Månadsarkiv: november 2010

Tisdag- brrr, kallt!

Som ni kunde läsa redan i föregående inlägg har det varit riktigt kallt idag och jag har varit så tacksam för mina termostövlar och dito byxor- hade inte klarat vintern utan de sistnämnda och ska köpa ytterligare par i Ullared nästa vecka tänkte jag.

Soya blev rejält motionerad i Järavallen i morse- hon och Åsas dogs sprang så att snön yrde.

Själv försökte jag gå i den djupaste snön för flåsets skull- väldigt bra träning om man dessutom försöker att gå så fort man kan.

Archie behövde för sin del inte gå så fort han kunde- jag nöjde mig med att trava omkring ganska kravlöst i ridhuset och det gick bra.

Jag rider än så länge i termostövlar vilket känns ganska mycket klumpigare än läder-ditona och detta skulle jag aldrig göra om jag red mer ”på allvar” men till den ridning jag ägnar mig åt just nu duger det, om inte annat för att inte fötterna ska förfrysa.

Har sett ett par stövlar som jag ska önska mig av tomten (mer om dessa i separat inlägg längre fram) men tills dess får jag se ut som Michelinkvinnan personifierad.

På hundpromenad i snön

Idag var det ca – 7 grader när jag körde till Järavallen för att träffa Robban och doggysarna- rekordkallt för säsongen med andra ord.

Det gällde att hålla igång hela tiden och Soya måste springa lös för att inte tappa sugen och för att kunna hålla värmen, annars sätter hon sig på rumpan och vill hem :).

Att lyckas få med alla 4 hundarna på samma bild är inte det lättaste…

Här dansar de….om inte runt granen så runt ett annat träd på Järavallen.

Mimmi med snö på näsan….

Sloughin Bubben, av undertecknad omdöpt till Scooby Doo (de är sååå lika tycker jag) poserar.

Nä…nu får det vara nog med fotografering….jag drar….

Dagens (ljus/ jul)fråga

Hur kan det komma sig att man varje år lägger undan exempelvis 10 fullt fungerande adventsljusstakar men när man sedan tar fram dom 11 månader senare så är det bara 7 stycken som behagar att LYSA?

Måndag- äntligen lite trav

I morse var det dags för den årliga händelse som jag hatar mest- bilbesiktningen.

Jag vet inte hur många gånger i ungdomens dagar (då jag inte hade råd med annat än ganska gamla bilar) jag körde gråtande från besiktningen vetandes att det nu väntade ”vatten och bröd” för att ha råd att laga bilen så att den inte skulle få körförbud.

De senaste åren har det gått bättre och jag älskar min nuvarande bil, en 10 år gammal V-70, men nervositeten kvarstår.

Det mesta kring bilar är ju så himla dyrt att laga- därav den årliga ångesten.

Denna gången gick det dock bra, bromsarna bak tog ojämnt och måste fixas till men det får jag överleva. Bilen har under de år jag haft den inte kostat några större summor i reparationer och lite får man väl ändå räkna med.

Efter jobbet var det dags att åka till stallet och väl där var jag väldigt glad att jag inte hade planerat att rida ut idag.

Medan det var helt vindstilla och behagligt igår var det som om is-spikar piskade mitt ansikte den korta vägen till ridhuset.

Jag travade alltså uppsuttet för första gången på vad som känns som en evighet och det kändes väldigt bra.

Passet blev ett ”runt-runt”-pass- mycket mer ville jag inte göra idag utan får stegra kraven allt eftersom.

Träffade också Lina i stallet och gratulerade till den lyckade uppkörningen och körkortet som togs idag.

Det enda konstiga med att Lina nu får köra bil är att jag inte kan begripa hur HON kan vara så pass gammal när JAG är typ 20 och det ändå skiljer mer än 20 år i ålder mellan oss. Den ekvationen får jag fundera lite på :)….

Veckan som gått

Under den gångna veckan kom snön ”på riktigt” till Skåne, dvs den försvann inte inom loppet av 24 timmar som den vanligtvis gör utan den har minsann förblivit liggande- till de flestas delade förtjusning antar jag.

Det finns ju både för och nackdelar med detta rena täcke som fräschar upp det mesta, jag föredrar tex klart snö framför djup lera i hagarna men samtidigt är det en del som blir ganska mycket krångligare så fort snön dyker upp.

Beroende på snömängd och var i Skåne man bor kan man få större eller mindre problem med att ta sig fram och jag var tex ganska nervös inför tisdagens veterinärbesök då jag tidigare år har fått ställa in flera bokade kliniktider just för att det inte gått att ta sig fram pga snön.

Även helgens träff med Åsas whippets fick ställas in- Robban kom helt enkelt inte ut från där de bor (in the middle of nowhere :))och givetvis tar man inga risker bara för lite hundlek.

Själv tycker jag att jag har varit ganska flitig motionär under veckan och springer nu en mil, om inte ”lekande lätt” så i alla fall med livhanken i behåll.

Soya och jag har besökt Skryllegården 2 gånger och dit kommer vi säkert att återvända snart igen.

På Archie-fronten börjar det äntligen hända lite; han friskförklarades i tisdags och jag ska börja trava nu.

Annars har jag ägnat mig åt skritt-träning i olika former, detta enligt många underskattade men av få tillämpade arbete som faktiskt går att variera otroligt mycket om man bara anstränger sig lite.

Söndag- i fortsatt snö


Partners in crime:)

Idag var det min tur att ha stalltjänst så det var bara att infinna sig i stallet strax innan 7, utfodra 7 djur, mocka till det egna djuret, fixa med lite allt möjligt och sedan släppa ut allihop i var sin hage klockan 8.

Jag och Soya begav oss därefter direkt till Skryllegården för att försöka springa en mil i snön och det gjorde vi också även om vissa av oss var något (läs. MYCKET) tröttare än andra vid målgång.

Idag blev det hämtmat- bakad potatis för undertecknad och pizza för maken och Soya smorde kråset rejält av resterna :).

På eftermiddagen var det dags att ta in alla djuren och därefter tog Soya och jag en lång skritt-tur på hennes häst, jag på densamma och Soya springandes bredvid.

Archie gick med myrsteg till att börja med; han är inte broddad än och lite ovan vid det knöliga och lite hala underlaget så han gjorde som han brukar vid sådana tillfällen; han tog det försiktigt och tog ut steget först när han kände sig säker.

Det blev ett omväxlande pass trots att vi som sagt bara skrittade, först följde lite ”dressyr” där jag checkade av att det gick lätt att böja igenom Archie åt båda hållen trots ponnyhacket, därpå följde lite öppna och sedan skritt på tygeln med i väldigt lång och låg form.

Efter detta kom vi till ett ställe där vi både kunde klättra i några pyttebackar och rida i lite djup-snö och det gjorde vi en liten stund.

Om det nu ska bli en lika lång snö-vinter som förra året (man har varnat för det har jag hört) kan man lika gärna börja träna på att rida i snö så fort tillfälle ges.

Träningen tror jag är mycket bra om den görs med måtta, försiktigt i början och framför allt någorlunda regelbundet så att hästens muskler hinna vänja sig.

Efter lite mer än en timme var vi hemma igen- inte det minsta frusna eftersom det var fullständigt vindstilla och mycket behagligt.

Vi mötte inte en själ mer än några killar som kom körande längst åkrarna och när den ene hoppade ur pick-upen och började titta efter något frågade jag efter vad på vilket han svarade ”spår efter räv”.

Jag har faktiskt aldrig sett någon räv i dessa trakter men killen påstod att de finns så då är det säkert så också.

Eftersom en snäll stallkamrat har lovat att fixa kvällsfodringen är jag klar med stalltjänsten för idag och kan ta det lugnt på den fronten de närmaste 6 veckorna.

Nu har jag och maken precis satt upp alla adventsljusstakar, ett av de få mysiga attribut med vinter och jul om ni frågar mig.

De lyser upp så fint och man kan ju inte få för mycket ljus vid den här tiden på året eller hur?

Special message to Hästis :)!

Vi diskuterade härom dagen om det gick att komma igång med löpträning fast det har börjat snöa och precis som jag svarade dig då svarar jag nu: jodå- det går!

Fast du kanske inte behöver gå ut så himla hårt och tex springa en mil i snö som undertecknad gjorde i morse.

Det hade inte varit såååå farligt faktiskt om inte hela sträckan mellan 8 och 9 kilometer, dvs när man ändå börjar bli trött, hade bestått av i pricnip en enda djä…la uppförsbacke– alla löpares fasa inbillar jag mig.

På just den sträckan var det enbart Birgittas vilja som sprang och jag hade bara att följa med- halvt medvetslös och färdig att spy ut lungor och övrigt innanmäte.

Men i mål kom vi!

Här startade vi och som synes finns det långt kortare sträckor att mjukstarta på.

Till och med ett hundspår finns det men jag vet inte riktigt vad det ”innebär”- får man kanske ha hunden lös där? Det har ju ordnings-förskrifts-brytaren undertecknad ändå men till mitt försvar får jag väl säga att kines-Pippi springer så nära mig som om hon vore kopplad och dessutom träffar vi nästan aldrig på några människor (och de vi har träffat har faktiskt inte sagt något hittills utan bara sett glada ut när de sett yrvädret komma studsande).

Pippi i stargroparna!

Hallå!!!! Nu sackar du efter! ”Plattan i mattan” matte!
(Hi hi…om någon undrar hur jag kan jogga och ta kort samtidigt får jag erkänna att dessa kort togs igår- då vi gick samma sträcka. Så var det mysteriet löst :))

Ett bedårande barn av sin tid?

Fick igår ett mail av min ”gamla” (19 år unga) hästskötare Lina som hade hittat det allra första kortet hon tog på Arch, då ganska exakt 3 år gammal.

Jag fick mig ett gott skratt och undrade vem denna klenhalsade individ var? Det kunde väl inte vara Svarta Hingsten som jag föll handlöst för så fort jag såg honom?

Men jodå….det var tydligen så han såg ut då, min vän Archie…..

 

…3 år senare hade det hänt en del…..

….och då såg han ut så här (i februari 2009).

Alla korten är tagna av Lina- vår hov-fotograf:).

Lördag- i motionsspår och bort med hår

Idag dristade jag mig till att åka till Skryllegården, ett rekreationsområde med många elljusspår av varierande längd.

Eftersom vädret var lite ostadigt (risk för snö och någon minusgrad) hoppades jag att jag skulle vara mer eller mindre ensam så att jag skulle få vandra ostört med en lös Soya.

Och jag hade tur; både med vädret som höll sig på mattan medan jag var där och med att få gå mer eller mindre ensam.

Jag valde den längsta slingan, 10 kilometer, och gick denna i rask takt på plogade vägar.

Nästa gång kommer jag att springa samma sträcka tänker jag- nu när jag har bekantat
mig med hur den går.

På eftermiddagen åkte jag till stallet med 2 mål som båda uppfylldes, att skritta i ridhuset och att klippa mammuten Archie.

Den absolut enda fördelen med att Archies päls vuxit ut så mycket har varit att jag har kunnat strunta i länd/ridtäcke trots att jag bara skrittar men det uppväger inte på långa vägar nackdelarna (ser gräsligt ut, svårt att borsta ordentligt, svårt att avgöra ”hullstatus” osv).

Det var en fröjd att klippa med min stora klippmaskin som nu hade nyslipade skär och fungerade perfekt efter att jag fått hem den reservdel som gjorde att den bröt ihop vid senaste klippningen och jag fick stå och fibbla med den lilla Oster-maskinen.

Nu rasade håren i rask takt och det blev snyggt och prydligt utan att hästen blev flådd in på skinnet (en trist ”biverkning” av den lilla saxens skär).

Jag klippte hela huvudet inklusive öronen (sååå luddiga) och benen ända ner till hovarna.

Förhoppningsvis räcker det med denna tredje (!) helklippning, trots bra sax och underbart snäll häst är detta en syssla jag gärna slipper.

Får man motion av att rida?

Nyligen läste jag en tråd på Bukefalos med titeln ”är ryttare generellt lata” där författaren undrar:”Det läggs tid och pengar i oändligheter för att få/hålla hästen i kondition men det är inte många jag känner i hästvärlden som tränar själv. Det flåsas och frustas utav minsta lilla kroppsarbete men förväntas att hästen ska orka jobba långa tuffa pass, vara musklad, välbantad och vid god kondition. Är ryttare på hobbynivå generellt lata eller är det faktiskt så få som har förstått hur mycket mer utav ridningen dom skulle få ut av att själv vara i topptrim?

Hur viktigt tycker ni det är att själv hålla sig i form för ridningen och ni som inte bryr er, varför?”

(http://www.bukefalos.com/f/showthread.php?t=1079640)

Jag får ju erkänna att jag i stort instämmer och detta fick mig att fundera över en fråga som man ibland får som ryttare/ hästägare:

”Är ridning att betrakta som motion (läs: är det verkligen jobbigt för ryttaren eller är det hästen som gör jobbet)”.

På denna fråga anser jag att man inte kan svara JA eller NEJ och jag skulle vilja göra en jämförelse med tex att gå/ promenera.

Beroende på både hur snabbt och hur länge man går kan man får utmärkt motion av att promenara liksom det i princip inte behöver generera någon träning alls.

Jag kommer att tänka på en stallarbetare jag kände en gång i tiden som var mycket överviktig när hon började arbeta med hästar.

Eftersom arbetet innebar väldigt mycket fysisk aktivitet vari bland annat ganska långa och många promenader till hagarna ingick förväntade jag mig att se personens kroppshydda minska allt eftersom tiden gick.

Men icke- människan behöll sin rejäla rondör under alla år och i början undrade jag hur detta kunde komma sig tills jag såg hur exempelvis vandringarna till och från hagen såg ut.

Låt mig säga så här; på den tid personen gick till och från hagen hade jag, i MIN takt, lyckats gå samma sträcka minst 3 gånger- så sakta gick det.

Och med ett sådant undertempo med dessutom inlagda pauser för att tända en cigg osv så blev det givetvis inte mycket bevänt med motionen.

Samma sak menar jag att det är med ridning.

Man kan rida i 2 timmar utan att en svettdroppe kan skönjas i armhålan och man kan göra detsamma i 15 minuter och hålla på att ramla av hästen av trötthet.

Hur ansträngande det är att rida kan bero på många olika faktorer, exempelvis:

– ens egen kondition

– hästen man rider på (en mycket pigg ”självgående” häst brukar inte trötta en lika mycket som en sjusovare som ständigt behöver drivas).

– vilken form av ridning som utförs (att rida ut BRUKAR inte vara lika ansträngande som att tex sitta och rida dressyr på bana) osv.

Så ni som undrar om man får motion av att rida får fortsätta att sväva i ovisshet tills ni har provat själv för detta kan som sagt vara så otroligt individuellt att man inte kan ge något entydigt svar- tycker jag i alla fall :).