Månadsarkiv: januari 2009

”Mina” hästar (sorry Lena :=))!

Idag har Lina tagit lite kort på ”mina” hästar i hagen och jag vill gärna visa dom eftersom jag tycker att korten verkligen visar gossarna så som de är.

Först en bild på Archie. Han ska alltid fram först och är väldigt intresserad av det man gör! Notera att dalmas-luggen är intakt :=)!

Som sagt: ”Störst går först”. Det finns inte i sinnevärlden att Birk skulle våga/vilja (?) tränga sig före Arch. Han är alltid steget bakom och verkar trivas med den rollen. Han står också alltid i lä bakom Archie när det regnar/blåser: då är det säkert skönt att ha en större kamrat att gömma sig bakom.

Här tycker jag faktiskt att Birk ser lite ”slug” ut -men det är nog skenet som bedrar :=). Han är mycket snäll och foglig!

Den mest talande bilden! Archie som bara måste kolla vad Lina håller på med medan Birk säkert ”skiter i vilket” (notera avståndet).
Så är det alltid när jag och Lena städar hagen från bajs. Vi brukar köra in med en stor skottkärra och var sin spångrep och sedan sätter vi igång. Archie är oss hack i häl hela tiden, ”hjälper till” medan Birk inte ens verkar reflektera över att vi är där.
Tack Lina för korten!

Piskmakaren i Lund

Jag poängterar ofta hur bra det är att bo i häst och ryttartäta Skåne om man har ridning som hobby och har nu än en gång fått bevisat hur nära till hands det mesta finns här.

Härom dagen diskuterade vi ju piskor här på bloggen och en skribent rekommenderade mig att köpa en körpiska av ”Piskmakaren i Lund”.

När jag googlade på nätet insåg jag att piskmakaren och jag är mer eller mindre grannar (båda med postadress Staffanstorp) så jag behövde inte fundera länge innan jag lyfte luren och avtalade en tid.

Idag inhandlades en körpiska för 400:– som jag tänker ha både när jag rider och tömkör.

Piskmakaren har ingen affär utan har varorna i ett förråd i anslutning till sin bostad (villafastighet) så jag stod i hans trädgård och ”provpiskade” på gräsmattan.

”Jag borde ju ha tagit hästen med mig så att vi kunde provpiska på honom” sa jag och som tur var förstod piskmakaren att detta var ett skämt :=).

Jag lovar att återkomma med rapport när piskan har testats, Archie….here I come! :=)!

Vilken trevlig överraskning!

Idag när jag kom till stallet väntade en present på mig; ett dressyrschabrak från Eskadron med bifogat brev:

”Hej Birgitta! Stort tack för dina insatser för klubben under 2008! Vi önskar dig också nya framgångar 2009. Varma hälsningar Malmö Civila Ryttarförening”.

Jag måste säga att jag blev oerhört och mycket positivt överraskad!

Tydligen har man inom vår mer eller mindre insomnade dressyrsektion beslutat att på detta vis uppmuntra det fåtal som tävlar dressyr för vår klubb, om jag förstod saken rätt 5 ryttare inklusive undertecknad. Och ska jag vara ärlig gissar jag på fullt allvar att jag ensam gjorde fler starter förra året än de övriga tillsammans så klubben vibrerar inte av dresssyr precis :=)!

Hur som helst tyckte jag att detta var ett mycket trevligt initiativ, ett schabrak har man ju alltid nytta av och dessutom är det för mig i detta fallet mycket bara själva tanken som räknas. Jag hade blivit överlycklig för nästan vad som helst! Och i och med gåvan har jag åter brutit sviten av vita, vita och enbart vita scahbrak (övriga färgade har Archie vunnit) men allt klär ju en skönhet och dessutom kanske det inte är sååå jättefarligt att vara lite wild and crazy ibland och prova…..som i detta fallet…ett GRÅTT schabrak!

Rapport från Archie

Dagens ödmjuke skribent!
Vessla/hyena/hund

Hallå alla läsare!

Idag är det jag, Archie, som står för dagens blogginlägg.

Birgitta påstår att hon inte har en endaste sak att skriva om, kanske har hennes inspiration sinat eller så är hon helt enkelt fortfarande för uppfylld av den där lilla svarta saken som jag har sett att hon har haft med sig ett par gånger.

Birgitta har en konstig (o)vana att ge alla djur smeknamn; själv är både ”buse”, ”monster” och ”lille häst” (för att bara ta några exempel) och nu hörde jag att det lilla svarta djuret kallas för både vessla och hyena trots att det i mina ögon inte ser ut som något annat än en HUND (fast det var tusan vilken klenis den är….inte alls så muskulös som vissa andra hm hm….).

På tal om muskler vägrar jag att släppa ifrån mig min enorma hingsthals trots att jag numera inte får äta hur mycket mat jag vill. Min mage har därmot blivit mindre och jag orkar faktiskt spring lika fort som förut (allting är relativt ha ha) trots att jag inte får något kraftfoder.

Nu äter jag mängder med morötter i stället och om ni frågar mig så är det mycket godare än den där havren som jag aldrig riktigt kastade mig över.

Än så länge har jag sluppit träningen för Birgitta och det tackar jag inte nej till. Tränar-Birgitta tvingar mig att arbeta hårdare än ägar-Birgitta, jag ska springa i sidled, sträcka ut benen allt vad jag orkar, böja mig allt som går och jag vet inte allt. Fast jag ska inte klaga….23 timmars vila och 1 timmes arbete per dag är ju faktiskt inte för mycket begärt.

Jag misstänker att Birgitta i alla fall har planerat in någon tävling snart; tyckte jag hörde henne viska lite med skötar-Lina härom dagen. Eftersom tävlingarna är en form av vilo-pass för min del (jag blir aldrig nervös och så behöver jag bara ridas 20-30 minuter) så kan det nog bli kul att åka på en liten resa.

Sist men inte minst (fast han är mycket mindre än jag) måste jag berätta om min elake vän Birk! Så stöddig den lille skiten har blivit under tiden jag var sjuk!

Jag har alltid fått leka lite som jag vill med honom och som ni vet är min älsklingslek ”jaga gumpen” men nu har Birk plötsligt fått för sig att han både ska bitas och sparkas när jag vill ha lite kul. Förra veckan sparkade han mig jättehårt (blodet rann… buhu….) och nu kanske vi ska gå i var sin hage i stället. Jag har berättat för Birk vad som väntar om han inte coolar ner sig- hoppas han fattar att det blir värst för honom själv om han inte lyssnar!

Det var allt från mig kära fans! Vill ni veta något mer, ha en autograf eller hälsa på så är det bara att höra av sig!

Årets TR-ändringar i dressyr mm

Snart börjar det i alla fall i mina trakter att närma sig säsongsdebut för dressyrtävlande och förutom att se till så att hästen är erfoderligt vaccinerad så kan man förbereda sig genom att titta igenom tävlingskalendern för att se vilka tävlingar man lämpligen kan/ ska anmäla till samt uppdatera sig kring tävlingsreglmentet som på ett eller annat vis ändras mer eller mindre varje år.

Ibland känns det som att en del ändringar har tillkommit för att någon skulle ha något att pyssla med på Ridsportförbundet medan andra ändringar varit välkomna och välgrundade.

Själv har jag som ryttare någon gång önskat förändringar som jag inbillar mig skulle gagna oss som tävlar och någon gång har jag haft svårt att förstå logiken i en del bestämmelser.

För att ta uppklassningssystemet som ett exempel så undrar jag om det är någon som har en teori om, eller rent av vet varför de nuvarande uppklassningsreglerna ser ut som de gör, dvs att placeringar på lokala tävlingar inte räknas över huvud taget?

Min egen teori är att detta beror på att man inte behöver hästlicens när man tävlar lokalt och att det därför skulle vara svårt att registrera poäng/placeringar tagna på denna nivå?

Ja, inte vet jag men personligen hade jag tyckt att det bästa vore att använda sig av ett system som var likadant på alla nivåer. Antingen slopar man uppklassningen helt eller så gäller den fullt ut.

Varför finns uppklassning egentligen? Är det för att man inte ska kunna ”harva runt” på en för låg nivå hur länge som helst och ”stjäla rosetter” från mindre duktiga ekipage? För i så fall är det ju precis vad man har möjlighet att göra på lokala tävlingar om man nu skulle vilja detta.

Sedan tror jag inte att det är sååå himla vanligt att ryttare gör på detta vis år ut och år in; de flesta vill väl komma vidare i sin utveckling och inte tävla samma klasser hur länge som helst om de egentligen är överkvalificerade, eller?

Det som nu begränsar ”rosettjägare” till en viss del är bestämmelsen att
Häst som erhållit 100 poäng eller mer från Lätt A-klass eller högre är uppklassad ur inbjudnings- och lokaltävling” men det hindrar ju ändå inte tex de som tävlar regionala LB-klasser att plocka ”tusen” poäng där men ändå kunna tävla lokalt?

Vad gäller annat i TR kan man om man studerar årets ändringar läsa att
vid framridning/träning på tävlingsområdet samt vid prisutdelning får ett ridspö bäras med en total längd av max 1,20 m”.

Jag minns när man för några år sedan gjorde en ändring i TR om hur långt ett dressyrspö fick vara. Kontrollanter gick runt och mätte spön på framridningar och klippte med en medhavd sax av den bit som hos vissa ryttare var för lång!

Jag undrar: Gör det mer ont på hästen om man piskar med ett 1.30 m långt spö än ett som är 10 cm kortare eller är det ”armens kraft” som avgör smärtan?

Nåja, någon maxlängd måste man kanske fastställa?

En annan ändring som jag blev lite fundersam över är följande:

Som huvudbonad gäller godkänd hjälm, med hakbandet i funktion, och den ska bäras både vid ritten och vid ridning inom hela tävlingsområdet.
I Msv B-klasser och högre får seniorer, förutom hjälm enl ovan, bära hatt eller kubb under ritten.
Vid ridning inför Msv B-klasser och högre inom hela tävlingsområdet, får seniorer bära annan huvudbonad
”.

Vad menas med ”annan huvudbonad” undrar jag? Keps? Mössa?

Ja, detta var lite funderingar kring årets TR, har ni fler får ni gärna hojta till!

Veckan som gått

Under veckan som gått har mitt och makens liv fått ytterligare en dimension; vi har blivit hundägare. Jag, efter att ha varit ”hundlös” i ca 20 år och min man efter att ha varit livrädd för hundar under i princip lika lång tid. Nu är vi värre än de värsta småbarnsföräldrar; vi pratar babyspråk och pussar på hunden och jag väntar bara på att jag, som HATAR när djurägare benämner sig själva som ”mamma” respektive ”pappa” till sina djur ska börja göra detsamma. Huuu…som det kan gå!

Arch och Soya har hittills, vad jag tycker verkar vara den bästa relationen sinsemellan: ömsesidigt ointresse :=).

Soya springer så fint framför honom och Birk men hon är helt koncentrerad på sitt och är inte i vägen på minsta sätt.

Archies nymålade box har under veckan förblivit röd och oskadad vilket bekräftat min teori om att han slutade att trä-snida så fort han blev mer aktiverad och stimulerad genom hagvistelse och ridning.

På tal om ridning red jag ut 2 gånger under veckan; detta efter att inte ha ridit ut på över 2 månader.
Och som så ofta förr valde jag verkligen rätt (not) tillfälle: full storm!
Jag ville passa på medan det var mjukt i marken och ljust ute men att nästan slitas ur sadeln av blåsten hade jag gärna avstått.
Eftersom Archie, om han någonsin ”dummar” sig ute gör det om någon häst som kommer i full fart skrämmer honom, gick han nu som ett ”ljus” eftersom inga normala människor var ute med sina hästar i sådant uselt väder.

Under veckan som gått bytte jag också hage till hästarna, från en ganka torr men liten hage till en större men långt dyngigare dito.
Birk har vaknat på fel sida flera gånger i veckan eller så har Arch varit ovanligt ”störig” för den förstnämnde har lyckats sparka den sistnämnde vid minst 2 tillfällen = djupt sår som gjorde att ena frambenet svullnade upp + några bett på halsen.

Vi får verkligen hoppas att den större hagen lugnar nerverna hos bägge så att vi slipper sära dom åt!

Underbart god kaloribomb (recept)

Även hästfolk kan behöva vräka i sig onyttigheter ibland eller vad säger ni?

Provade detta recept och det blev bara sååå gott att jag måste dela med mig:

Kladdkaka med After Eight

2,5 dl socker
4 msk kakao
0,5 tsk salt
2 tsk vaniljsocker
1,5 dl vetemjöl
50-100g smält margarin
2-3 ägg
8-10 after-eight-ckoklad som bryts ner/klipps itu
fler choklad (hela) att täcka kakan med

Sätt ugnen på 175°. Smörj och bröa en form, gärna med kokos . Blanda allt det torra och häll sedan i äggen och margarinet, blanda väl. Häll till sist i chokladen och ställ in i ugnen. Gräddningstiden beror på formens storlek, kolla den efter 10min. Ser det ”halvdallrigt” ut så lägg after-egihtchoklad över hela kakan och grädda ytterligare 5-10 min.

OBS! Är kakan i för länge blir den för hård och den stelnar/ hårdnar även mer och mer ju längre tid man har den framme.

Servera gärna kakan varm med vispad grädde eller glass!

Tips:
Ät upp HELA kakan omgående då du annars måste stiga upp mitt i natten och avsluta jobbet :=)!,

Ensam vs tillsammans- gambling på hög nivå?

I dagarna har jag fått ett oangenämt bekymmer att grunna över:

Ska jag abrupt avsluta Birks och Archies vänskap innan Birk gör detsamma?

Som vi diskuterat tidigare är mycket man gör i livet farligt och ett kalkylerat risktagande. Ibland är det lätt att vara efterklok och ibland ångrar man också bittert att man gjorde på ett eller annat sätt.

Se på Archies fång….

Hade jag inte varit så ivrig med havreskopan hade vinterns traumatiska månader kanske aldrig varit ett faktum. Vem vet? Ibland vet man säkert, ibland tror man och ibland är det rena spekulationerna….

Vad gäller hagvistelse tillsammans med andra hästar är detta enligt mig en kalkylerad risk man tar som hästägare. I min värld är det tveklöst en större skaderisk att ha hästen gåendes ute tillsammans med en eller flera hästar mot om hästen går ensam. Och jag tror också på att ”ju fler kockar desto sämre soppa” = större risk att skador uppstår ju fler potentiella ”skadare” det går i hagen. Detta om man ska generalisera.

Det finns absolut flockar med måååånga hästar som fungerar ypperligt och där inte ett hårstrå kröks någonsin liksom det finns hästar som ensamma i hage skadar sig var och varannan dag.

Själv var jag under de år jag ägde Décima extremt tacksam över hennes ”o-hästiga” beteende, hon tycktes helt ha missat att hon var ett flockdjur och föredrog absolut ensamheten.

Även om detta var onormalt så var det för mig som hästägare oerhört praktiskt och mindre riskfyllt; jag behövde aldrig samordna mitt utsläpp med någon annans och behövde inte heller frukta sönderbitna täcken, sparkad häst och dylikt.

När Archie inköptes, 3 år gammal dessutom, var ensamgående i hagen inget alternativ som jag ens övervägde trots att han redan första dagen betäckte ett 4-årigt sto 2 gånger vilket fick mig att fatta beslutet ”aldrig mer med ett sto i hagen”.

Jag ville att Archie skulle gå tillsammans med EN snäll valack och så har det också varit under de 2½ år jag ägt honom.

Mitt enda bekymmer under denna tid har varit Archies enorma förkärlek till att valla hästar i allmänhet och nosa dom i baken i synnerhet.

Hur många gånger hästarna än visat att detta inte uppskattas har han inte tagit den minsta lärdom utan fortsatt med sitt ”gump-jagande”.

Jag har haft ute Archie med minst 5-6 olika valacker genom åren och samtliga har kickat efter honom i större eller mindre omfattning.

Birk har hittills visat det största tålamodet och även Archie har väl dämpat sig efterhand och springer inte konstant runt vallar och nosar.

Mot bakgrund av ovanstående ska jag äntligen komma till saken, dvs ämnet för dagens blogginlägg:

Vi har under julen delat av våra redan ganska små hagar så att de numera är hälften så stora (läs: små).

Archie har denna vecka, 2 dagar i rad som vi vet blivit ganska hårt sparkad av Birk och den ena gången orsakade sparken ett ganska djupt men tack och lov litet sår på ett framben. Detta framben är nu tämligen svullet och även om Archie inte är halt så känns det så klart rätt så obehagligt och tankar à la ”vad händer nästa gång” och ”när blir nästa gång” väcks oundvikligen.

Ingen skugga över Birk i detta; när han tappar tålamodet hade en mindre tålig häst gjort det för länge sedan men frågan är ändå hur länge jag ska våga chansa på att det aldrig blir allvarligare än det varit hittills?

Min och stallchefens teori är att sparkarna är en konsekvens av att hagarnas yta decimerats kraftigt = mindre chans för hästarna att ”komma undan”.

Det jag beslutat hittills (i samråd med Birks ägare) är att byta hage från en ganska ”torr” liten hage till en långt, långt dyigare men större dito.

Det känns så klart inte kul med sämre ”kvalité” på den nya hagen men den är i alla fall lika stor som den som hästarna gick i innan hagdelningen.

Om inte detta hjälper så måste jag nog bryta Archies och Birks ihopgående även om i alla fall Archie, som är hälften så gammal som Birk, säkert kommer att sakna sin vapendragare.

Men som ni vet så har jag aldrig köpt häst för hästens skull utan för min egen, dvs jag ska kunna nyttja den och ha glädje av den.

Jag minns en internetbekant som i flera år rapporterade om diverse skador som hennes häst ständigt drog på sig där den gick i en underbart stor och på alla vis härlig hage med många hagkompisar (medan min häst gick i en liten gräslös hage utan sällskap). Men min häst var alltid ridbar medan hennes nästan aldrig var det och till slut tog jag bladet från munnen och frågade henne helt krasst ”Vill du vara en ledande eller en ridande hästägare” (hon gjorde inget annat än var ute och promenerade med sin skadade häst tycktes det mig).

Jag gav henne rådet att kraftigt reducera antalet hästkompisar åt hästen och då hon följde mitt råd ökade hennes ridtimmar också markant :=)!

Fler extrema sammanträffanden!

Jag har tidigare berättat om olika mycket konstiga sammaträffanden som man (läs: jag) råkat ut för.

Att Soya heter Zingy Beauty tycker jag (eftersom jag önskade mig en ny Black Beauty) är ett sammanträffande som är liiite konstigt men vad säger ni om detta:

Min tredje hund, en greyhoundhane, skaffade jag medan jag läste sista året på Socialhögskolan i Lund. Hur han blev min tycker jag än idag är mer än märkligt.

Jag hade en tid innan jag köpte denna hund ”fått” en 3 månaders gratisprenumeration på Sydsvenskan av mina föräldrar och en helg satt jag och läste hundannonserna och såg då att en greyhoundhane var till salu.

Då jag åkte och tittade på denna hund visade det sig att han var i princip en exakt kopia av den greyhound jag fått avliva några månader tidigare!

Folk som inte träffat mig på ett tag fattade aldrig att jag hade bytt hund när jag köpte denna greyhound nummer 2, de trodde att det var nummer 1 som fortfarande levde!

Men det var inte det konstigaste sammaträffandet då många greyhounds är gula.

Nej; det konstigaste i hela historien var hundens namn!

Som många andra greyhounds/whippets hade även denna hund ett ”riktigt” namn- ”Somollis Star in Motion” och ett namn som han kallades: TYSON.

Och nu kommer vi till det konstiga:

En tid innan jag såg annonsen om Tyson drömde jag om boxaren Mike Tyson. Det var en mycket märklig dröm i vilken Mike Tyson hoppade upp ur en häst-box i ett främmande stall varpå jag sa med extremt tillgjord röst à la ”äldre, förnäm engelsk lady”: ”Mister Tyson I presume?” och sträckte fram handen för att hälsa. Och Mike Tyson mumlade något om att ”hmmm, jo…han var ju Mike Tyson”.

Jag kunde inte förstå varför jag drömt om en boxare; jag har aldrig intresserat mig för varken boxning i allmänhet eller Mike Tyson i synnerhet.

Men så kom då hunden Tyson in i mitt liv och vet ni vad: han var uppväxt i en hästbox ute på landet och åt lika gärna betfor och Krafft som hundmat (det är en historia i sig…men det tar vi inte denna gången).

Soyas kennel har förresten också en blogg; kolla gärna på både Soya och andra skönheter (Zahra är hennes helsyster) på http://www.pm.webblogg.se/

Black Beauty II

Hej! Jag heter Soya!

Jag kan läsa tidningen! Fast skönast är att sova!

I söndags gjorde jag och min man något som hitills känns som något av det bästa vi gjort näst efter vårt giftemål och husköp: vi köpte hund!
Som jag redan nämnt tidigare i bloggen hade jag i 20-årsåldern 3 hundar (inte samtidigt dock), en långhårig schäfertik och 2 gula greyhounds. Alla hundarna var fullständigt underbara individer, supersnälla och lydiga, vackra och härliga på alla sätt och vis men jag har ändå valt att avstå från fortsatt hundägande i ca 20 år.
När jag fick avliva min sista hund hade jag precis börjat arbeta heltid på mitt första arbete som socialsekreterare och jag ansåg då att jag som singel, utan möjlighet att få hjälp av någon annan inte skulle klara av att vara den hundägare jag anser att man ska vara om man vill ha hund.
De 3 hundarna ägdes under min studietid då jag hade många lediga stunder och då mycket tid tillbringades i stallet med dessa och jag ansåg att 8 timmars heltidsarbete skulle innebära minst 9 timmars ensamhet för en ny hund på en daglig basis= otänkbart för mig.
Min längtan efter hund har varit relativt dämpad under många år men så tittade jag tex aldrig någonsin på greyhound-racing på tv av rädsla för att bli ”hund-sjuk” igen.
Då jag träffade min man, som för övrigt egentligen är hundrädd efter att ha blivit skrämd av hangarhundar under sin militärtjänstgöring, tjatade han då och då om att det ändå skulle vara mysigt med en hund.
Eftersom vi, om inte annat, inte kunde enas om ras- jag ville bara ha greyhound eller whippet och min man ville ha något stort och hårigt :=)- så avslutade jag dessa diskussioner tämligen snabbt med motiveringen att vi inte hade tiden att ta hand om en hund.
För att göra en lång historia kort slutade dock det senaste samtalet i denna fråga med att jag faktiskt insåg att vi skulle kunna ha hund om bara min man förstod och var villig att ta på sig att ha det 100 %-iga ansvaret för hunden på vardagarna då han har fria, flexibla arbetstider medan jag bor för långt från hemmet för att ens ha tid (för att inte tala om lust) att åka hem på lunchrasterna.
Efter att ha penetrerat hundfrågan från alla möjliga infallsvinklar och efter att jag hade kontaktat 10-15 whippetuppfödare fick vi nys om en vuxen (1 år) tik vid namn Soya och i söndag blev hon alltså vår.
Om man tror på ödet så skulle man kunna säga att det var på förhand bestämt att Soya var den hund vi skulle ha. Redan innan jag såg henne IRL (men jag visste redan då att hon var svart) skojade jag om att hon kanske skulle bli Black Beauty II och därmed konkurrera med Arch om titeln ”snyggaste svarta djuret i världen”.
När vi sedan fick se Soya föll både jag och maken DIREKT varpå vi fick veta att Soya egentligen heter Zingy Beauty!
Vi är hittills helt besatta av denna lilla vessla och jag blir nästan rädd för den kärlek jag känner till henne redan. Min man, som ändå har barn (!) känner detsamma!
Det är verkligen underbart att vi båda är så himla förtjusta i vår nya familjemedlem och jag skojade med maken och sa att det är bättre att bli brädad av en hund än en 20-åring :=)!

Ni kommer säkert att få plågas med historier om även Soya trots att detta ska föreställa att vara en häst-blogg men det får ni stå ut med.

Arch tror jag inte känner att han måste ”stå ut med” Soya- han är mycket hundvan sedan födseln (minns ni fölkorten där han 3 dagar gammal ligger bredvid en foxterrier?) och verkar snarare förtjust än likgiltig/arg i både hundar, katter och ankor!
Tyvärr har vi än så länge inga kort som gör Soya rättvisa men det kommer….Hon är hur som helst ursöt!
Om ni vill veta lite mer om hennes ursprung så kan ni kolla på hemsidan för Sveriges äldsta nu verksamma kennel, det är där sötnosen kommer ifrån: