I morse stod det några hinder i ridhuset och även om jag inte hade planerat det så passade jag på att hoppa- dressyrsadeln till trots 🙂 !

Jag vill helst inte hoppa i annat än min hoppsadel och vill inte heller ha sporrar på mig men nu handlade det inte om några världsrekordhöjder precis som ni kan se.

Efter många fina språng blev det lite dressyr också och sedan var det dags för den sedvanliga rutinen; av med utrustningen, på med täcke och ut i hagen med en kanna vatten och resten av frukostensilaget.

Idag var planen egentligen att rida ut men då det både regnade och blåste rejält dirigerade jag snabbt om ridningen så att en stallkamrat, Ebba (dotter till Birgitta Kjellin) fick hoppa Vicke i stället.

Jag har inte sett Vicke hoppa på ca 3 år då stallägarnas dotter hoppade honom vid ett tillfälle så jag tyckte det var dags och dessutom orkade jag ärligt talat inte både bära fram hinder, hoppa själv och sedan ta bort allt.

Nu kunde jag titta på Vicke i lugn och ro och det såg hur bra ut som helst (finns film på Facebook och Instagram).

Jag har alltid hävdat att han är lätthoppad som få (hoppstammen kombinerat med all dressyrridning måste påverka…) men det är roligt när även någon annan bekräftar min känsla.

Själv har jag lagt hopptävlandet på hyllan men är som ni vet tveklöst för varierad träning så det här var kanske inte sista gången Ebba hoppade även om jag själv också kommer att fortsätta med skuttandet.

För att inte utmana ödet satte jag ett frågetecken efter rubriken men det KÄNNS som att stormandet och snön som föll över mina trakter är ett minne blott efter bara ett fåtal timmar. Vi får väl se….

Vicke och Leon togs in redan på förmiddagen och då var jag glad över att jag hade gjort det- då hade vinden börjat ta i och en stund senare föll också stora snöflingor som dock redan är omvandlade till en massa vatten överallt pga plusgrader.

Vicke fick ett kort (25 minuter) ridhuspass där vi hoppade 20-talet språng och det tyckte han nog var kul.

Gårdagens Gullis- skulle kunna gosa med honom i timmar!