Månadsarkiv: augusti 2008

Veckan som gått

I år har vi faktiskt fått i vart fall ett 50-tal päron. Vissa år har det inte kommit några alls.

Äppelträdet ger jätteskörd varje år!

Nu väntar bara Archies gap :=)!

Under veckan som gått har jag haft en fortsatt ”höstkänning” tyvärr.

Jag har i många, många år brukat ta semester i augusti = alltid strålande sol.

I år tog jag för ovanlighetens skull semester i juli = strålande sol hela tiden utom 1 vecka och den veckan var JAG på Mallorca där det var fint väder så jag ”missade” det dåliga vädret i Sverige. Och augusti i år har ju varit tämligen ”usel” i Skåne, det har känts mycket mer som höst än som sensommar.

Om ni vill ha BRA semesterväder ska ni alltså rätta er efter mig. Det är helt OTROLIGT hur bra det stämmer och vissa på jobbet har faktiskt börjat anamma det på fullt allvar. Jag har i princip haft dåligt väder på 1 semester av typ 25 (helt sant). Och det spelar ingen roll vart jag åker; det fina vädret ”förföljer” mig. Redan för ”tusen år sedan” hade en stallkamrat en teori om varför jag alltid hade bra väder:”Det är din GLORIA som drar solstrålarna till sig” var hans konklusion :=)! Vad svarar man på det :=)?

Ridmässigt har jag ”dressyrat” en del och inriktat mig på slutor i trav och galopp. Högerslutorna känns riktigt bra och utförs lätt, vänsterslutorna i framför allt galopp är besvärligare och fodrar större hjälper. Sedan har jag givetvis inte bara ridit slutor i veckan utan även lite allt möjligt annat som bakdelsvändningar, serpentiner i galopp, gjort halt från galopp osv osv.

Jag återupptog hoppträningen som legat nere i säkert 2 månader (pga vila framför allt) och Archie bjöd jättefint på hinderna och fick väldigt bra språng.

Veckan avslutades åter med en uteritt tillsammans med Lena och Birk. Vi red samma runda som förra söndagen och Archie överraskade mig positivt genom att nästan genast traska över träbron som han i förra veckan inte alls ville gå över utan övertalning. Denna gången behövde jag inte hoppa av och leda honom över, något jag nästan hade förväntat mig att behöva göra då Archies vilja ibland kan vara näst intill obändlig om han får något för sig. Tur att det händer ytterst sällan.

Vi klättrade mycket under vår ridtur och detta är något jag gjort i flera måanders tid och vill ha som en stående punkt på mitt ridschema.

Jag anser att klättring är ett utmärkt sätt att stärka hästen på och ett bra sätt att variera ridningen på. Sedan är det inte bara stärkande, det är också bra för hästens balans och uppmärksamhet; när man klättrar går det inte att drömma sig bort, titta åt ett håll och gå åt ett annat; något som Archie annars tycker är trevligt under uteritterna :=).

Vattenspannsdiskussionen fortsätter

För några veckor sedan fick jag en del kommentarer kring ett inlägg som hette ”Hur ska man hinna med” (14 augusti) där jag skrev att jag av BLAND ANNAT ”tidsbespararskäl” INTE använde vattenspann till min häst.

Några reagerade och ansåg att det var viktigt att hästen fick i sig tillräckligt med vatten via spann, de menade att vattenkoppen inte kunde tillgodose detta optimalt.

Idag kom ytterligare en kommentar från Karin som skiver så här:

Lite sent svar får du från mig nu men iallafall. Du nämner i ett inlägg att många släpper sin häst på bete i exempelvis två månader under sommaren för att de själva inte orkar/vill behöva åka till stallet under varma sommardagar för att rida och därför ger upp detta ansvaret och släpper hästen på bete. Tolkar detta som lathet från ryttarens sida. Och jag kanske har fel nu men man kan tolka av ditt inlägg att du själv är för lat för att ha vattenspann då det ”tar en jäkla tid att fylla dessa vattenspannar och att ständigt rengöra dom”. Är du själv för lat för att hålla koll på att din häst dricker ordentligt?Och tycker verkligen inte att det spelar någon roll om det är en tävlingshäst eller en ”simpel promenadhäst” som har spann i boxen. De som använder sig av det kanske har märkt detta behov du pratar om och därför satt in en vattenspann.

Mitt svar:

Jag kanske har varit otydlig i tidigare svar men ska verkligen försöka att vara desto klarare nu:

JAG använder INTE vattenspann till MIN häst eftersom jag tror/ inbillar mig att hans vattenkopp ger honom tillräcklig mängd vatten. Jag har aldrig märkt av någon törst hos hästen, tecken på uttorkning, kolikkänningar eller dylikt.

Om jag hade MINSTA lilla tvivel på att Archie drack för dåligt ur vannekoppen skulle jag utan en sekunds tvekan börja vattna honom med spann.

Som jag redan nämnt så gav jag den förra hästen, Décima, vatten ur spann men det var för att jag trodde att hon hade behov av det (hon var extremt kolikbenägen).

Däremot vidhåller jag att vattning med spann är ett ”extra bök” som tar tid och jag vidhåller också att JAG inte tycker att man SLENTRIANMÄSSIGT ska vattna hästar med spann.

Sedan får man givetvis använda sin tid hur man vill och att vattna med spann är på inget vis skadligt eller ”stör” någon så vill man lägga tid på det så är det verkligen upp till var och en. Det jag mer ville komma till i mitt inlägg är att jag inte tror att alla hästar BEHÖVER en vattenspann men där är jag inte enig med en del av er läsare.

Och det behöver vi ju inte vara heller, eller hur? Ni kan fortsätta med spannarna och jag utan :=). Den dagen jag ser ett behov sällar jag mig till er skara.

PS. Mycket kan man anklaga mig för att vara men LAT när det kommer till hästen är nog det sista som stämmer in på mig.

Vågar man köpa en krubbitare?

Härom veckan hade vi en diskussion på nätet huruvida man skulle våga köpa en krubbitare eller ej.
Personligen skulle det väldigt mycket till för att jag skulle våga mig på ett sådant köp, möjligen om jag erbjöds att köpa en mycket fin och välutbildad häst till ett väldigt lågt pris.

Krubbitning är inte bra för hästen, varken psykiskt eller fysiskt och dessutom är jag hyperkänslig för vissa ljud, däribland ”brubbitar-ljudet”. Ljudet (och även synen) skulle störa mig oerhört och även göra mig ledsen så ”bara” av den anledningen skulle jag inte vilja köpa en krubbitare.

Vad man också måste ta i beaktande är att en krubbitare kan visa sig svårsåld den dagen man själv kanske inte vill ha kvar hästen samt det faktum att inte alla stall tar emot krubbitare över huvudtaget.

Än så länge har jag ingen personlig erfarenhet att krubbitare (dvs jag har inte ÄGT någon sådan häst) men jag vågar ändå drista mig till att tro att man i vissa fall kan få bort beteendet eller i vart fall mildra detta avsevärt. Vad som i så fall ska till, TROR jag, är exempelvis mycket utevistelse i en stimulerande miljö, dvs något som jag med nuvarande uppstallningsmöjligheter inte hade kunnat erbjuda.

Så för egen del skulle jag inte vilja utsätta mig för en krubbitare. Det finns så många fina och bra hästar att man inte behöver köpa på sig problem. De dyker upp tids nog ändå.

Min inställning är precis densamma vad gäller hästar som är vävare, luftsnappare, boxvandrare eller har liknande stereotypa beteenden.

Vågar man fodra med äpplen?

Jag har förstått att vissa hästägare är väldigt rädda för att fodra med äpplen och vissa går så långt att de ALDRIG ger hästen denna frukt trots att de kanske har dignande äppelträd hemma i trädgården.

Det man är rädd för är att hästen ska få ont i magen av äpplena och hellre än att ta denna risk avstår man alltså helt.

Personligen har jag fodrat alla mina hästar med äpplen, ibland med väldigt många (minst 10-15 stycken) per dag och aldrig märkt att hästarna haft något obehag av detta.

Vad jag tror man måste titta på snarare än mängden äpplen är hur dessa ser ut och vad det är för sorts äpplen.Att ge kart (omogna äpplen) är säkert inte alls bra, framför allt om det handlar om en väldligt sur äppelsort.

Ju mindre sura äpplen desto fler kan man ge, det är min erfarenhet i alla fall.

Och om man inte har en aldeles uthungrad häst som äter i princip vad som helst så brukar hästen själv känna efter hur mycket äpplen den vill äta. Så har i alla fall mina hästar gjort.

Heron, som varit den häst jag fodrat mest generöst med äpplen, gick ibland ifrån krubban trots att inte alla äpplena var uppätna. När han sedan blev sugen igen åt han upp resten.

Eftersom de äpplen jag har nu (ett äppelträd i trädgården som utan överdrift har gett en miljon äpplen varje år sedan vi flyttade hit) är ganska sura får Archie inga större mängder utan får nöja sig med 6-8 äpplen/ dag uppdelade på 2 mål. Han är inte så förtjust i äpplen och kan mycket väl lämna dom för annat godare foder för att återkomma lite senare.

Eftersom vi även har fått päron i år fodrar jag även med denna frukt vilket verkar ännu mer uppskattat än äpplena, kanske för att päronen inte är sura.

Hästuppfinningar

Som ni kanske minns kommenterade jag för ett tag sedan att det inte finns SPEGLAR för utomhusbruk, dvs när man rider på en utomhusbana.

Detta fick mig att tänka på vad JAG hade uppfunnit om ingenting var omöjligt, varken ekonomiskt eller på annat vis. Här kommer min fem-i-topp-lista således:

1. Speglarna: vem skulle inte vilja studera sig själv och hästen även när man rider utanför ridhuset? Själv hade jag varit en given köpare av speglar för utomhusbanor :=)!

2. Linbana för hästar: från vårt stall och till hagarna är det en promenad på minst 5 minuter. Tänk om man kunde fästa hästarnas grimmor med någon form av magnet i en lina som sedan skulle dra hästen ner till hagen där den skulle kopplas loss och hagen skulle stängas efter den.

3. Flät-apparat: detta skulle vara en liten mojäng där man kunde stoppa in en man-tuss och få ut en snygg fläta. Jag hade varit den första köparen: hatar att fläta!

4. Engångs-vojlockar: desssa skulle man, som namnet antyder, slänga efter avsluta ritt i stället för att böka med tvätt och torkning.

5. Gödseldammsugare: en dammsugare som man skulle mocka boxen med. Den skulle kunna separera gödsel och urin från ren halm och vara lätt att manövrera och tömma.

Vad tror ni…..finns det någon marknad :=)?

Mördar-Birgitta vs mördarsniglar!

Idag fick jag en fråga om mördarsniglar från en läsare (Prick). Frågan finns att läsa under inlägget ”Vita ridbyxor…..” från i helgen och den fick mig att minnas mitt första möte med detta skadedjur.

Historien har mycket lite att göra med HÄSTAR men jag berättar den ändå….

Förra året läste jag flera artiklar i dagspressen om så kallade mördarsniglar och hur de förökade sig lavinartat till många trädgårdsintresserades fasa.
Jag hade ingen tidigare erfarenhet av dessa kryp och minns att jag blev smått förfärad då jag läste om hur trädgårdsentusiaster högg ihjäl sniglarna utan pardon, hur sniglarna dränktes i öl, frös ihjäl i frysar osv. Det kändes lite väl….barbariskt…och jag hade svårt att förstå hur ett sådant litet djur kunde framkalla sådana mord-instinkter.

Sedan gick det en kort tid och jag frågade en arbetskamrat hur ”Archies morötter” artade sig.

Arbetskamraten hade året dessförinnan skänkt Archie en stor påse morötter, sådana som arbetskamraten hade odlat själv men som blivit lite för krokiga och svårskalade varför hon skänkte dom till min glupske häst. Och jag hoppades givetvis på samma utdelning igen.

Detta år berättade dock arbetskamraten med sorg i rösten att MÖRDARSNIGLAR hade ätit upp ALLT i hennes trädgård, den var fullständigt skövlad.

Beskrivningen var mycket målande och fick mig inte bara att känna sorg över Archies uteblivna dessert, jag började också frukta för angrepp på MIN trädgård.

När jag så några veckor senare (efter mycket regnande) fick se den första snigeln på mitt territorium glömde jag alla tankar om barmhärtighet utan drog mig i stället till minnes de avrättningsmetoder som jag läst att andra hade tillämpat.

Raskt fick jag fram en trädgårdshacka och utan att tveka en sekund klöv jag en mördarsnigel i två delar. Och inte bara EN mördarsnigel utan samtliga artfränder som påträffades den närmaste tiden, säkert 20 stycken i alla fall (jag har förstått att 20 sniglar är en ”mild bris” mot vad andra råkat ut för).

Hade någon INNAN jag blev snuvad på Archies morötter och erfarit rädslan över en skövlad trädgård berättat att jag med berått mod skulle hugga ihjäl sniglar hade jag skrattat alternativt förkastat idén som befängd men detta är bara beviset för att ”a woman has got to do what a woman has got to do”. Ingen ger sig på varken Archie eller trädgården ostraffat!

PS. I år har jag inte sett en enda snigel. Kanske har ryktet spridit sig i snigelkretsar: ” den som går till Birgitta kommer inte levande därifrån”! Eller så var det bara en ovanligt blöt sommar förra året :=)?

Dagens träning

Idag började vi träningen med lösgörande arbete på volt i trav och galopp och fortsatte därefter med skänkelvikningsträningen.

Jag fick vända rätt upp och sedan rida skänkelvikning ut på spåret fast med ”avbrott” för ridning rakt fram. Dvs skänkelvikning några steg åt sidan, därefter ridning rakt fram några steg, sedan skänkelvikning igen osv.

Det går BÄTTRE för höger skänkel och riktigt bra för vänster, dvs så som det har varit en tid nu.

Vi gjorde även skänkelvikning i galopp på samma vis fast utan några avbrott för ”rakt-fram-ridning” och det gick MYCKET bra faktiskt. Det var stor skillnad på att flytta Archie för höger skänkel i galopp än i trav.

Fido: du som har svar på ”allt”: varför ingår inte skänkelvikning i galopp i dressyrprogrammen :=)?

Man gör ju sluta i både trav och galopp och för ”tusen år sedan” gjorde man skänkelvikning i skritt i något LB-program (borttaget nu).

Som avslutning gjorde jag några bakdelsvändningar och även dessa fungerar bättre och bättre. I början gick det inte att ställa hästen och flytta honom samtidigt men nu är det inga problem.

Veckan som gått

Under denna första vecka sedan vi kom tillbaka till ridskolan har jag försökt att ”återanpassa” mig till gällande rutiner.

Det var med blandade känslor jag/ vi flyttade tillbaka efter att ha haft det så bra under sommaren och därför har det gått en del energi till att irritera sig över rutiner och regler som jag känner försvårar min hästhållning.

Framför allt den kortare hagvistelsen känns ”icke-optimal” samtidigt som jag vet att vi går mot tristare tider vädermässigt då hästarna ändå inte hade velat vara ute fler timmar, i alla fall inte så som våra hagar ser ut.

Faktiskt märkte jag en ”mättnad” hos både Archie och Birk även i slutet av vistelsen i Yddinge, från att ha haft mularna klistrade mot marken/ gräset de första veckorna så hände det allt oftare att de stod vid grinden och tittade mot stallet, glatt gnäggandes när de såg mig.

Nåja, jag känner mig själv. Jag brukar säga att jag är en konservativ bakåtsträvare som ogillar förändringar så därför vet jag att det kommer att ta lite tid innan jag ”landar” helt. Och det känns redan nästan som vanligt….

Ridmässigt har jag börjat skärpa kraven och ska också fortsätta med detta så att jag snart kan lämna LB-stadiet och helt koncentrera mig på att få till bra LA-rundor.

Den boxgranne som Archie fått och som jag först uppfattade som oerhört timid har visar sig ha ett jäkla humör, typiskt ston skulle vissa säga.

Ofta då stoet ser Archie äta blir hon arg och sparkar i väggen, inte så bra för hennes ben!

Tack och lov är Archie, min gode lille gosse, vänligheten själv och bryr sig inte om de arga markeringarna. Han är väl van sedan den förra sur-apan som han hade som granne.Och tack och lov verkar det som att boxgrannen nu verkar förstå att är det något som Archie gör mest hela tiden så är det att ÄTA så om hon ska engagera sig i detta så lär hon ha fullt upp. Sparkarna har avtagit och försvinner förhoppningsvis helt.

Tävlingsmässigt var det en bra helg som det oftast är. Jag kan bara tjata vidare om hur underbart det är att ha en häst som är så okomplicerad och inte verkar störas av något. Att han dessutom fodrar mycke lite framridning är också jättebra, dels eftersom han givetvis inte behöver anstränga sig speciellt mycket och dels då väderleken, som denna lördags KONSTANTA regnande, inte alltid inbjuder till några maraton-framridningar.

Veckan avslutades med en härlig uteridning tillsammans med Birk. Vi red bla över en träbro som Archie först sa ”absolut inte” till. Och de yttert få gånger han inte vill något; då är han BESTÄMD!

Jag hoppade av och fick honom att trots sin aversion att gå över bron flera gånger vilket kändes väldigt bra.

Annars har han faktiskt gått över samma bro en gång tidigare (för över 1 år sedan) men då körde jag in hans huvud i häcken på hans dåvarande flickvän, ett trevligt ponnysto, så han SÅG helt enkelt inte riktigt var han gick förrän det var för sent…då hade vi redan gått över bron.

Negativt med att tävla positivt

Det finns EN ENDA negativ sak med att ha genomfört en BRA tävling:

Jag är så enormt uppe i varv efteråt!

Jag, en annars mycket kvällstrött person, kan ha jättesvårt att somna efter en väl genomförd tävling, eller så vaknar jag typ mitt i natten och har svårt att somna om.

Man borde ju tycka att detta skulle försvinna efter så många års regelbundet tävlade, men icke.

Fast om det är det som ska till, dvs att jag får hålla mig vaken några extra timmar vid framgång, ja då får det vara värt det :=)!

Hellre det än att ligga sömnlös och grubbla över misslyckanden (vid bekymmer brukar jag tvärtom sova bort dessa och blir EXTREMT trött).

Så nu sitter jag här klockan 02.30 och skriver dessa rader efter att ha varit vaken i 1 timme, inte det minsta trött.

Btw: det regnar FORTFARANDE (dvs NON-STOP sedan ca 24 timmar tillbaka)!!!!

Hejdå hage- välkommen swimmingpool :=(!

Vita ridbyxor blir….GENOMSKINLIGA! (tävlingsrapport)

I ett tidigare blogginlägg berättade jag om hur mina vita ridbyxor blev gröna av att jag sprang omkring ute på en potatisåker jagandes en främmande människas häst.

Senare berättade jag om hur ridbyxorna blev röda och bruna av att jag först red i regn och i en vinröd sadel som färgade av sig och sedan ramlade pladask i leran samma dag.

Idag vill jag berätta att jag nu även har ridit i GENOMSKINLIGA ridbyxor och anledningen är att det i mina trakter har regnat, regnat och regnat (och gör så fortfarande).
Mina ridbyxor blev alltså så våta till slut att de var genomskinliga. Sexigt!

När jag vaknade i morse 05.00 regnade det.

”OK” tänkte jag ”då lär det ju knappast hålla i sig tills 11.30 då jag ska rida min första start”.

Ack vad jag bedrog mig! Hade jag vetat det jag vet nu är frågan om jag ens hade åkt iväg till tävlingen.

Det regnade OAVBRUTET och MYCKET med en paus då det bara kom världens minsta duggregn i kanske 15 minuter, precis då jag skulle börja rida fram till den första klassen (tur för mig).

Framridningen var som en gyttjig sjö och där red jag bara i några minuter eftersom det var djupt och dessutom lite stenigt.

Jag försöker ofta hitta alternativa framridningsställen när jag tävlar och fann även denna gången en kortare grusstig som jag travade fram och tillbaka på.

Det dressyrarbete jag gjorde igår med en hel del samlande och lösgörande arbete verkade ha gjort susen för så fort jag tog tyglarna så kändes det jättebra och jag red fram i kanske 15 minuter till den första klassen och 10 minuter till den andra.

Eftersom klubben (Tågarportens ryttarförening) är en ”fälttävlansklubb” fanns det flera fasta hinder, stockar och häckar framför allt, kring banor och framridning men som vanligt skänkte Archie dom inte en blick utan var mycket fokuserad, det hällande ösregnet till trots.

Båda klasserna, LB:2 och LB:3 reds på samma bana och underlaget där passade Archie perfekt. Det var av förklarliga skäl mycket blött inne på banan men ändå sviktande och jag kunde verkligen rida fram en bra trav hela programmen.

Fick faktiskt betyg 8 på gångarterna i LB:3, tror aldrig det har hänt förut (Archie är ingen gångartshäst precis).

Jag har tidigare aldrig ridit LB:3 med Archie, sist jag red det var för typ 10 år sedan och då var programmet helt annorlunda mot hur det är idag efter omarbetning 2007.

Båda ritterna kände MYCKET bra och jag var för ovanlighetens skull näst intill säker på placering i LB:2. Mycket riktigt blev vi 8:a av 9:e placerade, bara 2 poäng från 5:an och 1 poäng från de som blev delade 6-placerade).

I LB:3 blev vi 4 av 4:a placerade.

Jag kan nu lägga ytterligare en ”lustig” (hmmm….) sak till min samling av ”konstiga saker jag fått i hederspris”.

I LB:2 fick jag nämligen ett HOPP-spö av enklaste sort, det kan inte ha kostat mer än max 20 kronor.

Då jag dristade mig till att fråga om man verkligen fick ge så billiga priser (jag brukar faktiskt INTE kommentera priserna i vanliga fall) blev svaret att ”Ja” det fick man och ”nu kan du ju börja hoppträna med din häst”?!?!?!?! (Som ni bloggläsare vet har jag hopptränat med Archie sedan han var 3 år gammal).

Ja, ja…man tävlar definitivt inte för PRISERNA på denna nivån :=)!