vilja göra transaktionen via FedEx insamlingstjänst, de kommer att hämta föremålet från ditt hem och betala dig kontant den dag de kommer för att hämta det på plats, fungerar det ?

Låt mig förklara, en FedEx-agent kommer hem till dig och ger dig ett kuvert med dina pengar i. När du har kontrollerat dina pengar ger du honom föremålet så att han kan skicka det till mitt hem, det fungerar bara.

Ok, när har du tid för kuriren att komma förbi? Om det är möjligt kan det också vara klockan 16.00 i morgon, det är upp till dig?”

Ungefär där tackade jag för visat intresse och avslutade konversationen…..Suck!

Många av er undrar säkert vad som har hänt med Frenchie sedan hans lilla kamrat lämnade honom.

Jag måste börja med att berömma min ibland knäppa häst som, tack och lov extremt sällan, kan få tokryck i hagen och som ”genast” också blir halt av att springa som en dåre där.

Både tidigare i somras när min ponny fick en hovböld och hade boxvila i några dagar och nu när han fick fång och stod på box av den anledningen har Frenchie kunnat gå i hagen jag gjorde till honom precis utanför stallet. Och han har gått där lugnt och bra hela dagarna. Tack och lov fanns/ finns det gott om gräs där och även om den är i storlek som typ mitt ridhus eller nåt så har det dugt mer än perfekt.

Men, som vi alla vet är det dels förbjudet att hålla hästar utan artfränder och dels skulle jag aldrig varken våga eller vilja det, inte ens för en dag.

Så…väldigt lång historia kort…jag har mer eller mindre i panik fått låna ett 17-årigt travarsto som kom till Ryhus direkt från ett bete.

Jag vet inte jättemycket om henne mer än att hon miste sitt föl efter bara ett dygn förra året och jag kan inte tro annat än att hon bara har gått i en hage sedan dess.

Jag vill inte ta ut för mycket i förskott eller berätta mycket mer medan allting är så nytt ännu men om hon fortsätter att bete sig så som hon har gjort hittills så är hon perfekt!

Jag har alltså bara lånat henne och tro mig….mina förhoppningar om att det skulle finnas en uppsjö av hästar vars ägare gärna hade lånat ut sina djur till mig under dessa ekonomiskt tuffa tider med foderbrist mm kom verkligen på skam.

Så hade inte detta sto kommit vet jag ärligt talat inte vad jag skulle ha tagit mig till…eller det vet jag:

Jag erbjöds även en 2-årig superfin/ söt/ snäll travare men jag hade inte hjärta att ta hit en så ung häst.

”Min” travare är egentligen på tok för stor och kommer gissningsvis att kräva massvis med mat men just nu är jag varken i en position där jag kan välja eller bör låta snålheten bedra visheten. Att en häst fungerar här på Ryhus måste vara prio 1 så länge det inte går till det extrema.

Och dressyrkärringen Birgitta har absolut inget emot travare om nu någon skulle tro det; tvärtom.

Jag har alltid hävdat att travare är stabila och tåliga och om jag själv BARA hade velat ha en häst att skritta i skogen med skulle jag mycket väl kunna tänka mig en travare.

Men vi får se vad som händer.

Jag har valt att kalla denna häst Bibbi preliminärt så får vi se om det fastnar eller inte.

Kuriosa är att ingen av mina släktingar eller föräldrar någonsin kallar mig Birgitta utan jag har kallats Biba sedan dag 1….så nu vet ni det också 🙂 !

För några dagar sedan valde jag att säga adjö till min ponny för gott.

Han fick fång igen och jag hade redan förra gången han drabbades bestämt att jag skulle ta bort honom om sjukdomen återkom.

Den konstiga sommaren med initial torka som följdes av regn som gjorde att gräset har vuxit massor, i alla fall här i Skåne, gissar jag är den troliga anledningen till att fången återkom eller så fick han belastningsfång efter en hovböld som gjorde att han hade otroligt ont i ett framben i några dagar och då säkert överbelastade det andra frambenet som var det som var värst drabbat förra gången han fick fång. Eller en kombination av båda?

Det spelar egentligen ingen roll, inte heller att personen som kom för att ta bort honom påstod att det varit ovanligt många fånghästar i år- jag tog en kalkylerad risk när jag valde att fortsätta att låta min ponny gå i gräshage sin tidigare fång till trots och då blev det tyvärr så här.

Jag är så klart otroligt ledsen men står för mitt beslut och ångrar det inte ens med facit i hand för som jag har skrivit flera gånger anser jag att den lilles livskvalité inte hade gått att bibehålla här ståendes/ gåendes på min utebana eller i en tillverkad grushage.

Hade han inte varit 26 år och sedan merparten (hela?) av livet van att gå en gräshage, hade han motionerats regelbundet eller om han hade kunnat ha sällskap av någon annan häst här i en rejäl grushage så hade jag kanske fattat ett annat beslut men hos mig ser det ju inte ut så.

Och att låna ut en snart 27 årig ponny som måste medicineras mot PPID dagligen tror jag inte på annat än om jag hade känt någon som kunde garantera ett jättelämpligt hem enligt ovan och det gör jag inte.

Jag är otroligt tacksam över de 3,5 åren jag fick med denna fantastiska ponny, tacksam över att hans tidigare ägare sålde honom till mig och väldigt, väldigt ledsen att han inte fick leva i ”tusen år” som jag trodde att vi var överens om.

Bilden är inte ens 2 veckor gammal men som vi alla vet kan det gå fort med fång.

Och bilden illustrerar också tydligt för mig när sjukdomen började.

Under alla åren hos mig var min lilla ponny ”överallt och ingenstans” i sin stora hage; han skrittade massor dagligen och detta samt det faktum att hela hagen är byggd i en backe gjorde säkert massor för hans kondition och allmäntillstånd.

På bilden är han allra högst upp i hagen och de 2 sista dagarna innan fången visade sig så att jag ställde honom på boxvila ville han bara gå kortare sträckor allra längst ner i hagen. Ja, det var varmt ute och ja, han hade sin tjocka päls som gjorde honom svettig men ändå…

Och efter 2 dagar var det inte längre någon tvekan (trots svala hovar och brist på en del andra ”fångtecken”) utan han fick stå på box med full smärtlindring i några dagar och kunde sedan faktiskt gå ut ur stallet en sista gång både helt ok och ungefär ”som sig själv” vilket jag är så tacksam över ❤️.

Inlägget är i samarbete med the Skin Agent

Förra året, när jag fortfarande inte kände Frenchie så väl fick han små skav längst bak i sadelläget samt av tyglarna efter klippning.

I år tänkte jag vara proaktiv efter att ha provat några produkter som jag är nöjd med och bland annat börja använda mitt renskinn under sadeln så fort jag har klippt och inte vänta tills det eventuellt dyker upp skav.

En annan grej jag ska använda förebyggande efter klippning är ett skavstift från the Skin Agent som jag provade första gången redan för några år sedan.

Bortsett från att man kan använda stiftet på redan uppkomna skav kan man alltså använda det förebyggande och inte bara på hårremmen utan på/ runt mungiporna (det gör jag).

Jag har faktiskt lyckats få en rabattkod på the Skin Agents ALLA produkter så om ni använder koden birgittas15 så får ni 15 procent i rabatt om ni handlar här och senast 30 oktober.

Man kan så klart använda olika krämer och salvor mot skav men jag tycker stiftet är bättre eftersom man dels inte själv blir kladdig om händerna vid applicering dels blir hästens hårrem inte kladdig och därmed inte utrustningen heller.

”Vi föds som original men dör som kopior”….ja, detta uttryck funderade jag över nyligen efter att ha sett ett inlägg på Facebook där en person skrev att en kristallkrona var det första som köptes till det nybyggda stallet.

Jag minns första gången jag såg bild på en kristallkrona i stallet- det är säkert minst 10 år sedan (om inte mer) och då var det otroligt originellt och….tja…lite coolt!

Nu är det så många som har tagit efter denna grej att det i alla fall i mina ögon helt har tappat sin tjusning. Nu ser jag ärligt talat mest en dammsamlare….

Och påminns om när serien Baywatch kom till Sverige. Snygga Pamela Anderson med sin taggtråds-tatuering runt den ena överarmen. Jag, som inte ens gillar tatueringar per se tyckte den var skitsnygg.

Efter att därefter ha sett samma gaddning på ”en miljon” olika tjejer och killar genom åren kan jag inte förstå att man vill fortsätta denna härmning (och Pamela kanske själv härmade någon annan ha ha).

Faktum är att detta med mainstreamingen i samhället även är väldigt tydligt när det byggs nya hus och hästgårdar i Sverige tycker JAG.

Jag har börjat notera att väldigt många nybyggda objekt som folk lägger upp för att visa ser nästan exakt likadana ut som många andra i samma kategori. Samma färgval (mest vitt, beige och grått), samma material, samma dörrar, fönster, möbler, kuddar, plädar och tja….rubbet.

Och nej; jag är varken missunnsam, avundsjuk, förfärad eller hyser några andra negativa känslor; jag gör bara MIN reflektion över hur vi människor fungerar.

De första månaderna jag ägde Frenchie skulle jag inte drömma om att rida ut i skogen på helgerna eftersom han var så oberäknelig och periodvis istadig.

Och ”min” skogs besöksfrekvens ser verkligen annorlunda ut på vardagarna vs helgen.

Vardag= öken/ öde ö

Helgdagar= potentiella vandrare, joggare, hundrastare, svamp och bärplockare, cyklister, mountainbikeåkare, fotografer, barnrastare, besökare från the Lodge som vill sträcka på benen, ungdomsgäng som vill fly storstan en stund och tja….ni fattar.

Numera är Frenchie som vilken häst som helst att rida ut vill jag påstå, han kan absolut titta till på saker men det är inte det där ”jag vägrar att röra mig framåt eftersom jag har sett ett gruskorn och vill hellre vara fastfrusen i marken eller gå bakåt om du insisterar”. Och nu vågar jag rida ut veckans alla dagar även om jag alltid är mer observant när det är lördag eller söndag.

Och tur var det för idag stötte vi på en kategori jag hittills inte märkt av i skogen och det är campare!

Bara kanske 10-20 meter från en smal skogsväg som vi oftast rider på hade någon i morse slagit upp ett tält, tänt en ganska rejäl brasa och dessutom släppt lös sin bjäbbiga chihuahua.

Om allt detta tyckte Frenchie inte och jag fick grabba ett rejält tag i tyglar och säkerhetshandtag medan jag ropade till de osynliga människorna (som jag anade var i tältet och fruktade skulle fara ut och skrämma Frenchie ännu mer) att de skulle sitta stilla men kalla på sin hund.

Tja, de satt säkert stilla för jag såg dom inte men hörde däremot deras fruktlösa inkallningsförsök på doggy som tack och lov nog var för rädd för att våga springa fram till oss utan bara vrålskällde, så mycket nu ett sådant lättviktsdjur kan låta.

Vi lyckades ta oss förbi både hund, eld och tält och kunde fortsätta vår tur och jag klappade om Frenchie och informerade honom om att han var en ”duktig pojke” ❤️! Kanske ingen grej för er men ett klart framsteg för oss!

Ibland säger man att ”man lär sig något nytt varje dag”

Idag lärde jag mig detta!

Visste ni detta?