
Bloggläsaren ”Smurfan” ställde några mycket intressanta frågor och framlade en del egna teorier i en kommentar igår som jag gärna vill besvara.
Så här skriver Smurfan:
Angående den där ”djungeln”, varför miljötränas inte dressyrhästar mer? Där jag bor finns det gott om dressyrekipage och nästan alla är hysteriska. För allt! Och då talar jag inte om tävlingar, utan en vardaglig uteritt i skritt kräver att hela byn evakueras innan de kan sticka nosen utanför stallplan…
Varför är, som jag upplever det, dressyrhästar hispigare än andra hästar? (Och då jämför jag bland annat med alla reaktiva fullblod jag har haft genom åren…)
Lägger man för mycket tid på piruetter och vägrar lämna ridhuset för den verkliga världen?
Har aveln gått för långt så att hästarna inte bara har power och utstrålning, utan har fått för MYCKET power så att de har blivit ”tokiga”?
Eller är det fel på ryttarna?
Vad tror du?
Om jag ska skriva vad jag tycker och tror så instämmer jag i hela inlägget till typ 100 %.
Och jag tror att ”hispigheten” hos hästarna beror på en kombination av allt det du räknar upp.
Nu generaliserar du grovt och det kommer jag också att göra nu men jag tror det bakom måååånga ”dressyrhästar” står en försiktig/ rädd kvinna.
Det jag har sett/ upplevt/ läst om under mina +30 år som inackorderad och med egen häst är att det finns gott om (övervägande) kvinnliga ryttare som är ganska rädda för att lämna ridhusets/ ridbanans inhägnad och en del gör det dessutom extra svårt för sig genom att ha hästarna uppstallade så att det är svårt att rida ut på ett säkert och enkelt sätt.
Stallet ligger kanske utmed en starkt trafikerad väg eller så måste man rida på x trafikerade vägar för att komma till lämpligare uteridningsmöjligheter och då förstår jag om man inte är så pigg på att göra detta efter jobbet när det redan är mörkt typ halva året innan man hunnit till stallet.
Sedan är det också ofta så att ju mindre man övar på något desto svårare är det och större risk för att allt möjligt händer när man väl…tja…tex rider ut.
Jag märker själv på Frenchie att han är mycket mer tillfreds/ lugn/ otittig när jag nu har ridit ut frekvent mot hur han var i början när han inte var van att ridas ut ensam.
Du Smurfan nämner aveln och jag tror också att detta bidrar till de ”hispiga” hästarna; att en hel del köper dessa fantastiskt rörliga och elektriska hästar som de sedan inte reder ut.
Någon inser sitt misstag och säljer hästen och köper något lugnare (känner några sådana ryttare) medan andra i stället ”låser in sig” i ridhuset och rider ut så sällan att det då blir världens drama när de väl gör det.
Om jag åter ska ta Frenchie som exempel (alla mina andra hästar utom Kreon har varit jordens snällaste att rida ut från dag 1, även som unghästar) så tyckte jag inte alls att det var roligt att rida ut de första månaderna, tvärtom.
Jag gjorde det bara för att jag anser att hästar ”ska” arbetas varierat och med uteritter men tro mig; jag hade hellre sluppit eftersom han kändes så himla reaktiv i början.
Men jag tror att detta är enda vägen att gå om man vill kunna rida ut utan det drama som du beskriver Smurfan; man måste ta tjuren vid hornen och göra det frekvent men klokt.
Att utsätta sig för rejäl fara med tex en istadig häst i trafiken är bara dumt på alla vis och kan man ska man tveklöst rida ut med tryggt sällskap.
Senaste kommentarer