Inlägg i kategorin Tillbakablickar

Tillbakablickar: Birgitta får en märklig hundgåva

Så här ser ett stackel ut!

Idag tänkte jag berätta om den gången jag fick ett stackel i present- en minst sagt märklig gåva fast ”tanken var god” får jag väl ändå säga.

Om ni aldrig har sett ett stackel är det inte så konstigt, det är verkligen inget som gemene hundägare använder tack och lov och jag har genom åren hört rykten om att dessa inte ens är tillåtna.

Jag vet inte exakt hur det är med den saken; de går att köpa på nätet i alla fall men det behöver förvisso inte betyda något.

Hur som helst, så här var det:

På den tiden jag hade min långhåriga schäfer Ketty, dvs för mer än 20 år sedan, kom min mamma tillbaka från en resa till Polen med en present åt mig.

Presenten visade sig vara just ett stackel och jag blev minst sagt förvånad.

Ketty var en ohyggligt snäll hund och enormt vek mot andra hundar. Jag kan som exempel berätta att vi på en promenad kort efter att jag fått henne (hon var då över 1 år gammal) mötte en pudel på vår vandring. Ketty råkade stå i en vattenpöl just när pudeln närmade sig och hon blev så förskräckt (?) att hon la sig rakt ner i vattnet!

Så otroligt försiktig var hon inte under resten av sin levnad men som sagt ohyggligt snäll på alla sätt och vis att ett stackel till henne var ungefär det sista man skulle behöva, särskilt då hon dessutom, precis som mina andra hundar alltid sprang lös och knappt visste hur ett koppel såg ut.

På min fråga till modern vad hon tyckte att jag skulle använda stacklet till svarade hon att detta skulle skydda Ketty mot dumma hundar!

Ehhh?!?!?!

Vid närmare utläggning framkom det att modern trodde att man hade stacklets piggar utåt(ungefär som nitarna på en punkares halsband) och att en eventuellt anfallande hund skulle ”backa” om den såg piggarna runt Kettys hals.

Ja, jag säger då det….

Historien tar inte slut där för då jag berättade om den ”lustiga” gåvan för några i stallet var det genast en tjej som hajade till och ville köpa stacklet av mig.

Jag ska i ärlighetens namn säga att jag inte hade några betänkligheter mot att ge henne stacklet trots att vi redan på den tiden trodde att det var förbjudet att använda det.

Tjejen hade en fullständigt vidrig hund som var stark som en björn (jag ska berätta mer om denna hund i ett kommande inlägg) och var det något som skulle kunna stoppa dess framfart så kanske det var ett stackel tänkte jag.

Tjejen fick stacklet och efter ett tag berättade hon att detta hade gått sönder?!?!?!

Hur hennes best till hund hade lyckats med detta konststycke kunde jag inte förstå tills hon berättade att hunden varit bunden vid ett träd iförd stacklet då den sett en katt komma förbi. Hunden hade ryckt så efter katten att stacklet gått i tusen bitar- själva hunden var dock lika oberörd som alltid!

Tillbakablickar: Birgitta åker på ridläger och kommer snabbt tillbaka!

I förra veckan berättade jag om en väns dotter som vunnit en vecka på ett ridläger och denna händelse fick mig att minnas första och sista gången jag själv var på läger.

Jag var vid tidpunken 17 år och skulle åka med min ”bästis” Elizabeth som var 15.

Vi hade genom någon broschyr som presenterade olika ridläger hittat ett sådant i Vrigstad, en håla i Småland och såg fram emot en vecka med givande ridning.

Vi hann inte mer än anlända till lägret förrän vi ville åka därifrån- så skulle man nog kunna sammanfatta vår vistelse där.

Vi tyckte mer eller mindre att det var fel på allting från boendet, till maten, hästarna, deras utrustning och skötsel osv osv.

När jag tänker tillbaka så här många år senare tror jag att en förklaring till våra kritiska ögon var att vi var bland de äldsta deltagarna på lägret.

En annan, säkert ännu viktigare förklaring var att de flesta övriga deltagarna var ”från bygden” så de visste vad de hade att förvänta sig vilket däremot vi, säkert i deras ögon ”bortskämda storstadsflickor” inte hade en aning om.

Det jag minns var att vi fick sova i baracker à la ”arbetarbod” och det fanns inga rullgardiner/ persienner för fönsterna vilket gjorde att det var jätteljust när vi skulle sova.

Maten var snålt tilltagen, som mellanmål fick vi bara enklare kex och ridningen ska vi inte tala om.

Det visade sig att övriga deltagare var på en helt annan nivå (läs: långt under vår) och jag minns att vi fick rida ”dressyr” i en stenig och ojämn gräshage!

För att göra en lång historia kort (jag minns inte alla detaljer sååå noga- detta hände trots allt för mer än 20 år sedan) så bestämde jag och Elizabeth oss för att avbryta lägervistelsen redan nästa dag och så skedde också.

Väl hemma författade vi med hjälp av Elizabeths föräldrar ett faktiskt mycket välformulerat brev till SRR- Sveriges Ridlägers Riksförbund, detta då ridlägerarrangören vägrade att återbetala våra pengar.

Vi sammanställde en lång lista där vi angav på vilka punkter vi ansåg att lägret brustit och inte motsvarade utlovad information osv och jag minns än idag en formulering som vi använde:

”Detta hade aldrig accepterats av vuxna och ska inte vara sämre för barn och ungdomar”, eller något i den stilen.

Om det var brevet eller något annat men vi fick faktiskt tillbaka våra pengar till slut och det var kanske där som jag lärde mig att stå på mig och inte acceptera vad som helst om jag inte är nöjd.

Om hundmat (med tillbakablickar)


Frolic som ni ser på bilden ovan marknadsförs som hundfoder. Redan då jag köpte min första hund för över 20 år sedan fanns detta ”foder” som alla som JAG kände gav som hundgodis och inte ”ren mat”. Jag undrar fortfarande vem som fodrar enbart med Frolic? Kanske någon med en liten kräsen knähund?

Som jag berättat om i ett inlägg för några månader sedan så serveras Soya numera ibland kebab-kött i stället för sitt sedvanliga torrfoder, detta då en väns make har en pizzeria :=)!

Jag förstår absolut de som bara ger en sorts foder till sin hund år ut och år in, man vet ju då tex exakt vilka näringsämnen hunden får i sig men risken med ett sådant ätande är att hunden blir dålig i magen så fort den får något som matsmältningssystemet inte är van vid.

Och i alla fall min hund lyckas ofta snappa åt sig all möjlig (bokstavlig) skit, både i stallet och när vi är ute och går/ rider.

Hästbajs, hästhorn efter ett hovslagarbesök, kadaver av olika slag, saker som folk slängt ut från sina bilar/ när de har varit ute och gått- det mesta riskerar att hamna i Soyas gap om jag inte håller stenkoll på henne och det har jag ärligt talat varken lust eller möjlighet till.

”Lite skit rensar magen” är min devis och Soya blir tack och lov nästan aldrig kass i buken av det hon stoppar i sig.

Kebab-köttet från pizzerian ger vi som lite extra-foder, liksom de (hutlöst dyra) skinkpaket som maken inte kan låta bli att stoppa ner i kundvagnen vare gång han handlar.

Och om vi lagar mat kan det hända att Soya får lite rå eller tillagad köttfärs, kokt ris och/ eller pasta osv.

Sedan har Soya en egenskap som jag gärna skulle vilja ha: hon äter bara om hon är hungrig, inte för att det ”råkar” stå något gott framme. Är hon mätt så är hon och då är hon helt ointresserad av sådant som hon annars kastar sig över så hon gör definitivt inte som hennes ägare, äter ”för att det är gott” eller ”tills påsen är tom” :=).

Jag skulle idag inte ”våga” (läs: vilja) basera alla min hunds kost på ”människomat” men det fanns en tid då jag gjorde detta, mycket för att det både var gratis, praktiskt och dessutom gott för hundarna.

När jag hade mina första hundar Ketty (schäfertiken) och Sladden (greyhound-hannen) läste jag till socionom och levde på studiemedel.

För att dryga ut kassan (och gudarna ska veta att det behövdes för jag hade även köpt min första häst på den tiden och ville både träna och tävla) arbetade jag extra i en liten restaurang som serverade dagens och lite andra smårätter inne på Jägersros stallbacke.

Jag minns inte vem som kläckte idén; restaurangägarna eller jag själv, men vi kom snabbt underfund med att det kändes väldigt onödigt att slänga överbliven mat när jag hade hundar som mer än gärna åt denna- mycket hellre än vilket torrfoder som helst.

Så det föll sig inte bättre än att mina hundar under väldigt lång tid åt långt ”finare” mat än fattig-studenten Birgitta för jag hade minsann inte råd att unna mig så fina rätter som de oftast åt.

Det var alla möjliga köttgrytor, biffar osv med sås, ris och potatis och hundarna älskade det. Det var nästan så att jag tittade avundsjukt i deras skålar ibland :=)!

Idag hade jag som sagt inte velat att Soya enbart åt denna typ av mat då det hur det än är känns bättre att merparten av hennes foder utgörs av sådant som är framtaget för just hennes typ av hund (en som gör av med mycket energi :=)) men å andra sidan så har sällskapshundar i alla århundraden levt på rester från människans bord så egentligen är det nog mer vi moderna människor som pjoskar lite väl mycket med våra skyddslingar, så även undertecknad :=).

Tillbakablickar: hästen som glömde var den bodde!

Efter att ha läst denna artikel:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6621298.ab

kom jag att tänka på en incident som utspelade sig för mer än 20 år sedan i ett travstall där jag och min dåvarande sambo höll till.

Sambon var ute på Jägersros träningsbanor och körde och hade med sig en handhäst som vi kallade för ”Långöra” (den hade, som ni nog anar långa öron).

När han återvände till stallet gjorde han detta utan handhästen och jag frågade förvånat ”Var är Långöra”?

Sambon hann inte svara att han hade tappat henne för PRECIS då (den tajmingen var oslagbar!!!) hör vi på radio Malmöhus en speaker som informerar om att en lös häst har setts springa i Bara.

Bara är en håla några kilometer utanför Malmö men hur hästen hade hunnit springa dit på denna kort stund är och förblir en gåta samtidigt som man nog lugnt kan konstatera att hade Långöra sprungit lika snabbt i loppen så hade det varit världsrekordtider och Elitloppet nästa!

Vi kastade oss i en bil och körde i full fart till Bara och mycket riktigt: i en trädgård utmed huvudvägen stod en polis och höll Långöra.

Varför den korkade hästen sprungit ända till Bara i stället för in på stallbacken och sitt egna stall förblir också en gåta och är väl mest bevis på att man inte alltid kan lita på att hästar verkligen hittar HEM!

Tillbakablickar: när Archie visade att han kan hoppa!

Jag har säkert nämnt det i något inlägg för länge sedan och i så fall får ni räkna detta som en ”favorit i repris” men idag tänkte jag berätta om hur det gick till när jag löshoppade Archie första gången för det var lite speciellt kan man säga :=).

Eftersom Archie bodde i en håla i närheten av Borås innan jag köpte honom (lång resväg) samt då hans hoppförmåga var heeeelt ointressant för mig såg jag honom aldrig hoppa innan jag köpte honom.

Säljaren sa dock att han var löshoppad några gånger och på fråga hur det hade gått svarade hon på ett sådant sätt att jag fick intrycket att Archie typ ”hoppade hellre än bra”. Jag tror att hon uttryckte det som att ”ibland har det gått bra och ibland mindre bra….” eller något i den stilen :=).

När jag hade haft Archie hemma i kanske en vecka eller så tänkte jag att jag kunde prova att löshoppa honom som lite variation till ”dressyrarbetet” (han var ju bara 3 år så så värst mycket dressyr blev det i ärlighetens namn inte) .

Eftersom säljaren som sagt uttryckt viss skepsis tänkte jag att det var säkrast att bygga väldigt lågt så att det inte skulle hända någon olycka med det nyinköpta djuret.

Jag byggde upp hinderna i vårt lilla ridhus (knappt 20 x 40 meter) och satte igång.

Archie överraskade mig verkligen för han hoppade (precis som han ALLTID gjort sedan dess faktiskt) som en riktig ”maskin”, fullständigt okomplicerat och lekande lätt.

Jag hade tagit med en havrespann för att locka honom att stanna efter hinderna och DET förstod han lika bra som hoppningen och sprang genast till maten så fort han hade landat :=).

Så höll vi på några varv tills jag tänkte att jag kunde höja hinderna en sista gång.

Medan jag står och höjer den ena hindret ser jag ur ögonvrån hur Archie ”FRÅN INGENSTANS” lyfter på huvudet från havrespannen, tar MAX 4-5 LUGNA galoppsprång och seglar ut över ridhussargen (ca 1.50!!!! hög ska tilläggas).

Fråga mig inte varför han fick denna vansinnesidé- det var inget som skrämde honom vad jag kunde se/ höra och jag har heller ingen annan förklaring till detta beteende.

Jag var så imponerad över själva språnget (typiskt mig….) att jag aldrig hann bli rädd och när jag rusade ut ur ridhuset såg jag hur Archie stod utanför stallet kanske 50 meter längre bort.

Han var väl fortfarande lite osäker på miljön och vågade kanske inte springa in och det var bara för mig att gå fram, ta honom i grimman och med orden ”du…vi var inte färdiga riktigt än” leda tillbaka honom till ridhuset.

Denna gången (och alla andra gånger vi löshoppat sedan dess, ha ha….) stängde jag PORTARNA och inte bara dörren i sargen till ridhuset och så fick Archie avsluta sin träning med hoppning av RIKTIGA hinder.

Efteråt sa jag till folk i stallet att jag ju alltid kunde sälja Archie som fälttävlanshäst om han inte skulle motsvara förväntningarna inom dressyren för han hade ju redan visat att han kunde hoppa ganska höga FASTA hinder, ha ha…

Jag ska kanske tillägga att gossen inte fick så mycket som ett krökt hårstrå av den, ur mitt perspektiv, ofrivilliga hoppträningen men jag lärde mig som sagt att stänga portarna efter detta.

Att en häst som knappt var hoppad och inte speciellt duktig på det skulle få för sig att hoppa över en ridhussarg föresvävade mig faktiskt inte en sekund (naivt kanske….för jag vet andra hästar som HAR hoppat över dörrar och sargar) och jag kan bara säga att säljaren klart underskattade Archies hoppförmåga :=).

Gossen blev sedermera (1 år senare) lovande HOPPHÄST på kvalitets :=) och ni kan här se hur det gick till:

http://www.ohv.se/dev/upload/reskvalloshopp.rtf

http://www.youtube.com/watch?v=AUHmMi_TYNk

Tillbakablickar: när jag var chaufför och hoppcoach åt en odåga!

Som ni kanske har läst har det i bl.a. Ridsport nyligen pågått en debatt om hur ponnybarn och deras föräldrar uppför sig (dvs ibland fruktansvärt illa) på tävling.

Vissa arrangörer känner sig otroligt påhoppade av dessa mini-Hitlers (föräldrarna) och deras ibland ännu värre avkomma som tillåts att härja på en tävlingsplats utan att det får några större konsekvenser och diskussioner förs bland vissa klubbar om man ens ska fortsätta att arrangera tävlingar när man får sådant uppförande som ”tack”.

Dessa diskussioner fick mig att minnas min tid som någon form av kombinerad chaufför, hästskötare och coach åt ett barn som ibland verkligen lämnade mycket att önska uppförandemässigt.

Jag engagerades till mitt uppdrag då barnet skällt så på sin pappa på en tävling att denne inte längre ville agera chaufför (varför inte bara sälja hästen tänkte jag elakt….).

En rundlig ersättning utlovades om jag accepterade jobbet och eftersom det i mina ögon var tämligen lättförtjänta pengar accepterade jag.

Jag klargjorde för ”barnet” (i ärlighetens namn egentligen en tonåring) att jag skulle lämna henne på tävlingsplatsen och endast köra hem hästen om hon ”bar sig åt”.

Om det var detta hot eller en allmän respekt för just mig vet jag inte men jag behövde aldrig verkställa mitt hot utan tjejen var alltid hur trevlig som helst mot mig.

Trevlig var hon däremot långt, långt ifrån mot modern som också alltid följde med och jag var både bestört och förbannad över att denna kvinna lät sig hunsas av en snorunge som verkligen fick allt hon kunde önska till sin ponny.

Höggljudda suckar, miner, kommentarer som ”håll käften”, ”åhhh, du fattar ju ingenting” osv haglade över modern som verkade helt oberörd över dessa glåpord. Och eftersom denna vuxna kvinna tydligen inte hade några synpunkter på att bli tilltalad på detta vis så såg jag ingen anledning att komma till hennes undsättning även om jag ibland kokade inombords.

Hade det gått DÅLIGT då tjejen tävlade hade jag till viss del kunnat skylla beteendet på detta (även om det inte är en ursäkt) men det gick tvärtom alltid bra, i alla fall sedan jag kom in i bilden :-).

Om jag minns rätt blev tjejen placerad i de 3-4 första klasserna hon ställde upp i sedan jag blev anlitad och ekipaget gick från LC till LA på jättekort tid.

För mig var det lite roligt att kunna hjälpa en annan ryttare till framgång och det var som sagt lättförtjänade pengar men jag kan inte påstå att jag saknade flickan som person när ponnyn sedermera såldes.

Tillbakablickar: Brott lönar sig inte (en tjuvs bekännelser)

Som ni kanske ser föreställer bilden ovan en jättehög med sockerbetor varav en del är övertäckta med halm.
 
Man kan ju få olika assosiationer när man ser en sådan här bet-hög men jag är tämligen säker på att en av mina tidigare hästskötare Petra P tänker på exakt samma sak som jag när hon ser en hög med betor: gången då knäpp-Birgitta ”tvingade” henne att springa ut i en åker och stjäla sockerbetor!
För att ta det från början så minns jag att någon hästägare i tidernas begynnelse hade med sig sockerbetor till stallet. Och jag minns också att Heron åt dessa utan protester.
Med detta i minne var det kanske inte så konstigt att jag fick en ”idé” (hmmm….) när jag och Petra flera år senare var på väg hem från en träning med Décima.
Vi passerade en jättehög med betor och Birgitta tänkte snålt att det ju kunde vara ”trevligt” att dryga ut morots-ransonen med lite sockerbetor.
Jag hade någon spann stående i släpet och Petra och jag (eller om det bara var stackars Petra…medan undertecknad satt kvar i bilen…redo för en rivstart?!?!?) klev ut på en mycket lerig åker och roffade åt sig (läs: snodde/ stal) några sockerbetor.
Att brott inte lönar sig bevisades tämligen snabbt då hästdjä….förlåt…jag menar Décima VÄGRADE att befatta sig med betorna hur vi än tvättade och finfördelade dessa och inga andra hästar ville heller äta av vårt stöldgods.
Sens moral: ska ni stjäla något ska det vara värt det. Typ några miljoner i alla fall :=). Att göra sig till en tjuv för några oätliga sockerbetor är inte värt besväret :=)!

Tillbakablickar: Birgitta åker till Landskrona på vinst och förlust!

För någon helg sedan var jag ju i Landskrona och tävlade med hästen och när jag körde hem kom jag ihåg en lite lustig händelse som utspelade sig för över 20 år sedan då jag skulle köpa en ny häst efter att ha slaktat Menelli.

Detta var långt innan GPS:ens tid och även Internets faktiskt så ENIRO och HITTA.se var ditills helt okända begrepp.

Skulle man ta sig till något ställe man inte visste var det låg fick man helt enkelt ta fram en papperskarta och navigera utifrån den.

Vid ett tillfälle skulle jag alltså åka och titta på en saluhäst i Landskrona, och jag som aldrig varit i Landskrona i allmänhet och framför allt inte på Landskrona ridklubb i synnerhet (där hästen alltså stod) fick av någon oförklarlig anledning den mycket märkliga idén att köra dit utan vägbeskrivning och hoppas på att hitta en ridskola någonstans i stadens utkant?!?!?

Nu är ju Landskrona förvisso inte någon världsmetropol på något vis men hur jag ändå kunde tro att det bara skulle vara att köra dit och ”leta” det begriper jag inte än idag.

Hur som helst begav jag mig till Landskrona i min tämligen nyinköpta bil, en bajsbrun Opel Kadett som var ca 20 år gammal och som redan på den tiden hade inköpts till det otroligt låga priset 1.500:–. Inte ens för ca 20 år sedan fick man mycket mer än en CYKEL för dom pengarna så bilen var ju därefter, dvs gick inte att köra i över 90 kilometer i timmen utan att reservdelarna flög åt alla håll.

Väl i Landskrona hade det börjat skymma och jag körde så klart omkring helt i blindo.

Ingen ridskola så långt ögat kunde nå men så PLÖTSLIGT!!!!!

Vad ser jag?

Jo, en person som är ute och går med 2 greyhounds!!!!!!!

Hurra!!!

Jag hade nämligen själv en greyhound på den tiden och visste dessutom att det i Landskrona fanns en hundkapplöpningsbana GRANNE MED LANDSKRONA RIDKLUBB!!!!

Så jag stanande bilen, frågade vinthundsägaren var han tränade sina hundar och så var saken klar!

Jag hittade till ridskolan snabbt och lätt fast tyvärr var hästen i fråga helt ointressant.

En liten detalj i historien är att den som skulle visa saluhästen var/ är samma person som dömde mig i söndags. Så liten är hästvärlden än en gång!

Tillbakablickar: därför har jag en vinthund!

Hundrastplatsen på Limhamnsfältet.

Soya vägrade att doppa sig i det skummande havet och jag kan väl inte påstå att jag blev förvånad. Det hade inte jag heller gjort :=)!

Idag återvände jag efter ungefär 20 år (!!!!) till en gammal ”brottsplats”: hundrastplatsen på Limhamnsfältet i Malmö.

Detta är en av de största rastplatserna i Malmö skulle jag tro och den ligger utmed havet vid Ribersborg.

Soya verkade inte alltför begeistrad över denna jättegräsmatta där allsköns hundar kom springande för att nosa henne i baken- hon föredrar helt klart människor eller leksaker framför framfusiga byrackor :=)!

För mig var det dock lite av en nostalgitripp då jag mindes ett av mina första besök här. Och att jag inte varit har besökt Limhamnsfältet på säkert 20 år, dvs då jag senast hade hund beror på att rastplatsen ligger i andra änden av Malmö i förhållande till både min bostad och Archies stall.

Hur som helst; det var på Limhamnsfältet jag bestämde mig för att någon gång skaffa mig en vinthund!

Jag hade varit och badat med min schäfer Ketty och var på väg hem då jag plötsligt fick se en underbar syn.

En kille som påminde om Patrik Sjöberg (höjdhopparen) kom gående med en kolsvart greyhound som precis hade varit nere i havet och badat.

Ni kan tänka er en våt greyhound som i strålande solsken springer allt vad den kan: den gnistrade som en diamant och löpte så lätt över gräset. Jag bara gapade!

Det var en så slående syn och där och då väcktes tanken om en egen greyhound.

Jag gillade både utseendet och farten! Ketty var tyvärr sådan att hon bara rörde sig så länge JAG rörde mig, stannade jag upp så stannade även hon. Jag ville ha en hund med mer action helt enkelt och det fick jag ju verkligen när jag sedermera köpte min första greyhound!

Nu har jag ju en ”mini-greyhound”, min älskade whippet som är lika underbar som mina greyhounds var men i en lite mer behändigare ”förpackning”.

Idag tycker jag att flera av de greyhounds jag sett påminner om små kalvar och jag brukar skämta om att ägarna kan använda dom till ponnyridning (liksom de som har varghundar). Antingen har rasen gått mot större djur eller så är det jag som numera är mer van vid Soyas mindre format :=)?

Tillbakablickar: Birgitta går på konsert och upplever en DUBBEL Thriller!

Jag har i väldigt många år varit en stor fan av Michael Jacksons musik.

Min första kontakt med den var faktiskt i stallet, då jag började sköta min första privathäst Mamaia. Samtidigt som jag stod och borstade och ryktade brukade nämligen en kille i min egen ålder, Lasse, stå och borsta på sin sköthäst, allt medan han spelade alla möjliga låtar av just Michael Jackson. Redan då tyckte jag mycket om det jag hörde och det ändrade sig inte med åren.

För över 10 år sedan läste jag i tidningen att MJ skulle ge en konsert i Köpenhamn och jag kände verkligen att detta var en ”once in a lifetime” chans att få se en av mina idoler live så jag beslöt mig för att åka dit trots att ingen av mina vänner ville följa med. Jag minns att biljetten kostade över 500:– på den tiden men det struntade jag i, liksom att jag alltså skulle få åka ensam till Danmark.

Sagt och gjort…jag tog flygbåten över till Köpenhamn (dessa slutade att gå för några år sedan), lyckades hitta rätt buss till konsertarenan och även hitta densamma trots mitt urusla lokalsinne. Liiite hjälpt var jag av att jag var långt ifrån den enda personen som skulle gå och se MJ; det var mer eller mindre bara att följa strömmen som klev av bussen :=).

Konserten var hur bra som helst och jag hade inga klagomål när den var över. Det var kul att se MJ live och musiken var otroligt bra som alltid.

Så långt var allting till belåtenhet med andra ord men det var efter konserten som MIN Thriller började.

Redan när vi alla (läs: TUSENTALS människor) stod och väntade på bussen för att åka hem började jag ana oråd.

Till att börja med kom det inga bussar!

Efter en lång väntan började det komma bussar men de var redan fullproppade med folk så de körde bara förbi!

Nu började jag få lite lätt panik eftersom jag hade en sista flygbåt till Malmö att passa så när jag väl kom på en buss var jag mycket lättad. Lättnaden visade sig dock vara mycket kortvarig eftersom bussen SNIGLADE sig fram och stod still långa stunder allt medan min klocka tickade desto fortare.

Till slut insåg jag panikartat att jag aldrig skulle hinna med båten hem samtidigt som jag inte hade en aning om var jag var (det var beckmörkt ute och typ midnatt).

Som en vild chansning kastade jag mig av bussen och lyckades stoppa en taxi. Jag förklarade stammande att jag var tvungen att hinna till flygbåten men att jag kanske inte hade tillräckligt med pengar på mig för att betala för resan.

Den mycket snälla chauffören förbarmade sig över mig och jag lyckades otroligt nog hinna i tid till min båts avgång.Vad resan kostade och hur mycket jag betalade har jag förträngt fullständigt men är tämligen säker på att jag fick en ganska rundlig rabatt.

Jag var extremt lättad och glad över att slippa övernatta på någon parkbänk i Köpenhamn utan att jag fick avsluta min dubbla Thriller-upplevelse i hemmets lugna vrå!