Idag blev det ett ridhuspass medan regnet vräkte ner utanför och vindarna ven och jag hade inte alls lust att skritta hem.
Som tur var hade både regnet och blåsten stillat sig tills dess och ännu gladare blev jag när prognosen som sagt ”regn hela dagen” inte visade sig stämma.
Jag är inget fan av ”hästarna ute i många timmar oavsett väder” – dels har jag aldrig varit det och dels kan Vicke verkligen se ut som ”med ena benet i graven” när han står i hällande ösregn; bland har han haft huvudet ända nere i marken o sett totalt världsfrånvänd och okontaktbar ut- ingen rolig syn när man är van att se honom så vaken och positiv i vanliga fall.
Idag tyckte jag synd om hästarna när jag tog ut dom.
Men dom verkade inte tycka att det var så gräsligt. Dom traskade glatt ut, och jag körde hem och kröp ner i sängen.
Det gjorde jag också och var tacksam över Vickes förhållandevis lerfria hage, stora ensilagehög han kunde äta av och ett bra regntäcke .
När jag kom till stallet halv tio stod min häst och huttrade i hagen, trots 100 grams täcke med helhals. Bara att ta in och lägga på ett fleecetäcke under utetäcket, lägga ut en STOR hög med hö och lite annat gotte för att muntra upp killen. Första gången jag har en häst som är frusnare än jag är och det vill inte säga lite!!!