Inlägg i kategorin Tillbakablickar

Om hundmat (med tillbakablickar)


Frolic som ni ser på bilden ovan marknadsförs som hundfoder. Redan då jag köpte min första hund för över 20 år sedan fanns detta ”foder” som alla som JAG kände gav som hundgodis och inte ”ren mat”. Jag undrar fortfarande vem som fodrar enbart med Frolic? Kanske någon med en liten kräsen knähund?

Som jag berättat om i ett inlägg för några månader sedan så serveras Soya numera ibland kebab-kött i stället för sitt sedvanliga torrfoder, detta då en väns make har en pizzeria :=)!

Jag förstår absolut de som bara ger en sorts foder till sin hund år ut och år in, man vet ju då tex exakt vilka näringsämnen hunden får i sig men risken med ett sådant ätande är att hunden blir dålig i magen så fort den får något som matsmältningssystemet inte är van vid.

Och i alla fall min hund lyckas ofta snappa åt sig all möjlig (bokstavlig) skit, både i stallet och när vi är ute och går/ rider.

Hästbajs, hästhorn efter ett hovslagarbesök, kadaver av olika slag, saker som folk slängt ut från sina bilar/ när de har varit ute och gått- det mesta riskerar att hamna i Soyas gap om jag inte håller stenkoll på henne och det har jag ärligt talat varken lust eller möjlighet till.

”Lite skit rensar magen” är min devis och Soya blir tack och lov nästan aldrig kass i buken av det hon stoppar i sig.

Kebab-köttet från pizzerian ger vi som lite extra-foder, liksom de (hutlöst dyra) skinkpaket som maken inte kan låta bli att stoppa ner i kundvagnen vare gång han handlar.

Och om vi lagar mat kan det hända att Soya får lite rå eller tillagad köttfärs, kokt ris och/ eller pasta osv.

Sedan har Soya en egenskap som jag gärna skulle vilja ha: hon äter bara om hon är hungrig, inte för att det ”råkar” stå något gott framme. Är hon mätt så är hon och då är hon helt ointresserad av sådant som hon annars kastar sig över så hon gör definitivt inte som hennes ägare, äter ”för att det är gott” eller ”tills påsen är tom” :=).

Jag skulle idag inte ”våga” (läs: vilja) basera alla min hunds kost på ”människomat” men det fanns en tid då jag gjorde detta, mycket för att det både var gratis, praktiskt och dessutom gott för hundarna.

När jag hade mina första hundar Ketty (schäfertiken) och Sladden (greyhound-hannen) läste jag till socionom och levde på studiemedel.

För att dryga ut kassan (och gudarna ska veta att det behövdes för jag hade även köpt min första häst på den tiden och ville både träna och tävla) arbetade jag extra i en liten restaurang som serverade dagens och lite andra smårätter inne på Jägersros stallbacke.

Jag minns inte vem som kläckte idén; restaurangägarna eller jag själv, men vi kom snabbt underfund med att det kändes väldigt onödigt att slänga överbliven mat när jag hade hundar som mer än gärna åt denna- mycket hellre än vilket torrfoder som helst.

Så det föll sig inte bättre än att mina hundar under väldigt lång tid åt långt ”finare” mat än fattig-studenten Birgitta för jag hade minsann inte råd att unna mig så fina rätter som de oftast åt.

Det var alla möjliga köttgrytor, biffar osv med sås, ris och potatis och hundarna älskade det. Det var nästan så att jag tittade avundsjukt i deras skålar ibland :=)!

Idag hade jag som sagt inte velat att Soya enbart åt denna typ av mat då det hur det än är känns bättre att merparten av hennes foder utgörs av sådant som är framtaget för just hennes typ av hund (en som gör av med mycket energi :=)) men å andra sidan så har sällskapshundar i alla århundraden levt på rester från människans bord så egentligen är det nog mer vi moderna människor som pjoskar lite väl mycket med våra skyddslingar, så även undertecknad :=).

Tillbakablickar: hästen som glömde var den bodde!

Efter att ha läst denna artikel:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6621298.ab

kom jag att tänka på en incident som utspelade sig för mer än 20 år sedan i ett travstall där jag och min dåvarande sambo höll till.

Sambon var ute på Jägersros träningsbanor och körde och hade med sig en handhäst som vi kallade för ”Långöra” (den hade, som ni nog anar långa öron).

När han återvände till stallet gjorde han detta utan handhästen och jag frågade förvånat ”Var är Långöra”?

Sambon hann inte svara att han hade tappat henne för PRECIS då (den tajmingen var oslagbar!!!) hör vi på radio Malmöhus en speaker som informerar om att en lös häst har setts springa i Bara.

Bara är en håla några kilometer utanför Malmö men hur hästen hade hunnit springa dit på denna kort stund är och förblir en gåta samtidigt som man nog lugnt kan konstatera att hade Långöra sprungit lika snabbt i loppen så hade det varit världsrekordtider och Elitloppet nästa!

Vi kastade oss i en bil och körde i full fart till Bara och mycket riktigt: i en trädgård utmed huvudvägen stod en polis och höll Långöra.

Varför den korkade hästen sprungit ända till Bara i stället för in på stallbacken och sitt egna stall förblir också en gåta och är väl mest bevis på att man inte alltid kan lita på att hästar verkligen hittar HEM!

Tillbakablickar: när Archie visade att han kan hoppa!

Jag har säkert nämnt det i något inlägg för länge sedan och i så fall får ni räkna detta som en ”favorit i repris” men idag tänkte jag berätta om hur det gick till när jag löshoppade Archie första gången för det var lite speciellt kan man säga :=).

Eftersom Archie bodde i en håla i närheten av Borås innan jag köpte honom (lång resväg) samt då hans hoppförmåga var heeeelt ointressant för mig såg jag honom aldrig hoppa innan jag köpte honom.

Säljaren sa dock att han var löshoppad några gånger och på fråga hur det hade gått svarade hon på ett sådant sätt att jag fick intrycket att Archie typ ”hoppade hellre än bra”. Jag tror att hon uttryckte det som att ”ibland har det gått bra och ibland mindre bra….” eller något i den stilen :=).

När jag hade haft Archie hemma i kanske en vecka eller så tänkte jag att jag kunde prova att löshoppa honom som lite variation till ”dressyrarbetet” (han var ju bara 3 år så så värst mycket dressyr blev det i ärlighetens namn inte) .

Eftersom säljaren som sagt uttryckt viss skepsis tänkte jag att det var säkrast att bygga väldigt lågt så att det inte skulle hända någon olycka med det nyinköpta djuret.

Jag byggde upp hinderna i vårt lilla ridhus (knappt 20 x 40 meter) och satte igång.

Archie överraskade mig verkligen för han hoppade (precis som han ALLTID gjort sedan dess faktiskt) som en riktig ”maskin”, fullständigt okomplicerat och lekande lätt.

Jag hade tagit med en havrespann för att locka honom att stanna efter hinderna och DET förstod han lika bra som hoppningen och sprang genast till maten så fort han hade landat :=).

Så höll vi på några varv tills jag tänkte att jag kunde höja hinderna en sista gång.

Medan jag står och höjer den ena hindret ser jag ur ögonvrån hur Archie ”FRÅN INGENSTANS” lyfter på huvudet från havrespannen, tar MAX 4-5 LUGNA galoppsprång och seglar ut över ridhussargen (ca 1.50!!!! hög ska tilläggas).

Fråga mig inte varför han fick denna vansinnesidé- det var inget som skrämde honom vad jag kunde se/ höra och jag har heller ingen annan förklaring till detta beteende.

Jag var så imponerad över själva språnget (typiskt mig….) att jag aldrig hann bli rädd och när jag rusade ut ur ridhuset såg jag hur Archie stod utanför stallet kanske 50 meter längre bort.

Han var väl fortfarande lite osäker på miljön och vågade kanske inte springa in och det var bara för mig att gå fram, ta honom i grimman och med orden ”du…vi var inte färdiga riktigt än” leda tillbaka honom till ridhuset.

Denna gången (och alla andra gånger vi löshoppat sedan dess, ha ha….) stängde jag PORTARNA och inte bara dörren i sargen till ridhuset och så fick Archie avsluta sin träning med hoppning av RIKTIGA hinder.

Efteråt sa jag till folk i stallet att jag ju alltid kunde sälja Archie som fälttävlanshäst om han inte skulle motsvara förväntningarna inom dressyren för han hade ju redan visat att han kunde hoppa ganska höga FASTA hinder, ha ha…

Jag ska kanske tillägga att gossen inte fick så mycket som ett krökt hårstrå av den, ur mitt perspektiv, ofrivilliga hoppträningen men jag lärde mig som sagt att stänga portarna efter detta.

Att en häst som knappt var hoppad och inte speciellt duktig på det skulle få för sig att hoppa över en ridhussarg föresvävade mig faktiskt inte en sekund (naivt kanske….för jag vet andra hästar som HAR hoppat över dörrar och sargar) och jag kan bara säga att säljaren klart underskattade Archies hoppförmåga :=).

Gossen blev sedermera (1 år senare) lovande HOPPHÄST på kvalitets :=) och ni kan här se hur det gick till:

http://www.ohv.se/dev/upload/reskvalloshopp.rtf

http://www.youtube.com/watch?v=AUHmMi_TYNk

Tillbakablickar: när jag var chaufför och hoppcoach åt en odåga!

Som ni kanske har läst har det i bl.a. Ridsport nyligen pågått en debatt om hur ponnybarn och deras föräldrar uppför sig (dvs ibland fruktansvärt illa) på tävling.

Vissa arrangörer känner sig otroligt påhoppade av dessa mini-Hitlers (föräldrarna) och deras ibland ännu värre avkomma som tillåts att härja på en tävlingsplats utan att det får några större konsekvenser och diskussioner förs bland vissa klubbar om man ens ska fortsätta att arrangera tävlingar när man får sådant uppförande som ”tack”.

Dessa diskussioner fick mig att minnas min tid som någon form av kombinerad chaufför, hästskötare och coach åt ett barn som ibland verkligen lämnade mycket att önska uppförandemässigt.

Jag engagerades till mitt uppdrag då barnet skällt så på sin pappa på en tävling att denne inte längre ville agera chaufför (varför inte bara sälja hästen tänkte jag elakt….).

En rundlig ersättning utlovades om jag accepterade jobbet och eftersom det i mina ögon var tämligen lättförtjänta pengar accepterade jag.

Jag klargjorde för ”barnet” (i ärlighetens namn egentligen en tonåring) att jag skulle lämna henne på tävlingsplatsen och endast köra hem hästen om hon ”bar sig åt”.

Om det var detta hot eller en allmän respekt för just mig vet jag inte men jag behövde aldrig verkställa mitt hot utan tjejen var alltid hur trevlig som helst mot mig.

Trevlig var hon däremot långt, långt ifrån mot modern som också alltid följde med och jag var både bestört och förbannad över att denna kvinna lät sig hunsas av en snorunge som verkligen fick allt hon kunde önska till sin ponny.

Höggljudda suckar, miner, kommentarer som ”håll käften”, ”åhhh, du fattar ju ingenting” osv haglade över modern som verkade helt oberörd över dessa glåpord. Och eftersom denna vuxna kvinna tydligen inte hade några synpunkter på att bli tilltalad på detta vis så såg jag ingen anledning att komma till hennes undsättning även om jag ibland kokade inombords.

Hade det gått DÅLIGT då tjejen tävlade hade jag till viss del kunnat skylla beteendet på detta (även om det inte är en ursäkt) men det gick tvärtom alltid bra, i alla fall sedan jag kom in i bilden :-).

Om jag minns rätt blev tjejen placerad i de 3-4 första klasserna hon ställde upp i sedan jag blev anlitad och ekipaget gick från LC till LA på jättekort tid.

För mig var det lite roligt att kunna hjälpa en annan ryttare till framgång och det var som sagt lättförtjänade pengar men jag kan inte påstå att jag saknade flickan som person när ponnyn sedermera såldes.

Tillbakablickar: Brott lönar sig inte (en tjuvs bekännelser)

Som ni kanske ser föreställer bilden ovan en jättehög med sockerbetor varav en del är övertäckta med halm.
 
Man kan ju få olika assosiationer när man ser en sådan här bet-hög men jag är tämligen säker på att en av mina tidigare hästskötare Petra P tänker på exakt samma sak som jag när hon ser en hög med betor: gången då knäpp-Birgitta ”tvingade” henne att springa ut i en åker och stjäla sockerbetor!
För att ta det från början så minns jag att någon hästägare i tidernas begynnelse hade med sig sockerbetor till stallet. Och jag minns också att Heron åt dessa utan protester.
Med detta i minne var det kanske inte så konstigt att jag fick en ”idé” (hmmm….) när jag och Petra flera år senare var på väg hem från en träning med Décima.
Vi passerade en jättehög med betor och Birgitta tänkte snålt att det ju kunde vara ”trevligt” att dryga ut morots-ransonen med lite sockerbetor.
Jag hade någon spann stående i släpet och Petra och jag (eller om det bara var stackars Petra…medan undertecknad satt kvar i bilen…redo för en rivstart?!?!?) klev ut på en mycket lerig åker och roffade åt sig (läs: snodde/ stal) några sockerbetor.
Att brott inte lönar sig bevisades tämligen snabbt då hästdjä….förlåt…jag menar Décima VÄGRADE att befatta sig med betorna hur vi än tvättade och finfördelade dessa och inga andra hästar ville heller äta av vårt stöldgods.
Sens moral: ska ni stjäla något ska det vara värt det. Typ några miljoner i alla fall :=). Att göra sig till en tjuv för några oätliga sockerbetor är inte värt besväret :=)!

Tillbakablickar: Birgitta åker till Landskrona på vinst och förlust!

För någon helg sedan var jag ju i Landskrona och tävlade med hästen och när jag körde hem kom jag ihåg en lite lustig händelse som utspelade sig för över 20 år sedan då jag skulle köpa en ny häst efter att ha slaktat Menelli.

Detta var långt innan GPS:ens tid och även Internets faktiskt så ENIRO och HITTA.se var ditills helt okända begrepp.

Skulle man ta sig till något ställe man inte visste var det låg fick man helt enkelt ta fram en papperskarta och navigera utifrån den.

Vid ett tillfälle skulle jag alltså åka och titta på en saluhäst i Landskrona, och jag som aldrig varit i Landskrona i allmänhet och framför allt inte på Landskrona ridklubb i synnerhet (där hästen alltså stod) fick av någon oförklarlig anledning den mycket märkliga idén att köra dit utan vägbeskrivning och hoppas på att hitta en ridskola någonstans i stadens utkant?!?!?

Nu är ju Landskrona förvisso inte någon världsmetropol på något vis men hur jag ändå kunde tro att det bara skulle vara att köra dit och ”leta” det begriper jag inte än idag.

Hur som helst begav jag mig till Landskrona i min tämligen nyinköpta bil, en bajsbrun Opel Kadett som var ca 20 år gammal och som redan på den tiden hade inköpts till det otroligt låga priset 1.500:–. Inte ens för ca 20 år sedan fick man mycket mer än en CYKEL för dom pengarna så bilen var ju därefter, dvs gick inte att köra i över 90 kilometer i timmen utan att reservdelarna flög åt alla håll.

Väl i Landskrona hade det börjat skymma och jag körde så klart omkring helt i blindo.

Ingen ridskola så långt ögat kunde nå men så PLÖTSLIGT!!!!!

Vad ser jag?

Jo, en person som är ute och går med 2 greyhounds!!!!!!!

Hurra!!!

Jag hade nämligen själv en greyhound på den tiden och visste dessutom att det i Landskrona fanns en hundkapplöpningsbana GRANNE MED LANDSKRONA RIDKLUBB!!!!

Så jag stanande bilen, frågade vinthundsägaren var han tränade sina hundar och så var saken klar!

Jag hittade till ridskolan snabbt och lätt fast tyvärr var hästen i fråga helt ointressant.

En liten detalj i historien är att den som skulle visa saluhästen var/ är samma person som dömde mig i söndags. Så liten är hästvärlden än en gång!

Tillbakablickar: därför har jag en vinthund!

Hundrastplatsen på Limhamnsfältet.

Soya vägrade att doppa sig i det skummande havet och jag kan väl inte påstå att jag blev förvånad. Det hade inte jag heller gjort :=)!

Idag återvände jag efter ungefär 20 år (!!!!) till en gammal ”brottsplats”: hundrastplatsen på Limhamnsfältet i Malmö.

Detta är en av de största rastplatserna i Malmö skulle jag tro och den ligger utmed havet vid Ribersborg.

Soya verkade inte alltför begeistrad över denna jättegräsmatta där allsköns hundar kom springande för att nosa henne i baken- hon föredrar helt klart människor eller leksaker framför framfusiga byrackor :=)!

För mig var det dock lite av en nostalgitripp då jag mindes ett av mina första besök här. Och att jag inte varit har besökt Limhamnsfältet på säkert 20 år, dvs då jag senast hade hund beror på att rastplatsen ligger i andra änden av Malmö i förhållande till både min bostad och Archies stall.

Hur som helst; det var på Limhamnsfältet jag bestämde mig för att någon gång skaffa mig en vinthund!

Jag hade varit och badat med min schäfer Ketty och var på väg hem då jag plötsligt fick se en underbar syn.

En kille som påminde om Patrik Sjöberg (höjdhopparen) kom gående med en kolsvart greyhound som precis hade varit nere i havet och badat.

Ni kan tänka er en våt greyhound som i strålande solsken springer allt vad den kan: den gnistrade som en diamant och löpte så lätt över gräset. Jag bara gapade!

Det var en så slående syn och där och då väcktes tanken om en egen greyhound.

Jag gillade både utseendet och farten! Ketty var tyvärr sådan att hon bara rörde sig så länge JAG rörde mig, stannade jag upp så stannade även hon. Jag ville ha en hund med mer action helt enkelt och det fick jag ju verkligen när jag sedermera köpte min första greyhound!

Nu har jag ju en ”mini-greyhound”, min älskade whippet som är lika underbar som mina greyhounds var men i en lite mer behändigare ”förpackning”.

Idag tycker jag att flera av de greyhounds jag sett påminner om små kalvar och jag brukar skämta om att ägarna kan använda dom till ponnyridning (liksom de som har varghundar). Antingen har rasen gått mot större djur eller så är det jag som numera är mer van vid Soyas mindre format :=)?

Tillbakablickar: Birgitta går på konsert och upplever en DUBBEL Thriller!

Jag har i väldigt många år varit en stor fan av Michael Jacksons musik.

Min första kontakt med den var faktiskt i stallet, då jag började sköta min första privathäst Mamaia. Samtidigt som jag stod och borstade och ryktade brukade nämligen en kille i min egen ålder, Lasse, stå och borsta på sin sköthäst, allt medan han spelade alla möjliga låtar av just Michael Jackson. Redan då tyckte jag mycket om det jag hörde och det ändrade sig inte med åren.

För över 10 år sedan läste jag i tidningen att MJ skulle ge en konsert i Köpenhamn och jag kände verkligen att detta var en ”once in a lifetime” chans att få se en av mina idoler live så jag beslöt mig för att åka dit trots att ingen av mina vänner ville följa med. Jag minns att biljetten kostade över 500:– på den tiden men det struntade jag i, liksom att jag alltså skulle få åka ensam till Danmark.

Sagt och gjort…jag tog flygbåten över till Köpenhamn (dessa slutade att gå för några år sedan), lyckades hitta rätt buss till konsertarenan och även hitta densamma trots mitt urusla lokalsinne. Liiite hjälpt var jag av att jag var långt ifrån den enda personen som skulle gå och se MJ; det var mer eller mindre bara att följa strömmen som klev av bussen :=).

Konserten var hur bra som helst och jag hade inga klagomål när den var över. Det var kul att se MJ live och musiken var otroligt bra som alltid.

Så långt var allting till belåtenhet med andra ord men det var efter konserten som MIN Thriller började.

Redan när vi alla (läs: TUSENTALS människor) stod och väntade på bussen för att åka hem började jag ana oråd.

Till att börja med kom det inga bussar!

Efter en lång väntan började det komma bussar men de var redan fullproppade med folk så de körde bara förbi!

Nu började jag få lite lätt panik eftersom jag hade en sista flygbåt till Malmö att passa så när jag väl kom på en buss var jag mycket lättad. Lättnaden visade sig dock vara mycket kortvarig eftersom bussen SNIGLADE sig fram och stod still långa stunder allt medan min klocka tickade desto fortare.

Till slut insåg jag panikartat att jag aldrig skulle hinna med båten hem samtidigt som jag inte hade en aning om var jag var (det var beckmörkt ute och typ midnatt).

Som en vild chansning kastade jag mig av bussen och lyckades stoppa en taxi. Jag förklarade stammande att jag var tvungen att hinna till flygbåten men att jag kanske inte hade tillräckligt med pengar på mig för att betala för resan.

Den mycket snälla chauffören förbarmade sig över mig och jag lyckades otroligt nog hinna i tid till min båts avgång.Vad resan kostade och hur mycket jag betalade har jag förträngt fullständigt men är tämligen säker på att jag fick en ganska rundlig rabatt.

Jag var extremt lättad och glad över att slippa övernatta på någon parkbänk i Köpenhamn utan att jag fick avsluta min dubbla Thriller-upplevelse i hemmets lugna vrå!

Tillbakablickar: mer om min hund Ketty!

Ni som är i min ålder minns säkert Enid Blytons ”fem-böcker” om 4 ungdomar och en hund i England som löste olika ”mysterier”.

Men minns ni också böckerna om 5 ungdomar och en schäfer i Paris som i mångt påminde om fem-böckerna fast Paris-ungdomarna var något äldre?

Hur som helst fascinerades jag väldigt av ”sex-böckerna” höll jag på att skriva….hmm…de SISTNÄMNDA böckerna (tror faktiskt att deras titlar var något i stil med ”Vi sex mot nya äventyr….” typ) och dessa böcker fick mig att längta efter en egen schäfer, precis som den i böckerna (den hette KAFI minns jag så väl).

Mina föräldrar, eller rättare sagt min far har alltid varit av åsikten att en hund hör hemma i en hundkoja om man har en gård/ ett hus och att hund och lägenhet är 2 element som inte bör förenas. Därav fick jag aldrig ha en hund medan jag bodde hemma trots att jag hade varit överlycklig om jag fick en.

Som jag redan har berättat i tidigare inlägg träffade jag redan som 17 åring (snart 18) en 22 år äldre karl och det dröjde inte länge innan vi flyttade ihop.

När jag och Rolf, som mannen hette, hade bott ihop ett tag kom Rolf hem från Jägersro (där han arbetade i ett travstall) en dag och satte sig vid telefonen. Jag hörde hur Rolf erbjöd en av våra vänner en schäfer som han hade hört att en familj ville skänka bort och mina öron spetsades till max. Innan samtalet var över hade jag avbrutit Rolf flera gånger med orden ”men den kan ju VI ta”.

När samtalet var över fortsatte jag min bearbetning av Rolf och efter ett tag sa han orden jag aldrig kommer att gömma: ”tjatar du lite till så har du snart hunden här”.

Och det hade jag !!!!!!!!!!!!!!

Redan nästa dag (om jag minns rätt) gick jag till Rolfs arbetsplats (travstallet) och hämtade Ketty, min aldeles egna hund.

Ketty var underbart vacker tyckte jag, men visade det sig, oerhört olydig och en matvägrare till på köpet.

Storyn med Ketty var att en familj från Stockholm hade tagit emot henne som foderhund från Statens huundskola och efter tester där, när Ketty var 1 år gammal och hundskolan konstaterat att Ketty var så vek att hon inte dög till något i deras regi, så fick familjen behålla Ketty.

Familjen kunde dock av olika anledningar inte behålla Ketty (de hade ytterligare en hund) och de dumpade henne till sina släktingar i Skåne som alltså frågat Rolf om han visse någon som ville ha en hund gratis.

Den första tiden med Ketty var extremt tålamodsprövande, både när jag var ute med henne och hemma.

Ute vägrade hon att komma/ låta sig fångas in och jag som alltid har varit en koppelmotståndare av stora mått och därför hade hunden lös fick bita ihop och svära många eder varje dag.

Jag kunde aldrig veta när drottning Ketty behagade att komma och många gånger fick andra människor hjälpa mig att fånga in henne för se- till andra människor gick hon oftast glatt!

Väl hemma efter en lång promenad följde TIMMAR (helt sant) av intensivt flåsande och jag minns att jag sa till Rolf att vi nog hade fått Ketty för att hon hade någon form av hjärtfel. Maken till flåsande har jag aldrig upplevt, hon låg och nästan skakade av flämtningar!

Vad maten beträffar ville Ketty oftast inte äta, i alla fall inte så som jag serverade maten, dvs i en hundskål. Om man matade henne med SKED kunde hon nedlåta sig till att ta några tuggor men så fort man sköt skålen framför henne vände hon bort huvudet.

Om vi hoppar några månader fram i tiden och under resterande tid som Ketty levde (hon blev 5½ år gammal) så kan man nästan inte tro på ovanstående beskrivningar av min hund.

Ketty blev super-dresserad, hon kunde gå lös överallt och hon var alltid med när jag red eller körde travarna på Jägersro. Ketty fick också en superkondition av allt häst-springande och hon kunde rusa omkring i över 1 timme i full fart för att sedan komma inomhus och direkt stänga munnen utan att ett enda flås kom över hennes läppar.

Vad gäller maten blev hon en all- och storätare utan dess like; förmodligen tack vare all motion hon fick.

Ja, jag skulle kunna skriva spaltmeter om denna underbara hund som under 4 år var min följeslagare ÖVERALLT.

Jag har massor av hästbilder där man på nästan varje kort ser Ketty NÅGONSTANS, om så än bara som en liten skugga i ett hörn, en del har jag redan visat och det kanske kommer fler vad det lider.

Om jag måste nämna EN negativ sak med Ketty, efter att hon väl lärt sig att lyda och äta så var det hennes myckna päls.
När hon fällde som värst hade vi hundhår överallt, en gång hittade jag till och med ett i Bregott-paketet när jag öppnade locket.
När hon låg på våra mattor och sedan reste sig såg det nästan ut som att det fortfarande låg kvar en hund på golvet, så mycket hår kunde det lossna och efter Katty sa jag ”aldrig mer en hund med mycket hår”. Och det löftet har jag ju hållit med mina ”sämskinns-hundar”, greyhoundarna och nu Soya the whippet. Vackrare och mer lättskött päls går inte att finna, jag borstar henne ALDRIG och ändå har vi nästan inte ett hårstrå någonstans.

Med tanke på att Soya sover i vår säng och att övrig tid spenderas i soffan hade vi inte kunnat ha ett hårigt djur- då hade pedanten i mig stegrat sig för mycket :=).

Tillbakablickar: Utlovade kort på min schäfer Ketty


Maken har sedan ett bra tag tillbaka köpt en ny scanner som jag inte har orkat sätta mig in i hur den fungerar.
Men igår, innan han skulle resa bort i några dagar, hann jag rafsa ihop några kort ur ett av flera fotoalbum på mina djur. Troligen inte det bästa urvalet men det får duga…

Så här såg min första hund, schäfertiken Ketty (egentligen ”Hundskolans Oranja”) ut. Jag fick henne när hon var ca 1 år gammal och hade henne tills hon avlivades ca 5½ gammal pga höftledsfel.

Jag kan än idag, kanske 1 gång om året drömma om Ketty och att jag studerar henne när hon springer. I drömmen inser jag att hon inte längre haltar av sitt höftledsfel och jag uppfylls av en enorm lättnad och lycka.

En mycket vacker långhårig schäfer och som jag brukar säga: ”Håller ni inte med har ni ingen smak” *SKRATT*.

Hade det inte varit för örat och att hon var något för stor för att vara tik hade det varit kul att prova att ställa ut henne.
En liten gåta till alla MCR-läsare: ser ni var kortet är taget? Det såg exakt likadant ut då för över 20 år sedan som idag.

Ketty och undertecknad i sina glans dagar (juni 1987). Notera de vita tubsockarna (då på var mans fot) som jag stoppat in joggingbyxorna i så fint och den på den tiden mycket moderiktiga frillan (permanenten- även den i var mans hår) .

Denna bilden tycker jag så tydligt illustrerar hur det var att äga Ketty. Hon var med mig ÖVERALLT och jag har massor av kort där hon syns trots att det egentligen inte alls är ”meningen”.
Jag (hjälmlös som alltid) står och håller min egna Menelli (till höger) och Amirant, min vän Cecilia Hermanssons häst.
För er som känner till MCR med omgivningar kan jag som kuriosa berätta att kortet är taget i själva ”Gröna Dalen”, backen där man kan klättra är direkt till vänster om oss. På den tiden, innan alla vägbyggen osv red man dit på ett helt annat sätt än idag.

Även här ser man Ketty, den allestädes närvarande. Enligt baksidan av kortet är vi hos Sydslättens ryttarförening i Anderslöv den 22 oktober 1988. Direkt bakom Ketty ser vi åter Cecilia i rollen som hästskötare och bakom henne Menelli. Notera yllefilten över Menelli! Inköpt på Myrorna vill jag minnas.

Här ska jag tävla i hoppning hos Trolleholms ryttarförening på en tävlingsplats de inte använt på många år.

Notera de tidigare omtalade chapsen!


Avslutningsvis ett kort på min andra hund, greyhounden ”Sladden” (hette egentligen Zulu Last men fick smeknamnet av att han var nummer 11 som kom ut ur sin mamma!). Även denna hund fick jag ”gratis” (för 50 öre) i vuxen ålder (1½ år gammal) då han ”sprang för långsamt” för sina kapplöpningsintresserade ägare.

Kortet är taget i juli 1989 på en strand i Falsterbo och illustrerar (även om det syns dåligt) dels hur liten och klen Heron var (5 år gammal) innan han blev ca 173 cm hög och dels hur jag alltid hade med mig hundarna överallt, alltså även när jag red. Ser förresten att jag inte hade någon hjälm- det var innan vi införde hjälmtvång på ridskolan.
Jaha…detta var en liten nostalgitripp….blev lite rörd faktiskt men hoppas att ni gillade det ni såg :=).